Eftersom vi har flyttat in till stan (Nähe? Wow? Vilka nyheter, do tell more!) har jag börjat gå ungefär överallt. När jag förut åkte bil till skola och jobb går jag nu istället. Hit och dit och kors och tvärs. Jag gillar ju att gå. Jag gillar det inte så jättemycket när det är snöstorm och jag har trasiga vårskor på mig och således får in ungefär tre liter snöglopp i skorna, men annars gillar jag det.
Främst gillar jag att lyssna på musik när jag går. Eller, jag menar snarare: jag försmäktar utan musik i öronen. Om jag måste lyssna på trafikljudet eller andra oväsen ens en sekund känns det som att hela min kropp förtvinar. Mina ben är tunga, mitt sinne dystert och det är faktiskt skittråkigt. Så jag har musik på hög volym (så att jag inte hör något annat alls) och allt är bra.
Problemet är när barnen är med för då kan jag ju inte lyssna på musik. Och visst, hade jag fått gå och prata med dem så hade ju det varit trevligt, men de har såna där sparkcyklar och är alltid ca 20 meter framför. Men med jämna mellanrum ser de till att komma och säga något till mig, just sådär lagom ofta så att musiklyssnande blir omöjligt på grund av alla avbrott.
Enda lösningen blir ju att barnen får börja gå hem själva inom en snar framtid. Eller att de vänjer sig av med det jobbiga behovet att behöva prata med mig. Nån måtta får det ju ändå vara. Jag vill ju lyssna på jättehög musik i mina lurar!
Bara du inte går och vinglar i cykelbanan med dina hörlurar så du dels är i vägen och sen inte hör när man försöker plinga med ringklockan! Det är ungefär det värsta jag vet när jag cyklar. Men sån dålig koll kan jag inte tänka mig att du har Ellen :-)
SvaraRaderaNejdå det gör jag inte. Håller mig alltid på trottoaren, är så duktig så! :)
SvaraRadera