Knegandet

Jag jobbar ju heltid nu sen i februari, och ärligt talat var jag väldigt orolig inför detta. Jobba heltid må vara standard för de flesta, men bortsett från några tillfälliga perioder á en månad styck eller liknande så har jag inte jobbat heltid sen... 2009.

Så ja. Det är jäkligt länge sen och det jag mindes från de år då jag jobbade heltid var den tilltagande paniken så fort klockan närmade sig 16. Det är svårt att förklara, men jag fick som panik i hela kroppen. Det var en fysisk längtan i kroppen som drog och slet mig hem till barnen. Den ville bara hem innan det blev för sent. JAG ville hem innan det blev för sent. Vi har ju aldrig jobbat heltid båda två förrän nu, så våra ungar har liksom alltid blivit hämtade före 16, så jag visste ju att de var hemma.

Mina barn, mina SMÅ barn var hemma utan mig och jag satt där på mitt kontor och såg mörkret falla (det är jobbigare på vintern) och visste att jag skulle bara hinna hem och krama om dem kort och äta ihop och kanske lite Bolibompa, och sen skulle de lägga sig. Det var så himla stressigt och den där känslan jagade mig konstant.

Sen hör det såklart till att jag avskydde mitt jobb under dessa heltidsår. Att min söndagsångest började redan på fredagskvällen. Det är klart att det spelar in något enormt, men det jag minns som värst var faktiskt ändå den där slitande fysiska saknaden och längtan efter min familj.

Och nu då?

Tja, de är ju stora nu? Som jag sa så fyllde Noa TONÅRING igår. Jag har barn som är 7, snart 11 och 13 år gamla? Det är liksom inte kläng och mys i mitt knä som gäller när jag kommer hem längre. Ofta när jag kommer hem är Emmy på nån träning eller hos kompis, Majken är ute och leker och Noa sitter och spelar. Eller så sitter alla vid nån skärm eller badar... ja ni fattar. Det är verkligen inte så att jag kommer hem till en välkomstkommitté längre. Och ja, jag saknar såklart detta - läs bara förra inlägget - men det jag ville säga är detta: jävlar vilken skillnad det gör?

Och ja, nu gillar jag mitt jobb och den skillnaden ska inte underskattas (Jävlar vad jag typ urskuldar mig här, vad tror jag att detta är? En opponering där ni bara väntar på att få slita sönder mina slutsatser?) men den där saknaden efter barnen, längtan i kroppen så fort klockan närmar sig 16? Näpp!

Nån enstaka gång, som igår när Noa fyllde eller när vi ska åka till sommarstugan och bada osv, då kan jag uppleva samma. Men annars är det befriande lugnt i kroppen.

Heltid kan också funka. Who knew?