Om det är något jag tycker är obehagligt så är det att köra bil i mörkret när det regnar. Så förutsättningarna för färden till stallet ikväll var inte de bästa, om man säger så. Sedan var trafikljusen i en av de största korsningarna i stan avstängda också, och jag var nära att smälla ihop med en annan bil. Som tur var blev det ingen krock och jag kunde fortsätta till stallet och världens bästa ridlektion.
På hemvägen stod polisbilar och bärgningsbilar överallt i korsningen, för några andra hade inte haft samma tur som jag. De hade smällt och en av bilarna hade voltat.
Eftersom vi bor på landet kör vi bil rätt mycket. Eftersom vi bor på landet springer det rådjur och större djur över vägen titt som tätt. Därför försöker jag lämna de större barnen ensamma hemma om jag bara ska iväg korta sträckor som det dock ändå krävs bil till. Majken däremot är för liten för att vara hemma med de andra och får hänga med dit jag ska. Och varje gång jag ser ett djur i skogsbrynet, möter en bil som kör alldeles för fort eller känner hur bilen tappar fästet eller vattenplanar tänker jag på hur livsfarligt det ändå är. Bilåkande.
Men det klagar ju ingen på att man gör, eller hur? Har ni sett upprörda trådar på Familjeliv (ni som hänger där) om föräldrar som tar med barnen i bilen på varenda litet ärende? Knappast va. Om en sexåring däremot får vara ensam hemma? Herregud.
Nu tog det här inlägget en liten annan vändning än jag hade tänkt, men det är väl så det blir ibland. Jag var i alla fall mycket glad när jag kom hem och slapp köra i mörkret och regnet. Våren med ljus, värme och bra väglag kan inte komma fort nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar