Skogen och jag.

Ibland, när jag behöver styrka, så går jag ut i skogen och kramar ett träd eller lägger kinden mot en sten och så känner jag deras lugn i mig och nä, jag skojar bara så klart. Ha ha ha, gud vad jag är rolig.

Men ibland när jag vill plocka svamp eller leta mossa till julpynt eller vill ha något fint ris av något slag så tar jag mig med något barn och ger mig ut i skogen och varje gång inser jag hur ytterst onaturligt det är för mig. Det är inte det att jag vantrivs i skogen, jag känner mig bara så vilse. I bildlig bemärkelse.

Idag skulle vi samla tallkottar och jag körde runt lite planlöst, svängde in på en väg och drog med mig Emmy in i skogen och hittade bara granar. Jag vet inte var det finns tallar häromkring? Hur hittar man tallar? När vi skulle plocka svamp tidigare i höstas hittade jag ett tjugotal kantareller för jag fattar inte var man ska leta? Finns det stigar man ska följa eller ska man traska runt där över omkullfallna träd och bara hoppas på tur?

Det känns så jäkla konstigt för mig när jag är i skogen. Jag gillar det när jag är där och jag är väldigt förtjust i idén av att vara en förälder som drar med barnen ut i skogen, men det blir bara fel och dåligt när jag väl försöker. Vi trampar i vatten och jag hittar inte det jag letar efter och blåbären är omogna eller övermogna och jag gillar inte lingon och det blir liksom aldrig sådär som jag tänkte mig i förväg.

Idag lyckades vi dock hitta mängder av mossa så jag var nöjd och glad ändå (nej, jag slet inte upp fin mossa som växt på ett berg i sekel, utan sån där tjock gräsmattemossa som växer värre än ogräs och som växt över såväl vägskyltar som gamla trädstockar) och det var tyst och lugnt i skogen och vi hade en fin stund. Men det var nog mest slumpen tror jag, för skogen och jag? Inte en match made in heaven.