Veckans meny och dagens gråt.

Måndag: Kimchi-quesadillas
Tisdag: Helstekt kyckling med klyftpotatis och sås
Onsdag: Fiskpanetter i korvbröd med tillbehör
Torsdag: Noa bestämmer pga födelsedagsbarn som blir effing TONÅRING??
Fredag: Sushi till oss vuxna, våfflor till barnen.
Lördag: Hemmagjord pizza med chèvre
Söndag: Fetaostbiffar, potatisgratäng och sås

Okej tre saker:
1) Kimchi i quesadillas? Prova det, ni kommer ej bli besvikna. Ta ur kimchin ur burken, grovhacka, stek i smör/olja och lägg sen i tortillas med massa ost och stek. Amazing!
2) Anammas formbara färs? Believe the hype! Äntligen kan vi äta saker som fetaostbiffar och cevapcici igen. Fantastisk! Se till att krydda mycket bara, men i det här hemmet är det inte direkt en risk att servera underkryddad mat.

3) HUR FAN KAN JAG VARA MAMMA TILL EN TONÅRING? DET ÄR ORIMLIGT! Och inte bara för att jag är så himla ung och fräsch, för det är ju inte sant. Men han var nyss liten och nu är han inte liten längre? Jag ser bilder på honom som ettåring, tvååring, sjuåring och vill likt Mattis gråta "han fattas mig", fastän jag ju ändå har honom kvar. Det kan vara så att jag inte alls hanterar att barnen växer ifrån mig sådär jättebra?

Jag förstår inte hur 2005 kan vara så oerhört länge sen och ändå så alldeles nyss. Det känns som att de senaste åren har varit oerhört långa och bara rusat förbi samtidigt. Vi har haft det så väldigt tufft i så många år nu att jag liksom känner att jag snuvats på så mycket tid?

Igår kittlade jag Majken tills hon skrattade så hon kiknade, och sen fick jag hejda tårarna som höll på att tränga fram för att sånt där barnskratt snart inte kommer vara en stapelvara här i hemmet längre. Jag klarar inte av att snart bara ha stora barn. Majken är PRECIS i gränslandet mellan litet och stort barn. Det är ett, två år till MAX av knubbiga barnarmar och krypa upp i mitt knä och sen har jag bara tonåringar och stora barn och jag är så jävla jävla dålig på att hantera det. Jag får andnöd och gråter. Jag VET att barn ska växa upp och att de ska frigöra sig och att de inte är vuxna för att de är 9-10 år. Men vet ni? De är inte små heller. Den där magiska småbarnstiden är för min del helt totalt slut och jag skiter faktiskt i att just DU kanske tycker att det blir härligare med tiden och att det är roligare med tonåringar än med femåringar, för JAG vill alltid ha en femåring i mitt liv.

Ja, jag har PMS men det är fan en sorg på riktigt detta.