När rika pratar fattigdom.

Fy vad jag är less på medelklassmänniskor som klappar fattiga på huvudet och "sätter sig in i " situationen, eller för den delen bagatelliserar den. Framhäver den som ett ideal till och med. Som nu senast Elinor Odeberg som menar att de fattigas livsstil är den hållbara. Som att det handlar om downshifting och hållbar utveckling att inte kunna åka till badhuset för att man inte har råd. Som att faktumet att matsäck till en skolutflykt är en svår och jobbig utgift på något sätt är ett statement gentemot konsumtionssamhället. Jag orkar inte. Det är så aningslöst och förnedrande. För alla parter.

Det är lätt att omhulda idealet om en lite påvrare vardag om man faktiskt har ett val att välja annorlunda. Det är därför det blir så vanvettigt pinsamt dumt när Underbara Clara säger "jobba mindre, köp ett billigt hus, odla egna grönsaker" utan att ta hänsyn till att det sällan finns jobb i närheten av dessa underbart vackra hus för en spottstyver. Lätt om man är en maktfaktor i medievärlden och kan jobba varifrån man vill. Annars? Inte så vidare.

Det är så himla lätt att sitta på sina medelhöga medelklasshästar med sina fina värderingar och förfasas över att fattiga föräldrar fokuserar på julklappar istället för glädjen med jul, men herregud. Det är också så himla smaklöst. Hela den här debatten är så himla smaklös. För om man inte har varit där, om man inte har varit en förälder som utan skyddsnät kämpar för att få vardagen att gå runt utan att sjunka, om man inte har varit barnet som aldrig får det de andra får, inte kan följa med, gömmer lappar om utflykter, låtsas vara sjuk när klassen ska till djurparken, då kan man inte veta. Vi kan inte veta. JAG kan inte veta, för jag har inte varit där.

Men jag har i alla fall vett nog att inte tro att fattigdom är ett livsstilsval, som att välja att inte köpa nya kläder under ett år. (Jag har inte ord nog att beskriva föraktet jag känner för dessa utmaningar som cirkulerar runt och som folk slår sig på bröstet för att de genomför. Men det är ett annat inlägg känner jag.) Eller att bara köpa begagnade möbler av miljöskäl, eller äta mat för någon tusenlapp i månaden som en utmaning. Fattigdom är ett tillstånd och det lever man i för att man inte har något annat val. Om du väljer att snåla, väljer att spara att, att anpassa dig och att konsumera mindre då är det en livsstil. Och den kan vara jättebra, miljövänlig och vettig. Men det gör inte att du har någon som helst aning om vad det innebär att vara fattig, och det innebär inte att du kan mena att livet i fattigdom är ett ideal. För det är det inte, och det blir jävligt farligt om vi låtsas som att det bör vara det.