Jag fick inte jobbet, och vi har fått en räkning för bytet av varmvattenberedare som är absurd. I vanliga fall hade jag klagat här och vältrat mig i hur synd det är om mig. Säkert svurit en hel del också. Men det är inte vanliga fall.
I söndags kväll fick vi ett sms om det ofattbara. I morse när jag lämnade på förskolan flaggades det på halv stång. För i lördags natt förlorade två små barn här ute sin pappa i en mopedolycka.
Det här är inte min sorg, det är inte vår sorg. Det är en nattsvart svindlande sorg som tillhör en familj några hundra meter härifrån. Det är två små barn, 2 och 3 år, som har förlorat sin pappa. Det är en fru och mamma som har förlorat sin andra hälft och sina barns far. Det är föräldrar och syskon som har förlorat en familjemedlem.
I vanliga fall ter sig små bekymmer som väldigt stora. I vanliga fall är det lätt att inte se helheten utan att fastna i detaljer. Men i morse lämnade jag barn till pedagoger som var rödgråtna och i eftermiddags hämtade jag barn som lekte bredvid de två små som inte riktigt ännu har förstått vad det innebär att pappa för alltid är borta.
Vi har gråtit här hemma och jag gråter nu. Men det här är inte min sorg och det jag känner är inte ens i utkanten av det bottenlösa hål som slukar dem nu. Olyckor borde inte få hända. Men de händer ändå.
Tårarna rinner här hemma med. Livet har stannat upp, blicken har flyttats från mig själv och jag kan inte sluta tänka på familjens djupa förtvivlan och sorg. Du beskriver känslan så träffande och fint.
SvaraRaderaVad fruktansvärt! Jag vill inte ens tänka tanken och får ångest bara av att läsa din text. Hur ska det då inte vara för de närstående.... Olyckor borde som sagt inte få hända.
SvaraRaderaOfattbart hemskt! En liknande tragedi hände i min bekantskapskrets nyligen och du fångar känslan precis, det är inte min sorg, men det är förbannat sorgligt och sätter allt annat i perspektiv.
SvaraRadera