Hej igen - om kroppsångest och magtröjor.

En vecka sen sist. Det här med bloggandet får det väl ta ett litet tag att komma tillbaka till antar jag. Oh well.

Jag har en fundering kring det här med att klä sig som tjock. Jag jobbar ju ofta (absolut inte alltid) på att försöka dölja problemområden. Eller ja, nu tycker jag ju typ att hela min kropp är ett problemområde, men ändå. Det värsta är magen, som efter tre barn liksom har stannat i ett stadium av typen "gravid i sjätte månaden". Och då kan man välja att bara "fuck it, det är ju såhär jag ser ut" och köra på ändå, eller försöka dölja. Och jag gör lite varierat, beroende på humör, lust och vikt, men kan jag dölja så gör jag ju.

Och nu ska jag ut på lördag och har köpt en ny magtröja (ja alltså de visar aldrig mer än typ 5 cm precis under brösten, så magtröja kanske är fel ord) och har tänkt ha den med en förlåtande kjol, men då känner jag mig tråkig. Det skulle vara mycket snyggare rakt framifrån med en tightare kjol, men ser nån mig i profil så riskerar jag då att inte bli serverad alkohol pga gravid. Typ.

Jag tycker att det är jättecoolt med kvinnor som orkar och vågar skita fullständigt i att se behagfulla ut och bara köra på. Jag har inte nått dit än. Jag vet ju att jag ofta klär mig rätt vågat ändå "trots" min kroppsform (herreguuud vad jag hatar att jag är så hjärntvättad kring detta), men har ändå väldigt mkt tjockisångest väldigt ofta. Och egentligen vill jag slippa det. Jag vill kunna ha exakt vad som helst utan att bry mig.

Men så vill jag att folk ska tycka att jag är snygg också. Jag kan inte komma ifrån det. Jag vill vara stereotypt snygg. So shoot me.

JAG HATAR ATT BEHÖVA FÖRHÅLLA MIG TILL HUR JAG SER UT.

Tja, det var väl bara det.

(Update: det blev kort och utsvängd kjol. Jag kände mig bekväm och fin och hade kul. Lite väl mkt tequila bara.)