Vet ni vad det största just nu är? Att vi hittat ett skåp till ungarnas rum. Ett skåp som sväljer alla deras spel, allt deras lego, deras kaplastavar och massor av leksaker. Friheten i att kunna stänga i skiten i ett skåp, herregud vad skönt!
Men jag klarar inte av att det är det mest spännande just nu. Jag klarar inte av att bli en klyscha på en småbarnsmorsa. Jag får eksem!
Jag tror inte heller att det är konstigt att jag reagerar så. Jag tror att det är rätt sunt, att inte vilja se moderskapet som sin enda uppgift. För alltså, moderskapet. Föräldraskapet. Så jävla uttröttande ibland.
Och här är en sak jag inte förstår: varför är det så sabla fult att säga att föräldrar är tröttare än de flesta andra? Varför måste barnlösa alltid dra till med ett "ja, men jag jobbar 80 timmar i veckan och har aldrig tid att sitta ner, varför skulle du vara tröttare än jag?" så fort föräldrar ens vågar nämna den dimma av trötthet man ibland vandrar i? Jag förstår inte? Ja, det finns självklart barnlösa människor som är tröttare än föräldrar. Individer. Men som grupp? HUR kan det vara märkligt att vi som jobbar plus tar hand om andra människor fram tills någon timme innan läggdags, och så ofta på natten också, och så börjar det om i gryningen dagen efter, att vi är tröttare än de som bara har sig själva att se efter?
Är det ens viktigt att få känna sig lika trött? Är det viktigt att få bli tyckt synd om, eller vad är grejen? Jag förstår inte det provocerande i att påstå att man inte upplevt riktig trötthet förrän man blivit förälder*. Även om det säkert inte stämmer i precis alla fall - vad spelar det för roll?
Och detta eviga "ni får ju skylla er själva, ingen har tvingat er att skaffa barn". Nej, men om världen inte bestod av människor som skaffade barn så skulle människan inte finnas längre. Så håll käften.
JA. Jag är uppenbarligen bitter. Och så har jag ingen cola att muntra upp mig med.
*(Och nu pratar jag inte om den första tidens spädbarnströtthet. Utan den som kommer efter några år, när overallerna och gruset och blöta vantar och matvägrande barn och tidiga morgnar och smulor precis överjävlaallt avlöser varandra dag efter dag efter dag. Då.)
Haha, det kunde ha varit jag som skrev det där inlägget.
SvaraRaderaEller jag. Jag är så innerligt kräksless på livet med leksaker/overaller/snor/kräks/tjat/valfritt skräp/dåligt samvete för att jag är en dålig förälder.
SvaraRaderaAlltså, jag verkligen älskar mina barn, och att dela livet med dem. Det är bara alla de där följdverkningarna jag inte älskar lika mycket
Ledsen, bortsett från spädbarnstiden så var jag betydligt mer trött prebarn än nu!
SvaraRaderaOch ja, jag tycker inte att det är en rättighet att vältra sig i självömkan för att man har fått förmånen att bli förälder! Det är ett val man har gjort och förhoppningsvis visste man (önskade) den självuppoffring som det valet är.
"Och detta eviga 'ni får ju skylla er själva, ingen har tvingat er att skaffa barn'. Nej, men om världen inte bestod av människor som skaffade barn så skulle människan inte finnas längre. Så håll käften."
SvaraRaderaTja, vad har det för egenvärde att det finns människor? Jag kan då inte se nåt? Inte tänker jag skaffa barn för att hjälpa människosläktet iallafall :D
JsN - ja? Jag talar om grupper, inte om enskilda individer. Något jag väl nämnde?
SvaraRaderaAnonym - du kanske inte gör det. Å andra sidan kanske du vill ha möjlighet att bli omhändertagen när du är gammal? Få vård? Sådär smått omöjligt ifall alla i din generation hade idkat det "fria valet" och vägrat skaffa barn.
Dels är barnskaffandet en av de absolut starkaste biologiska drifterna vi har, dels så är det en nödvändighet ur samhällelig synvinkel. Nej, alla ser inte poängen med att människan ska leva vidare. Så kan det vara.
Men de flesta vill att människan ska leva vidare. De flesta vill att det ska födas fler barn. Det är därför vi får barnbidrag från staten till exempel, och föräldrapenning. För att det behövs vårt samhälle att barn föds. Sedan kan man tycka vad man vill om det systemet, men nu är det så det fungerar.
Och, om vi ska vara petiga, så är ju allting, förutom vissa sjukdomar, ett val. Barnskaffandet i mycket mindre grad än mycket annat till och med.
Så jo, jag tycker att man får klaga när man har en mycket jobbigare sits än de allra flesta utan barn. Jag tycker det är märkligt att inte kunna erkänna att det, återigen på gruppnivå, är jobbigare att alltid, dygnet runt, behöva tänka på och ta hand om någon annan än vad det är att inte behöva det.
Vi har utifrån egna upplevelser kanske en olika bild av tröttheten hos gruppen föräldrar och gruppen ickeföräldrar? (och nej jag uppfattade inte att du pratade om grupper)
SvaraRaderaAh, det står där i texten ifall du missat det. ;-)
SvaraRaderaKlart vi har olika upplevelser, jag har tre barn - du har ett. Bara det gör ju stor skillnad. Och vad man gjorde innan man fick barn gör ju också en enorm skillnad på hur man upplever skillnaden. Det är inte konstigt.
Men som barnlös kan man vila upp sig, det får man sällan möjlighet till när man är förälder. Man får inte vara sjuk ifred, sova ordentligt på flera år, kunna strunta i att ordna middag, titta på tv en hel dag osv osv
Förstår vad du menar. Städade i förr går och idag är det överjävligt med skit igen! Jag ger upp städningen och hoppas på att någon kan anställa lite hemhjälp åt mig.
SvaraRaderaJag förstår din 'bitterhet' och tröttheten. Men det kan faktiskt vara tröttsamt (och framför allt ganska ovidkommande) att alltid få ett "vänta du tills du får barn så får du se på trött!" så snart man som "barnlös" råkar säga att man känner sig sliten. (Det kan dessutom vara en kommentar man faktiskt kan ta lite illa upp av, det där med barnlöshet är ju faktiskt inte alltid självvalt)
SvaraRaderaSå jag håller med i det du skriver; måste det vara en tävling?
Sara - jag tycker också att det låter oförskämt att säga något sånt till någon som man inte känner väldigt väl och har en sån jargong med.
SvaraRaderaJaha man är tröttare som småbarnsförälder. Och?
SvaraRaderaEllen: okej, då förstår jag att du menar i samtal mellan nära vänner. Jag tolkade ditt inlägg lite mer som allmänt. Det händer ju då och då att sådana 'replikskiften' dyker upp t.ex på ens arbetsplats där man kanske inte egentligen känner varann så privat.
SvaraRaderaGenerellt tänker jag att det finns alltid någon som har det värre, det underlättar inte särskilt ofta att man vet det.
(Hoppas du inte tolkade min kommentar som fientlig, den var inte menad så, jag gillar din blogg!)