I natt, i febern, drömde jag om morfar. Jag drömde att vi skulle fira jul och helt plötsligt var han där med oss. Han hade alltså dött, för jag funderade på hur han kunde finnas där med oss igen. Men där var han. Och det var mycket i drömmen som var härligt och bra, men bäst var när jag kramade honom hårt hårt hårt och länge och insöp hans lukt och kände att det verkligen var han. På riktigt.
Sedan vaknade ju och det var ju sorgligt. För jag hade ju inte träffat honom på riktigt. Men ändå hade jag det. Det går inte att förklara, men i drömmen var det så otroligt äkta. Det var hans lukt och hans röst och hans kram och precis som det brukade vara. Men eftersom jag visste att han hade dött så var det så skört och förunderligt och fint.
Det var en härlig dröm i alla fall. Jag är glad för att jag fick den.
Men jag hör till dem som tror eller vet att de där mötena i drömmen är på riktigt. Jag har också fått hälsningar från morfar, mormor och farfar i drömmen. 100% äkta vara, om du frågar mig.
SvaraRaderaDet tror i och för sig inte jag, men jag resonerar som så här: det är en omöjlighet för mig att träffa honom i verkligheten igen. Han är död och det går inte att ändra på. Om jag skulle träffa honom igen i vaket tillstånd så skulle jag reagera, känna och tänka precis som i drömmen. Jag skulle uppleva det precis som i drömmen eftersom det i drömmen var så verkligt. Alltså spelar det ingen roll om det var ett "verkligt" besök eller en dröm, för det kan ändå inte bli verkligare än det var.
SvaraRaderaOm du förstår hur jag menar?