Otäckt och farligt och nyttigt.

På grund av ett missförstånd uppstod i eftermiddag situationen att Noa, nio år, helt plötsligt var ensam i stadstrafiken på cykel i mörkret. På väg till bibblan. När jag upptäckte det blev jag så jävla rädd som jag inte har varit på länge. Det är en dålig väg till bibblan från oss. Mycket trafik just vid halv fem och så mörkt. Och jobbiga korsningar. Och trafik. Och bara lite lysen på cykel. Nämnde jag trafik?

Samtidigt som jag ringde min man och bad honom leta reda på vår unge stod jag och storgrät och skrämde upp övriga barn (+ Emmys kompis) eftersom jag var helt säker på att nu var det kört. Nu händer det, den där olyckan man är så jäkla rädd för. Jag har cyklat den där vägen själv och vet hur bussar trängs med bilar trängs med cyklar. Min älskade unge med änglalockarna mitt i det kaoset? Gud vad jag grät.

Nu gick ju allt bra och efter en tjugo minuter hade vi lokaliserat Noa. På bibblan, of course. Men jag kunde inte sluta gråta.

Nu har jag lyckats lugna ner mig och tänker på hur jävla lätt det är att begränsa barns frihet* och upptäckarlusta just på grund av den här vidriga rädslan. INGEN vill vara föräldern som kunde ha förhindrat en olycka men inte gjorde det. Om dina barn går till lekparken 100 ggr och den hundrade gången händer något hemskt, då kommer du aldrig förlåta dig själv. Om du låter ditt barn gå till skolan själv precis som alla kompisar gör och det händer något, då kommer du alltid älta det. Tänk om, jag kanske, om jag bara inte hade...

Det är så lamslående och livsfarligt att vara så rädd, men helt naturligt. Vi har ju ansvar för barnens liv för fan. Om min man omkommer i en bilolycka så skulle mitt liv rasa samman och jag skulle säkert älta vad jag kunde ha gjort annorlunda, men det var aldrig mitt ansvar att hålla honom vid liv. Det är det med våra barn. Vi åker hem från BB och nästan alla tänker "vad i helvete, hur kan de släppa hem mig med ETT LEVANDE BARN UTAN NÅN VUXEN SOM SKA ÖVERVAKA OSS!?". Och sen blir de äldre och vi måste släppa taget mer och mer och hela tiden, vad vi än beslutar oss för, så finns den där gnagande känslan av att vi kanske gör fel. Det kanske är nu nåt händer. Det kanske är på grund av detta beslut våra liv förstörs.

Eller så är man helt kolugn och struntar i allt sånt och bara kör på. Men jag tror inte det. Jag tror inte det eftersom min eviga käpphäst är hur dagens föräldrar begränsar sina barn. Jag tror inte det eftersom det i vissa stater i USA (och i andra länder) är olagligt att lämna barn under 12 år ensamma. Jag tror inte det eftersom vissa skolor inte låter barn gå hem från skolan ensamma även om barnen har föräldrarnas tillåtelse, eftersom de tycker att barnen är för små. Och så vidare och så vidare. Det är den här rädslan som jag upplevde i eftermiddags som göder allt det. Det där "helvete, är det kört nu, händer det jag oroar mig för nu eller kan jag förhindra det?".

Jag är en rätt orolig person. Jag ringer min man om jag tycker att bilresan tar för lång tid, jag hade andningslarm till barnen och jag kan ligga vaken nätterna igenom och oroa mig för cancer och mobbning. Det jag vill säga är att mina barn har väldigt mycket mer frihet än många många andra barn men det faller sig inte naturligt för mig. Jag måste hela tiden påminna mig själv om att inte låta rädslan styra mitt föräldraskap. Jag måste hela tiden tänka på vad jag fick göra som barn, och ge mina egna ungar samma frihet. För världen har faktiskt inte blivit osäkrare för barn, däremot har den blivit mindre. Och det tycker jag är väldigt väldigt tråkigt.

Nu var det ju ett misstag som gjorde att jag hade en vidrig eftermiddag, så jag kan inte få till nån slutkläm om att jag minsann insåg att mina ungar klarar mer än jag tror. Jag vet att mina ungar är sjukt kompetenta, men det innebär ändå inte att min nioåring får cykla runt på vältrafikerade gator i mörkret. Jag menar bara att hur rädd jag än var och hur mycket den rädslan än kan få mig att vilja stänga in mina barn för all framtid kommer de fortsätta få gå ensamma till affären, cykla till träningen eller gå tillsammans till bibblan och stanna för en fika på stan på vägen. För att jag vet att rädslan är naturlig, men det innebär inte att man ska styras av den.

Nu måste jag lägga gurkor på ögonen för att inte se ut som en gris imorgon Mvh, söndergråten_84