Häromdagen frågade Emmy om hon och Noa får gå och bada ensamma i sjön nästa sommar. Nja... började jag, varpå hon påpekade att båda två har klarat simprov i skolan, samt "nästa sommar är vi ju 9 och 11". Och jag tappade hakan.
HUR I HELVETE KAN JAG HA SÅ GAMLA BARN??? Det är ju helt jävla orimligt? Jag blir så himla provocerad. Det var ju nyss de var så små?
Och nu så ska vi göra en fotobok till mormor i julklapp och tittar igenom gamla bilder och jag dör en liten smula. De var så små. Så små och fina och knubbiga. Och vi hade en bebis. Jag saknar verkligen att ha en bebis. Barn upp till två-tre år ändå? Så väldigt väldigt underbara. Även om ja, alla åldrar ha sin charm och jag inte vill ha fler barn. Saknar ändå den där bebistiden.
Det går så fruktansvärt fort. Min yngsta blir snart fem år. Min YNGSTA blir snart fem år. Kan ni greppa det här, för jag kan det tamefan inte.
Tänk på det bara? Noa är drygt 10 år. Hälften av den tid han kommer leva med oss har redan gått. Och snart går det ju över i tiden då man hellre gör i princip vad som helst än hänger med sina föräldrar?
Jag behöver en bebis till. Synd att jag inte orkar ett barn till bara. Oh well.
Åh, jag är likadan, fast tvärtom. Jag tittar på min sexåring och kan inte fatta att hon har blivit så stor, och börjar tänka "ja, jag vet att jag sa att jag inte skulle ha fler barn, men alltså, en bebis, varför inte en till?"
SvaraRaderaOch jag tittar på min "barn", nyss
SvaraRaderafyllda 41 och 39.
Tiden går fort men de förblir mina barn
för alltid.