Livet på landet.

När vi bodde inne i stan, även om det var i utkanten med ängar i närheten, var jag aldrig riktigt lycklig. Inte innerst inne. Något var ändå lite fel.

Och så flyttade vi ut hit och nu är jag äntligen hemma. Jag älskar att se ungarna springa genom kohagen hem. Jag älskar att vi kan odla vår egen lök och egna tomater och att jag kan gå ut och plocka lavendel till en doftpåse och att barnen kan springa fritt och leka utan att vi behöver oroa oss för bilar.

Jag älskar att de har tillgång till en hel skog på skolgården och att det går tio barn i varje klass. Jag är så lycklig här ute. Genuint lycklig. Och det kanske är någon slags trend som går nu som vi har hakat på, eller så är det kanske någon mognadsgrej eller bara slumpen, men jag känner trygghet i att vi i teorin skulle kunna klara oss rätt bra här även om det skulle bli "kaos" i omvärlden. Vi har plats att odla på och bördig jord. Vi har kamin med spisplattor och vi har plats för några höns och en get. (Inte för att vi vill ha några, för det är massa jobb och allt sånt, men i ett väldigt hypotetiskt apokalyptiskt scenario då.) Vi bakar ofta vårt eget bröd och vi kokar vår egen sylt (även om den i år tog slut i september i princip).

Sedan kan jag också tycka att det är tråkigt att inte kunna köpa någon rolig hämtmat "nere på hörnet" ifall vi inte orkar laga mat, och det är tråkigt för barnen att kompisarna är så utspridda att de måste skjutsas dit.
Och sånt där.

Och det är inte meningen att gå all Underbara Clara här, men ni kanske fattar? Jag hör hemma här. Inte mer än så här (för det är makalöst trist att rensa ogräs) och inte mindre (fast jo, färre brännässlor tack). I alla fall just nu är det här jag ska vara. Hur patetisk jag än låter.