Helvetesveckan

Måndag
Okej, inte en särskilt jobbig dag om jag ska vara ärlig. Förutom att min förkylning började då.

Tisdag
Är dunderförkyld. Mamma ringer och frågar om jag kan gå och hälsa på mormor eftersom hon är sjuk och mamma är bortrest. Jag cyklar till mormor runt 16-tiden, och tänker att jag ska stanna nån timme innan det är dags att åka hem och laga mat mm. Så blir det inte. För mormor orkar inte ens prata och rosslar så mycket att sjuksköterskan på ålderdomshemmet ringer efter läkare. Läkaren kommer och gör en undersökning och misstänker lunginflammation och eftersom mormor är tydlig (så tydlig man nu kan vara när man inte orkar prata och det tar fem minuter att få fram ett ord) med att hon vill åka till sjukhuset så rings en ambulans. Jag tänker att jag ska cykla hem med elcykeln (min mans nya fina leksak som han är oerhört sjåpig med) och sen komma till akuten, men mormor lyckas få fram att hon vill att jag ska följa med i ambulansen. Så jag packar med ett ombyte till mormor, tar min stora kappa och så elcykelns tunga och stora batteri och följer med i ambulansen.

Väl på akuten så får mormor hjälp ganska fort. Eftersom hon fortfarande inte orkar prata så får jag tolka åt henne så mycket det går. Många ja- och nej-frågor blir det. Efter ett par timmar med dropp och ekg och mätning av syresättning och hjärtmedicin och lungröntgen så får hon till sist komma till akutvårdsavdelningen. Klockan är nu nästan 23, och jag kan till sist gå hem och få något i mig. Lämnar sjukhuset med dåligt samvete eftersom sjuksköterskorna var tydlig med att mormor kunde gå bort under natten, och att hon kanske skulle dö utan nån vid sin sida. Jag lämnade mitt nummer och sa att de skulle ringa om hon försämrades.

Onsdag
Jag lyckades såklart inte sova något och är som en sömngångare på jobbet. Så fort telefonen piper till hoppar jag högt av rädsla inför att mamma ska ringa och säga att mormor har dött. Jag tar en tupplur i ett mötesrum för att ens kunna hålla ögonen öppna. Går hem så fort jag kan. Oroar mig för mormor varje sekund. Hälsar på henne på kvällen och hon orkar fortfarande prata med mig lite, men antibiotikan hjälper inte alls.

Torsdag
Klockan 07.05 går tåget till Eskilstuna där jag har börjat ett nytt projekt. Att åka till ett annat kontor och jobba där hela dagen är jobbigt för mig vanligtvis. Att åka tåg redan 07 på morgonen är jobbigt för mig vanligtvis. Att sitta i möten halva dagen med människor jag inte känner ca alls är jobbigt för mig vanligtvis. Att jobba i ett helt nytt projekt med helt nya språk och tekniker är jobbigt för mig vanligtvis. Att göra detta samtidigt som jag är oerhört ledsen och oroad och rädd gällande mormor - det är mardömslikt. Får rapporter om att de tar bort droppet och flyttar mormor till palliativa avdelningen. Klarar på något sätt av dagen utan att bryta ihop och åker hem igen vid 17, vilket innebär en 11 timmars lång arbetsdag.

Fredag
Ungefär som tidigare. Jobbar, oroar mig för mormor och hälsar sen på den palliativa avdelningen dit hon flyttat under torsdagen. Hon är inte längre kontaktbar och jag är så rädd att hon ska dra sina sista andetag under tiden jag är där. Jag tror inte att jag skulle klara av det. Går hem, äter middag med barnen och sen ser vi Mamma Mia - here we go again och jag gråter floder till Meryl Streep.

Lördag
(Varning, nu blir det långt...)

Jag tänker att jag vill åka ut till stallet, men orkar/vågar inte köra själv eftersom jag är så ledsen och skör. Så hela familjen (förutom Emmy som är på cheer) åker ut till stallet. Det blir en fin promenad med Noa och Majken på varsin häst och Bibi som studsade på glatt och busigt i vägrenen. Sen så vill Noa att jag ska släppa tyglarna en liten stund när vi bara är kanske 100 meter från stallet. Jag släpper och direkt börjar Delle (hästen) takta och öka tempot. Jag försöker hinna i fatt honom för att stoppa honom, men då börjar han trava. "Noa, stanna!" skriker jag till stackars Noa som inte har suttit på en häst på många år. I nästa sekund ökar Delle traven och börjar försvinna längs med vägen. Det går fort - väldigt fort. Han är en pensionerad travare som var pigg och ville springa, så han sprang. Jag satte iväg efter dem, men de försvann snart ur sikte. Hästen som travade raskt framåt, mot den trafikerade vägen ett par hundra meter längre fram. Och så Noa, helt hjälplös, på ryggen.

Det går inte att förklara rädslan. Det är omöjligt. Jag sprang och förbannade mina korta ben och min usla kondis och min totala oförmåga att springa fort. Jag skrek "dra i tyglarna" rakt ut i luften i förhoppning om att Noa skulle höra. Sen övergick jag till att skrika "NOOOAA NOOOAAA!" i hopp om att få ett livstecken. Jag kunde inte andas och fortsatte springa. Jag kunde inte se Noa någonstans i nåt dike eller på vägen. Jag fortsatte springa. Så närmade jag mig till sist den trafikerade vägen. Såg hästen springa på den. Såg att sadeln var tom. Såg fortfarande inte Noa. Jag fortsatte springa.

Sen stannade ett par bilar längre fram. När jag närmade mig såg jag att en kvinna pratade med Noa, som kom upp ur ett dike. När jag kunde konstatera att han var vid liv, han var relativt oskadd, jag behövde inte ringa efter ambulans, började jag direkt spana efter hästen. Var han påkörd? Skulle han rymma ut över fälten, bort i skogen, hur skulle jag få tag på honom?

Så såg jag att han tog in på en grusväg mot stallets håll. Jag hörde honom gnägga högt och oroligt och såg honom springa fort med tyglarna slängande och stigbyglarna dinglandes. Noa kunde gå, så jag ropade över axeln att jag skulle hjälpa honom snart - och så försökte jag springa tillbaka till stallet. När jag till sist kom dit hade jag fått tag på maken i telefon, och han hade kommit tillbaka till stallet med den andra hästen, Majken och Bibi just när Delle kom travandes och hade slängt in hästarna i varsin hage.

Därifrån var det rätt lugnt. Jag hade blodsmak i munnen av ansträngning, mådde illa av chock och rädsla och kunde knappt andas pga... allt. Men alla var okej. Hästen verkade oskadd och Noa hade visserligen blivit rejält blåslagen men ingen hjärnskakning och inget brutet ben och ingen bruten nacke eller allt annat jag hade föreställt mig när jag sprang där med hjärtat i halsgropen.

BRA DÄR LIVET! TACK SÅ MYCKET!

Visserligen så fungerade det ju. Jag tänkte absolut mindre på mormors förestående död när jag oroade mig för att min förstfödde skulle vara död. Men jag hade ändå hellre sluppit denna fullkomliga mardömsupplevelse.

Söndag
Vi var på bio och såg Grinchen. Det var fint. Sen har jag hälsat på mormor och jobbat lite och städat Majkens rum. Jag är så urlakad efter den här veckan att jag inte förstår hur jag ska kunna börja en ny vecka med oro för mormor och ledsenhet och sorg och arbetsdag i Eskilstuna och allt sånt. Jag vill bara krama min blåslagna unge och koka knäck och kola och blunda ett tag.

Nej, november har inte varit bra i år.