Hej papparättsrörelsen, ni är äckliga idioter.

Åhå, klart man som pappa vill ha rätt till sitt barn. Jodå, klart man som mamma vill ha rätt till sitt barn. Kan vi inte prova något nytt i Sverige dock? Det här med, wait for it, BARNENS rätt? Att slippa dåliga föräldrar eller rätten att bara ha en förälder, den lämpliga, eller att ha båda sina föräldrar. BARNENS!

Här är det absolut mest störda argumentet jag någonsin hört i frågor om pappors RÄTT till sina barn:

"Jo men asså, bara för att en man har slagit mamman och misshandlat henne betyder ju det inte att han är en dålig pappa."

Jo. Jo, precis exakt det betyder det. Det finns ingen omskrivning eller försköning som kan förändra faktumet att man är en jättedålig pappa om man misshandlat barnets mamma. Det är inte en separation av roller som håller, man kan inte vara en värdelös partner men en jättebra pappa. Det hänger ihop.

För barn är det otroligt otäckt här i världen rätt ofta. Ju mindre man är desto läskigare, men nog katten kan det vara ruskigt för större barn också. Tryggheten man har då är föräldrarna. Om en förälder då kränker och slår den andra föräldern? Jag tror att de flesta, förutom de som säger dumheterna ovan, kan räkna ut att det inte finns särskilt mycket trygghet kvar när man ser pappa smälla till mamma för att hon inte gjorde som han tyckte var bäst.

Men det struntar vi i idag. För barn ska åka till sina pappor även om de inte vill, för det har pappan minsann rätt till. Det sa en domstol. Och om mamman vägrar så är det hon som straffas, för barnens bästa behöver ingen tänka på.

Barnens rätt till fungerande och bra föräldrar handlar självklart inte bara om pappor. Nu råkar ju papparättsrörelsen vara svin som är antifeminister och kvinnohatare, men det kan ni läsa mer om här.

Barnens rätt till fungerande och bra föräldrar handlar också om att faktiskt få flytta ifrån sina föräldrar, sin mamma eller vem som nu tar hand om barnet. Om att få rätt till att bo med fungerande människor. Om att ha rätten till en barndom som inte är förstörd av drogmissbruk, misshandel eller övergrepp.

Alltid när jag diskuterar anmälningar till socialtjänsten så kommer samma argument upp "men de kommer att ta barnen ifrån föräldrarna och det är så elakt!". Jo, men 1) Det händer snarare för sällan än för ofta och 2) Det är mycket riktigt elakt mot föräldrarna, de upplever det i alla fall så, men det ska vara BARNENS intresse som står i centrum.

Men det är det ju inte idag. Det kan omöjligt vara barnens intresse i centrum när de efter år i familjehem måste lämna sina föräldrar för att bo med sina biologiska "föräldrar", som nu har bättrat sig. Det är omöjligt barnens intresse i centrum när de biologiska föräldrarna kan komma och gå i barnens liv och lova och bryta löften och spela på barnets kärlek och vilja att göra rätt. Det är inte barnens intresse i centrum, det är föräldrarnas. Eller så lider vi fortfarande av någon slags vanföreställning om att de föräldrar man delar dna med automatiskt är bättre för en, oavsett vad de utsätter en för.

Vi har haft långt gångna funderingar på att bli familjehem. Men jag tror inte att vi skulle klara av det när systemet fortfarande ser ut som det gör. Jag tror inte att jag skulle klara av att se barn behöva återvända till föräldrar som fortfarande inte klarar av föräldraskapet, bara för att de i dagens system ska premieras för att de lyckats avla fram ett litet barn. Jag får ont i magen när jag tänker på det och med den inställningen kan man nog inte bli familjehem idag. Tyvärr.

Och ja, det är väl självklart att barnen fortfarande älskar sina föräldrar. Man gör det som barn. Precis som att kidnappningsoffer kan börja älska sin förövare. Det innebär inte att den känslan ska styra över hur deras liv blir framöver.

(Att det förekommit övergrepp i familjehem är självklart så vansinnigt vidrigt att det inte finns ord för det. Men det är inte ett argument för att färre barn ska flytta ifrån sina skadliga familjeförhållanden.)