Trauma trauma.

Jag körde i diket idag. Jag kom ut ur en kurva och bilen släppte helt och snurrade runt 180 grader och dundrade rakt ner i diket. Och under tiden jag snurrar runt runt så hinner jag tänka så himla många tankar. Jag tänker att vi har alldeles för många parkeringskvitton i bilen när de flyger upp i mitt ansikte. Jag undrar om jag ska lägga huvudet mot ratten, sätta mig i något slags framstupa skyddsläge eller om jag ska slappna av och bara låta det hända. Jag undrar om bilen kommer volta och vad som händer då. Och sen är det över och jag har smällt i dikeskanten och bilen står nere i snön i diket och jag märker att jag klarade mig. Sen började jag gråta.

Och ja, sen är det bara en lång klagosång efter det. Eftersom jag var på väg in till stan för att tanka kunde jag inte ha värmen på i bilen, så jag satt och frös som en galning och kände hur mitt halsont bara blev värre. Och det tog nästan en timme innan vår granne med lastbilen kom och skulle dra upp mig, och sen höll han också på att åka i diket under den halvtimme det tog att släpa upp bilen på vägen igen. Och jag frös och grät och frös och ville bara hem.

Så kom jag hem och badade hett i två timmar, däckade i sängen med morgonrocken på och vaknade en timme senare av att familjen kom hem, och då hade jag feber och ont överallt.

Jag orkade inte åka till någon vårdcentral eller sjukhus med feber och en smärtande golfboll i halsen, och jag tror faktiskt inte att något är fel. Egentligen. Det gör ont i ryggen och jag har sträckt nacken och så värker det i benen, men det mesta går nog att härleda till febern och inte olyckan.

Nu ska jag ömka mig själv och tvinga maken att åka och köpa godis och tacka min lyckliga stjärna för att jag inte hade hunnit hämta Majken än. Jag vill inte ens tänka på hur hon kunde ha skadats.