Jag tror att jag är född till att alltid, konstant, ha dåligt samvete. Jag har dåligt samvete över allt i mitt föräldraskap, för jag når aldrig någonsin uipp till mina krav. Aldrig!
Vi har fina barn och vi får höra beröm på utvecklingssamtalen och barnen säger att de mår bra och älskar oss och att vi är världens bästa föräldrar, men jag går ändå omkring med en klump i magen och tänker på allt jag gör fel och allt jag inte förmår göra.
Jag stör mig på det här. Jag får dåligt samvete för att jag har dåligt samvete. Jag skäms för att jag inte klarar av att sluta noja. Förstår ni vilket jobb det är att leva med mig? För mig själv alltså, och självklart även för andra.
Som nu till exempel. Jag har en blogg där jag bara skriver om barnen och deras framsteg och sånt. Det är ungefär 500 inlägg den bloggen, vissa långa och vissa korta. Tror ni att jag kan vara glad över att jag ändå har skrivit ner massor av saker som barnen sagt och gjort och lärt sig och haft svårigheter med? Nej. Istället har jag dåligt samvete ifall jag inte har skrivit på ett tag, över att Noa får så mycket mer skrivet om sig än Emmy. Över att Emmy får så mycket mer skrivet om sig än Majken. Jag har dåligt samvete över att jag glömmer vissa saker de säger eller gör. Det är faktiskt så absurt att jag på något sätt förväntar mig att jag ska kunna skriva ner hela deras barndom, fånga deras underbarhet på pränt, och när jag inte lyckas mår jag dåligt över det.
Och nu får jag dåligt samvete för att jag bloggar här istället för att skriva ner vad som hänt på sista tiden i den andra bloggen. Hur jag än vänder mig kommer jag inte ifrån min egen kritik, helt enkelt.
Jag skulle vilja påstå att du inte är född med det. Det är något du lärt dig av hur vårt samhälle format dig. Kvinnor har dåligt samvete och har extremt höga krav på sig i vårt samhälle. Jag är likadan men jag jobbar mycket med det.
SvaraRaderaHar en bra bit kvar men jag är väldigt glad att jag tog beslutet att jobba med det och andra saker med mig själv, för Jisses vad mycket bättre jag mår även om det är jobbigt ibland!
Jo, det är ju självklart en aspekt i det hela också. Men jag tror att även för att vara kvinna har jag ovanligt mycket dåligt samvete. För många jag pratar med känner inte alls igen det.
SvaraRaderaFör mig är det där med bloggandet inte så mycket dåligt samvete, utan mer att jag är ledsen och får ångest över allt jag har glömt och allt jag kommer att glömma.
SvaraRaderaJa detta eviga kravställandet på sig själv. Svårt att släppa och i viss mån nyttig men ibland måste man bara få vara. Men det är nog det svåraste som finns, att bara vara nöjd!
SvaraRaderaDu är inte ensam. Det känns som om jag vore född med dåligt samvete. Har inte så himla höga krav på mig själv tycker jag, mina föräldrar hade inte så höga krav på mig heller, så vette sjutton vart det kommer ifrån. Men hellre ett dåligt samvete än inget alls. ;-)
SvaraRaderaJag har också jämt dåligt samvete, mest över föräldraskapet. Över att jag skäller ibland, är sur, orättvis, neggig, säger "jag ska bara, vänta lite, inte nu!" alltför ofta, jag skäms över att vi är dåliga på att komma ihåg att lämna lappar till skolan, jag skäms över en massa saker. Jag lovar barnen saker ("jag ska skicka in ditt bidrag till legotävlingen!") som jag sen glömmer och så får jag dåligt samvete sen. Nästan ALLTID gnager det nåt.
SvaraRaderaAh men Bondhustrun, lyssna på det här då: noa ville skicka ett bidrag till minimello, dock var bidraget lagom vackert. Dvs typ lite tusch på toapappersrulle, that's it. Så jag gömde det och sa att jag skickat det... Ooops!
SvaraRadera