"Men du, har inte du tre ungar?"

Jo, det har jag ju. Ni har väl inte glömt bort 'na? Den minsta?

Vill ni veta en hemlis? Hon är inte stilla och liten och nyfödd längre. Jag vet! Hur konstigt som helst! Hon är liksom drygt åtta månader och kryper och tror att hon kan släppa det hon håller i när hon står (och dunsar alltså ner i golvet) och äter som en hel bebis och är väldigt bra på att skalpera sina syskon.

Och så går det att konversera henne lite.

- Majken? Titta katten!
- Tatten!
- Ja! Katten.

- Majken! Var är katten? Var är katten?
- Dä!

- Hej Majken. Heeej!
- Hej!

Det är himla mysigt. För oftast är det mest arga gutturala läten när hon sitter och bläddrar igenom mina böcker. Hon river aldrig sönder dem, hon bara bläddrar. Och grymtar och är arg. Ibland skriker hon lite på dem och sen kryper hon iväg och försöker leta reda på några beyblades eller andra roliga leksaker. Har hon tur så hinner ingen hindra henne förrän hon har hunnit äta några kilo kattmat, men sån tur har hon sällan. Har hon riktig tur hinner hon hångla med toalettborsten innan någon hittar henne. Sån tur har hon sällan heller, dock lite väl ofta för att det ska kännas trevligt.

Annars hånglar hon gärna med den där himla söta bebisen i badrummet. Som bara finns där, i en sån där avlång blank sak. Jättefin bebis är det i alla fall. Den går att pussa på, den. Men mamma och pappa och syskonen, dem river man mest håret av. Så är det!