Hej igen - om kroppsångest och magtröjor.

En vecka sen sist. Det här med bloggandet får det väl ta ett litet tag att komma tillbaka till antar jag. Oh well.

Jag har en fundering kring det här med att klä sig som tjock. Jag jobbar ju ofta (absolut inte alltid) på att försöka dölja problemområden. Eller ja, nu tycker jag ju typ att hela min kropp är ett problemområde, men ändå. Det värsta är magen, som efter tre barn liksom har stannat i ett stadium av typen "gravid i sjätte månaden". Och då kan man välja att bara "fuck it, det är ju såhär jag ser ut" och köra på ändå, eller försöka dölja. Och jag gör lite varierat, beroende på humör, lust och vikt, men kan jag dölja så gör jag ju.

Och nu ska jag ut på lördag och har köpt en ny magtröja (ja alltså de visar aldrig mer än typ 5 cm precis under brösten, så magtröja kanske är fel ord) och har tänkt ha den med en förlåtande kjol, men då känner jag mig tråkig. Det skulle vara mycket snyggare rakt framifrån med en tightare kjol, men ser nån mig i profil så riskerar jag då att inte bli serverad alkohol pga gravid. Typ.

Jag tycker att det är jättecoolt med kvinnor som orkar och vågar skita fullständigt i att se behagfulla ut och bara köra på. Jag har inte nått dit än. Jag vet ju att jag ofta klär mig rätt vågat ändå "trots" min kroppsform (herreguuud vad jag hatar att jag är så hjärntvättad kring detta), men har ändå väldigt mkt tjockisångest väldigt ofta. Och egentligen vill jag slippa det. Jag vill kunna ha exakt vad som helst utan att bry mig.

Men så vill jag att folk ska tycka att jag är snygg också. Jag kan inte komma ifrån det. Jag vill vara stereotypt snygg. So shoot me.

JAG HATAR ATT BEHÖVA FÖRHÅLLA MIG TILL HUR JAG SER UT.

Tja, det var väl bara det.

(Update: det blev kort och utsvängd kjol. Jag kände mig bekväm och fin och hade kul. Lite väl mkt tequila bara.)

Eh... vad gjorde jag nu?

Jaha, så nu har jag kanske signat upp mig för TVÅ standup-tillfällen i höst? Jag som inte har kört på ÅR, förutom en roast av en kompis. Jag som inte har stått på en scen på jättelänge? Jag som redan är full av ångest och oro?

Om en vecka ska jag köra på en rookiescen på en restaurang här i Örebro. Känner mest: panik och skrik och så ska det ju bli väldigt kul också. Ändå. Jag tycker ju att det är roligt. Sen, när det är över.

Eller ja, när jag står där på scenen och folk skrattar är det ju också kul. Inte när de inte skrattar.

Jag vet inte hur jag kommer göra med rollerderbyn framöver, så jag försöker plocka upp lite gamla hobbies. Jag älskar derby massor, men just nu funkar det inte så bra för mig. Problem med benhinnor och tid och sjukdomar hit och dit gör att jag inte riktigt känner mig hemma inom rollerderbyn längre. Antingen är det en svacka (hoppas det!), eller så kanske jag får inse att man inte kan satsa massor på en sport när livet i övrigt kräver en hel del. Och då är det ju bra att inte stå där tomhänt sen. Utan något att ta sig för. Så jag tänker på ridning igen och börjar ta upp standupen och funderar på andra grejer som jag tycker är kul. Man ska inte satsa allt på ett kort, som de säger. Så länge man inte satsar på mig så är jag nöjd, särskilt om jag slipper få det i håret.

Små larviga saker att skämmas över.

Noa har en kompis här ca varje dag nuförtiden. Jag gråter av glädje eftersom han, likt mor sin, inte direkt har varit bortskämd med vänner som vill umgås. Men nu är en kompis här varje dag från 16 - 20, men barnet vägrar äta här. Jag vet inte om han är nervös eller ogillar vår mat eller vad det nu är, men äta vill han inte.

Och jag känner ju egentligen att fine, ät inte då. Om det inte vore för att jag inte vill uppfattas som såna där psykföräldrar som ba "Ellen, nu ska Karin äta, så du får vänta på hennes rum". Det är så sjukt snålt. Vem GÖR så? Och nej, det handlar typ aldrig om att inte ha råd, för de familjer där man inte har råd så delar man ju ändå.

Men nej nej. Sitta på rummet och vänta ska man göra. Liksom... va? Skärp er. Det är så stört.

Och jag tänker att när nu detta barn varje dag kommer hem och svarar "nej" på frågan "har du ätit kvällsmat", så verkar vi vara just såna föräldrar. Hej, vi bor i en etagevåning i city (visserligen Örebro, men ändå) men har inte "råd" att ge er unge en portion spagetti.

Det är så jävla pinsamt. Ska tvångsmata ungen nästa gång han kommer hit.

Och så undrar jag varför min unge har svårt med kompisar...