Helgen som gick.

I helgen spelade mitt lag Nerike Knockouts vårt allra första bout som lag. (Ett bout är en rollerderby-match, för den som inte visste det.) Eftersom vi hade skrapat ihop ett lag med smått skadade, sjuka, krassliga och nybörjare var vi i kraftigt underläge med kämpade på bra ändå. Jag som har mått dåligt under hösten trodde tidigare inte att jag skulle kunna vara med i den här matchen, men det var jag i alla fall. Och det är jag glad för eftersom det var vår allra första match som sagt.

Mindre glad är jag över att jag blev knäad i ansiktet med ordentlig kraft i boutets sista minuter. Fick kravla av banan och blödde mitt livs första näsblod. Nu ligger jag i soffan och mår illa med en lätt hjärnskakning. Egentligen skulle jag ha spelat i matchen idag också, men det blev av förklarliga skäl inte av.

Vi sov över i Karlstad där matcherna spelades. Alltid när jag sover borta utan min familj känns det så. Det är så märkligt, för det har ju NOLL att göra med vilka jag umgås med (de andra i laget är underbara) och mer att göra med att jag inte är hemma antar jag? Känner mig så väldigt ensam och vilsen bara.

Nu ska jag försöka klämma ur mig en ledare som har deadline imorgon bitti. Kanske inte lär bli min mest stringenta någonsin med tanke på att min hjärna mår som den gör.

Jaja.

(Ps, ursäkta att inledningen av detta blogginlägg låter som ett jäkla utdrag ur en dagbok för tonåringar. Skyller på att jag mår dåligt. Också så är det jättelöjligt att bry sig om hur man skriver i sin blogg, men nu är ju jag löjlig och ängslig så det är ju lite min grej.)