Att kritisera någon eller något, även om man gör det upprepade gånger, är inte att kasta skit. Det är att kritisera.
Jag är så förbannat trött på människor som inte kan se skillnad på de två. Som skriker mobbning så fort DERAS ÅSIKTER mals sönder, dissekeras och kritiseras. Som tar åt sig av allmänna åsikter, som gör all kritik till sin, som inte kan skilja på sak och person och som envist hävdar sin rätt att ta del av det offentliga rummet utan att behöva svara för det de säger sedan. News flash: världen är inte ett vakuum där det går att häva ur sig vad som helst i en megafon utan att behöva stå till svars för det sedan. Och vräker man ut sig dumhet efter dumhet så kommer man också bli kritiserad gång på gång på gång. Det är inte mobbning.
Varför väljer man ens att bli en offentlig person, strävar efter det, önskar det, när man inte klarar av det som följer där på? Är det så viktigt att få föra ut sitt missionerande budskap att man glömmer bort att detta budskap faktiskt läses? Att människor har rätt att bemöta, även om de inte gör det positivt och jakande och nickande?
Sedan också detta: det finns saklig kritik och det finns osaklig kritik. Osaklig kritik behöver dock inte innebära mobbning. Väldigt sällan (typ aldrig) är det mobbning det handlar om. Så sluta använda det ordet. (Dels också för att det råder en väldig osäkerhet kring ifall man ska skriva det mobbing eller mobbning, men jag går på den försvenskade versionen.)
Håller med dig och måste säga att jag tycker lika om ordet kränkt. Det används också i helt fel sammanhang. Kränkt är för mig en allvarlig sak men idag blir folk kränkta om osten är slut på Ica.....
SvaraRaderahär håller jag delvis med dig, men vill påpeka att det alltid har med sammanhanget att göra. Om en person kommer med kritik, osaklig eller ej, så är det bara en person,.
SvaraRaderaMen när det blir tiotal. Varje dag. Eller hundratal som för många storbloggare. Som konstant kommer med kritik, klagomål, påhopp, hackande osv så blir de personer en del av ett större mönster.
Precis som på skolgården. Jag mobbade i högstadiet. Hade du frågat mig varför då så hade jag blivit chockad för jag upplevde inte att jag mobbade då. Jag kom med kritik. Och nej, jag var inte speciellt elak. Men för den där tjejen som alltid fick "kritik" av halva klassen, varje dag, så blev upplevelsen en helt annan och hon mådde som du kanske gissar inte speciellt bra.
Att välja offentligheten är inte alltid ett val. Ibland halkar du in i det. Men oavsett om du väljer eller ej så väljer du aldrig att utsättas för det konstanta hackande som många faktiskt utsätts för.
Perspektiv. Och framförallt sammanhang.
Det är ju en enorm skillnad i att kritisera en åsikt eller en handling, och att kritisera en person. Att säga "Det du tycker/gör är vansinne" är långt ifrån att säga "Du är vansinnig", och för att det förstnämnda ens ska kunna komma i närheten av mobbning krävs det oerhört mycket (om det ens är möjligt, vilket jag egentligen är tveksam till).
SvaraRaderaOm åsiktskritik vore mobbning skulle vi inte kunna ha någon dynamik alls inom politik och opiniosbildning.
Lady Dahmer - nej, man väljer inte alltid att bli offentlig, men man väljer oftast om man vill stanna kvar i det. Och är man en människa som blivit känd för att man uttrycker sina åsikter som spelar det ingen roll om det är 1, 10 eller 100 som kritiserar dessa åsikter, det är fortfarande inte "en del av ett mönster" eller mobbning, utan just KRITIK av dessa åsikter. Punkt slut.
SvaraRaderaKarolin - precis så!
ellen, jag är ganska säker på att du skulle resonera annorlunda om det var du som fick hundratals negativa och kritiska kommentarer.
SvaraRaderaFast jag säger ju inte att jag inte förstår att man tar åt sig. Det gör man nog. Men då kan man ju välja att inte vara en offentlig person längre, istället för att hojta mobbning så fort någon påpekar att man har sagt något förjävla dumt.
SvaraRaderaSom till exempel Birro som slänger ur sig vad som helst: rasistiska, kvinnofientliga, homohatande åsikter och sedan gråter ut i pressen när han får kritik. Det funkar inte så. Om man nu kan häva ur sig så kan man gott ta kritiken av åsikterna också.
SvaraRaderaOch även om samma person kritiserar 100 åsikter på rad, eller om 100 personer kritiserar en åsikt, så ÄR det inte mobbning. Det är inte det. Det är reaktioner och kritik.
Var går gränsen mot mobbning enligt din uppfattning? Just Birro, vars åsikter jag avskyr, tycker jag ibland utsätts för "kritik" som innehåller en hel del personangrepp. Det är synd eftersom den smarta kritiken drunknar i floden av allmänna "kränkta Birro är dum i huvudet"-uttalanden och därmed får hans åsikter inte så mkt spö som de förtjänar. Är det då bara osaklig kritik eller mobbning, hur ska det avgöras och av vem?
SvaraRaderaKirsten - det är klart att det är svårt, men bara för att någon upplever sig vara kränkt och mobbad innebär det inte att det faktiskt är så. Oavsett om det är många och man tycker att det är en del av ett mönster. Mönstret kan ju liksom vara att man är helt jävla dum i huvudet och att folk uppmärksammar det med rätta.
SvaraRaderasom jag sa så håller jag ju med dig delvis. Men jag tror även det är viktigt att man ser sitt eget ansvar och delaktighet. en person som t.ex birro somjag personligen tycker en del osmickrande saker om utsätts ju ändå för en jävla massa hat. Vad bidrar jag till genom att delta även om jag kanske är mer saklig? För honom blir det ännu ett negativ nedbrytande kommentar på högen av skit. Och det påverkar.
SvaraRaderaJag tycker även att syfte är viktigt. Vad är poängen med min kritik? Att spy av mig? Att hjälpa personen? Att delta i en diskussion? Att vara elak? Att få personen att må bra eller dåligt? Osv. Väldigt ofta så är kritiken som levereras helt jävla meningslös och bidrar ofta bara till ett jävligt surt klimat.
många av de som var mobbade i skolan på min tid var ju just dumma i huvudet. Eller betedde sig illa. Eller på andra sätt "förtjänade att man uppmärksammade dem.
SvaraRaderaSå fort det början handla om personangrepp i större skala så kan det ju börja gränsa till mobbning, men det är ju inte riktigt personangrepp som åsyftas heller.
SvaraRaderaVäljer man som offentlig person att delta i opinionsbildning (eller om man blir en offentlig person genom opinionsbildning) så är kritik en del av det. Annars faller hela poängen med opinionsbildning. Jag försvarar alltså inte personangrepp, men jag tycker att bara för att personangreppen existerar så varken kan eller bör man avstå från att kritisera. Jag tycker andra inställningar är rent ut sagt en farlig utveckling. Antingen klarar man det eller så gör man det inte och det är något bara personen ifråga kan avgöra.
Det är bl.a. därför en del klarar att bli yrkespolitiker (och ta emot hundratals hatbrev varje dag, kombinerat med saklig kritik och debatt, och kan hålla isär dessa) och andra inte.
Och det absolut vanligaste syftet bakom kritik av åsikter eller val brukar väl vara att uttrycka att "Jag håller inte med och det här är varför".
SvaraRaderaAtt jämföra mobbing i skolmiljö med kritik riktad mot en vuxen, offentlig person...? JAHAHAHAHAA. Det finns då fan inga gränser.
SvaraRaderaDärtill: försök att se kritik riktad mot exempelvis dig själv i ett större sammanhang. De kommentarer du får är knappast avsedda att läsas av enbart dig; då hade man kunnat meddela sig på annat sätt.
Du är så bra! Äntligen har jag hittat kvinnorna! Tack! *gråter en glädjeskvätt*
SvaraRaderaladydahmer - vi har fattat, du var en elak jävel som mobbade andra. Taskigt av dig. Inte alls relevant för diskussionen nu, så tillvida din mobbning inte gick ut på att kritisera personens åsikter i diskussioner?
SvaraRaderaNär du skriver i Englas blogg om hur fel det är när hon klär sina barn i bara rosa så kanske hon ser det som mobbning, är det det då? Eller vill du visa hennes läsare att det finns andra saker i världen än rosa fluff? Om någon kritiserar dina okunniga argument i din blogg, är det mobbning då eller vill någon visa på ett sundare synsätt för dina läsare? Om Birro får vräka ur sig rasistisk skit i Expressen, är det då mobbning om folk reagerar och kritiserar?
Man har som sagt ingen som helst rättighet att säga sin åsikt utan att få den emotsagd, om man inte kan hantera det så kan man sluta basunera ut vad man tycker och tänker i offentligheten. Inte svårare än så.