Det viktigaste budskapet till mina barn är...

Att de alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid copy paste in i evigheten ska känna att de kan komma till oss med sina problem, sin oro, sina funderingar eller sina tankar. Alltid. Att inget är för illa, för svårt, för dumt eller för hemskt. Att det är vårt jobb att finnas där och hjälpa dem.

Inget gör mig så rädd som när jag hör om barn och ungdomar som utsätts för vidrigheter och inte vågar berätta för någon. Som upplever att de är ensamma i världen. Som kanske tar livet av sig för att de inte ser någon väg ut. Jag blir panikslagen och tänker att så ska det inte vara. Så FÅR det inte vara.

Jag tänker på det ofta när mina barn har gjort något riktigt illa. Något sådär illa att jag egentligen vill vända upp och ner på hela jorden och skaka vett i dem och skrika "fattar du vad du har gjort??". Ja okej, det har väl inte hänt sådär många gånger precis, men de få gånger jag verkligen har känt att nu är det allvar, då tänker jag på det. Att jag måste hantera det här på ett sätt som gör att de förstår att de alltid kan komma till mig. Att jag inte kan skälla på som en vettvilling även om det är så arg jag är. Jag säger inte att man ska dalta med barnen, eller låta bli att skälla på dem om man blir arg, men jag tror helt ärligt att det är rimligare att skrika högt och argt (om man nu är en sån förälder som skriker, vilket jag är) över mindre saker än större. Jag tror att när det är riktigt allvarligt måste man visa att man ändå är på deras sida, även om de har gjort fel. Att man är arg på vad de har gjort, inte vilka de är. För sen, när sakerna de gör eller blir utsatta för är mycket värre, då måste de känna att himlen inte rasar ner om vi föräldrar får veta.

Jag tror ju på att prata öppet med barn om allting. Vi har pratat om att det finns barn som inte vågar berätta för sina föräldrar om saker som de borde berätta om. Att andra vuxna kanske hotar dem till tystnad. Att man kanske gör något så hemskt att man tror att ingen kan älska en efteråt. Men att de alltid alltid alltid ska och kan komma till oss när det är något som oroar dem och orsakar problem. Att det aldrig är deras ansvar att vi hålls utanför, utan vårt ansvar att hjälpa dem med situationen. Jag tjatar och tjatar och tjatar om att även om de så har DÖDAT NÅGON (insert småskrämt fniss från barnen) så måste de komma och berätta så att vi kan hjälpa dem. Även om någon säger att vi föräldrar kommer råka illa ut om de berättar så ska de berätta. Kom till oss, alltid. DET är det budskap jag främst av allt vill förmedla till mina barn.

Att jag älskar dem till vansinnets rand, det vet de redan om

(Det här var en av era önskerubriker)