Lokalkändis.

Eftersom ni inte alla är välsignade med att bo i hjärtat av (det befolkade) Sverige, kan ni ju få se mina 15 minutes of fame här istället.

(Och alltså, inte för att vara ytlig, men det syns väl att jag är gravid och inte bara tjock?)

Falsk marknadsföring.

Nu i höstas lät vi vår redan förfallna trädgård förfalla ännu mer. Det fanns helt enkelt inte tid till något mer än att försöka hantera graviditetsillamående, nytt heltidsjobb, sorg efter en älskad släkting och så barn ovanpå det. Men jag deppade inte ihop för det, för jag läste tips om att man inte behöver kratta upp löv från gräsmattan. De förmultnar nämligen under snön och ger näring till gräset.

Perfekt, tänkte jag! Och förutsatte att det liksom skulle gälla för ungefär allt annat som vi lät ligga.

Men nu börjar snön smälta bort och jag är mycket besviken. Det ligger ju krattor, leksaker och skräp överallt. Jag förstår inte riktigt? Skulle inte trädgården vara ren och fin och rensad och gärna fylld av uppvuxna gamla fruktträd nu?

Det känns som att det borde finnas något sedelärande ordspråk som varnar en för att man inte kan gömma saker under snö för alltid...

"Och det här är en rödhaj, det här är en tigerhaj..."

Jag tycker verkligen att det är jättekul att mina barn har egna intressen. Men jag hade tyckt att det vore ännu trevligare ifall hästintresset hade hållt i sig. Jag sitter hellre och myser framför "Ponnyakuten" än youtubar läskiga djur, om man säger så. Har man en gång sett en orm kräkas upp en mindre flodhäst (true story!) så kan man inte få det osett.

Å andra sidan är han väldigt fascinerad av Egypten också, så har jag tur så kan jag få en utlandsresa för besväret till slut.

Söndagskoma.

Mysfrukost med barnen.
Skumbad med bok.
Lekdejt för minst ett av barnen.
Betala räkningar.
Skriva matlista för veckan.
Storhandla.
Städa.
Slänga in en tvätt.
Laga mat.
Sjunka ner i soffan framför Solsidan.

Och så måndag igen.

Men alltså, såna här söndagar. De kan vara fyllda med samma saker men ändå vara så fundamentalt olika. Beroende på vilket humör barnen, man själv, maken vaknar på. Om det är "herregud, jag måste ifrån den här tristessen!" eller "så himla skönt det är att bara strosa runt lite i maklig takt" vet man inte förrän dagen har gått.

Men det lutar åt en skön söndag idag.

Samtal man minns.

Jag såg förresten en kille på leklandet förra helgen som såg precis ut som Jax. Men bara bakifrån. Sen tillbringade maken och jag en bra stund med att fundera på ifall det finns någon ställning som fungerar om man som tjej bara vill se killen bakifrån.

Det finns det inte va?

Hur man vet att man MÅSTE tänka på vad man säger...

Noa:

- Nej Emmy. Det går inte förstår du. Du kan inte spela spel på stora datorn för den är helt cp. Du får spela på en annan dator.

Om jag ändå kunde skylla på den andra föräldern.

Så jävla glamouröst.

Idag har jag varit vaken sen klockan halv åtta.
Gräddat lite våfflor. Slängt ihop en efterrätt som vi aldrig orkade äta ikväll. 
Jag har tagit med barnen till biblioteket.
Vi har storhandlat (vi = jag och magen).

Och nu ligger jag på soffan som en strandad val och mår illa och andas och försöker förstå hur magen kan vara så tung när jag ligger på rygg? Hur fungerar det?

Dessutom kan jag svära på att när jag gick förut så såg jag ut som en anka som var gravid med foglossning, hade en medicinboll mellan knäna och dessutom försökte göra knipövningar med enorma geishakulor, ankversionen. 

Så. Jävla. Glamouröst.

Drömmen om pilgrimsmusslor.

Jag älskar min man, men herregud vad trevligt det vore ifall han i sin tur älskade fisk och skaldjur. (Han å andra sidan säger precis samma sak om mig, fast med kött då.) Varje fredag går jag och sneglar på fiskdiskarna med alla roliga delikatesser, men nej. Till sist blir det ändå inte fisk. Eller skaldjur. Någonsin. *snyftar dramatiskt*

Med risk för att göra en "semesterresor går bara utomlands" i repris så tycker jag att det är så självklart att man på fredagar och lördagar (och söndagar i viss mån) äter lite roligare, godare, finare mat. Med tända ljus och vin och långa samtal. Eller så kan det vara tacos, för den delen. Men fortfarande med tända ljus och lite "mer" än det vanliga vardagstråket.

Men så är det ju inte för alla. Har jag lärt mig, se på fan. Tydligen finns det familjer som precis lika gärna kan äta falukorv och makaroner en fredagskväll.

Hur gör ni?

Oväntad kärlek.

Jag verkligen älskar vårt vardagsrum, särskilt när solen ligger på och lyser in. Det är så ljust, färgglatt och pastelligt. Så... jag.

Jag älskar hela vårt hus för den delen. För några veckor sedan drömde jag att vi skulle flytta och fick sån ångest. Flytta? Härifrån? Från kohagar och grusvägar och ostört läge och vårt lilla hus? Sen vaknade jag och blev lättad. Men det är ju sån tur att vi ens bor här. Vi som letade röda trähus, vi som letade över hela Närke, men aldrig här. Vi som trodde att nej, det där drömhuset kommer aldrig att dyka upp. Och när det gjorde det; så många faktorer som spelade in innan vi äntligen kunde flytta in.

Men nu bor vi här och jag går omkring och trivs hela tiden. Visst, ibland vaknar vi med frost på insidan av fönstren. Och ja, husets tegel har någon märklig rosatonad vit färg. Och herregud vad vi har fått slita, vad vi kommer få slita, för att få brännässleåkern att ens likna något som är en trädgård. Och ja, ibland funderar jag på att sätta skottpengar på de förra ägarna, när vi upptäcker sak på sak de har gjort. Men ändå. Det är vårt och det är så himla rätt.

Vem kunde ana att jag skulle hitta kärleken i ett mexitegelhus från 1974?

En fråga.

Uppenbarligen, ack så jävla tydligt, har jag hamnat i någon bubbla nu som gör att jag bara kan skriva om mitt tillstånd, mina barn eller det kommande barnet. Jag är jävligt ledsen, jag hade inte planerat att bli såhär stereotypt gravid, men tja... shit happens.

Frågan är ju då om jag ska blogga mindre och bara skriva när jag har något vettigt att säga. Eller om jag ska fortsätta och ni får stå ut med uppdateringar om foglossning och bebisnamn.

Jag får suga på det ett litet tag känner jag. Nu ska jag ta Ajaxflaskan i högsta hugg och städa huset. Eller rättare sagt, dammtorka alla fria ytor och sniffa rengöringssprej och bli så trött av det jobbet att jag inte ens orkar sopa upp de enorma mängder damm och smuts som hopar sig vid fötterna. Men det är ju bättre än inget, eller hur?

Att diskutera med en treåring.

- Men Emmy! Jag måste faktiskt jobba nu.
- Nej! Jag ska ha datorn.
- Nej, faktiskt inte.
- Om du inte gör som jag säger genast så... pillar jag mig i rumpan!

                                           ***

- Kommer du ihåg att du har lovat att samarbeta med mig om du får följa med?
- Jaa.
(...)
- Mamma! Jag har ändrat mig! Jag vill inte samarbeta längre.
- Men nu fick du ju följa med. Då kan du inte ändra dig.
- Nähe! Då ÅNGRAR jag mig väl då!

Bara ett konstaterande.

Den här ungen kommer få kallas för lill-plutt livet ut. Namnlös tills dödsdagar.

Men nån ska ju vara det också. Är det förresten någon som vet vilket namn skatteverket väljer ifall de tvångsnamnger ungen? Väljer de Maja eller Oscar då? Eller jävlas de lite och väljer Öllegård och Wellington?

Barnprogram vi hatar.

Zoe Kezako. Alltså denna helvetesunge med muppbeteende som behandlar sina vänner som skit, varför sänder SVT det? Det är ju bara skrik och bråk och idioti och bröl hela tiden. Avskyr det. Verkligen avskyr.

Ruby och Max är en annan "höjdare", men det sänds ju åtminstone inte längre. Väl?

Någon annan som vill hata lite barnprogram? Go ahead!

Dagens outfit.

Helt oironiskt tänker jag lägga upp en dagens outfit. Det är lite läskigt, så håll min hand genom detta stora ögonblick will you? Fatta glädjen förresten när jag insåg att klänningen som jag ville köpa till efter barnet pluppat ut, men inte visste om den skulle passa, faktiskt passade redan nu. Visserligen sitter den väl så att den som designade den vill klösa ur sig ögonen, men vem fan bryr sig? Jag fick på mig den, det är definitionen av "passar" när man är höggravid.

Varför så uppklädd undrar ni kanske? Tja, vissa (jag alltså) har ju varit på intervju för ett jobb idag. Och tänkte tydligen att om jag klär mig tillräckligt prickigt och volangigt så noterar de inte att jag har en enorm bebis i magen som ska ploppa ut om några veckor. Jag vet inte riktigt om min plan fungerade, men man måste ju ge det ett försök, eller hur?

Ah just det. Man ska ha själva bilden med också när man lägger upp dagens outfit? Ja ja.

Är det inte märkligt förresten att det finns såna där folkhögskolekurser i hur man matar duvor, men inte hur man tar en bild på sig själv i en spegel utan att se "smått" efterbliven ut. Jag menar, med tanke på hur många modebloggare det finns är det märkligt att det inte finns minst en kurs som heter "Hur du tar en bild på dig själv i spegeln utan att känna dig mycket dum vilket gör att du gör en grimas som får dig att se ut som om du skulle bo i Köping." Å andra sidan kan det kanske bero på att de flesta modebloggare antingen är typ 12 år och därför inte har vett att skämmas som en höggravid tvåbarnsmorsa. Eller så beror det på att folk använder stativ och självutlösare. Men alltså. Jag har foglossning. Jag hinner inte linka tillbaka till fotoplatsen innan kameran hinner trycka av. Och tro mig, ni vill inte se bilder på min prickiga rumpa. Ni vill kanske inte se bilder på mig flinandes som en idiot i en spegel heller, men då får ni väl blunda då.

Tips från coachen.

Googla inte "coola barntapeter" om ni inte vill utsätta era ögon för en fulhetschock. Herre-jävla-gud vad folk är galna. Googla heller inte "snygga barntapeter" eller "söta barntapeter". Vem är det som utsätter sina barn för att bo i ett sånt fulhetsmuseum?

Apropå sånt så är jag gift med en man som envist hävdar att det inte finns "bra" eller "dålig" smak, utan bara "olika smak". Är det inte gulligt i all sin dåraktighet?

Förfall. Totalt förfall.

Måndagar innebär alltid misär här hemma. Eftersom jag pluggar på distans hela den här terminen har jag ingenstans att vara och passar på att ta igen mig efter helgen, som på något sätt alltid blir mer aktiv än vad jag egentligen klarar av.

Eftersom helgerna på något sätt alltid blir mer aktiva än jag klarar av innebär det också att hela söndagskvällarna går åt till ren självbevarelsedrift. Dvs vila. För hela familjen. Ergo är hemmet en studie i förfall varje måndag. Och eftersom jag som konstaterat behöver måndagarna till att vila upp mig, är städning inte något som står på schemat.

Så här går jag omkring i morgonrock och smutsigt hår och tittar på smulor och fläckar och stök. Och orkar inte lyfta ett finger mer än vad som krävs av mig när det gäller skolarbete. Om ens det. Om någon nån gång vill skicka soc på mig så ska de se till att soc kommer på ett oanmält besök en måndagsförmiddag. Eller eftermiddag. Eller till och med kväll, för den delen. Man ska inte försköna verkligheten.

De här tulpanerna står i vardagsrummet.

Det ser nästan ut som en installation; det vackra, skira och hoppfulla mot det omgivande kaoset. Ah, vi kan väl säga att det är en installation, så kan jag vänta med städandet några dagar till?

Dagens känsla.

Frodig

Fröjdig

Fertil

Fet

Förnöjd

Fyllig

Fylld

"Du har 50 dagar kvar till beräknad förlossning"

Shit i helvete. 50 dagar! Och på dem ska vi klämma in köksrenovering (om än lätt sådan), tapetsering av barnrum, inköp av precis allt, plugg och så lite nyinkomna skrivuppdrag ovanpå det.

50 dagar. Nämen stressad är jag inte alls. Imorgon åker vi och kollar på tapeter.

Mitt kompetenta barn.

Vi har varit på lekland idag. Ett enormt lekland, för att vara mer precis. Och därinne är det så att antingen så försöker man springa efter sina barn som en skållad råtta, för att till sist panikslagen inse att man har tappat bort dem. Och då står man mitt i någon klätterställning och känner sig dum. Eller så kan man välja att säga "ha så kul ungar" och inse att man inte har en chans att hålla koll på dem. Och så sätter man sig vid ett bord och fikar och känner sig nöjd.

Ni kan ju gissa vilken sort vi tillhör?

Så ungarna kom då och då och pratade med oss. De hade tappat bort varandra eller ville berätta något eller så ville de bara säga hej. I övrigt sprang de runt och lekte. Och lekte. Och lekte.

Så hörde vi något i högtalarna som lät - med bästa vilja och superhörsel - som att de ropade på oss. Så vi reste på oss och gick mot kassorna. Strax innanför kassorna stod en ur personalen med en glad Emmy. Det var alltså oss de hade ropat på.

- Jag hittade inte er!
- Gjorde du inte?
- Nej! Så jag gick till där man betalar.
- Jaha. Vad sa du då?
- Hej! Kan ni hjälpa mig?
- Och så hjälpte de dig?
- Ja, de ropade på er.
- Vad bra. Varför ville du få tag på oss då?
- Jag ville det bara.
- Jaha. Ville du något speciellt?
- Jag vill fika!

Häromdagen såg jag en treåring som satt med napp och gosedjur mitt på dagen i en ombonad vagn. Enligt barnvagnsskylten var barnet tre veckor yngre än min dotter som skriver sitt eget namn och som ber personalen ropa på hennes föräldrar när hon blir fikasugen. Treåringar. Himla stor spridning i den gruppen kan man tycka.

Trevlig helg!

Maken är på väg hem med brieost som ska smältas i ugn så att jag äntligen kan få äta lite av den. Och så mat också, så klart. Men alltså, brieosten är det som lockar mest just nu.

Barnen är nybadade, vi har kakor i en burk under Noas säng (fråga mig inte hur den hamnade där) och katterna är sams. Så himla redo för helgmys som man bara kan bli, med andra ord.

Enda smolket i bägaren är väl att det är skitkallt just nu eftersom jag inte har den fysiska förmågan att bära in ved för tillfället. Så jag sitter i kläder + morgonrock med en filt över mig. Barnen har jag satt på musik till och sagt åt dem att dansa sig varma.

Man vill ju inte dalta med barnen.

En kaksaga.

Det var en dag som var full av: 

 Och en arg, men rätt så söt, liten

var ute och gick. Helt plötsligt kom det ett:

som gjorde att det blev alldeles mörkt. 

Helt plötsligt ramlade den lilla 

på något platt. Va?! Vad är det här?! sa

"Det är ju jag! Sluta trampa på mig!" sa en

- Hoppsan, jag snubblade visst på dig! Jag har letat efter dig jättelänge!

- Men! Jag har ju letat efter dig!

- Nu har vi hittat varandra.

 - Äntligen!

Plötsligt kom det ännu fler:

så de två bestämde sig för att åka

hem till drakens 

Där frågade draken om krokodilen ville flytta in. Draken hade nämligen blivit:

Krokodilen sa: Gärna! 

Så levde de lyckliga i alla sina dagar och odlade:

Snipp snapp snut, så var sagan slut!

Manus: Noa

Illustrationer: Jag. Inte treåringen, jag. 

(Såna här dagar är det nästan så att jag tycker att jag inte är oäven som pedagogisk, rolig och bra mamma. Däremot lär jag ju aldrig bli en ny UnderbaraClara som får hålla husmorsprogram i radion. Men hey, jag nöjer mig med att inte vara en kass mamma.)

Totalt jävla ounik.

Nu finns topplistorna för de mest populära pojk- och flicknamnen för år 2010 ute. Topp 100.

Och det är väl bara att konstatera att vi är rätt så icke-unika. Inte för att ungen i magen är en Maja eller en William, men ändå. Trender pekar på att vi är precis som alla andra.

Men någon ska ju vara det också.

"Nämen vi ska göra något helexotiskt och besöka skåne vi"

Jag blir alltid lika konfunderad när folk säger att som semesterresa ska de åka till Astrid Lindgrens Värld, eller typ Kolmården eller till High Chaparall eller något. Det är ju inte semesterresor, det är utflykter. Visst, man gör dem på sin semester, men man kan ju lika gärna åka iväg en helg eller något.

Om man hyr en stuga på Gotland så gör man lik förbannat ingen semesterresa. Då åker man till Gotland, på sin semester. Skitmysigt, väldigt trendigt och förhoppningsvis soligt. Men nej, det är ingen semesterresa.

Semesterresor går till utlandet. Och då räknas självklart inte kvasiutomlands som Norge, Danmark eller Finland. 

Frågor på det?

Bloggtorka

Jag tror att jag "boar" nu. Visserligen är det sjukt långt kvar tills ungen ska ut, men det enda jag kan tänka på är tapeter, kakel, pool och altandäcksvirke. Och eftersom det här inte är en inredningsblogg försöker jag låta bli att skriva om det. Vilket gör att jag inte har något att skriva om alls.

Men ni kan ju läsa någon annans blogg så länge. Typ "vuxna människor har inte hamstrar", som råkar vara i princip en av de bästa bloggarna jag läst. Så slipper jag känna att jag borde skriva något, ni kan ju läsa hos någon som är mycket bättre.

Vilken bra deal, känner jag såhär spontant. Kanske inte för min läsarstatistik, men den får faktiskt klara sig. Jag är upptagen med att surfa tapeter.

Fel, fast rätt ändå.

Vi har väl redan enats om att folk som köper vackra gamla hus och sedan blåser ut allt för att sätta in Ikea-kök och laminatgolv borde kölhalas samtidigt som de tvångsmatas med inälvsmat? Nåja, vi är inte såna. Alls. (Det är i och för sig svårt att vara "såna" när man har köpt ett hus som dels är från 1974, och som dels var nyrenoverat när vi köpte det. Men ändå, vi skulle aldrig vara såna om vi hade köpt ett sånt hus.)

Häromdagen var maken hos just ett sånt par. De hade köpt ett enormt hus med ungefär ett lika enormt renoveringsbehov och sålde nu valda delar (läs: gamla spegeldörrar) eftersom de skulle ersätta allt invändigt med... nytt. Helt sjukt, eller hur? Nåja, vi fick i alla fall tag på ett par av deras utslängda dörrar och har nu satt in dem. I vår 70-talsvilla.

Det är ju rätt så fel, egentligen. Hundraåriga dörrar ska ju inte in i 70-talskåkar. Det säger ju sig självt, egentligen. Men alltså... de är fina. Det är ungefär den konsekvensen vi har när vi väljer inredning; det ska vara fint. Dessutom står det ju redan en hundraårig kamin i vardagsrummet, så dörrarna har någon att prata svunna tider med.

Nämen bild dårå. Voilá de gamla dörrarna som några puckon tänkte slänga om de inte fått dem sålda:

Domedagskänsla.

Idag har varit en dag då många frågor har besvarats.

Klarar jag av att dricka sockerlösningen utan att kräkas (ja), har jag diabetes (nej), går det bra hos banken vi vill byta till (nja), blir snickaren klar med dörrarna (ja), blev det fint (ja)?

Snart är det dock dags för den största frågan av alla: vill barnen följa med hem från dagis idag?

Spänningen jag bjuder er på här i min blogg alltså. Jag känner det ju själv, den är olidlig.

Bara att lyda.

Imorgon ska jag göra en glukosbelastning, man får göra sådana om man fött stora barn. Jag har fått en mängd instruktioner inför den här vidrigheten. Som att sluta äta och dricka klockan 22 dagen före.

Men den viktigaste instruktionen av alla var: ät precis som du brukar dagen innan. När jag kom på det fick jag skicka ett sms till maken så att han kunde inhandla nödvändig proviant. Jag menar, man vill ju lyda sin barnmorska.

Inte så lysande utsikter.

Alla drömmer vi väl om att våra barn ska bli lysande inom något område? Genier? Typ få nobelpriset eller åtminstone Pulitzerpriset eller åtminstone få ett universitet uppkallat efter sig eller något.

Jag får sätta mitt hopp till de barn jag redan har. Med tanke på att ungen i magen försöker ta sig ut via ryggen känns det inte som att hen är en toppkandidat till Ivy League-skolorna precis.

Dödstrött.

Jag var tvungen att gå upp jättetidigt för att släppa in snickaren och förklara att den enkla dörren från byggvaruhuset som han skulle sätta in, nu hade förvandlats till två massiva och enorma trädörrar. Typ hundra år gamla.

Och nu sitter jag här i soffan och håller på att somna, men jag vågar inte gå och lägga mig. Tänk om han tycker att jag är lat? Tänk om han behöver fråga mig något och så ligger jag och snarkar? Tänk om han slutar arbeta så fort jag inte övervakar allt? Sånt har man ju hört att de gör, tjänstefolken.

Gud vad det är jobbigt att vara rik och anlita hjälp. Man får ju inte sova!

Så... sunkigt.

Saker jag ibland inte gillar med mig själv: hur jag inte kan låta bli att vara nedlåtande mot människor utan att de kanske själva märker det. Men så att det blir tydligt för mig och de mina.

Ja men typ i diskussioner med främmande människor, främst i skrift. Det räcker liksom inte med att vinna (Jo, man kan vinna diskussioner. Hört talas om debattävlingar?), utan jag måste trycka till, göra ner, sparka nedåt och visa alla som läser och som är på min nivå precis hur stora ringar jag slår runt de stackarna som antagligen inte ens är medvetna om hur dryg jag egentligen är.

Det är så enkelt. Använda för svåra ord. Använda svåra ord och direkt förutsätta att de inte kan ordet och skriva förklaringen inom parentes. Leda in dem i cirkelresonemang bara för att punktera deras bubbla med en enkel fråga. Allt bara för att jag kan, för att det är kul, för att andra tycker att det är kul att läsa.

Men det är ju så ogint. Så sunkigt. Sånt slöseri. Det är klart att det är kul för tillfället och gör att jag blir lite uppiggad, men i efterskott kan jag hitta diskussioner och undra vad den stackaren jag slaktat för tillfället egentligen har gjort för att förtjäna en sådan... tillintetgörelse. Annat än ha råkat vara i närheten när jag varit på det humöret.

Jag känner mig ibland som en skitsnygg hemmafru som sitter i fönstret och kommenterar sina fula grannar. Det är väl kul för stunden, men i längden? Vad ger det egentligen?

Jag måste skaffa en annan hobby.

Så jäkla nära att inte få något lördagsgodis...

- Mamma! Du väger mest i familjen nu.
- Eh nej?
- Jo! Emmy väger minst, sen jag, sen pappa, sen du.
- Nej, pappa väger fortfarande mer än mig.
- Men hur kan han göra det?
- ...
- Du har ju lill-plutt i magen. Då är ju du TVÅ stycken. Då borde du väga DUBBELT så mycket.
- Jaha, du tänker så?
- Ja?
- God bless you.


Så jäkla kinkigt med vikten är det väl inte egentligen, men det är ju inte heller roligt att känna sig som en vandrande flodhäst och inse att eftersom ungen kommer i mars är det bara två månader från delivery som det ska klämmas i en baddräkt. Yay.

Dessutom lider jag av någon slags illusion, jag tror att det snart är över. Sa häromdagen till maken att "är jag inte lite mindre enorm den här gången?". Insåg sedan att det är 8 veckor kvar, jag har tid på mig att bli bautastor om man säger så. Jag tror inte jag har fattat att det är på slutet man sväller mest. Jag går här och är skitnöjd över att vigselringarna sitter löst, att vatten fortfarande är något som jag dricker och inte något som skvalpar runt i mina fötter och att jag kan ha typ vanliga kläder som inte är enorma tält. Och sen inser jag att det är Två Månader kvar.

Skulle säkerligen kunna få till en igångsättning typ 2 veckor i förväg dock om jag ville. Föder man barn på ca 5 kilo, lider av svår foglossning och är en skicklig retoriker (ah men va fan, det är jag ju) så är det inte för svårt. Det skulle också lösa hela problemet med barnvakt under förlossningen. Men å andra sidan vill jag ha en natuuurlig förlossning. Om det så kostar mig all min värdighet och osvullna fötter.

Herregud, jag måste börja blogga om något annat än graviditet och barn. Jag har blivit sådär preggoblåst som ingen vill bli. Behold the skräckexempel people.

En rafflande lördag.

Herregud, den här lördagen alltså. Så händelserik att ni kan inte ana.

Vi har varit till:

- En kakelaffär
- En kakelaffär TILL
- Biblioteket
- Stora shoppinggallerian
- En mataffär

Ja, men ni hör ju. För en vanlig människa låter det väl som en vanlig lördag, men mina fogar SVÄR på att vi har bestigit Mount Everest. Minst! Kilimanjaro till och med. (Visst är det högst?)

Det rafflande då? Eh. Tja, jag var en centimeter ifrån att bli påkörd av ett fyllo på en permobil som for fram i vansinnesfärd på trottoarerna. Och vi har valt kakel. Grönt. Bara det är ju så wild and crazy det kan bli i en svennebanan-familj en vanlig lördag.

Grönt kakel i köket. Det blir finfint det.

Saker jag inte förstår.

1. Hur kul kan det vara att veta kön, namn och födelsedatum på barnet redan flera veckor innan ungen ska ut? Bara "ja, den 13/2 åker vi in till sjukhuset och snittar ut lilla Sixten". Boring! Visst, det är ju "stora" frågor som hårfärg och uppnäsa eller ej kvar, men ärligt talat? Är det något som är att öppna julklapparna i förväg så är det väl det.

2. Varför vill man bo i hus om man ändå inte har någon tomt eller ens privatliv? Ni har väl alla sett dem: dessa områden med nybyggda hus (gärna i nyfunkisstil), alla ihopträngda på ett gärde någonstans. Varje hus har typ 2 meter till närmsta granne, och då är jag generös. Vidare så har varenda hus stora panoramafönster, vilket gör att de som kör förbi på vägen kan se vad som äts till middag hemma hos varje "husägare". I princip. Om man nu ändå inte vill ha en trädgård eller så, varför inte bara bo i lägenhet? Definitivt billigare.

3. Varför får jag inte tycka att det vore hemskt om något av mina barn fick glasögon? Varför är det ett handikapp som man ska tycka är helskoj och jättekul om ens barn drabbas av? Jag har haft glasögon sedan jag var fyra år, jag vet precis hur jävla jobbigt det är att inte kunna bada, leka eller röra på sig på samma sätt som barn som slipper eländet. Varför skulle jag jubla om mina ungar drabbades av eländet? Nej, det handlar inte om en rädsla för att de ska bli retade. Det handlar om att det suger att ha glasögon, särskilt om man är ett barn. Vilket annat handikapp ska man bara le åt utan att behöva bli ledsen för barnets skull? Glasögon suger och jag tänker inte låtsas som något annat (eller jo, inför det stackars barn som blir drabbat får jag ju ta på mig ett happy face) bara för att det inte är politiskt korrekt* att säga som det är.

*(I vanliga fall är jag jäkligt stolt över att vara politiskt korrekt. Basåatt ni vet.)

Frakk, frakk, dubbelfrakk.

Åh, det är en sån kass dag idag. Massor som skiter sig; csn-ansökningar som kommit bort, kurser som flyttats och ändrats med och mitt i allt sitter jag och har absolut ingen ork att ordna upp kaoset. Alls. Jag lever mitt liv via en dator just nu och tycker att till och med det är ansträngande. Orken är så jävla puts väck att en nål i en höstack vore enklare att finna.


Allt känns övermäktigt. Om det så är att ringa ett samtal eller skicka ett mail så känns det så sjukt jobbigt. Det är som att hela jag är nersänkt i sirap.

Blubb.

Undrar sa flundran...

Undrar varför det är lättare att planera och ordna med renovering av kök och barnrum, än att ta sig för och tvätta fönster som är så smutsiga att vi snart inte ser ut?

Å andra sidan slipper vi ju då se den förbannade snön, så något har vi ju för vår misär ändå.

Någon av dem har åldrats märkligt.

Apropå Förnuft och känsla, filmen alltså, så noterade jag att något är lite snett när det gäller åldrandet för två av huvudpersonerna.

Här har vi Alan Rickman i Förnuft och känsla:

Här har vi Emma Thompson i Förnuft och Känsla:

Här har vi Alan Rickman och Emma Thompson i Love Actually, inspelad 12 år senare:

Att Emma Thompson inte ser lika ung ut är ju inte märkligt, det är ju 12 år senare.
Men Rickman då? 12 år senare och typ en rynka mer. Max. Måste vara så jävla sugigt att vara Thompson och bara "Jaha, vi ska föreställa jämnåriga nu och du har knappt åldrats ett dugg sen vi spelade i Austen-filmen ihop. Kul! Botox, var köper man det?"

Allmän klagomur.

Ni kan få klaga här också, om ni vill. Bara att öppna kommentarsfältet och häva ur er. Men jag börjar, ok?

1. Ja, det är ju jättemysigt med en bebis i magen men varför i helvete ska det vara så kukigt att vara gravid ibland? Mina gallstensproblem har kommit tillbaka. Nu kanske trogna läsare undrar hur det kan ske, när jag nu har opererat bort gallblåsan och allt? Tja, det finns ju fortfarande gallgångar. Som kan krampa. Och det gör de, eftersom graviditeter är kända för att kunna ställa till det med gallan och varför skulle jag slippa? Lägg sedan till att man ju som gravid inte precis kan knapra de tyngsta smärtstillande tabletterna, så har ni min gårdagskväll framför er. Yay.

2. När andra blir förkylda så klarar de sig med en rinnande näsa, mörka ringar under ögonen och halsont. Och kanske hosta. Eller, de kanske får ännu fler symptom, men det är inte många som med jämna mellanrum drabbas av att förkylningen sätter sig på balansnerven. Gissa vem det händer däremot? Just det, yours truly.

Så när jag tog mig upp ur sängen i morse vacklade jag till, snurrade till och insåg att nähepp. Idag blir ingen bra dag. För om man ramlar omkull när man försöker göra en brasa så är något lite fel. Och visserligen vet jag ju inte att det är balansnerven, det kan ju vara magsjuka eller något fel på mig pga barnet också. Men då låter ändå balansnerven som den bästa orsaken till illamåendet och yrseln, så vi kör på det.

3. Nej. Det får räcka där idag känner jag. Någon annan som vill klaga, feel free! Fast först kan ni väl tycka lite synd om mig också?

Hur man skriver en bestseller två gånger.

Jane Austens böcker är underbara, dels för att man får drömma sig bort till tider med vackra klänningar och roliga danser, men dels för att de är chic lit som är "fin". Och så för Mr. Darcy så klart. Glöm aldrig bort Mr. Darcy.

Men det slog mig häromkvällen när jag tittade på filmatiseringen av Förnuft och Känsla, att Austen måste ha skrivit den boken, tänkt "Näe, det är något som saknas" (Mr. Darcy, antagligen) och sedan två år senare skrev hon Stolthet och Fördom. Och som det skulle visa sig så ger ju övning färdighet eftersom Stolthet och Fördom är hennes mest uppskattade verk.

Det är rätt fascinerande det där ändå, hur hon ändå har lyckats skriva samma bok två gånger.

Vi har i båda böckerna två rätt så fattiga systrar som det handlar om. De har några småsystrar (1 i F&K, några fler i S&F), en mamma (vettig i den ena boken, galen i den andra boken). Så möter den äldsta systern Jane/ Elinor en riktig gentleman som hon blir kär i: Mr. Bingley/Mr. Edwards, men deras kärlek får förhinder. Främst beror det på andra människor, och i båda böckerna har den genomgode mannen en elak snipig syster (eller två) som inte tycker att den fattiga tjejen är något att ha.

Vilka mer likheter finns det? Tja... allt? Det finns pinsamma släktingar som inte vet när man ska hålla tyst. Det finns den tyste, stolte och lite äldre mannen Mr. Darcy / Mr. Brandon som blir kär i den yngre systern, men vars kärlek inte är besvarad. Först. Inte förrän han har visat/det har visat sig hur otroligt olämplig hennes förstahandsval var (Mr. Wickham/ Mr. Willoughby) förstår Lizzie/Marianne hur fin Mr. Darcy/ Mr. Brandon egentligen är. Däremellan har Mr. W (lämpligt av Austen att ge dem samma initialer) lyckats skandalisera en av de fina herrarnas familjemedlemmar. Typ en yngre syster/dotter.

Icke att förglömma är att någonstans i de två berättelserna går en kvinna ut i regnet och blir därmed dödssjuk. Av regn. Mitt i sommaren. Regn. Det märks att Austen är från England, hade hon kommit från Sverige så hade de behövt trava igenom en snöstorm eller något för att bli lika illa däran.

Så slutar det ju så klart med att den äldre systern Jane/Elinor får sin genomgode Mr Bingley/ Mr. Ferrars, och självklart så inser ju Lizzie/Marianne att de har tagit fel på Mr Darcy/ Mr Brandon och så gifter sig hela högen och slutet är gott och allting är gott. Och precis likadant.

När det kommer nära.

Så är hon hittad nu, Eva. Jag antar att det är skönt för de anhöriga, samtidigt som allt hopp då till sist är ute. Så länge det inte finns någon kropp finns det väl antagligen någon strimma hopp, kan jag tänka mig?

Jag har försökt skjuta det här ifrån mig så mycket som möjligt. Försökte låta bli att läsa, titta, höra om det. Men så gick det inte längre och det är bara att acceptera. En av mina lärare som jag har pratat med, fikat med, blivit skjutsad av, har nu hittats död. Förmodat styckad.

Jag lider så med hennes anhöriga. Vad mer kan man göra?

Takras och annat.

Varje gång snön rasar ner från taket hoppar jag en halvmeter upp i luften. Typ. Men det låter ju verkligen som att hela taket ska rasa in.

Annars har jag precis författat de kanske sämsta 4000 tecken jag någonsin skrivit. Och 4000 lika kassa till ska jag skriva ihop tills imorgon. Fast det orkar jag inte tänka på, så jag googlar baddräkter i rockabillystil och inbillar mig att jag kommer bli snygg och smal efter att barnet har kommit ut. För det fungerar så i min hjärna tydligen. Post-preggo-kroppen kommer tydligen vara fit och snygg till sommaren 2010. Så jag surfar efter baddräkter. Tittar på söta klänningar. Köper mer smink, som om pastelliga nagellack och glittrig eyeliner kan dölja det faktum att jag ser ut som en flodhäst och downhill kommer det bara gå.

Äh jag vet inte. Jag är bara så... förhoppningsfull inför allting framöver. Jag vill tro att våren är på väg bara för att snön rasar ner. Jag vill tro att den perfekta baddräkten som får mig att se retro och inte blekfet ut finns därute. Jag vill så gärna tro att de här ushliga prestationerna jag har fått ur mig kommer leda till ett VG. Och så vill jag gärna inbilla mig att vi ska hinna göra allt jobb på huset som vi vill göra. Till sist så tänker jag blind som en idiot låtsas att:

Det här:

 

+ 8 veckor

- en bebis

=

(Och då menar jag ju kroppen som passar i baddräkten. Jag har ingen större förhoppning om att helt förvandlas till en käck brunhårig amerikanska.)

Jag tror att jag har större chans på ett VG. Eller på att få se vitsippor i februari, för den delen.

Myten om den vackra graviditeten.

Varför måste allt vi kvinnor gör reduceras till att vara något ljuvt och vackert? Det här med att bära ett barn till exempel. Hur många män är det inte som i högtravande ord har beskrivit hur skör, ömtålig, delikat och bedårande vacker en grossess är? Varför inte bara lyssna på oss kvinnor som faktiskt går igenom det och vet vad det handlar om: hårt jobb.

Det kan förvisso vara vackert ändå, precis som allt här i livet kan vara vackert. Men att säga att det är ett välsignat tillstånd, att vi lyser inifrån, att vi är befruktade, det är att reducera oss till kärl som själva inte gör något.

Tro mig, det är tungt att vara gravid. Vi bär på flera kilo extra, varje dag. Vi kräks, svimmar, får krasande ryggar och fogar. Vi drabbas av bristningar och hemorrojder, sömnproblem, andfåddhet. Vi får en blåsa i storlek av en valnöt. Vi andas igenom sammandragningar och förvärkar och ligger sömnlösa många nätter på grund av myrkrypningar eller kramp i benen.

Jag är ledsen, jag ser inte det vackra med hemorrojder, finnar och spyor. Och nej, få drabbas av allt, men alla drabbas av något. Och alla bär barnet. När vi sover, när vi är vakna, när vi är på toaletten, när vi går i trappor, när vi tar hand om barn. Jag är inget kärl, jag är stark som orkar dra omkring på all den här extra tyngden varje vaken sekund.

Jag vill helst slippa att bli reducerad till en behållare som "välsignats" (av vad, mannens spermier?). För många är det ett hårt jobb att ens bli gravid, sedan är det många månader av slit medan man bär barnet. Och sen ska ungen ut. Våra kroppar må vara gjorda för det här, det innebär inte att det inte är hårt jobb. Våra kroppar är gjorda för att springa också (annars hade vi inte kunnat göra det), men ingen påstår att ett genomfört maratonlopp inte är en prestation.

Jag förstår inte riktigt hur det kan ha blivit såhär. Hur kan månaders tungt kroppsarbete ha blivit nedkokat till "ett vackert välsignat tillstånd"? Jag är inte vacker, jag är duktig för att jag orkar med. Och om jag är vacker så beror det på jävligt mycket smink. Graviditetsfinnar och allt sånt, remember?

Vintern rasat ut...

Nej, det har den ju inte. Dagens töväder betyder inte på något sätt att det är vår på G. Inte ens i mars kan man andas ut, ty det ska ju alltid komma typ fyra bakslag innan helvetesvintern äntligen är över.

Men ändå. Lite töväder, lite värme och jag kände mig så lycklig som jag alltid gör när våren nalkas. Bara att få känna mark, inte snö, under fötterna är något jag längtar efter. Det och jeansjackor.

Jag vet inte varför, men våren är för alltid förknippad med jeansjacka för mig. Jag antar att det hör ihop med barndomen på något sätt, för själv har jag inte haft jeansjacka sedan någon gång på 90-talet. Och ungarna har inga jeansjackor heller. Men det spelar ingen roll, vår är tulpaner, grus, hopprep och jeansjacka.

Och inom några månader är den här. Tänk va?

Lite skillnad.

Jag vill inte på något sätt förringa förstagångsföräldrar (jag har ju varit en själv), men det är rätt stor skillnad på hur jag och de förstagångsföderskor jag pratar med ser på det här med att få barn i vår.

Jag tillbringar min tid med att undersöka sommarens frankrikesemester, jag letar kakel till köket och planerar ommålning av hus. Googlar hur man målar om fönster, hur man bygger en altan och gör ritningar på trädgårdens renovering. Jag googlar Trinité-sur-mer samtidigt som jag funderar på om duvblått passar till Josef Frank-tapeten. Våra planer är framförallt altanbygge, ommålning av huset, köksrenovering, semester i Bretagne. Och någonstans däremellan kommer en bebis.

De har redan bäddat sängen och köpt precis allting, tvättat de små kläderna och vikt dem och lagt i den nyinhandlade byrån.

Och jag säger inte att min approach är vettigare. Snarare tvärtom kanske. Men annorlunda, det är det!

Nåt fel måste det ju vara.

Apropå dokumentären "Kapten Nemos barn" dök en diskussion upp på Familjeliv om ifall man som förälder skulle vilja byta tillbaka barnet. Dvs: ifall man efter en viss tid (säg minst ett år) får reda på att barnet man har hemma inte är det barn man fött, skulle man då vilja byta tillbaka?

Och vissa svarar att det är ett svårt val. Eller att de inte vet. Eller att de skulle vilja byta.

Ursäkta mig (och nej, det här tänker jag inte be om ursäkt för), men exakt hur jävla dum är man om man vill byta tillbaka?

"Det luktar bra då"

- Emmy. Vad är det här i kattens päls?
- Tvål!
- Men! Varför då?
- För att jag ville det!

Eh.

All the things I can do!

De senaste dagarna har varit förjävliga. Jag har i princip skrikit högt varje gång jag har vänt mig i sängen på natten, och varje steg har varit en förskräcklig plåga.

Så när jag i morse vaknade upp och var i princip smärtfri kändes det... mirakulöst. Vad ska jag hitta på nu, när jag kan röra mig? Vilka oändliga möjligheter som öppnar sig. Och eftersom jag är den materialist jag är så bestämde jag mig genast för att dagen ska ägnas åt kakelshopping till köket. Smärtfri kakelshopping, hoppas jag på. Lite övermodigt sådär.

Däremot vaknade jag med två nya finnar i morse, varav en ser ut som en böld innehållandes minst en alien. Men å andra sidan är jag ju faktiskt gravid; det finns någon måtta på hur fräsch och pigg man får känna sig då.

Å andra sidan.

Det är inte bara barnen som är inkonsekventa.

Hur kommer det sig att jag klagar på att jag har massor att göra inom de närmsta veckorna och dagarna (två broschyrer till tryck, skolarbete, två renoveringar och så barnsaksinförskaffande) men ändå tillbringar all ledig tid med att planera och drömma om bilsemester till Bretagne?

Föräldraskapets mysterier.

Kan någon förklara hur det kan komma sig att det alltid är samma sak? Ungarna har tråkigt och tjatar hela förmiddagen om att de inte har något att göra. Sen när vi faktiskt ska ta oss iväg och göra roliga saker, ja då är de för upptagna med att leka för att kunna klä på sig eller göra någonting annat än just det de håller på med.

Varför?

En sak klar, 76 to go.

24 hours of hell.

Nej, det är ingen ny skräckfilm, utan min kassa verklighet just nu. Det började igår med sammandragningar, foglossning och ryggvärk så att jag knappt orkade stå upp. Vid något tillfälle gjorde det femte barnet mig så illa att jag skrek rakt ut två gånger. Nice.

Natten fortsatte sedan med svettningar, foglossning och en hemsk huvudvärk. Så kom femåringen in vid femtiden och hade drömt en mardröm. Och femåringen är varm som en kamin och tycker väldigt mycket om att ligga tätt intill en förälder. Inatt blev det jag. Men eftersom jag - när jag väl somnade - drömde att han hade dött, var det absolut inte läge att försöka flytta på honom. Istället gosade jag in mig ännu närmre och blev svettigare, fick ondare i både huvud och fogar och sov... inte alls.

När barnen väl åkt till förskolan i morse somnade jag om och såg fram emot några lugna timmar av välgörande sömn. Men tji fick jag, för av någon anledning drömde jag bara om Hitler. Igen! Visserligen var han en ond diktator den här gången, och inte kommunikationschef för vänsterpartiet. Men ändå. Typ fyra hitlerdrömmar hanns det med innan jag till sist vaknade och tog mig upp ur sängen. Med en dundrande huvudvärk.

Som en bonus så är all snö som smälte bort under de få milda dagarna runt nyår tillbaka nu. Yay.

/Bitter_som_fan

Lyxdilemma.

Jag insåg att jo, jag vill åka utomlands i sommar. Så jag anmälde oss till en bostadsbytarsajt och började skicka ut förfrågningar. Helst vill vi ju åka till Frankrike eller möjligtvis Italien, men å andra sidan så åkte vi ju två veckor till England för någon sommar sedan och hade det hur bra som helst.

Nu till dilemmat: alla som har svarat på min förfrågan är från Holland. Det är inget fel på Holland, särskilt inte Amsterdam, men det är inte varma sommardagar i Provence precis. Utan ungefär samma väder som här hemma, och lite av poängen med att åka utomlands är ju ändå att få lite efterlängtad värme.

Så vad gör jag? Avvaktar och hoppas på att någon från ett sydligare land hör av sig? Hur länge då? Hur länge kan jag hålla de små holländarna på halster? Och tänk om jag nu bestämmer mig för att vänta och sedan visar det sig att inget sydligare land vill byta med oss, vad gör vi då ifall alla i Holland redan är upptagna?

Ni ser, världens dilemma. What to do?

Achtung!

I natt drömde jag att jag skulle på intervju för något kommunikationsjobb för vänsterpartiet. Märkligt nog så var det Hitler och Carl Bildt som var intervjuare. I en stor aula, på ett podium framför massor av människor. Sådär småmärkligt kan man tycka.

Men sen började Hitler visa oss på overhead hur ungdomar idag ändrar sin msn-status. Och hade helfel. Så där satt jag och undrade om jag skulle våga rätta honom. Jag menar, det var ju ändå Hitler. Å andra sidan hade han riktigt fel och det kliade i mig att påpeka det. Samt att upplysa honom att det ändå inte spelar någon roll, eftersom det är statusen på facebook som gäller.

Sen vaknade jag innan jag hann ta ett beslut. Så himla surt, nu kommer ju Hitler aldrig få lära sig.

Om bara inte om...

Herregud. Hade jag inte haft en unge i magen hade jag suttit på en sista minuten-resa till värmen i skrivande stund. Eller nja, maken kom ju hem precis nu, och jag skulle ju inte ha lämnat ungarna ensamma (även om jag är jävligt frestad). Men ikväll, då hade jag suttit på ett flyg till närmaste varma och barnfria resmål.

Man kan ju alltid drömma.

Mm... omelettbakelse.

Jag är en stark anhängare av devisen "frukt är frukt och mat är mat". Jag tycker alltså att ni som beställer pizza med ananas eller banan är rätt så dumma i huvudet smakledes. Sallad med äppelbitar i går fetbort. Ris á la malta är en märklig uppfinning som borde förpassas till historieböckerna. Honung är inte en smakförstärkare, det är en smakförstörare. Ja, men ni fattar.

Men även ni som tycker att man kan blanda frukt och mat måste väl ha era gränser? Jag hoppas verkligen att den går vid det serveringsförslag jag idag läste på insidan av äggförpackningen. Där stod ett recept på omelett (vem som nu behöver ett recept till det kan man ju fråga sig) och sedan serverings/fyllningsförslag. Typ rökt skinka och ost. Lax med färskost. Crème fraiche med rom och lite olika förslag. Sedan längst ner: färska bär och florsocker. På omelett? Wtf?! Det slår ju banan i tacos med hästlängder. Vem katten vill sätta sig med en nygjord omelett och sedan hälla på bär och florsocker?!

Vitlök och ost däremot. Det går att ha till precis alla maträtter.

Nu är glada julen slut slut slut...

Nej, jag vet att inte alla tänker så. Men come första januari och jag kunde bry mig mindre om jul och högtider. Då vill jag ha ut granen, in med tulpaner och så börjar den intensiva längtan efter våren.

Således har vi städat ut julen idag. Helvete vad jobbigt det är. Man ägnar hela december åt att pynta, fixa, dona, julgöra hela huset. Så ska man lägga en dag på att få ut precis allt. Eller ja, två ynka hyacinter finns kvar, men de är vita så de känns fräscha och fina ändå.

Så jag tänkte avsluta den här slitiga dagen med marängswiss och collegefilm. Men så blev vi bjudna på middag hemma hos min mamma och hon bjöd på fruktsallad med glass till efterrätt. Så nu är jag alldeles för mätt för marängswiss. Maken till fräckhet va?

Har förresten kanske hittat en vagn. Men ytterst osäkert än. Någon som vet varför precis alla retrovagnar finns i Malmö och inte i Örebro?

Inget är som väntans tider.

Herreguuuuud vad jag längtar till mars/april just nu. Jag längtar så jag blir galen, jag planerar inköp och lägger upp tidsplaner. Jag skriver listor och drömmer mig bort. Jag kan knappt tänka på något annat och bara hoppas att januari och februari går skitfort nu.

Bebis? Ja just ja, den kommer ju också i mars. Men nej, jag längtar efter våren. Och efter att jobba i trädgården!

Varför chansa?

Vårt hus behöver en ordentlig storstädning. Granen må vara fin och stor, men den barrar så mycket att den måste ut. I hörnen ligger julklappspapper kvar och ungarnas rum är en blandning av lika delar kaos och oreda.

Men jag har läst/hört/fått för mig att det finns ett gammalt ordspråk som går ut på att det man gör på årets första dag kommer man göra mycket av under året. Så jag vågar inte chansa och städa idag. Satsar på trevligare aktiviteter istället.