Mmm... det är väl ingen som blir förvånad om jag säger att jag är den föräldern? Fullkomligt, totalt och helhjärtat. Jag! Jag skriker mig hes, gråter när de gör framsteg och blir vild av lycka när någon lyckas göra mål. Med andra ord: det var dags för Noas första match i fotboll med sitt lag idag. Poolspel, dvs tre matcher på 2 x 15 minuter, med fem spelare i varje. Och så räknas inte målen. I teorin, för i praktiken har ju ungarna full koll. Fast i vårt fall hade de faktiskt inte det, jag tror att de slutade räkna när de hade släppt in sisådär 15 mål. På en match...
Och i teorin är jag också emot toppning av lag och tycker att alla ska få spela, men ändå stack min förskräckliga vinnarskalle fram sitt huvud och tyckte att de väl kunde låta de bästa spela ett tag så att vi åtminstone fick in ETT mål? För lagmoralens skull? Jag vet att det är fel, men jag förstår precis hur man blir den där jävliga föräldern som alla hatar. Som vill toppa, som vill se bättre taktik. Som kanske inte bryr sig om att de lite sämre inte får spela.
Usch, jag skäms när jag tänker på det. Turligt nog ÄR jag inte den föräldern, några slags spärrar har jag kvar. Men jag kan förstå hur de hamnade där. Det kanske började med några sex- och sjuåringar som spelade matcher utan att räkna mål en söndag i maj?
(Sen åkte vi hem och jag grävde 15 meter dike för häck - för vi landade i det till sist ändå - för hand. Tre timmar stod jag utan paus och vila och nu är jag så trött och har så ont att jag vill lägga mig ner och dö. Tack och hej för mig!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar