November took my life

Jag brukar ju stöddigt hävda att nädå, november är inte så illa. Det är ju snart jul? Well, jag har fått äta upp det nu. Den här november är... olidlig. Och det beror säkert till stor del på att jag jobbar heltid i november för första gången på länge (fin meningsbyggnad där), men jobbigt är det ju i alla fall. Det värsta är att jag inte vet vad jag ska göra åt det.

Jag försöker sova, men samtidigt vill jag ju ha nån egentid också?
Jag försöker vara utomhus när det går - tar promenader på lunchen osv. Och jag rider ju! Men ingen skillnad.
Jag försöker träna, fast vågar inte gymma pga min trasiga rygg och simning är så omständigt.

Så mest klagar jag. Och sitter i soffan och stirrar apatiskt rakt fram/på en skärm. Eller tar den sjunde huvudvärkstabletten på två dagar eftersom jag har konstant ont i huvudet.

Jodå, det är piggt och glatt hela tiden.

Värst är att jag är rädd för att missa december. Man blinkar så är det måndag och sen är det fredag och sen kommer det vara julafton och jag kommer inte ha hunnit njuta eller känna julens magi (för mig är den på riktigt, okej?) eller något. Det kommer bli stressbakade pepparkakshus och framskyndad knäck och jag VILL inte ha det så - men helgerna räcker ju inte till.

Och så det ständigt närvarande dåliga samvetet gällande barnen. Gällande det stökiga hemmet. Gällande Bibi som får för lite stimulans. Gällande allt jag borde, men inte orkar eller ens vill.

Jag är bara deppig och gnällig, jag vet det. Men det har varit ett par riktigt tunga veckor och även om solen skiner och det är fredag och jag ska sluta tidigt för att ta med Emmy till stallet så känns väldigt mycket mest "suck". Det kan ju vara huvudvärken som bidrar, det kan det.

Eller så är allt novembers fel.