Jaha jag är döende i förkylning. Tyck synd om mig tack. Har legat under ett täcke hela dagen och gråtit och varje gång jag tänker på hur mycket jag har att göra på jobbet får jag nån slags panikreaktion. Men jag kan ju inte göra nåt åt det. Jag är ju fast här i min kropp, som är sjuk.
Den enda nytta jag har gjort idag är att skriva matlista. Och den blev värdelös eftersom jag mår illa pga förkylningen och då har noll fantasi. Oh well.
Tisdag: Mac & cheese med falukorv
Onsdag: Laxburgare
Torsdag: Halloumi stroganoff
Fredag: Kycklingenchiladas
Lördag: Våfflor till barnen, sushi till oss vuxna.
Söndag: Fisksoppa med saffran och vitlöksbröd
Tja, det var väl det. Nu ska jag återgå till att svettas under ett täcke till Project Runway.
måndag 31 augusti 2015
söndag 30 augusti 2015
Tyck synd om mig tack!
Ni vet hur ens barn fyller år och man har infört att alla tar ledigt och födelsedagsbarnet väljer aktiviteter hela dagen och så väljer ungen äventyrsbad så man måste tillbringa 3-4 timmar i baddräkt (!) med vattenrutschkanor som gör en åksjuk och svintrött och illamående? Det var jag i fredags.
Ni vet hur ens barn vill ha ett badhuskalas, så helt plötsligt står man där och har hyrt en simhall och tillbringar ÅTERIGEN flera timmar i baddräkt, men denna gång bland påklädda föräldrar till klasskompisarna och sen när man kommer hem så är det bara att byta om och sminka sig fort för sen är det tequila och dans som står på schemat och eftersom man har noll motståndskraft efter två dagar på badhus blir man jättejättefull? Det var jag igår.
Ni vet hur man blev jättejättefull kvällen innan och sen vaknar superbakis och bara hinner upp för att klä på sig för att det är inbokad släktkalas (!) klockan elva (!!) ute i sommarstugan som ligger en halvtimme med bil bort (!!!)? Det var jag idag.
Ni vet hur man börjar känna lite ret i halsen nån gång runt lunch, och sen blir det stadigt värre så att ju senare det blir desto sämre mår man och nu är klockan nio och man gråter av smärtan i halsen och av feberkänningarna och av att man inte ens kan andas utan att det gör ont och svälja ska vi inte prata om? Det är jag nu.
Så nej. Jag är inte på topp denna söndagskväll.
Ni vet hur ens barn vill ha ett badhuskalas, så helt plötsligt står man där och har hyrt en simhall och tillbringar ÅTERIGEN flera timmar i baddräkt, men denna gång bland påklädda föräldrar till klasskompisarna och sen när man kommer hem så är det bara att byta om och sminka sig fort för sen är det tequila och dans som står på schemat och eftersom man har noll motståndskraft efter två dagar på badhus blir man jättejättefull? Det var jag igår.
Ni vet hur man blev jättejättefull kvällen innan och sen vaknar superbakis och bara hinner upp för att klä på sig för att det är inbokad släktkalas (!) klockan elva (!!) ute i sommarstugan som ligger en halvtimme med bil bort (!!!)? Det var jag idag.
Ni vet hur man börjar känna lite ret i halsen nån gång runt lunch, och sen blir det stadigt värre så att ju senare det blir desto sämre mår man och nu är klockan nio och man gråter av smärtan i halsen och av feberkänningarna och av att man inte ens kan andas utan att det gör ont och svälja ska vi inte prata om? Det är jag nu.
Så nej. Jag är inte på topp denna söndagskväll.
tisdag 25 augusti 2015
Mäns oförmåga att klara av de enklaste ting.
Okej, jag vet att jag har skrivit om det här tidigare. Men nu kan det vara som så att jag har insett att den skeva fördelningen av ansvaret i hemmet ligger till grund för enorm ohälsa för oss kvinnor som lever i heterosexuella förhållanden.
Så jag skriver om det igen. För att jag är frustrerad. För att jag är trött. För att jag ser att andra sliter med exakt samma sak som jag, som mina vänner, som i princip alla.
Såhär är det: mäns oförmåga att ta ansvar för hem och familj är enbart en ren taktik för att slippa undan.
Har han ett jobb? Har han en utbildning? Har han ett socialt umgänge? Kan han klä på sig själv? Fungerar han i samhället? Är han rent av högpresterande? Well, det fnns ingen anledning att någon som kan sköta ett jobb inte ska kunna fixa ett kalas. Kan han klara av att ta sig igenom grundskolan så klarar han av att se när det behöver diskas. Kan han sköta sina vänskapsrelationer så kan han också klara av att minnas när släkten fyller år.
Allt annat är bullshit. Allt annat är en taktik, medveten eller omedveten, för att slippa undan.
Vi tar ett exempel. En högtid ska firas. Typ påsk. Okej, i vanliga fall har kvinnan alltid fixat 90% för att det är så det har sett ut i familjen. Ett år säger hon "nej, jag orkar inte" och lämnar över ansvaret till mannen. Nota bene att det knappast kommer bli så att mannen nu gör 90%, men vi kan låtsas. Well, säg att mannen faktiskt fixar det perfekt - bra. Alla är nöjda. Resterande år kan mannen sköta det för kompensation för alla de år kvinnan gjort det, sen när de är ikapp kan de börja dela på det. Det är ju det enda rättvisa, inte sant?
Men ponera att det faktiskt inte går så bra. Säg att hälften av rätterna till påskmiddagen glöms bort eller gammelfaster får ingen inbjudan. Inget pynt kommer upp. Inget godis köps in till påskkärringarna. Barnen får kanske inte gå påskkärring. Säg att mannen faktiskt fuckar upp, vilket ju är det troligaste. SE DÅ TILL ATT HÅLLA KRAVEN UPPE OCH SÄG ÅT HONOM ATT SKÄRPA SIG!
Jag är så förbannat trött på "men han försökte ju, han gjorde sitt bästa". Tror ni att kvinnor föds med en jävla "fixa högtider"-gen? Tror ni att vi har gått på Hogwarts för hemmafruar? Eller tror ni att vi kan använda den hjärnkapacitet vi har för att, jag vet inte, skriva en lista på vad som ska fixas och sen... följa den?
Tror ni att män som klarar av att ha höga chefsposter, politikerämbeten och i all praktik och teori styr landet, tror ni att de som grupp kan klara av att göra en lista och följa den? Tror ni att de kan tänka "hm... vad behövs?" och sen se till att fixa det? Klarar han av att ta körkort så kan han fan klara av att fixa påsken. Sänk inte era krav. Ha en rimlig nivå. Varför skulle födelsedagen/påsken/julen/semestern helt plötsligt bli sämre bara för att en man ska fixa den? Antingen är svaret: För att män är dumma i huvudet och inte klarar de enklaste av ting, eller så är svaret: för att vi har så låga krav på dem att de inte behöver leva upp till en normal nivå.
Och här kommer strategin in: om vi accepterar att de är så kassa så tänker vi "ja ja, jag gör det väl själv då" för att det ska bli bra. Och titta, de slapp undan. Så jävla bra jobbat av dem. Ni ser ju, de är inte helt dumma i huvudet. De är bara fullkomligt ointresserade av att bidra till en bättre livskvalitet för den de lever med.
De här två alternativen kan män välja mellan:
1) Jag är dum i huvudet och borde ha förmyndare eftersom jag inte fattar hur man skriver en lista på saker som behövs till (valfri grej) och sen fixa det.
2) Jag är en okänslig människa som hellre vill slappa än ta hälften av ansvaret för familj och hem och detta oavsett hur det påverkar min partner.
Nä visst, ni få män som faktiskt gör allt detta och beyond, grattis till att vara normala människor. Obs att om ni känner behovet av att hävda er ("i vår familj är det JAG som...") då är ni fortfarande dumma i huvudet.
Tja, det här tåldes ju att upprepas.
Så jag skriver om det igen. För att jag är frustrerad. För att jag är trött. För att jag ser att andra sliter med exakt samma sak som jag, som mina vänner, som i princip alla.
Såhär är det: mäns oförmåga att ta ansvar för hem och familj är enbart en ren taktik för att slippa undan.
Har han ett jobb? Har han en utbildning? Har han ett socialt umgänge? Kan han klä på sig själv? Fungerar han i samhället? Är han rent av högpresterande? Well, det fnns ingen anledning att någon som kan sköta ett jobb inte ska kunna fixa ett kalas. Kan han klara av att ta sig igenom grundskolan så klarar han av att se när det behöver diskas. Kan han sköta sina vänskapsrelationer så kan han också klara av att minnas när släkten fyller år.
Allt annat är bullshit. Allt annat är en taktik, medveten eller omedveten, för att slippa undan.
Vi tar ett exempel. En högtid ska firas. Typ påsk. Okej, i vanliga fall har kvinnan alltid fixat 90% för att det är så det har sett ut i familjen. Ett år säger hon "nej, jag orkar inte" och lämnar över ansvaret till mannen. Nota bene att det knappast kommer bli så att mannen nu gör 90%, men vi kan låtsas. Well, säg att mannen faktiskt fixar det perfekt - bra. Alla är nöjda. Resterande år kan mannen sköta det för kompensation för alla de år kvinnan gjort det, sen när de är ikapp kan de börja dela på det. Det är ju det enda rättvisa, inte sant?
Men ponera att det faktiskt inte går så bra. Säg att hälften av rätterna till påskmiddagen glöms bort eller gammelfaster får ingen inbjudan. Inget pynt kommer upp. Inget godis köps in till påskkärringarna. Barnen får kanske inte gå påskkärring. Säg att mannen faktiskt fuckar upp, vilket ju är det troligaste. SE DÅ TILL ATT HÅLLA KRAVEN UPPE OCH SÄG ÅT HONOM ATT SKÄRPA SIG!
Jag är så förbannat trött på "men han försökte ju, han gjorde sitt bästa". Tror ni att kvinnor föds med en jävla "fixa högtider"-gen? Tror ni att vi har gått på Hogwarts för hemmafruar? Eller tror ni att vi kan använda den hjärnkapacitet vi har för att, jag vet inte, skriva en lista på vad som ska fixas och sen... följa den?
Tror ni att män som klarar av att ha höga chefsposter, politikerämbeten och i all praktik och teori styr landet, tror ni att de som grupp kan klara av att göra en lista och följa den? Tror ni att de kan tänka "hm... vad behövs?" och sen se till att fixa det? Klarar han av att ta körkort så kan han fan klara av att fixa påsken. Sänk inte era krav. Ha en rimlig nivå. Varför skulle födelsedagen/påsken/julen/semestern helt plötsligt bli sämre bara för att en man ska fixa den? Antingen är svaret: För att män är dumma i huvudet och inte klarar de enklaste av ting, eller så är svaret: för att vi har så låga krav på dem att de inte behöver leva upp till en normal nivå.
Och här kommer strategin in: om vi accepterar att de är så kassa så tänker vi "ja ja, jag gör det väl själv då" för att det ska bli bra. Och titta, de slapp undan. Så jävla bra jobbat av dem. Ni ser ju, de är inte helt dumma i huvudet. De är bara fullkomligt ointresserade av att bidra till en bättre livskvalitet för den de lever med.
De här två alternativen kan män välja mellan:
1) Jag är dum i huvudet och borde ha förmyndare eftersom jag inte fattar hur man skriver en lista på saker som behövs till (valfri grej) och sen fixa det.
2) Jag är en okänslig människa som hellre vill slappa än ta hälften av ansvaret för familj och hem och detta oavsett hur det påverkar min partner.
Nä visst, ni få män som faktiskt gör allt detta och beyond, grattis till att vara normala människor. Obs att om ni känner behovet av att hävda er ("i vår familj är det JAG som...") då är ni fortfarande dumma i huvudet.
Tja, det här tåldes ju att upprepas.
söndag 23 augusti 2015
Fejkare är vi allihopa
Tänker ofta på hur mycket fejk jag är. Det känns ibland galet stört hur sanningen inte stämmer överens med hur saker och ting verkar.
En bekant kommer hem till mig för första gången och berömmer mitt hem och min inredning och säger att jag verkligen har öga för sånt. Och jag känner bara att herregud, hälften har jag liksom fått av morfar/mamma/ramlat över på auktion. Och i vanliga fall så knastrar det när man går på mattan och klibbar på golvet och bara för att hon kom hit den enda dag under hela senaste halvåret då det inte är kaotiskt stökigt så tror hon att jag har det fint hemma? Så mycket fejk.
Jag lägger upp selfies på instagram som är noggrant utvalda med bra vinklar och fina filter och får så positivt gensvar och folk tycker att jag är snygg och det är ju verkligen en bokstavligt talat redigerad verklighet. Hårdredigerad. Det är otroligt mycket fejk.
Jag var i tidningen för nån vecka sen. Reportage om mig som rolig bloggare apropå Supermamman. Jag trodde att det var en liten del i slutet av tidningen men sen fick jag se det hos en kompis och hoppsan hejsan, mittuppslag. Med stor bild. Och så låter jag sådär charmigt avslappnad och cool. Lite lagom nonchalant. Men sen i verkligheten så skriker jag på barnen när de ska sova och är för trött för att läsa för dem. Inte lagom nonchalant. Alldeles för mycket nonchalant. Och alldeles alldeles för trött.
Allt känns väldigt mycket fejk.
En bekant kommer hem till mig för första gången och berömmer mitt hem och min inredning och säger att jag verkligen har öga för sånt. Och jag känner bara att herregud, hälften har jag liksom fått av morfar/mamma/ramlat över på auktion. Och i vanliga fall så knastrar det när man går på mattan och klibbar på golvet och bara för att hon kom hit den enda dag under hela senaste halvåret då det inte är kaotiskt stökigt så tror hon att jag har det fint hemma? Så mycket fejk.
Jag lägger upp selfies på instagram som är noggrant utvalda med bra vinklar och fina filter och får så positivt gensvar och folk tycker att jag är snygg och det är ju verkligen en bokstavligt talat redigerad verklighet. Hårdredigerad. Det är otroligt mycket fejk.
Jag var i tidningen för nån vecka sen. Reportage om mig som rolig bloggare apropå Supermamman. Jag trodde att det var en liten del i slutet av tidningen men sen fick jag se det hos en kompis och hoppsan hejsan, mittuppslag. Med stor bild. Och så låter jag sådär charmigt avslappnad och cool. Lite lagom nonchalant. Men sen i verkligheten så skriker jag på barnen när de ska sova och är för trött för att läsa för dem. Inte lagom nonchalant. Alldeles för mycket nonchalant. Och alldeles alldeles för trött.
Allt känns väldigt mycket fejk.
torsdag 20 augusti 2015
Ellens föräldraskola.
Här kommer ett tips som jag tillämpar ca hela tiden: för att inte vara en dålig förälder, bit dig i läppen!
Att tala är silver, att tiga är guld är extra sant när du är förälder. Detta av flera anledningar. Låt mig ge några exempel:
1) Din sjuåring är på väg till skolan och har klätt sig i en gammal sunkig tröja och en illasittande kjol.
Du vill säga: men skärp dig, gå och byt om.
Eftersom du tänker: herregud så hen ser ut, vad kommer de tro om oss när hen är klädd sådär?
Men du ska vara tyst eftersom: du inte vill lära ditt barn att utseendet är viktigt, du vill att hen ska känna att hen kan klä sig som hen vill och du vill att hen ska känna sig trygg i att du alltid är på hens sida gällande vad hen har på sig.
2) Din fyraåring klättrar raskt upp i en (i dina ögon) jättehög klätterställning och balanserar sen sig vidare i denna dödsfälla.
Du vill säga: akta dig! Gå ner! Det är farligt!
Eftersom du tänker: Omg min lilla bebiz kommer dööööö!!
Men du ska vara tyst eftersom: Barnet klarar sig uppenbarligen bra och ditt jobb som förälder är att se till att barnen utmanar sig själva, lär sig nya saker och upptäcker sina färdigheter. Det är inte ditt jobb att skrika på dem så fort nåt är läskigt. I såna fall kommer de bo i din källare tills de är 45 och vore det inte kul att ha ett högljutt sexliv NÅGON gång i livet?
3) Din elvaåring säger "får jag gå på det här discot som alla mina kompisar ska gå på? Det ligger bara fyra mil bort så du måste offra din fredagskväll på att skjutsa mig!".
Du vill säga: Kanske.
Eftersom du tänker: Alla vet ju att kanske betyder nej.
Men du ska vara tyst eftersom: BARN TROR ATT KANSKE BETYDER JA?! Plus att de kommer fortsätta tills de har lurat dig och du sagt typ "ja men om jag säger ja så blir det ju jättejobbigt för mig" och då hör de bara "Ja, jag säger ja". Yttra inte ett ord! Backa ut ur rummet. Låtsas bli döv. Fejka ett telefonsamtal. Lämna hemmet tills fredagen har kommit och gått. En elvaåring är stor. Hen klarar sig själv några dagar.
Vän av ordning kanske vill påpeka att detta kommer leda till att man är tyst hela tonårstiden igenom. Ja? Se det som payback: barnen slutade aldrig tjata, prata, skrika och gnälla på dig sina 10 första år i livet. De använde upp all din kommunikation då. Sista halvan de bor hemma kan de gott klara sig utan verbal kommunikation. Finns ju sms och sånt. Då tränar de på sitt skriftspråk också.
Varsågoda. Ett tips från mig till er.
Att tala är silver, att tiga är guld är extra sant när du är förälder. Detta av flera anledningar. Låt mig ge några exempel:
1) Din sjuåring är på väg till skolan och har klätt sig i en gammal sunkig tröja och en illasittande kjol.
Du vill säga: men skärp dig, gå och byt om.
Eftersom du tänker: herregud så hen ser ut, vad kommer de tro om oss när hen är klädd sådär?
Men du ska vara tyst eftersom: du inte vill lära ditt barn att utseendet är viktigt, du vill att hen ska känna att hen kan klä sig som hen vill och du vill att hen ska känna sig trygg i att du alltid är på hens sida gällande vad hen har på sig.
2) Din fyraåring klättrar raskt upp i en (i dina ögon) jättehög klätterställning och balanserar sen sig vidare i denna dödsfälla.
Du vill säga: akta dig! Gå ner! Det är farligt!
Eftersom du tänker: Omg min lilla bebiz kommer dööööö!!
Men du ska vara tyst eftersom: Barnet klarar sig uppenbarligen bra och ditt jobb som förälder är att se till att barnen utmanar sig själva, lär sig nya saker och upptäcker sina färdigheter. Det är inte ditt jobb att skrika på dem så fort nåt är läskigt. I såna fall kommer de bo i din källare tills de är 45 och vore det inte kul att ha ett högljutt sexliv NÅGON gång i livet?
3) Din elvaåring säger "får jag gå på det här discot som alla mina kompisar ska gå på? Det ligger bara fyra mil bort så du måste offra din fredagskväll på att skjutsa mig!".
Du vill säga: Kanske.
Eftersom du tänker: Alla vet ju att kanske betyder nej.
Men du ska vara tyst eftersom: BARN TROR ATT KANSKE BETYDER JA?! Plus att de kommer fortsätta tills de har lurat dig och du sagt typ "ja men om jag säger ja så blir det ju jättejobbigt för mig" och då hör de bara "Ja, jag säger ja". Yttra inte ett ord! Backa ut ur rummet. Låtsas bli döv. Fejka ett telefonsamtal. Lämna hemmet tills fredagen har kommit och gått. En elvaåring är stor. Hen klarar sig själv några dagar.
Vän av ordning kanske vill påpeka att detta kommer leda till att man är tyst hela tonårstiden igenom. Ja? Se det som payback: barnen slutade aldrig tjata, prata, skrika och gnälla på dig sina 10 första år i livet. De använde upp all din kommunikation då. Sista halvan de bor hemma kan de gott klara sig utan verbal kommunikation. Finns ju sms och sånt. Då tränar de på sitt skriftspråk också.
Varsågoda. Ett tips från mig till er.
onsdag 19 augusti 2015
Önskerubrik: Rollerderby - hur kom du på det och hur vågade du dig dit?
Well, som alla andra så såg jag väl whip it? Tror jag? Och så ville jag så jäkla gärna börja, men det fanns inget lag. Och vi pratade löst några stycken om att dra ihop ett lag, men jag orkade inte vara drivande i det. Så jag lade allt på hyllan nåt år, tills jag en dag googlade på andra lag och hittade en länk till Nerike Knockouts och insåg att under min paus så hade ett lag startat.
Jag skickade ett meddelande, fick veta att det var träning samma kväll, gick dit, fick prova, blev såld.
Det var liksom aldrig något tvivel. Sen tror jag att det hjälpte jättemycket att det var ett nystartat lag med typ 5-6 åkare. Inte 25 pers som var jätteduktiga och tighta och coola (även om dessa tjejer var allt det också), utan i uppstarten. Det var lätt att känna sig hemma.
Sen har det inte varit lätt. Jag började inte på noll, jag började typ på minus. Jag har ingen fallenhet för rullskridskor, det jag är bra på är väl att tacklas. Men åkandet var svårt. ÄR svårt. Och jag är ingen lagmänniska och tycker det är jobbigt med uppstyrd idrott och hej och hå, men det var så värt det. Rollerderby är för de allra flesta inte en sport, det är en livsstil. Det blir en stor del av ens liv. Och jag älskar det så mycket även om jag gråtit bittra, ledsna, arga tårar många gånger. Och ett gäng tårar på grund av smärta också.
Det är tufft och roligt och världsomvälvande och jag tycker att alla ska våga prova. Mitt liv har blivit så mycket roligare. Och jag är jättefeg, så om jag vågar mig dit vågar alla.
Jag skickade ett meddelande, fick veta att det var träning samma kväll, gick dit, fick prova, blev såld.
Det var liksom aldrig något tvivel. Sen tror jag att det hjälpte jättemycket att det var ett nystartat lag med typ 5-6 åkare. Inte 25 pers som var jätteduktiga och tighta och coola (även om dessa tjejer var allt det också), utan i uppstarten. Det var lätt att känna sig hemma.
Sen har det inte varit lätt. Jag började inte på noll, jag började typ på minus. Jag har ingen fallenhet för rullskridskor, det jag är bra på är väl att tacklas. Men åkandet var svårt. ÄR svårt. Och jag är ingen lagmänniska och tycker det är jobbigt med uppstyrd idrott och hej och hå, men det var så värt det. Rollerderby är för de allra flesta inte en sport, det är en livsstil. Det blir en stor del av ens liv. Och jag älskar det så mycket även om jag gråtit bittra, ledsna, arga tårar många gånger. Och ett gäng tårar på grund av smärta också.
Det är tufft och roligt och världsomvälvande och jag tycker att alla ska våga prova. Mitt liv har blivit så mycket roligare. Och jag är jättefeg, så om jag vågar mig dit vågar alla.
tisdag 18 augusti 2015
Den omöjliga ekvationen.
Med tre barn (och två vuxna) som ALLA gillar olika grejer är det helt omöjligt att hitta en maträtt som alla gillar.
Såhär:
Alla i familjen gillar kött och korv och sånt. Förutom jag.
Skaldjur och sånt gillar alla i familjen... förutom Emmy.
Fisk? Fisk älskar nästan alla i familjen... förutom min man.
Tacos? Åh, alla älskar ju tacos! Well, inte Majken.
Pannkakor? Mitt kungarike för en pannkaka säger alla i familjen. Inte jag då. Blä, säger jag.
Köttfärssås och spagetti, detta manna från himmelen i alla barnfamiljer. Näpp, tycker Noa.
Och så vidare och så vidare. Pizza. Pizza går ner hos alla. Det är väl typ det. I övrigt är det ett ständigt balanserande av "vem förtjänar att hata middagen ikväll då?".
Främst är det dock jag som är problemet. De andra enas rätt bra om att kött och charkprodukter är underbart. Sen kommer jag med nån sparrissoppa och löjlar mig.
Ikväll åt vi räkor och baguette och aioli eftersom Emmy är i stallet och får cheeseburgare på vägen hem istället. Så får man göra. Passa på.
När jag är ensam hemma äter jag oftast rökt makrill. Ingen i min familj gillar rökt fisk. De är totalt dumma i huvudet.
Såhär:
Alla i familjen gillar kött och korv och sånt. Förutom jag.
Skaldjur och sånt gillar alla i familjen... förutom Emmy.
Fisk? Fisk älskar nästan alla i familjen... förutom min man.
Tacos? Åh, alla älskar ju tacos! Well, inte Majken.
Pannkakor? Mitt kungarike för en pannkaka säger alla i familjen. Inte jag då. Blä, säger jag.
Köttfärssås och spagetti, detta manna från himmelen i alla barnfamiljer. Näpp, tycker Noa.
Och så vidare och så vidare. Pizza. Pizza går ner hos alla. Det är väl typ det. I övrigt är det ett ständigt balanserande av "vem förtjänar att hata middagen ikväll då?".
Främst är det dock jag som är problemet. De andra enas rätt bra om att kött och charkprodukter är underbart. Sen kommer jag med nån sparrissoppa och löjlar mig.
Ikväll åt vi räkor och baguette och aioli eftersom Emmy är i stallet och får cheeseburgare på vägen hem istället. Så får man göra. Passa på.
När jag är ensam hemma äter jag oftast rökt makrill. Ingen i min familj gillar rökt fisk. De är totalt dumma i huvudet.
måndag 17 augusti 2015
Ny blogg.
Eller inte istället för denna då. Mitt lilla skötebarn.
Men en till. Där man kan lösenordsskydda inlägg, för det kan man inte här.
Maila ellen.haglund@gmail.com om du vill få länk och lösen.
Obs! Det är ingen rolig läsning. Eller ens läsvärt. Här är fortfarande där jag kommer blogga på riktigt.
Men en till. Där man kan lösenordsskydda inlägg, för det kan man inte här.
Maila ellen.haglund@gmail.com om du vill få länk och lösen.
Obs! Det är ingen rolig läsning. Eller ens läsvärt. Här är fortfarande där jag kommer blogga på riktigt.
söndag 16 augusti 2015
Om min PMS
Det tog mig jävligt lång tid att fatta att jag lider av pms. Jag tror det är först det senaste året som jag verkligen har kunnat koppla att den där djupa djupa sorgedalen kanske har något att göra med att jag ska få mens några dagar senare? Den här månaden också? Alla hatar mig inte, utan... *kollar i kalendern* ... jaha?!
Jag tror inte att folk som inte upplevt pms kan förstå hur det känns att vakna till en värld som ena dagen åtminstone var uthärdlig, men som nu har blivit en påminnelse om allt som är fel med dig. Vissa blir arga, vissa blir ledsna och sorgsna, andra blir allt i ett. Jag blir allt i ett. Det är inte bara det sedvanliga "jag är så kass, ingen gillar mig", utan det är det andra. Att jag tvivlar på mina vänner. På alla i mitt liv. Under dagarna med pms tycker ingen om mig. Mina vänner är falska och hatar mig. Ingen vill vara med mig. Det är så övertygande sant att det liksom förvånar mig hur jag några dagar tidigare kunde få för mig att jag ens har vänner? Hur kunde jag inbilla mig det? Vem vill vara med mig?
Och det tar alltid ett tag innan jag greppar att ja men vafan, det kanske är pms? Ingen har anlitat en yrkesmördare för att ta död på mig, denna besvikelse och ledsenhet jag känner är inte realistisk. Det är all in my head. Men - och det här är det viktigaste - det spelar ju mindre roll. Jag kan helt logiskt konstatera att jaha, det här är pms det är inte på riktigt, och ändå vilja skära upp handlederna. Det finns liksom ingen koppling mellan vetskap och känsla. Det är bara ett svart hål.
Sen blir det ju bättre. Men fyfan för att vara kvinna ändå. När jag har ägglossning har jag jättejobbiga smärtor i äggstockarna. Måste ta smärtstillande inom tio minuter från första känning annars exploderar det av smärta. Sen pms. Och sen själva mensen.
Men berätta gärna mer, alla meninister, om hur hemskt det är att ingen håller upp dörren för er män.
Jag tror inte att folk som inte upplevt pms kan förstå hur det känns att vakna till en värld som ena dagen åtminstone var uthärdlig, men som nu har blivit en påminnelse om allt som är fel med dig. Vissa blir arga, vissa blir ledsna och sorgsna, andra blir allt i ett. Jag blir allt i ett. Det är inte bara det sedvanliga "jag är så kass, ingen gillar mig", utan det är det andra. Att jag tvivlar på mina vänner. På alla i mitt liv. Under dagarna med pms tycker ingen om mig. Mina vänner är falska och hatar mig. Ingen vill vara med mig. Det är så övertygande sant att det liksom förvånar mig hur jag några dagar tidigare kunde få för mig att jag ens har vänner? Hur kunde jag inbilla mig det? Vem vill vara med mig?
Och det tar alltid ett tag innan jag greppar att ja men vafan, det kanske är pms? Ingen har anlitat en yrkesmördare för att ta död på mig, denna besvikelse och ledsenhet jag känner är inte realistisk. Det är all in my head. Men - och det här är det viktigaste - det spelar ju mindre roll. Jag kan helt logiskt konstatera att jaha, det här är pms det är inte på riktigt, och ändå vilja skära upp handlederna. Det finns liksom ingen koppling mellan vetskap och känsla. Det är bara ett svart hål.
Sen blir det ju bättre. Men fyfan för att vara kvinna ändå. När jag har ägglossning har jag jättejobbiga smärtor i äggstockarna. Måste ta smärtstillande inom tio minuter från första känning annars exploderar det av smärta. Sen pms. Och sen själva mensen.
Men berätta gärna mer, alla meninister, om hur hemskt det är att ingen håller upp dörren för er män.
onsdag 12 augusti 2015
Good news vs bad news.
Bad news: fick tillbringa eftermiddagen på akuten för att röntga hjärnan.
Good news: hade ingen hjärnblödning.
Bad news: har fortfarande ont i huvudet.
Good news: kanske blir bättre med medicinering.
Bad news: måste stressa mindre, förstår ej hur.
Good news: har nu anledning att vara lat.
Känner ändå att de goda nyheterna överväger idag.
tisdag 11 augusti 2015
Saker jag har retat mig på under sommaren.
Oj det är mycket mina vänner. Galet mycket. Alltså larvigt mycket. Men eftersom jag lider av en förlamande huvudvärk som ger mig dödsångest och dimmig syn kommer jag inte kunna skriva ner alla. Eller ens minnas alla. Men några få exempel kan ni få. (Och jag har läkartid idag, så var lugna.)
1. Alla dessa deckare skrivna av män som frossar i kvinnors och barns lidande HELA JÄVLA TIDEN. Jag orkar inte att vi gång på gång hyllar män som Skriver Böcker när det enda de gör är att slentrianslakta horor, fastnar i obskyra beskrivningar av lik och inälvor och skriver personporträtt så stelbenta och ensidiga att en flaggstång är mer intressant. Detta: jag kan läsa om mord och våldtäkt om det finns någon slags intelligent tanke bakom. Om det finns någon slags inbyggd (men ej på näsan skriven) kritik mot det samhälle vi lever i. Men dessa män, dessa evinnerliga män, de anser att kvinnolik är underhållning. Och vi sväljer det. Och sen, detta är det värsta, sen har vi mage att nedlåtande kalla romantisk "kvinnolitteratur" för "chick lit"? Wtf?? Som att dick lit är bättre? Dick lit dödar kvinnor och barn för nöje. Chick lit handlar om kärlek. Men visst, låt oss håna kvinnorna. Igen. Som jag sa på twitter: män kan fan inte ens skriva en enda vettig dialog mellan älskande. Vi hånar helt klart fel genre.
2. När män säger "Ja men ni klagar på oss män men hela samhället är ju byggt av oss. Var hade ni varit utan oss va? Utan teknologi och civilisation! Tänk på det nästa gång ni ser på TV eller äter choklad - vi har skapat detta!". Eh.. alltså... ni vet att män har förtryckt kvinnor och varje gång en kvinna t.ex. har velat forska eller uppfinna har män gått ihop och ba "nej lilla gumman, vi är såna patetiska små svin att vi tänker hindra dig eftersom det inte passar sig att du gör sånt här"? OCH i de fall som kvinnor faktiskt HAR lyckats upptäcka något nytt så har gubbsen gått ihop och snott åt sig äran så att vi inte ens fått veta om det. Det är liksom så EXTREMT korkat att som man säga något sånt att man undrar hur mänskligheten ens har lyckats leva vidare när det är män som haft makten.
Det är som att jag skulle skicka mitt barn till rummet som bestraffning hela dagen, och sen på kvällen ge ungen en utskällning för att hen inte hjälpt till att städa vardagsrummet. Och så dum i huvudet är jag ju inte. Däremot tydligen män. Aja, vem är förvånad.
3. Kan folk snälla snälla sluta vara såna förbannade vidriga as till rasister? Jag orkar inte mer. Det är för mycket. Vad är det för fel på er? Och jag vet, jag är inte ens utsatt och ändå är jag livrädd. Kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att tillhöra en utsatt grupp.
4. Föräldrar på stranden som inte har respekt för följande två saker: Vatten och sol. Ska börja socanmäla föräldrar som orsakar uppenbar fara för sitt barns liv genom sin förbannade nonchalans/okunnighet/lathet.
Det finns hundra saker till men jag kan/orkar inte komma på dem just nu. Jaha, jag är väl tillbaka och bloggar igen. På så himla bra humör tydligen. Hej hej!
1. Alla dessa deckare skrivna av män som frossar i kvinnors och barns lidande HELA JÄVLA TIDEN. Jag orkar inte att vi gång på gång hyllar män som Skriver Böcker när det enda de gör är att slentrianslakta horor, fastnar i obskyra beskrivningar av lik och inälvor och skriver personporträtt så stelbenta och ensidiga att en flaggstång är mer intressant. Detta: jag kan läsa om mord och våldtäkt om det finns någon slags intelligent tanke bakom. Om det finns någon slags inbyggd (men ej på näsan skriven) kritik mot det samhälle vi lever i. Men dessa män, dessa evinnerliga män, de anser att kvinnolik är underhållning. Och vi sväljer det. Och sen, detta är det värsta, sen har vi mage att nedlåtande kalla romantisk "kvinnolitteratur" för "chick lit"? Wtf?? Som att dick lit är bättre? Dick lit dödar kvinnor och barn för nöje. Chick lit handlar om kärlek. Men visst, låt oss håna kvinnorna. Igen. Som jag sa på twitter: män kan fan inte ens skriva en enda vettig dialog mellan älskande. Vi hånar helt klart fel genre.
2. När män säger "Ja men ni klagar på oss män men hela samhället är ju byggt av oss. Var hade ni varit utan oss va? Utan teknologi och civilisation! Tänk på det nästa gång ni ser på TV eller äter choklad - vi har skapat detta!". Eh.. alltså... ni vet att män har förtryckt kvinnor och varje gång en kvinna t.ex. har velat forska eller uppfinna har män gått ihop och ba "nej lilla gumman, vi är såna patetiska små svin att vi tänker hindra dig eftersom det inte passar sig att du gör sånt här"? OCH i de fall som kvinnor faktiskt HAR lyckats upptäcka något nytt så har gubbsen gått ihop och snott åt sig äran så att vi inte ens fått veta om det. Det är liksom så EXTREMT korkat att som man säga något sånt att man undrar hur mänskligheten ens har lyckats leva vidare när det är män som haft makten.
Det är som att jag skulle skicka mitt barn till rummet som bestraffning hela dagen, och sen på kvällen ge ungen en utskällning för att hen inte hjälpt till att städa vardagsrummet. Och så dum i huvudet är jag ju inte. Däremot tydligen män. Aja, vem är förvånad.
3. Kan folk snälla snälla sluta vara såna förbannade vidriga as till rasister? Jag orkar inte mer. Det är för mycket. Vad är det för fel på er? Och jag vet, jag är inte ens utsatt och ändå är jag livrädd. Kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att tillhöra en utsatt grupp.
4. Föräldrar på stranden som inte har respekt för följande två saker: Vatten och sol. Ska börja socanmäla föräldrar som orsakar uppenbar fara för sitt barns liv genom sin förbannade nonchalans/okunnighet/lathet.
Det finns hundra saker till men jag kan/orkar inte komma på dem just nu. Jaha, jag är väl tillbaka och bloggar igen. På så himla bra humör tydligen. Hej hej!
söndag 9 augusti 2015
"tittar in"
Gud, folk är så jävla basic. Har läst för många bloggar på sistone som är skrivna av människor som är så tråkiga att klockorna stannar. Varför jag läser dem? Jag vet inte.
Nej, jag mår fortfarande inte bra. Tvärtom. Vet inte ens om jag är tillbaka och bloggar eller om jag bara "tittar in" som många helt oironiskt skriver. Orkar inte ens ta mig själv på sånt allvar och förutsätta att nån ens läser här längre.
Jag vill en dag få vakna utan huvudvärk och somna med förväntan på nästa dag. Snälla hösten, du som är det riktiga nya året, låt mig få det.
Nej, jag mår fortfarande inte bra. Tvärtom. Vet inte ens om jag är tillbaka och bloggar eller om jag bara "tittar in" som många helt oironiskt skriver. Orkar inte ens ta mig själv på sånt allvar och förutsätta att nån ens läser här längre.
Jag vill en dag få vakna utan huvudvärk och somna med förväntan på nästa dag. Snälla hösten, du som är det riktiga nya året, låt mig få det.