Ett rosa gips och två modighetsmedaljer.

Igår skadade Emmy sitt finger i en olycka på skolgården. Hon klämde det i en krock mellan två trampbilar. Min man hämtade henne och tog henne först till vårdcentralen som skickade vidare dem till röntgen som bokade in henne för operation idag. Öppen fraktur.

Så idag fick hon ingen frukost, men fick duscha och tvätta sig noga och sen gick vi bort till sjukhuset. Vi blev inlagda, hon blev ombytt och sen fick vi vänta. Och vänta. Och vänta. Till sist rullades hon iväg och sen fick vi vänta igen. Och vänta. Och vänta, för operationen drog ut på tiden. Sen kom hon tillbaka, vaknade till och klagade på hur hungrig hon var. Så klart, klockan var ju halv fyra och hon hade inte ätit sedan kvällen innan.

Hela tiden var hon så lugn. Tittade på tv. Svarade på frågor. Spelade lite på ipaden. Skrattade lite, vilade lite. Behövde inget lugnande inför operationen och var sig själv direkt hon vaknade. Vi föräldrar som väntade var mycket mer nervösa än hon var.

Tyvärr gick operationen inte särskilt bra. Det som inte hade synts på röntgen, på grund av allt brosk som finns i fingret, var att leden var helt krossad. Nerven och ledbandet låg helt oskyddade och fingret var helt och hållet av. Överläkaren som hade opererat var mycket bekymrad. Hon hade gjort sitt bästa och fixat och ansträngt sig men hade inte lyckats så bra som hon hade velat, men hon såg inte att det hade gått att göra annorlunda heller. Ett krossat finger är ett krossat finger.

Så nu sitter det spikar som håller ihop kaoset och gipset ska sitta på i fyra veckor. Sen tar vi det steg för steg, men det ser ut som att det kommer krävas fler operationer och att funktionen kan komma att bli nedsatt. Självklart var det på höger hand också, eftersom hon är högerhänt. Sån otur.

Men, och det här säger jag inte för att vara hurtig, utan för att det är så jag känner i hela hjärtat: jag är så himla tacksam över att det bara är ett finger. Jag tänker på de föräldrar som måste se sina barn rullas iväg till hjärtoperationer eller cancerbehandlingar och jag vet att även om det är jättesynd om Emmy och hon kommer ha ont och ha det jobbigt framöver så är det inte livshotande. Tråkigt, synd, skitjobbigt, trist - men inte liv eller död. Och jag är så evinnerligt glad över att vi kunde gå hem och äta godis och mysa efter operationen. Vi behövde inte bli inlagda. Hon mår bra. Hennes finger är söndertrasat men min älskade unge, hon mår bra.

Ibland är det lättare än annars att se det positiva i en dålig situation. Man blir väldigt ödmjuk när ens barn sövs ner och det farligaste stället de ska skära i är ett lillfinger.

Imorgon ska vi köpa två små möss att ha som husdjur. En klen tröst när hon inte kommer kunna använda sin högerhand på en månad, men hon är exalterad. Gladast är nog katten dock...