Ragequittar allt.

Fy fan i helvete vad jag är trött på vinter. Jag är så jävla pisstrött på snö. På snö som piskar i ansiktet. På snö som fastnar under vagnen. På snö som hopar sig och klumpar sig så att jag inte kan cykla, jag kan inte gå och jag kan inte köra vagn. På is. På blöta fötter på grund av läckande skor och SNÖ OCH IS.

Jag är trött på hela jävla skiten och tycker att det borde vara förbjudet med snö efter nån vecka in i januari. Och jag kunde inte bry mig mindre ifall folk ääälskar snön och vill ha den länge för det är ju så jävla mysigt??! Kul för er att era förbannade hobbies är att meditera under en snötyngd gran, svettas i ylleunderkläder i ett långfärdsspår eller åka pulka? Flytta till norrland om ni vill ägna er åt era tråkiga jävla fritidsaktiviteter, eller skaffa andra fritidsintressen som normala människor.

Nu ger jag upp. Inte en jävla aktivitet till förrän det blir vår. Från och med nu tänker jag röra mig från hemmet med barnen enbart om de ska till skola/förskola, om vi kan färdas i bil eller om snön har smält. Fram tills april eller så är vi isolerade. Man behöver inte vara ute. Ute är för meningslösa människor. Ute är skit. Jag hatar ute om det inte är vår eller sommar. Dra åt helvete snöjävel.

Imorgon åker jag till Gbg och tänker roa mig och umgås med världens bästa människor (bästa på riktigt inte nåt jävla instagramskit där folk skriver "bästaste" om människor de känt i tre månader och typ går och tränar med vad FAAAN är det för umgänge ens att stå bredvid varandra på en steppingbräda och svettas och efteråt fika med nån jävla powerbar och ta svettiga selfies med fiiinaste åh håll käften bara) och så tänker jag vara full i två dygn och sen komma hem och så börjar skiten om med snöhelvetet.

JA jag har pms. Håll käften.

Hemsk människa osv.

Här i våra kvarter finns det några fina gamla hus vars lägenheter har högt i tak, kakelugnar, trägolv etc. Och när jag går förbi dessa hus och tittar in och ser folk som bor där som har dålig inredningssmak blir jag sur. De förtjänar liksom inte att bo i en sån vacker lägenhet om de ska förstöra den med sina fula möbler, hemska tapeter och allmänt kassa inredningsförmåga.

Fult är fult är fult och ska inte besudla vackra gamla lägenheter. Vår lägenhet, byggd nån gång på 90-talet, är en bättre plats för ful inredning i såna fall. Här finns ju inget att förstöra i form av charm och skönhet.

Ja, jag vet att jag är ytlig och hemsk. Men Det. Är. FULT!

(Uppdatering: blir även provocerad av att folk lagar jättetråkig och rätt äcklig mat och lägger upp på insta och "tipsar" om. Slut uppdatering.)

Vad händer?

Inget dramatiskt i alla fall, that's for sure.

Jag har börjat se Parks and Recreation och undrar nu varför jag inte hakade på serien från början? Antagligen för att jag var dum i huvudet, alternativt ett geni som insåg att det är bättre att kunna plöja massor av säsonger på en gång. Jag älskar den serien, allt med den. Så genuint fin och bra.

Det är bara januari men jag längtar så mycket efter våren att jag är gråtig. Det värsta med att hata vintern och må dåligt under den är att jag ser fram emot våren med någon slags skräckblandad förtjusning. För när den är här, och när vi går mot sommaren, då är det ju snart över igen. Då lurar hösten runt hörnet igen. Jag vet att detta skulle reta gallfeber på någon slags mindfulnesskonsult, men jag kan inte tänka på sommaren utan att samtidigt tänka "och sen dör snart allt igen", så mycket hatar jag vinterhalvåret. Men jag ser till att alltid har tulpaner hemma och fokuserar på att boka in roliga grejer att se fram emot under dessa vidriga månader som är januari, februari och mars.

Och roliga grejer: den 21 februari spelar vi vår första hemmamatch. Nej, vi är inte ett fullt lag så vi får fylla upp med åkare från andra städer. Och ja, det är bara en träningsmatch. Men gud vad kul det ska bli.

Och så har vi bokat en resa till Barcelona för vår årliga weekend iväg, jag och min mamma och min syrra. Så när jag blir deppig över vädret kan jag sitta och drömma mig bort lite. Att planera resor är nästan lika kul som att göra dem. Nästan. Har nån bra Barcelonatips får man alltså gärna tipsa!

Nästa helg ska jag till Göteborg och träffa vänner, bli full och gå på wrestling. Det är lite konstigt. Wrestling liksom? Men övriga delar av helgen är så bra att det bara är givet att det kommer bli en episk helg.

Ja, det var väl det.

Misslyckade middagar

Två kvällar i rad nu har våra middagar blivit äckliga (i alla fall enligt mig). Först var det en makaronilåda som gick åt helvete för att min man köpte fel ostsås, sen var det jag som fuckade upp genom att spejsa till det lite och köpa fiskkroketter och fiskbiffar på en asiatisk matbutik. De var i princip oätliga.

Jag HATAR när kvällsmaten blir dålig. Den är helig för mig. Äntligen får man äta nylagad god mat som man har valt själv. Inte micrade rester, inte svindyr utemat, inte sunkig micromat. Riktig, god, lagad kvällsmat som man äter ihop och pratar om dagen.

Och så har det blivit bara skit de senaste dagarna. Så idag vill jag inte chansa utan tänker köra på något säkert kort. Nåt som jag vet att vi alla gillar.

Nu måste jag bara lägga tre timmar på att lista ut vilken maträtt alla i familjen gillar. Ändå värt det.

Maskeradtips

Jag har bestämt mig (måste bara övertala min man först samt fixa barnvakt) att ha en fest när jag fyller år. Jag vill inte ens tänka på att jag blir fucking 31 om några månader (eh, mycket värre än 30 och ni vet ju alla att jag inte kommit hur min 30-årskris än), men om jag nu måste åldras kan jag ju lika gärna passa på att ha kul under tiden.

Och eftersom jag är en sucker för maskerader vill jag gärna ha det. Så klart. Men lite roligt, gärna elegant, lite snyggt och kul. 90-talstemat på min födelsedagsfest förra året var svinroligt, men elegant och snyggt var det tamefan inte.

Hit me med era bästa tips! Jag har självklart funderat på typ 20-talet, 40-talet osv som tema men tänker mig lite mer annorlunda. Så ge mig idéer tack!

Dagens irritationsobjekt.

Ramlade in på någon sån där "rolig" lista av typen "du vet att du är förälder när..." och blev så jäkla deprimerad. Folk skrev saker som "när du måste googla nyheter för att ha en aning om vad folk pratar om eftersom du bara kan tänka på bebisbajs", "när du inte har haft en sovmorgon på fem år", "när du kommer på att alla vänner du har är såna du lärt känna efter du fick barn eftersom dina gamla vänner lever helt andra liv än vad du gör" och så vidare och så vidare.

Jag är så egoistisk att jag blir ledsen när jag läser sånt eftersom jag vet att så himla många verkligen tycker att livet med barn är så. "Roa mig? Nä, ha ha, det får jag ju göra när barnen är vuxna." och så vidare. Och i princip alla mina kompisar är i 30-årsåldern och jag vet ju att de flesta av dem kommer skaffa barn inom några år, många samtidigt, och då blir jag ensam. Då sitter jag där med stora barn som inte kräver lika mycket och så vill jag gå ut och roa mig men alla kommer vara gravida, nyförlösta eller ha magsjuka ungar.

Hör ni hur vansinnigt egoistisk jag är eller? Men faktum är att eftersom jag skaffade barn tidigt har jag fått anpassa mig efter mina kompisar som inte har barn. Jag har varit nöjd med det eftersom det hade varit förödande för mig att helt gå upp i mammarollen, men jag vet ju att jag inte kan förvänta mig samma tillbaka. Inom fem år kommer nästan alla mina kompisar ha börjat bilda familj och det är ju självklart att för många kommer det ändra livet helt.

Så jag läser såna där listor och blir ledsen för de som skrivit dem (varför man väljer att ha ett tråkigt liv bara för att man fått barn kommer jag aldrig förstå mig på, och jag skiter i om jag låter som Cissi Wallin nu) och för mig själv. För att jag är tio år i ofas med alla och kommer sitta där ensam och tragisk om några år.

Ja, nä det här inlägget får mig ju att framstå i god dager. Jorå.

Denna dag, en emotionell berg- och dalbana.

Morgon:

Två barn trötta och gnälliga. Det ena av dem dessutom makalöst trotsig, vilket innebär att vi står jättearga, trötta och toksvettiga i hallen en halvtimme försenade allihop.

Känslostatus: För i helvete Majken, SKÄRP DIG NU!

Ute är det inte skottat eller plogat eller sandat på gång- och cykelvägar vilket innebär att vi halkar fram och det tar en halvtimme - detta är inte en överdrift - att ta sig en kilometer med vagnen till förskolan.

Känslostatus: Jag är så jäkla varm, vem ska jag behöva döda för att få lite sandat i den här stan?

Förmiddag:

Är och simmar. Det går bra. Ska sen gå hem i snömodd och halka, det går inte lika bra.

Känslostatus: JAG HATAR VINTERN!

Lunch:

Upptäcker att jag älskar Parks and recreation. Tar en tupplur.

Känslostatus: Gud vad jag älskar att sova.

Eftermiddag:

Hämtar trotsig 3.5-åring. Svettas i hallen när vi brottas om overall. Får köra vagnen hem på bara bakhjulen eftersom den är så jävla kass att köra på vintern. Majken gråter hela vägen och somnar sen precis innan vi kommer hem.

Känslostatus: Jag hatar vintern. Jag hatar när barn trotsar. Jag hatar den här jävla vagnen. Jag orkar inte med att det är flera månader av sånt här kvar. Varför bor vi i Sverige?

Får veta att vi får boka lokal för att ordna scrim, alltså träningsmatch, i slutet av februari. På hemmaplan! Vi ska äntligen visa Örebro vad roller derby är för något.

Känslostatus: HELL YEAH!

Kväll:

Köper denna klänning på nätet.

Känslostatus: Omg vad den är snygg. Omg vad jag kanske inte hade råd med den. Omg vem bryr sig.

Tja, ungefär så. Ska träna roller derby ikväll så antingen är jag euforisk eller svinsur när jag kommer hem. Går aldrig att veta i förväg.

Rapportering över. Tack för visat "intresse".

Fint och mysigt, my ass

Nej inte att min rumpa är fin och mysig. Det är den ej. Eller tja, fin beror väl på betraktaren men nu har vi TAPPAT TRÅDEN här känner jag.

Det jag skulle säga var att jag är så jävla trött på att försöka fixa trevligt, roligt, mysigt när ingen i resten av familjen är på. Efter en katastrofal pulkautflykt stod ugnsstekt kyckling med rostad potatis på menyn och egentligen tycker jag ju att lördagar ska innebära tända ljus i matsalen och mysig middag och allt det där. Men jag orkade bara inte ställa mig och laga en trevlig middag när det skulle motsvara fem minuters "trevlig" lördagsmiddag och oändligt mycket mer gnäll, bråk och tjafs.

Så jag satte mig och läste och sen slängde jag ihop snabbmakaroner med ostsås som vi åt framför teven och nu sitter jag med henna i håret och slösurfar och skiter fullständigt i allt vad "lördagsmys" heter. Inget jävla lördagsgodis har nån fått heller.

Men vi har tända ljus i alla fall. Lördagshelvete.

Otäckt och farligt och nyttigt.

På grund av ett missförstånd uppstod i eftermiddag situationen att Noa, nio år, helt plötsligt var ensam i stadstrafiken på cykel i mörkret. På väg till bibblan. När jag upptäckte det blev jag så jävla rädd som jag inte har varit på länge. Det är en dålig väg till bibblan från oss. Mycket trafik just vid halv fem och så mörkt. Och jobbiga korsningar. Och trafik. Och bara lite lysen på cykel. Nämnde jag trafik?

Samtidigt som jag ringde min man och bad honom leta reda på vår unge stod jag och storgrät och skrämde upp övriga barn (+ Emmys kompis) eftersom jag var helt säker på att nu var det kört. Nu händer det, den där olyckan man är så jäkla rädd för. Jag har cyklat den där vägen själv och vet hur bussar trängs med bilar trängs med cyklar. Min älskade unge med änglalockarna mitt i det kaoset? Gud vad jag grät.

Nu gick ju allt bra och efter en tjugo minuter hade vi lokaliserat Noa. På bibblan, of course. Men jag kunde inte sluta gråta.

Nu har jag lyckats lugna ner mig och tänker på hur jävla lätt det är att begränsa barns frihet* och upptäckarlusta just på grund av den här vidriga rädslan. INGEN vill vara föräldern som kunde ha förhindrat en olycka men inte gjorde det. Om dina barn går till lekparken 100 ggr och den hundrade gången händer något hemskt, då kommer du aldrig förlåta dig själv. Om du låter ditt barn gå till skolan själv precis som alla kompisar gör och det händer något, då kommer du alltid älta det. Tänk om, jag kanske, om jag bara inte hade...

Det är så lamslående och livsfarligt att vara så rädd, men helt naturligt. Vi har ju ansvar för barnens liv för fan. Om min man omkommer i en bilolycka så skulle mitt liv rasa samman och jag skulle säkert älta vad jag kunde ha gjort annorlunda, men det var aldrig mitt ansvar att hålla honom vid liv. Det är det med våra barn. Vi åker hem från BB och nästan alla tänker "vad i helvete, hur kan de släppa hem mig med ETT LEVANDE BARN UTAN NÅN VUXEN SOM SKA ÖVERVAKA OSS!?". Och sen blir de äldre och vi måste släppa taget mer och mer och hela tiden, vad vi än beslutar oss för, så finns den där gnagande känslan av att vi kanske gör fel. Det kanske är nu nåt händer. Det kanske är på grund av detta beslut våra liv förstörs.

Eller så är man helt kolugn och struntar i allt sånt och bara kör på. Men jag tror inte det. Jag tror inte det eftersom min eviga käpphäst är hur dagens föräldrar begränsar sina barn. Jag tror inte det eftersom det i vissa stater i USA (och i andra länder) är olagligt att lämna barn under 12 år ensamma. Jag tror inte det eftersom vissa skolor inte låter barn gå hem från skolan ensamma även om barnen har föräldrarnas tillåtelse, eftersom de tycker att barnen är för små. Och så vidare och så vidare. Det är den här rädslan som jag upplevde i eftermiddags som göder allt det. Det där "helvete, är det kört nu, händer det jag oroar mig för nu eller kan jag förhindra det?".

Jag är en rätt orolig person. Jag ringer min man om jag tycker att bilresan tar för lång tid, jag hade andningslarm till barnen och jag kan ligga vaken nätterna igenom och oroa mig för cancer och mobbning. Det jag vill säga är att mina barn har väldigt mycket mer frihet än många många andra barn men det faller sig inte naturligt för mig. Jag måste hela tiden påminna mig själv om att inte låta rädslan styra mitt föräldraskap. Jag måste hela tiden tänka på vad jag fick göra som barn, och ge mina egna ungar samma frihet. För världen har faktiskt inte blivit osäkrare för barn, däremot har den blivit mindre. Och det tycker jag är väldigt väldigt tråkigt.

Nu var det ju ett misstag som gjorde att jag hade en vidrig eftermiddag, så jag kan inte få till nån slutkläm om att jag minsann insåg att mina ungar klarar mer än jag tror. Jag vet att mina ungar är sjukt kompetenta, men det innebär ändå inte att min nioåring får cykla runt på vältrafikerade gator i mörkret. Jag menar bara att hur rädd jag än var och hur mycket den rädslan än kan få mig att vilja stänga in mina barn för all framtid kommer de fortsätta få gå ensamma till affären, cykla till träningen eller gå tillsammans till bibblan och stanna för en fika på stan på vägen. För att jag vet att rädslan är naturlig, men det innebär inte att man ska styras av den.

Nu måste jag lägga gurkor på ögonen för att inte se ut som en gris imorgon Mvh, söndergråten_84

Jag har scrimmat för fan!

Okej, för de som inte befinner sig i derbyvärlden: ett scrim är en övningsmatch. Dagens scrim hölls i Västerås med blandade lag och vi var fyra nervösa åkare som tog oss dit från Örebro och Nerike Knockouts.

Nervösast var jag, vill jag nästan påstå. Jag är så himla mycket lagd åt ångest att alla såna här grejer blir jättestora och jättejobbiga för mig. Ligger vaken, ångestar, ältar - men jag gör ju alltid grejerna till sist, vad det än är. Så även detta.

Vad jag var orolig för:
att jag skulle förstöra för andra
att jag skulle skada mig och/eller nån annan för att jag klantade mig
att jag inte skulle orka hela tiden (30 min x 2)
att jag skulle bli utvisad hela tiden
att de bättre åkarna skulle bli irriterade på mig.

Men!

Alltså jag ska inte säga att jag ägde planen, för herregud vad jag var förvirrad i början. Och mitten. Och slutet. Men ändå! Jag orkade med, jag blev bättre och bättre och jag jammade (var den som tog poäng) två gånger och blev lead jammer (den som tar sig igenom gruppen först) båda. Och jag blev bara utvisad tre gånger (ok, vi hade bara tre domare så de missade väl lite då).

Herregud så snälla alla var.
Herregud så euforisk jag var - och är - efteråt.
Herregud så mycket jag lärde mig.
Herregud så mycket utrymme för förbättring det finns.
Herregud vad jag är glad att jag har scrimmat för första gången!

Nu tänker jag dö lite i soffan tills det är läggdags och vardag igen imorgon.

Ekonomi schmekonomi

Vi har gemensam ekonomi eftersom vi aldrig har haft några pengar efter att räkningarna är betalda att "dela upp" mellan oss. Vi har alltid tänkt att "sen, när vi får två heltidslöner, då jäklar ska vi..." men eftersom vi under 12 år och efter 3 barn fortfarande inte nånsin har haft två heltidslöner har det inte blivit av.

Därför tjafsar vi om vart pengar ska gå.

Min mans prioriteringsordning är ungefär såhär:

Teknik, typ ny tv och sånt
Teknik, typ ny ipad och sånt
Teknik, typ ny telefon och sånt

Min prioriteringsordning är såhär:

Resor, typ weekendresor med min mamma och syster
Resor, typ resor ihop hela familjen
Resor, typ weekendresor med min man

Sen heminredning, kläder och sånt. Vad han har under sin jävla bajsteknik vet jag inte. Inte fan är det nåt vettigt det heller.

Det går i alla fall så klart inte ihop sig eftersom vi, wait for it, fortfarande inte har två heltidslöner eller är lottovinnare eller så. Så vi tjafsar om det. Jag tycker ju att resor är en upplevelse som man lär sig nåt av, som är något man minns för livet. Vem fann minns den femte iphonen man hade? INGEN!

Mitt främsta kärlekstips till mina barn kommer vara att hitta nån som gillar samma saker som en själv. Så man slipper bli ihop med en "vuxen människa" som hellre köper en ny tv än åker utomlands en helg.

Gott nytt år!

Jag älskar nyår. Älskar att allt blir nytt och man kan inbilla sig för några dagar att man är en ny människa. Älskar att vi går mot våren, även om vi först måste passera helvetesperioden vi också kallar "första kvartalet".

Jag vet att jag är klyschig, men jag gillar att städa ut julen och ställa in en vas med tulpaner och Ta Mig An Det Nya Året.

MEN. Det är första dagen på året och jag är bakis, trött, har ont i gallan och vår diskmaskin har gått sönder vilket ju är extra passande eftersom all disk från gårdagens firande står på bänken.

Det nya året levererar inte än så länge, helt enkelt.