Denna löjliga fixering vid vååår.

(Rubriken = citat från en av mina favoritfilmer. Fast då handlar det inte om vår utan om kärlek. Ifall ni var sugna på att lista ut vilken en av mina favoritfilmer är.)

Men ja. Jag, likt ca 99% av Sveriges befolkning, längtar efter våren. Det är inte så illa som det har varit vissa tidigare vintrar, då vinterhatet drog ner mig i ett stort hål. Men å andra sidan tror jag det är för att jag lever i detta hål konstant nu, det finns liksom inte mycket att dra ner ifrån.

Vår = sneakers och sandaler. Man kan hävda att sandaler hör hemma mer på sommaren, men när sommaren väl har kommit så har jag liksom övergett tanken på att jag ska orka gå omkring i vackra högklackade remmade sandaler. Dessa köper jag och använder på våren, och sedan icke mer. Men sneakers använder jag hela tiden. Ett par per år eftersom jag: 1) går snett och trampar sönder dem, samt 2) är för snål för att köpa annat än billiga skitskor av dålig kvalitet.

Samtidigt som jag ser fram emot sneakers och sopade gator och tunna jackor och ljusa kvällar så drabbas jag av det stora vemodet. Den är ju så himla kort, min bästa tid på året. Då när himlen är rosa och träden är skirgröna och luften är högklar och luktar så mycket av soluppvärme, men som snabbt kallnar så fort det blir kväll. Våren har för alltid varit det bästa för mig. Det är påsk och min födelsedag och jeansjacka och såpbubblor och tussilago och även om jag inte använt jeansjacka på väldigt länge så finns ändå bilden av mig själv i jeansjacka kvar. Jag längtar så det gör ont i mig.

Men så kommer jag blinka och det är redan sena juni och så tänker jag att den här sommaren ska jag minsann hinna med allt det jag tänkt de tidigare somrarna men då inte hunnit med. Och sen blinkar det igen och det är sent i augusti och jag är för varm och längtar efter kyla, och sen börjar vinterhalvåret om. Det går för fort. Jag är redan nu, innan mars, beredd på vinter igen.

Visst är det härligt att "leva i nuet"?