När jag någon gång i våras satte upp ett mål för mig själv som gick ut på att kunna springa 5 km utan att gå eller stanna under tiden, så trodde jag egentligen inte att jag skulle klara det. Jag trodde att jag skulle springa några gånger, avsky det, släppa projektet och återgå till att vara en som inte kan springa.
Jag trodde inte att jag faktiskt skulle uppskatta att komma ut. Jag trodde inte att jag skulle se springandet som ett sätt att rensa huvudet från skrikiga barn, hushållsarbete och allmänna tankar. Jag trodde heller inte att mina ben skulle ta stryk så pass att jag inte skulle kunna springa fast jag ville. Den tanken: vilja springa men inte kunna, så sjuk!
Men nu så är jag här. Så himla nära målet. Idag sprang jag 4,3 kilometer och är alltså 700 meter från att ha klarat mitt mål. Eftersom jag springer rakt fram och sedan vänder gäller det att orka 350 meter till innan jag vänder. Idag orkade jag till och med öka takten ibland och faktiskt springa så att det syns att jag springer och inte bara lufsar som en bumbibjörn utan bumbibjörnssaft. Helt otroligt.
Extra otroligt är det att det har gått så fort. Eftersom benen har varit så kassa har jag inte kunnat springa nästan något. Jag gick från att inte kunna springa mer än hundra meter till att kunna springa en kilometer, två, tre, fyra på bara några springpass. Jag har gått från att inte kunna springa mer än till brevlådan hundra meter bort till att kunna springa 4,3 kilometer utan att vilja dö. Jag förstår faktiskt inte hur det gick till. Jag fattar ingenting. Men jag är tacksam och glad över det hela.
Om bara mina ben håller kan jag nog våga påstå att mitt mål kommer nås någon av de kommande tre gångerna jag springer. Det ni. I oktober 2011 satt jag på en kompis födelsedagsmiddag och proklamerade högljutt att jag Kan Inte Springa. KAN INTE! Det går inte. Och nu, så här några månader av krånglande ben och uteblivna springturer senare, är jag nära att klara det jag tyckte var ett ouppnåeligt mål.
Jag är så himla stolt över mig själv faktiskt. Det här är i princip den största prestation jag någonsin lyckats med. Jag som aldrig behöver anstränga mig för någonting har faktiskt gjort något jag trott var omöjligt. Nästan, bara 700 meter kvar.
Nåja, nu ska jag inte ropa hej förrän jag är över ån. Men när jag lyckas tänker jag unna mig något riktigt extra. Jag har mina ögon på en baddräkt för 700 kronor, så det är bäst att springa på så att jag hinner köpa den innan sommaren som aldrig började hinner ta slut.
Hejja!
SvaraRaderaDet är häftigt det där med träning. Att kroppen, hur man än misshandlat den med sprit och skit, faktiskt kan förändras och orka göra sådant som den inte klarade tidigare.
Och det häftiga med "nybörjarträning" är att förbättringarna och resultaten kommer så fort.
Heja Ellen!! Jag har inte ens kommit så långt att jag lyckats köpa ett par nya skor. Men innan hösten kanske jag kommit igång trots allt ;-) Det är bara det att jag hela tiden har prioriterat att stå på en stege och måla fönster eller lasera utemöbler eller måla staketpinnar till nya altanen. Fast stegklättring borde ju vara nästan som step up tänker jag, haha!!
SvaraRaderaUnderbart att höra, Ellen. Jag hejar på dig!
SvaraRaderaÅh jisses! Förstår att du är stolt!
SvaraRaderaNu blev jag nästan lite sugen på att börja springa, trots att jag i hela mitt liv sett det som tortyr. Hade nog varit lättare att komma igång om jag bodde ute på landet dock. Att svettas och pusta fram mitt i centrala London bland allt folk är ingenting som lockar direkt.
Löpning är fantastiskt, för det finns liksom inga gränser! När man väl har hittat den där excitment över att bokstavligt talat, ett steg i taget, ta sig fram och förbi hinder så blir man helt hög - som hälsosamt knark! Jag började för tre år sedan - som rökare - att ge mig på att springa 5km och hade som långsiktigt mål att "en dag klara en mil" - det gjorde jag (efter jag lycktas sluta röka) och blev helt hooked. Så sen blev det Göteborgsvarvet förra året och i September springer jag mitt första Marathon i Oslo =) Tänk om man vetat det när man stod där och bolmade som värst! Det coola med långdistans - eller egentligen löpning över lag oavsett distans - är just den meditativa effekten du också beskriver. Det är ett fantastiskt sätt att komma i kontakt med sig själv - när man väl hittat och förstått det så kan man klara vad tusan som helst. Du fixar snart första halvmilen! Lycka till! /Emelie
SvaraRaderaOm du har instagram rekommenderar jag att följa fitspo-konton. Det kan vara svart att hitta ngn som inte enbart postar bilder pa broilerrövar, men vissa är fantastiska vad gäller träningsinspiration, jag gillar till exempel Fitlyfe.
SvaraRaderaoch asbra jobbat.
Heja dig! Dina inlägg om löpningen har taggat mig att göra ett försök! Vad använder du för skor?
SvaraRaderaTack för peppen! Jag är helt exalterad själv och tvingar mig själv att inte ge mig ut ikväll igen, för nu VILL jag klara mitt mål. Vill dock inte slita på benhinnorna för mycket.
SvaraRaderaJag har ett par Nike air + som säkerligen inte är de bästa, men definitivt de enda jag hade råd med och dessutom bättre än de utslitna converse jag sprang i först. Det var så jag sabbade benen liksom.
Heja! Jag har precis börjat mot samma mål jag med, med slutgiltigt mål att springa midnattsloppet nästa år (en mil). Men först fem kilometer!
SvaraRaderaJag har inga större problem med sträckan eller att öka den (har "sprungit" 8 km som längst, och hade kunnat fortsätta), men däremot får jag inte till att öka hastigheten. Jag är definitivt en bumbibjörn, om inte ännu lufsigare och segare, och klarar bara inte att öka takten.
SvaraRadera