Vad jag sysslar med.

Majken börjar på förskolan om 2.5 veckor. Det här inlägget ska inte handla om det, den ångesten kan vi hantera längre fram, utan om själva förskolan. Eller inte så mycket själva förskolan som själva småbarnsavdelningen. Eller egentligen inte avdelningen utan mer rummet den huserar i. Vi tar det från början:

På grund av en flytt har småbarnsavdelningen i mina ögon sett lite ut som ett väntrum på en vårdcentral i en fattig förort till Kiev. Det är inget som någon kan klandras för, det har liksom bara blivit så. Dåligt med pengar (ifall någon som driver skola med vinst läser det här kan ni ju hojta till, för inte fan gör vårt föräldrakooperativ det i alla fall) och tid och så den där flytten. Nåja, jag har inte brytt mig nämnvärt om det förrän jag insåg att eh... MITT barn ska ju gå där sen. Charmigt och sympatiskt, men vi är alla oss själva närmast.

Så någon gång i våras blev jag ansvarig för en arbetsgrupp som skulle förbättra innemiljön på den avdelningen. Och folk rusade till mig, ivriga att hjälpa till. Eller? Nej, självklart inte. De få som brukar hjälpa till (för det är ju alltid samma personer märkligt nog) är engagerade i en tillbyggnad som ska stå klar i höst. Så. Ensam jag stå, och söndrad jag falla - för jag är så jäkla trött.

De senaste dagarna har varit hiskeligt jobbiga och jag är inte ens klar än. Jag har varit flera rundor på Ikea, försökt få tag på någon som kan måla om en vägg, spikat upp tyg på skåp, gjort draperier av cd-skivor, köpt tillbehör och planerat och funderat och jag kommer ju inte hinna bli klar. Förskolan öppnar igen efter sommaruppehållet nu på måndag och jag åker bort en vecka på fredag. Lös den ekvationen ni!

Nåja, klaga lagom kanske ni tänker. Och ja, jag gör det ju för helt egoistiska anledningar. När de pratar om att det är jobbigt med en liten "sladdis" så tror jag att det är sånt här de menar. Att man i ren panik ska få för sig att göra om en hel förskoleavdelning på några dagar bara för att den lilla raringen ska börja där. (De har bara haft stängt i två veckor innan den här och då har jag inte varit hemma och tillgänglig. Så klart.)

Så idag ska jag efter middagen tillbaka till förskolan och spika mer tyg, städa, möblera om, sätta upp draperi och ångesta över att väggen inte kommer hinna bli målad. Fast å andra sidan har vi äntligen hittat ett bra badställe, tack vare ett tips här på bloggen, så helt dålig är dagen inte.

Jag är för trött för att komma på en vettig avslutning på det här inlägget.

Mmm... internetshopping!

Har jag sagt att jag, möjligtvis senast av alla, har upptäckt Ebay? Jorå!

Jag sitter i skrivande stund med fötterna i någon variant av baby foot/footner (dvs en asiatisk fotpeeling; man stoppar fötterna i en doftande påse i två timmar och om några dagar ska fötterna fjälla som fan) och jag har små söta grejer runt omkring i hela huset. Som min nya väska till exempel:

Och så har jag köpt hårprodukter för en tredjedel av priset, jag har köpt roliga små söta saker till barnen och om jag bara letar tillräckligt bra kanske jag också hittar sommaren som aldrig dök upp här i Sverige.

Nu ska jag bara lära mig att shoppa på Etsy också, så kommer jag eh... ha lite mer saker hemma om ett tag.

Och då ska vi inte tala om tandläkaren.

Jag blir alltid så imponerad när folk går till läkaren för småbekymmer. Det ÄR ju inte småbekymmer, absolut inte, men jag är en sån som aldrig pallrar mig iväg annat än vid typ gallstensanfall av typen "jag tror jag kommer dö", så jag blir imponerad som sagt.

Det är liksom så... vuxet? Så ansvarsfullt. Jaha, nu har jag ont i ryggen. Då beställer jag en tid och kollar upp vad det kan vara. Eller så går jag till min naprapat, för jag har självklart en egen naprapat, eller så är jag hippie och kör på en osteopat. (Det låter som någon som vill våldta en brieost, men men.) Såna människor, alltså. Imponerande!

Själv har jag haft en öm punkt i ryggen i flera månader, en punkt som nu har blivit till ett område och som gör ont så fort jag böjer ryggen. Jag fattar inte ens vem jag ska vända mig till. Vårdcentralen? En naprapat? En sjukgymnast? Och min självdiagnosticerade, en diagnos dock väl understödd av läkare, IBS har jag heller aldrig sökt för. Orka, liksom. Orka.

Det är väl lite det som sammanfattar min inställning till att söka vård för de kroppsliga problemen: orka. Jag vet att jag borde, men om jag väntar tillräckligt länge kanske de försvinner till slut. Jag kan ju alltid hoppas i alla fall.

Rekord!

Trots att jag kommit tillbaka till civilisationen (och med civilisationen menar jag internetuppkopplingen) så har jag inte orkat blogga. Ni vet, man blir ju upptagen av viktiga saker som att läsa skitdåliga deckare, åka och bada, umgås med vänner och äta onyttig mat och sånt såhär mitt i sommaren.

Men idag blir jag ju TVUNGEN (ack och ve, vilket slit och släp) att blogga, för jag måste underrätta er om att den magiska gränsen, 5 km utan att stanna eller gå, är nådd. Jag klarade det! Mitt mål! Jag trodde det aldrig osv. osv.

Ungefär såhär känner jag nu:

Det plus huvudvärk och ont i ett lår och annat som kommer efter den STÖRSTA FYSISKA ANSTRÄNGNINGEN NÅGONSIN. Och då har jag ändå fött tre barn liksom.

Nåja, jag återkommer väl till bloggen när jag är sur på något/någon, lyckas springa en mil eller om det regnar och jag får tre minuters tid till att sitta vid datorn. Ses då!

Internetlös

Så vi är i ett fint liten hus vid en underbar sjö just nu, jag och barnen. Och min mamma och mormor.

Tror ni att jag har någon mobiltäckning här? Nej. Skriver detta utanför affären någon mil bort.

Utan internet får vi hålla till godo med kortspel och böcker och vin och dopp i den underbara sjön med härligt klart och brunt vatten. Till och med jag som är gravt internetberoende offrar gärna kontakt med omvärlden för vatten som går att bada i.

I alla fall i fyra dagar.

Ponnymorsa, jag längtar dit...

Det är lite farligt att ha en kompis som rider i samma ridgrupp som en själv, som bor några hundra meter bort och som har barn i samma ålder och som är ÄNNU mer sugen på att bli ponnymorsa än vad jag är.

Ännu mer riskabelt är det när det finns ett stall mitt emellan våra hus, och att det stallet enligt ryktet gärna tar emot inackorderingar.

Nu har jag ägnat hela förmiddagen åt att planera och drömma om hur vi ska skaffa en ponny åt våra barn. 90% av planerna går ut på att få våra makar med på tåget, resten är bara petitesser. Helt på allvar så kan jag inte tänka mig något härligare än att kunna ge mina ungar samma uppväxt som jag själv fick; den som ponnyryttare. Klubbtävlingar i hoppning, en häst att älska, solskensritter barbacka på sommaren.

Lite surt blir det så klart att stå på marken och uppleva det genom barnen, men det vet ju alla att det bästa är att leva genom sina barn. Det har Anna Wahlgren sagt är sunt, så då måste det vara så!

Kan det inte bara vara som i Disneyfilmerna?

Åh vad irriterande det är förresten när man hatar någon i en realityserie (gissa vilken?) och helt plötsligt så bara ändrar de sig? Blir snällare, bättre, roligare. Eller tvärtom; man älskar någon och tycker att de verkar vara all that, och helt plötsligt blir de trista och elaka och jävliga.

Varför kan folk bara inte välja en persona, hålla fast vid den och så är det bra med det? Det är ju så jobbigt att behöva ändra åsikt hela tiden, jag orkar inte.

Och det är klart att klippning och tv-producenterna inte har något med saken att göra. Allt som visas på tv är ju helt sant, det vet väl alla?

Då är det bättre med fiktiva karaktärer, för då kan man liksom köpa allt på ett annat sätt. Hata på utan att bry sig. Älska på utan att behöva bry sig. Mycket bättre.

Ehrm...

Men HJÄLP vad himla melodramatipersonligt det där blev då. Ursäkta för att jag använder bloggen som min personliga dagbok med hjärtan och ditritade små krumelurer och analyser värdiga en sextonåring som precis börjat läsa Psykologi A på gymnasiet.

Nåja, som bonusinfo kan ni få veta att jag just nu dricker vin och ser på Real Housewives of Beverly Hills och hoppas att inget barn vaknar och stör mig i mitt frossande. I serien alltså, inte vinet.

Förresten kan vi ha en bloggtävling där jag lottar ut navelluddet jag hittar när jag ägnar mig åt navelskådning? Inte? Nehej.

Osäker, osäkrare, Ellen.

En av de saker jag tyckte sämst om med att vara tonåring var den förbannade osäkerheten. Ni vet hur det var: om man gick förbi ett gäng tjejer som satt på en bänk så tänkte man direkt att de snackade skit om en så fort man gått förbi. Eller? Jag kan ju inte ha varit ensam om detta?

I alla fall så tänkte jag att det skulle växa bort. Ja, men när man är typ... 30! Då är man ju vuxen och cool och säker på sig själv. Jorå. Nu är jag förvisso inte 30 än, men inte fan är det något bättre från när jag var tonåring.

Det slog mig idag att det är helt orimligt att hålla på som jag gör, men ändå. Lik förbannat håller jag ju på så. Hurdå? Ungefär såhär:

Om jag går förbi ett gäng tjejer så antar jag automatiskt... tja, det jag skrev där uppe. Varje gång. Unga som äldre. Nå, jag tror väl inte att pensionärer snackar skit om mig, men i princip alla andra. Och det är ju makalöst magstarkt egentligen, att tro att man själv är så viktig att andra, FRÄMMANDE, ids snacka skit om en. Tydligen är jag både osäker och har hybris.

Om jag blir bjuden på rött vin när jag är på middag hemma hos någon så säger jag inte att jag inte gillar rött vin. Det blir för pinsamt när de redan hällt upp vinet i glaset. Vem ska dricka det då? Tänk om de tycker att jag är töntig? Istället dricker jag det röda vinet och får således hålla mig till rött hela kvällen, för jag kan ju inte ändra mig mitt i allt. True story.

När jag går in i en affär som inte är HM, Lindex eller KappAhl så tänker jag att expediterna undrar vad jag gör där inne. Jag är ju för tjock/ful/gammal/töntig/omodern för deras kläder. Borde inte jag gå till en annan affär och titta?

Jag lägger aldrig (eller i alla fall ytterst ytterst sällan) till någon på facebook. I några få fall har jag gjort det på senare tid men annars låter jag helst bli. Om någon vill bli vän med mig får de lägga till mig, annars är jag rädd att de ska sitta och tänka "varför tror hon att jag vill vara vän med henne?". Helt sunt.

Jag presenterar mig alltid ca fem gånger för samma person, för jag förutsätter att de inte kommer ihåg mig. Först när vi stött ihop ett antal gånger vågar jag lita på att de vet vem jag är och inte undrar vem fan det är som inte har vett nog att presentera sig.

I en grupp med människor där alla känner varandra ungefär lika mycket förutsätter jag att jag är den som de andra tycker minst om i konstellationen, och tycker därför det är jättejobbigt att fråga någon om de vill umgås utanför gruppen, typ individuellt. Vilket ju är dumt eftersom jag då säkerligen missar flera trevliga bekantskaper.

Ska jag fortsätta? Nej, det blir koketteri. Det är inte meningen. Jag är bara så förbaskat trött på att gå omkring och ideligen tänka på vad jag tror att andra tycker och tänker om mig. För alltså, jag är ju rätt smart. Jag fattar ju att det här sitter i mitt huvud, i alla fall det mesta, men det spelar ju liksom ingen roll. Det är svårt att som vuxen bryta sig loss från ett tankemönster man har haft sedan nästan alltid.

Å andra sidan har jag ju som sagt två år kvar tills jag är 30. Så jag kanske hinner ändra mig tills jag blir vuxen "på riktigt"?

"Money is what I have, not who I am..."

Okej, så tack vare en kompis har jag blivit helt hooked på The Real Housewives of Beverly Hills.Besatt, till och med!  Sist av alla, men ändå. Jag sitter vaken mitt i natten och hatar på Camille och engagerar mig i konflikter och avundas dem deras söta hundar och lyxiga hus. Jag bryr mig, dissekerar och analyserar. Fast! Helt totalt fast!

Så fort Noa har somnat ikväll tänker jag ta ipaden och krypa ner i sängen och titta på nästa avsnitt. Jag borde jobba, städa, göra plankan eller rensa ogräs. Istället kommer jag titta på rika kvinnor med extrema i-landsproblem. Perfekt sysselsättning en sommarkväll!

700 meter kvar.

När jag någon gång i våras satte upp ett mål för mig själv som gick ut på att kunna springa 5 km utan att gå eller stanna under tiden, så trodde jag egentligen inte att jag skulle klara det. Jag trodde att jag skulle springa några gånger, avsky det, släppa projektet och återgå till att vara en som inte kan springa.

Jag trodde inte att jag faktiskt skulle uppskatta att komma ut. Jag trodde inte att jag skulle se springandet som ett sätt att rensa huvudet från skrikiga barn, hushållsarbete och allmänna tankar. Jag trodde heller inte att mina ben skulle ta stryk så pass att jag inte skulle kunna springa fast jag ville. Den tanken: vilja springa men inte kunna, så sjuk!

Men nu så är jag här. Så himla nära målet. Idag sprang jag 4,3 kilometer och är alltså 700 meter från att ha klarat mitt mål. Eftersom jag springer rakt fram och sedan vänder gäller det att orka 350 meter till innan jag vänder. Idag orkade jag till och med öka takten ibland och faktiskt springa så att det syns att jag springer och inte bara lufsar som en bumbibjörn utan bumbibjörnssaft. Helt otroligt.

Extra otroligt är det att det har gått så fort. Eftersom benen har varit så kassa har jag inte kunnat springa nästan något. Jag gick från att inte kunna springa mer än hundra meter till att kunna springa en kilometer, två, tre, fyra på bara några springpass. Jag har gått från att inte kunna springa mer än till brevlådan hundra meter bort till att kunna springa 4,3 kilometer utan att vilja dö. Jag förstår faktiskt inte hur det gick till. Jag fattar ingenting. Men jag är tacksam och glad över det hela.

Om bara mina ben håller kan jag nog våga påstå att mitt mål kommer nås någon av de kommande tre gångerna jag springer. Det ni. I oktober 2011 satt jag på en kompis födelsedagsmiddag och proklamerade högljutt att jag Kan Inte Springa. KAN INTE! Det går inte. Och nu, så här några månader av krånglande ben och uteblivna springturer senare, är jag nära att klara det jag tyckte var ett ouppnåeligt mål.

Jag är så himla stolt över mig själv faktiskt. Det här är i princip den största prestation jag någonsin lyckats med. Jag som aldrig behöver anstränga mig för någonting har faktiskt gjort något jag trott var omöjligt. Nästan, bara 700 meter kvar.

Nåja, nu ska jag inte ropa hej förrän jag är över ån. Men när jag lyckas tänker jag unna mig något riktigt extra. Jag har mina ögon på en baddräkt för 700 kronor, så det är bäst att springa på så att jag hinner köpa den innan sommaren som aldrig började hinner ta slut.

När rika pratar fattigdom.

Fy vad jag är less på medelklassmänniskor som klappar fattiga på huvudet och "sätter sig in i " situationen, eller för den delen bagatelliserar den. Framhäver den som ett ideal till och med. Som nu senast Elinor Odeberg som menar att de fattigas livsstil är den hållbara. Som att det handlar om downshifting och hållbar utveckling att inte kunna åka till badhuset för att man inte har råd. Som att faktumet att matsäck till en skolutflykt är en svår och jobbig utgift på något sätt är ett statement gentemot konsumtionssamhället. Jag orkar inte. Det är så aningslöst och förnedrande. För alla parter.

Det är lätt att omhulda idealet om en lite påvrare vardag om man faktiskt har ett val att välja annorlunda. Det är därför det blir så vanvettigt pinsamt dumt när Underbara Clara säger "jobba mindre, köp ett billigt hus, odla egna grönsaker" utan att ta hänsyn till att det sällan finns jobb i närheten av dessa underbart vackra hus för en spottstyver. Lätt om man är en maktfaktor i medievärlden och kan jobba varifrån man vill. Annars? Inte så vidare.

Det är så himla lätt att sitta på sina medelhöga medelklasshästar med sina fina värderingar och förfasas över att fattiga föräldrar fokuserar på julklappar istället för glädjen med jul, men herregud. Det är också så himla smaklöst. Hela den här debatten är så himla smaklös. För om man inte har varit där, om man inte har varit en förälder som utan skyddsnät kämpar för att få vardagen att gå runt utan att sjunka, om man inte har varit barnet som aldrig får det de andra får, inte kan följa med, gömmer lappar om utflykter, låtsas vara sjuk när klassen ska till djurparken, då kan man inte veta. Vi kan inte veta. JAG kan inte veta, för jag har inte varit där.

Men jag har i alla fall vett nog att inte tro att fattigdom är ett livsstilsval, som att välja att inte köpa nya kläder under ett år. (Jag har inte ord nog att beskriva föraktet jag känner för dessa utmaningar som cirkulerar runt och som folk slår sig på bröstet för att de genomför. Men det är ett annat inlägg känner jag.) Eller att bara köpa begagnade möbler av miljöskäl, eller äta mat för någon tusenlapp i månaden som en utmaning. Fattigdom är ett tillstånd och det lever man i för att man inte har något annat val. Om du väljer att snåla, väljer att spara att, att anpassa dig och att konsumera mindre då är det en livsstil. Och den kan vara jättebra, miljövänlig och vettig. Men det gör inte att du har någon som helst aning om vad det innebär att vara fattig, och det innebär inte att du kan mena att livet i fattigdom är ett ideal. För det är det inte, och det blir jävligt farligt om vi låtsas som att det bör vara det.

Efter solsken kommer åska.

Och nu är det jag som är åskmolnet. Alltså såhär: vi kom iväg till Stockholm och jag tänker skriva mer om den underbara lilla minisemestern senare, när jag orkar. Vi hade det jättebra och jag är glad och allt sånt. Fine.

Men: jag tycker lite synd om mig själv. Förra lördagen skulle jag och en kompis gå ut, men hon blev sjuk. Och det är ju så klart inte hennes fel, men synd om mig. I fredags skulle vi ut igen, men då blev Majken sjuk. Och det är ju inte hennes fel, men synd om mig. Och så igår skulle jag träffa en kompis för besök på Fotografiska och sedan lite drinkar eller vin. Och så... tja, hon blev inte sjuk men fick förhinder och det var ju SYND OM MIG! Jag tror att ni har fattat principen här.

Och idag har vi mött så jävla många retarderade människor på Tom Tits. Folk alltså. Så himla dumma i huvudet. Åker hiss så att vi med barnvagn får vänta och vänta och vänta för att de inte orkar gå uppför trapporna. Tränger sig före småbarn. Är i vägen. Fattar inget.

Dessutom: hur kul brukar en bilresa på två timmar med tre övertrötta barn vara? Inte så jättekul va? Nej, det var inte den här heller. Jag som redan var på gränsen med barntjat och mammiga ungar och trötthet på hushållsbestyr är ju inte särskilt pigg på flera veckor till av sånt nu. Återigen: vi hade det jättetrevligt och det är inte det att jag inte älskar min familj. Kontentan av det här gnällinlägget är väl ungefär det här:

DET ENDA JAG VILL ÄR ATT BLI FULL IHOP MED KOMPISAR; HUR SVÅRT SKA DET VARA?!

Om Örebro vore en stad i en...

...biblisk sedelärande historia så skulle det vara staden som Gud gjorde badplatslös, så att de stackars syndande människorna torkade ihjäl. Typ så.

För det finns fan inga vettiga ställen att bada på häromkring. INGA, I tell you! Nu kanske någon hävdar att man kan bada i Hjälmaren, och jo. Det är ju ungefär det vi gör. Men vet ni hur ofräsch Hjälmaren är? Mycket. Det är dy och vass och slemmigt och man ser inte handen framför sig i vattnet och på vårt badställe såg vi igår tre ormar som simmade. Idag var det två ormar där. En simmade förbi oss ungefär en meter bort när vi stod och lekte med Noa och Majken. En simmade fram under bryggan förbi stegen där jag just tänkte gå ner.

Och jag orkar inte en till människa som säger att "det är ju bara snokar, dessutom kan ormar inte bitas i vattnet". Nehej? DET ÄR ORMAR! I VATTNET! Det räcker liksom.

Det är klart att det finns vettiga badställen också, men alla ligger minst en halvtimme bort med bil, oftast mer. De riktigt bra ligger en timme bort med bil, och då vet ju alla som någonsin varit i Sverige under sommaren att när man väl kommit fram så är det molnigt om man har en timme till stranden. Naturlag.

För att råda bot på denna misär bestämde sig kommunen för att ordna med konstgjorda sjöar här. I alla fall en. Och den har varit min favoritbadplats på senare år eftersom den är ormfri och dyfri och rätt så mysig. Varför badar vi inte där då? Tja, för att den är full av bakterier och har otjänligt vatten.

Fast å andra sidan: två timmar efter vi kom hem från badet idag fick Majken feber. I skrivande stund är den uppe i 40,1 grader. Jag säger inte definitivt att det beror på kallsupen hon fick när vi badade, men nog undrar man.

Hade jag varit religiös alltså. Jäklar vad jag hade förbannat Gud då.

Sagan Om Skåpet

Du sitter med en inredningstidning. Du läser ett reportage om någon familj som har lyckats få till den perfekta avvägningen mellan nytt och gammalt, ärvt och fyndat. Och så har de ett skåp. Precis ett sånt skåp som du alltid har letat efter. Det passar in i ditt hem och du far med ögonen över sidan för att hitta inköpsstället. Sedan ser du det. Det jävliga. "Fyndat på loppis." Som vanligt i inredningstidningar.

Ägaren av skåpet förklarar att de minsann "hittade skåpet på en loppis. Det stod där fyllt av småsaker som loppisägaren sålde. Så jag frågade om skåpet var till salu, och det var det. Bäst av allt: de skulle bara ha tvåhundra kronor för det. Dagen efter kom jag tillbaka med bilen för att hämta skåpet, men då hade de nästan ändrat sig och ville helst inte sälja det längre. Jag fick trots allt köpa det till slut, och nu står det i vårt sovrum och det är det bästa loppisfynd jag har gjort!". Du hatar så klart denna människa, för när DU går på loppis hittar du inga billiga vackra skåp. Det händer ju aldrig i verkligheten. ALDRIG!

Jodå. För jag är nämligen just den personen. Ja, minus inredningstidningen och den perfekta inredningen och det då. Men annars är jag just den personen med just den historian och just det fyndet. Så himla lycklig nu!

Älskade lelle skåpet. Med ett lite trasigt bakben längst bak, men ändå. 200 kronor. FYNDET!

Mmm... torrt bröd, kemisk smörja, svettig ost.

Ibland undrar jag hur retarderade smaklökar man måste ha om man kan uppskatta en ostfralla. Halv fralla, margarin, alltid margarin, och så en halvhård och klibbig ost. Ingen kvibille cheddar där inte! Har man tur (?) får man även två ynka gurkskivor eller en paprikaring. Och detta äter folk?

Inte bara äter, ibland betalar de för det också. VARFÖR?! Skänk pengarna till en tiggare om ni nu ska slösa bort det på en jäkla ostfralla?

Det bereder mig ytterst stor glädje att jag varje gång jag beställde fika på mitt jobb (det jag hatade, ifall ni inte förstod det) så beställde jag såna frallor. Åt dem aldrig själv, så klart inte, men såg på när andra tvingade ner dem med en kopp kaffe.

Ostfrallans existensberättigande i denna värld är väldigt litet helt enkelt.

Så klart. Sommar deluxe.

Okej, så bara att för jag klagade på att jag inte hinner med sommaren så passade jag ju självklart på att göra precis allt idag. Vi var och badade och ungarna gjorde bomben och simmade och plaskade och Majken (ja, så är det - ungarna och Majken- hon räknas liksom som lite egen) slängde av sig sin solhatt och trampade runt i grillad kyckling och baguette som vi hade med som lunch. Och mamma följde med och vi satt på bryggan och läste i en tidning och tittade på barnen som hade sommarbadlycka. Instagram skulle ha kraschat om jag hade tagit kort på allt det. För mycket idyll på en gång liksom.

Sedan körde vi till en loppis och jag köpte ett litet bord (bild kommer) och jag blev totalt kär i ett skåp och nu är jag jätteorolig att någon annan ska hinna köpa det innan jag hinner dit med kärra att hämta dt med. Det är ett sånt där drömskåp. Ett sånt som man bara stöter på en gång, och nu är det säkert sålt redan. Så känns det. Jag kommer inte kunna somna ikväll.

Fast det kommer jag ändå inte kunna, för efter att barnen badat lite i poolen och jag legat och läst tidningar och böcker på en filt i solen så somnade jag och vaknade lagom till att steka köttbullar som ratades av alla utom två för att det var för mycket lök i. Så istället för en lång familjemiddag på altanen tog jag barnen och cyklade till en lekpark och gungade barn i kvällssolen och Majken kiknade av skratt. Står idyllen er upp i halsen än? Inte? Ja, men då fortsätter jag.

För när Emmy somnat spelade jag och Noa kort och när även han låg i sin säng tog jag en bok och satte mig i kvällssolen och läste ett tag, innan solen gick ner och jag länsade våra pallkragar på jordgubbar och smultron. Och nu sitter jag här och riktigt gnuggar era nyllen i min fabulösa sommardag.

Men om ni har haft en kass dag och tycker att min dag har varit FÖR bra så kan jag glädja er med detta: jag sov ingenting inatt, för min höft pajade lite efter rekordrundan igår. Nu har jag haft ont hela dagen. I morse kunde jag knappt gå, så det har blivit bättre, men det påminner mig om när jag var komplett handikappad som höggravid med foglossning. Fy katten! Det där naprapatbesöket jag har tänkt på länge känns allt mer akut och brådskande faktiskt.

Mata inte trollen

Jag brukar tänka att var och en skäms för sig själv (om det inte gäller någon mig närstående, för då skäms jag åt dem också), och därför låtit idiotiska kommentarer stå kvar. Jag har tänkt att det bättre att dra ut trollen i solen så att de spricker, bemöta dem, istället för att ignorera.

Men jag har ändrat mig. Det gör mig inte så mycket med några idiotkommentarer, ibland är de ganska roande, men det som stör mig är att ni känner er nödgade att besvara dem. Att ni försvarar mig. Missförstå mig rätt: jag blir väldigt tacksam och glad, så tack! Men jag vill att mina kommentarsfält ska vara trevliga eller till för diskussion eller liknande. Inte bemötande av troll. Ni är för bra för det.

Så från och med nu raderar jag såna kommentarer och därmed också svar på dem. Så låt bli att mata trollen, så slipper vi kanske mer idiotkommentarer. Om vi har tur!

(Sedan är det både lite läskigt och... smickrande? Det här att en människa jag träffade en gång för flera år sedan fortfarande är så pass intresserad av mig att han känner att han måste gå in här och kommentera nedsättande. Men men, så kan det tydligen vara. Oj, för ja. Det kanske jag inte nämnde? Det är ju inte så att man är automatiskt anonym bara för att man inte väljer ett namn.)

Jag skulle dessutom uppskatta väldigt mycket ifall ni tog er tid att välja ett namn när ni kommenterar. Det går att välja ett, vilket man vill, och om ni känner att ni någon gång vill kommentera något ännu mer anonymt kan ni ju ta något helt annat. Men som sagt: välj gärna ett namn. Det blir trevligare om jag vet på ett hum vilka som kommenterar.

Lite småpanik sådär.

Ni vet ju hur det är: sommaren nalkas och man tänker att man ska göra så himla mycket. Säkert ha en fest. Och så många grillkvällar med vänner. Och löprundor i solnedgången, långa och lata dagar på stranden och många böcker som man ska läsa på gräsmattan med lite jordgubbar i en skål.

Jag har inte fattat att det redan är juli. Vad hände här? Jag tänker att "sen, i sommar" och fattar inte att sommaren är nu. NU! Jo visst, vi har varit och badat när det har varit sol i någon timme. Och visst, jag sprang en runda på sisådär fyra kilometer utan att stanna - paus för stående ovationer - i kvällssolen ikväll. Och jo, vi har plockat jordgubbar och kokat sylt och sådär, men det är ju inte ständig njutning direkt. Det är gnälligt och grinigt och huvudvärk och regnmoln. Jag vet inte ens om vi har några vänner att bjuda på fest? Eller grilla med? Alla är ju på semester?

Missförstå mig rätt, jag älskar att sommaren är här. Men det vore ännu bättre om den fortfarande låg lite i framtiden, så att jag kunde drömma och planera istället för att få panik över att en semesterdag har gått utan att vi gjort något nyttigt och/eller roligt. Om nu inte storhandling räknas in i båda kategorierna. Vilket det ju självklart inte gör.

Dagens höjdpunkt, sagt ytterst ironiskt, var annars nämnda storhandling. Där någons ouppfostrade unge körde en kundvagn in i en pall med burkar med väggfärg. Ifall denna någons unge slog i pannan och började gråta? Japp. Ifall två färgburkar ramlade ner och läckte färg på golvet? Japp. Ifall någon och dennes unge skämdes? Eh, ja. Tror jag i alla fall. För det var ju självklart inte mitt barn. Absolut inte. 

Orkar inte ens skämta om Tyra.

Tog bilder på håret för att visa er. För att vältra mig i hur synd det är om mig. Ja, ni fattar.

Ja, men ni ser ju problemet. Färgat i botten och lugg, inget alls i längderna i princip. Yay mig.
Dessutom: ofta det inte är vrålpinsamt att ta bilder på sig själv såhär? Helt avslappnat med en hand i håret för att jag inte ska känna mig helt jävla awkward.

Nu ska jag iväg för att se på fotboll och förhoppningsvis äta musslor med min mamma. Först ska jag bara byta klänning och så kanske försöka hitta en frisör som har öppet på en söndagskväll och vill göra något åt siutationen med min miserabla snedlugg.

Hur GÖR folk som fotar såna här bilder till sin blogg varje dag? Har de noll förmåga att tycka att saker är pinsamma? Eller så kanske de är lite mer fotogenique bara. Vi skyller på det.