Om denna dagen vore ett liv.

Vissa dagar är inte värda någonting. De är inte dåliga eller negativa eller något sånt, de är bara inte något alls. Som idag.

Idag vaknade jag tidigt (av väckarklockan så klart, vad trodde ni?) och begav mig till vårdcentralen för ytterligare blodprov. Sen hem igen för att sova lite på soffan. Pannkakslunch på det och nu sitter jag här vid datorn när Majken sover och resten av familjen åker pulka. (Höll på att skriva "pulla" där, det hade väl varit något?)

Nu tänker jag inte göra det här till en sjukdomsblogg eftersom det vore förskräckligt tråkigt att läsa och för att b-vitaminbrist inte ger lika många läsare som någon allvarlig sjukdom, men jag måste ändå säga att det är så förfärligt handikappande att vara såhär trött. Även när jag gör roliga saker är det som att gå omkring i en bubbla av trötthet, jag lyckas liksom inte riktigt nå fram igenom den. Jag kan vilja göra saker, men kommer mig inte för eftersom det känns så oöverstigligt svårt att göra något annat än att vara trött. Jag gör saker ändå, så klart, men det krävs så himla mycket. Och det tär på alla i familjen. Inte bara mig. Jag får sovmorgnar men somnar ändå på soffan när jag myser med barnen. Jag orkar inte göra saker med dem som jag skulle vilja och jag är för trött för att orka vara den förälder jag vill vara.

På onsdag är det dags för min första injektion av b-vitamin. Folsyra och järn har jag redan börjat äta. Men jag är så himla himla rädd för att jag inte ska märka någon skillnad. Att det här tillståndet jag befinner mig i har blivit en del av mig. Att jag inte kommer känna mig piggare, gladare, lättare, bättre. Det är jag orolig för ibland. När jag inte är för trött för att oroa mig.