Utbrändish.

Detta barn vi har. Detta underbara, otroligt roliga, charmiga, härliga, kärleksfulla, kramiga, gosiga, geniala, smarta, snälla, generösa och fucking MONSTRUÖSA barn vi har.

Ja, tre år är en jobbig ålder. Ja, de andra har också haft trotsperioder. Men det här är inte bara trots det är... jag vet inte? Igår hittade vi henne med snippan full med isolering. Ungen har pillat upp GLASFIBER i underlivet bara for fun liksom. Vi har bott i lägenheten några månader och det är målat på golv och väggar och möbler. Vänder man ryggen till en sekund är något trasigt, nedrivet, ihopklistrat eller gömt. Och hon är så jävla finurlig när hon gör det, det är liksom med finess och intelligens så samtidigt som jag skriker NEJ VAD GÖR DU är jag stolt över hur genial hon är? Hon får mig att skratta istället för att gråta åt eländet för det finns liksom inget annat att göra.

Kan man bli utbränd av ett helt vanligt friskt och normalt barn? Jag menar, det finns föräldrar med flera barn som har allvarliga funktionsnedsättningar eller diagnoser eller sjukdomar som orkar och här sitter jag och gråter av trötthet för att jag inte får sova. För att min treåring lallar ner för trappan var tredje minut och säger saker som "har ni chips eller?" "vad stickiga ben du har mamma" eller "jag älskar inte att sova".

Nä, jag älskar inte den här perioden. Samtidigt gör jag det. Det är kramar och kyssar och kärleksbevis och kramar och varm andedräkt i örat och jag skrattar nästan dygnet runt på grund av henne. Det kan också vara så att jag skrattar för att jag är övertrött. Tvätthögen växer sig kämpahög och det är en stor bläckmålning på parkettgolvet. 

Och jag vill bara sova.