Jag förstår det verkligen inte? Jag blir lika förvånad varje gång jag inser att det finns föräldrar som har pojkarna ståendes när de kissar. Vilken poäng finns det med det? Det är bättre för pojkar och män att sitta och kissa eftersom:
- det är bättre för prostatan
- det är mer hygieniskt
- det blir inget stänk
- DET INTE FINNS NÅGON POÄNG MED ATT STÅ?!?
Det absolut roligaste argumentet i den här pseudodiskussionen är ju "det är bra för dem att kunna stå och kissa ifall de behöver göra det i naturen" och man ba ja, det är nog jättesvårt att lära sig att hålla en snopp i en hand och akta byxorna? Dessutom, enligt den logiken kanske man ska supa sina döttrar onyktra och sen lära dem att ståkissa på huk, för det kommer de också ha nytta av. Inte? Nä, jag trodde väl inte det.
torsdag 31 oktober 2013
onsdag 30 oktober 2013
Jag är inte hebefil längre!
Det finns några saker jag älskar här i livet, och en av dem är ju som bekant Logan Echolls. Jag har fått utstå mycket spott och spe för detta eftersom han är en 17-årig kille i en tv-serie och jag är och nosar på de 30. Men. MEN!
Ni vet att det ju kommer en Veronica Mars-film? I den är alla 10 år äldre. Med andra ord: Logan är vuxen och HETARE ÄN NÅGONSIN!
Alltså. Alltså alltså alltså alltså alltså alltså alltså alltså. Det är ungefär allt jag kan säga om det här.
Njut.
Veronica Mars: Love Triangle from Veronica Mars on Vimeo.
Ni vet att det ju kommer en Veronica Mars-film? I den är alla 10 år äldre. Med andra ord: Logan är vuxen och HETARE ÄN NÅGONSIN!
Alltså. Alltså alltså alltså alltså alltså alltså alltså alltså. Det är ungefär allt jag kan säga om det här.
Njut.
Veronica Mars: Love Triangle from Veronica Mars on Vimeo.
måndag 28 oktober 2013
Hej! Pepp! Glad! Hej! (Nej, jag kommer inte på en bättre rubrik.)
Jag är glad idag, och inte bara för att jag har ätit hämtpizza till middag och ska se på Amazing Race sen, utan även för andra saker. Ja, sånt jag väljer att inte blogga om. Så jävla tråkigt, eller hur? Men jag kan ju i alla fall säga att jag är glad, vilket är en ovanlighet på den här bloggen. Det finns lite ljusning i massa krångel vi har just nu och jag är tacksam för minsta lilla som inte aktivt fuckar upp.
Sen att vi har räkningar på sextusen kronor extra den här månaden, att vi har en trasig bil och att jag fick parkeringsböter på 400 kr idag, det är värdsliga saker. Då kan ni förstå hur jobbigt det andra är i jämförelse när jag ändå är rätt glad idag.
Inte ens det faktum att det är jul om mindre än två månader och vi inte har en aning om vad vi ska köpa i julklapp till någon stressar mig. Eller jo, det gör det ju. Men inte orimligt mycket. Tänker ändå ge Emmy rullskridskor och indoktrinera henne till att vilja börja med roller derby. Yay roller derby!!
söndag 27 oktober 2013
Hösttristessen.
Finns det statistik på i vilka månader som folk fattar livsomvälvande och livsomstörtande och livsavgörande beslut? Eller typ skaffar hund?
Jag sätter alla mina pengar (dvs. skulder) på att det är i oktober och november. Det är då folk testar knark för första gången, beslutar sig för att skiljas, flyttar, köper hund, har en trekant med chefen och sekreteraren, säljer allt och flyttar till mexico, skaffar en sladdis eller klipper lugg. Frö det är så jäkla tråkigt med mörker och regn och grått att det inte finns något att göra annat än att rent desperat liva upp på det enda sätt man kan. Även om det blir kaos och fel.
Jag funderar på att tatuera mig.
Jag sätter alla mina pengar (dvs. skulder) på att det är i oktober och november. Det är då folk testar knark för första gången, beslutar sig för att skiljas, flyttar, köper hund, har en trekant med chefen och sekreteraren, säljer allt och flyttar till mexico, skaffar en sladdis eller klipper lugg. Frö det är så jäkla tråkigt med mörker och regn och grått att det inte finns något att göra annat än att rent desperat liva upp på det enda sätt man kan. Även om det blir kaos och fel.
Jag funderar på att tatuera mig.
Att vara feministmorsa.
Jag har påbörjat fem blogginlägg nu om olika saker. Raderat dem alla på grund av olika anledningar. För elakt, för personligt, för tråkigt, för meningslöst.
Jag censurerar mig så mycket just nu, det känns inte kul. Det finns så mycket jag vill häva ur mig, älta, hata på - men jag vågar inte? Jag är rädd att det ska drabba barnen. På nåt sätt.
Vi pratade om feminism tidigare idag, hela familjen. Nej, inte minsta så klart, men vi andra. Vi pratade om hur min man och min son gynnas på många sätt av att allt är som det är idag, och att deras jobb handlar om att stå tillbaka, bryta normer, inte trycka tillbaka kvinnor som tar plats, våga vara självklara inom "kvinnliga" områden och så vidare. Vi pratade om att min dotter måste säga till killar som stör att hålla käften, rent ut sagt. Att hon har rätt att ta plats och inte vara duktig och tyst och snäll hela tiden. Att hon får slåss om de tafsar. Att min son måste tänka tvärtom: att han måste stå tillbaka och släppa fram tjejerna. Att han gör ett jättebra jobb som normbrytare och att det betyder jättemycket för andra barn att han går före. Jag tycker att det här är jättesvårt: hur förklarar man strukturproblem på individnivå för barn?
Hur gör man när man å ena sidan ska uppfostra två döttrar till att våga ta plats och köra över killar som stör i klassrummet (och LIVET) när man har en son som står bredvid och behöver lära sig precis motsatt sak? Det ÄR inte samma sak att uppfostra tjejer som killar och hade jag fått välja helt fritt ur enbart den synvinkeln hade jag bara haft döttrar just för att det är mycket enklare att peppa tjejer till att inte ta någon skit än vad det är att lära sina söner att stå tillbaka i mångt och mycket. (Det handlar självklart också om att ta plats - fast inom andra domäner och på andra sätt.) Nu är jag jättetacksam över att jag har min son, våga inte tro något annat, men det är mer svårbalanserat. Det är andra svårigheter, svårare samtal att ha, krångligare att navigera kring. Och samtidigt gör man allt i motvind, för folk fattar ju inte ens problemet?
Idag när vi hade vår Roller Derby-träning kom manliga tränare och berättade att deras pojklag skulle ha match i innebandy 1.5 timme senare. De ville in i salen för att sätta upp en rink. Vi sa nej, det var ju vår träningstid. Vi har betalat för den. Vi tränar hårt i vår sport, vi behöver koncentrera oss annars kan det gå illa. En stund senare kom de och ville åtminstone få sätta upp ett sekretariat. Vi måste ju förstå att det här var viktigt. Som att VÅR sport inte är viktig, för att vi är tjejer som utövar den. De hade till och med gått och klagat i receptionen för att vi hade fräckheten att inte släppa in dem i salen UNDER VÅR TRÄNINGSTID.
Och såna manliga förebilder växer pojkar idag upp med. Vuxna män som tycker att de har en jäkla RÄTT att ta vår tid i anspråk bara för att de vill. För att de kan. Och som surade som små barn när vi sa nej. Jag får ont i magen vid tanken på att det här är vanliga familjefarsor och att de fortfarande tycker att vi gjorde fel och vad det sänder för signaler till alla de småkillar som var med och såg på.
I den här världen ska jag få min son att bli en vettig jämställd man trots att han kommer förlora på det ekonomiskt och statusmässigt. I den här världen ska jag få mina döttrar att klara av att leva sitt liv som de vill trots att de behandlas som andra klassens medborgare med färre rättigheter än vad deras bror har. Jag tycker det är jäkligt svårt, helt enkelt.
Nu blev jag deppig och chokladsugen.
Jag censurerar mig så mycket just nu, det känns inte kul. Det finns så mycket jag vill häva ur mig, älta, hata på - men jag vågar inte? Jag är rädd att det ska drabba barnen. På nåt sätt.
Vi pratade om feminism tidigare idag, hela familjen. Nej, inte minsta så klart, men vi andra. Vi pratade om hur min man och min son gynnas på många sätt av att allt är som det är idag, och att deras jobb handlar om att stå tillbaka, bryta normer, inte trycka tillbaka kvinnor som tar plats, våga vara självklara inom "kvinnliga" områden och så vidare. Vi pratade om att min dotter måste säga till killar som stör att hålla käften, rent ut sagt. Att hon har rätt att ta plats och inte vara duktig och tyst och snäll hela tiden. Att hon får slåss om de tafsar. Att min son måste tänka tvärtom: att han måste stå tillbaka och släppa fram tjejerna. Att han gör ett jättebra jobb som normbrytare och att det betyder jättemycket för andra barn att han går före. Jag tycker att det här är jättesvårt: hur förklarar man strukturproblem på individnivå för barn?
Hur gör man när man å ena sidan ska uppfostra två döttrar till att våga ta plats och köra över killar som stör i klassrummet (och LIVET) när man har en son som står bredvid och behöver lära sig precis motsatt sak? Det ÄR inte samma sak att uppfostra tjejer som killar och hade jag fått välja helt fritt ur enbart den synvinkeln hade jag bara haft döttrar just för att det är mycket enklare att peppa tjejer till att inte ta någon skit än vad det är att lära sina söner att stå tillbaka i mångt och mycket. (Det handlar självklart också om att ta plats - fast inom andra domäner och på andra sätt.) Nu är jag jättetacksam över att jag har min son, våga inte tro något annat, men det är mer svårbalanserat. Det är andra svårigheter, svårare samtal att ha, krångligare att navigera kring. Och samtidigt gör man allt i motvind, för folk fattar ju inte ens problemet?
Idag när vi hade vår Roller Derby-träning kom manliga tränare och berättade att deras pojklag skulle ha match i innebandy 1.5 timme senare. De ville in i salen för att sätta upp en rink. Vi sa nej, det var ju vår träningstid. Vi har betalat för den. Vi tränar hårt i vår sport, vi behöver koncentrera oss annars kan det gå illa. En stund senare kom de och ville åtminstone få sätta upp ett sekretariat. Vi måste ju förstå att det här var viktigt. Som att VÅR sport inte är viktig, för att vi är tjejer som utövar den. De hade till och med gått och klagat i receptionen för att vi hade fräckheten att inte släppa in dem i salen UNDER VÅR TRÄNINGSTID.
Och såna manliga förebilder växer pojkar idag upp med. Vuxna män som tycker att de har en jäkla RÄTT att ta vår tid i anspråk bara för att de vill. För att de kan. Och som surade som små barn när vi sa nej. Jag får ont i magen vid tanken på att det här är vanliga familjefarsor och att de fortfarande tycker att vi gjorde fel och vad det sänder för signaler till alla de småkillar som var med och såg på.
I den här världen ska jag få min son att bli en vettig jämställd man trots att han kommer förlora på det ekonomiskt och statusmässigt. I den här världen ska jag få mina döttrar att klara av att leva sitt liv som de vill trots att de behandlas som andra klassens medborgare med färre rättigheter än vad deras bror har. Jag tycker det är jäkligt svårt, helt enkelt.
Nu blev jag deppig och chokladsugen.
fredag 25 oktober 2013
Det bidde inget youtubande.
Eller jo, det bidde det visst. Fast Roller Derby istället för snygga män. Nu sitter jag här och är så taggad inför träningen imorgon - som jag ska hålla i på grund av tränarbrist! - att jag inte förstår hur jag ska kunna somna.
Det är det värsta tycker jag. Att mitt huvud vill så mycket, att jag vill så mycket, men sen klarar jag inte av att genomföra det som jag skulle vilja. Jag blir så trött och arg på min kropp som inte klarar med det jag föreställt mig att jag ska klara med.
Men det är ingen idé att sitta här och klaga. Hopp i säng och träning imorgon och så får vi se hur det går.
Det är det värsta tycker jag. Att mitt huvud vill så mycket, att jag vill så mycket, men sen klarar jag inte av att genomföra det som jag skulle vilja. Jag blir så trött och arg på min kropp som inte klarar med det jag föreställt mig att jag ska klara med.
Men det är ingen idé att sitta här och klaga. Hopp i säng och träning imorgon och så får vi se hur det går.
Åh, ljuva fredagsmys.
Brasan sprakar, ljusen är tända, musslorna är uppätna och... alla i familjen sover förutom jag. Så. Tja. YOUTUBEFEZT!
Detta planerar jag att göra ikväll: youtuba Logan Echolls, youtuba John Krasinski, youtuba Erik Haag och sen somna framåt småtimmarna med ett leende typ?
Just nu tittar jag på Idol av någon anledning. Jag vill inte vara von oben och ba "tittar folk på detta" osv osv, men ändå känner jag lite "tittar folk på detta"??!
Ja ja, den som aldrig youtubat "Logan Echolls without shirt" kastar den första stenen och det är ju inte jag vet vi ju.
Detta planerar jag att göra ikväll: youtuba Logan Echolls, youtuba John Krasinski, youtuba Erik Haag och sen somna framåt småtimmarna med ett leende typ?
Just nu tittar jag på Idol av någon anledning. Jag vill inte vara von oben och ba "tittar folk på detta" osv osv, men ändå känner jag lite "tittar folk på detta"??!
Ja ja, den som aldrig youtubat "Logan Echolls without shirt" kastar den första stenen och det är ju inte jag vet vi ju.
torsdag 24 oktober 2013
Varning! Ytlighetsbloggande.
Jag har på riktigt suttit här och gråtit och gjort barnen blivit oroliga för att jag tittade på bilder av mig själv och såg hur mycket rynkor jag fått. Och inte ens enbart rynkor, utan typ HUDVALKAR under ögonen? Är det konstigt att man får åldersångest när man ser ut som en jävla sharpei i ansiktet?
Jag har inte ens fyllt 30 än. DET SKA INTE VARA SÅHÄR? De där hudvalkarna är helt nya dessutom, fattar inte varifrån de kommer? Och varför har jag rynkor som en nittioåring när jag bara är 29?
När vi ändå är inne på hundar: när jag inte ler ser jag ut som en bulldog runt munnen eftersom, gissa, jag har RYNKOR där också?? Vad ÄR det här för helvetesgener jag dras med? Jag kan inte ens skylla på min mamma eftersom hon har MINDRE än vad jag har? Jag har inte caps lock nog för att beskriva hur jobbigt jag tycker att det här är. Hade bloggen varit i pappersform (also known as dagbok) hade det varit tårfläckar på sidorna nu.
Kill me now som den byracka jag är.
Välkomna hit förresten nya läsare. Ibland biter jag ihop och bloggar lite vettigare än detta, men det är fan inte ofta. Orkar inte ens försöka hålla skenet uppe.
Bara för att jag har bjudit på fulbilder nu får jag ett tvångsmässigt behov av att lägga upp en bild där jag är snygg. Men jag hittade ingen.
Hörde ni det där? Det var världens minsta fiol som spelar för mina bekymmer.
Jag har inte ens fyllt 30 än. DET SKA INTE VARA SÅHÄR? De där hudvalkarna är helt nya dessutom, fattar inte varifrån de kommer? Och varför har jag rynkor som en nittioåring när jag bara är 29?
När vi ändå är inne på hundar: när jag inte ler ser jag ut som en bulldog runt munnen eftersom, gissa, jag har RYNKOR där också?? Vad ÄR det här för helvetesgener jag dras med? Jag kan inte ens skylla på min mamma eftersom hon har MINDRE än vad jag har? Jag har inte caps lock nog för att beskriva hur jobbigt jag tycker att det här är. Hade bloggen varit i pappersform (also known as dagbok) hade det varit tårfläckar på sidorna nu.
Kill me now som den byracka jag är.
Välkomna hit förresten nya läsare. Ibland biter jag ihop och bloggar lite vettigare än detta, men det är fan inte ofta. Orkar inte ens försöka hålla skenet uppe.
Bara för att jag har bjudit på fulbilder nu får jag ett tvångsmässigt behov av att lägga upp en bild där jag är snygg. Men jag hittade ingen.
Hörde ni det där? Det var världens minsta fiol som spelar för mina bekymmer.
onsdag 23 oktober 2013
Länkkärlek för alla oss pysselhandikappade.
Ni vet hur det är. Julen närmar sig. Halloween närmar sig. Påsk närmar sig. Vad fan som helst närmar sig och barnen säger "åhhh mamma, kan vi inte PYSSLA lite??". Och så är den där: kallsvetten! När andra inreder pysselhörnor med silkespapper och piprensare och flirtkulor sitter jag i ett liknande hörn och skakar av illamående. Jag hatar att pyssla. Jag kan inte!
Däremot älskar jag ju att pynta. Och att ha det fint. Så med jämna mellanrum får jag ändå ett ryck och bestämmer mig för att klart vi ska pyssla! Jag är en välutbildad intelligent kvinna som nog borde klara av att använda en limtub? Baka en kaka?
Och sen sitter jag där en timme senare och gråter av skratt för att jag ännu en gång misslyckats monumentalt. Då är det bra att sidor som Craftfail finns. För alla oss som känner att vi inte vill vara ensamma om att vara värdelösa. Vi kan samlas. Visa upp våra misslyckanden. Nöja oss med att få köpa fina kakor. Vi är inte ensamma. Vi är fler. Pysseltyrannerna måste sluta styra våra barn!
Eller ok, de kan väl få pyssla på förskolan då. Bara vi slipper det hemma.
Det finns ett ord som heter "Pinterestfail", dvs "försöka efterapa något man sett på Pinterest men inte riktigt lyckas". Här är mitt från förra året:
DET GÅR JU NÄSTAN INTE ATT SE VAD SOM ÄR ORIGINALET!
Jaså, gör det? Jaha.
Däremot älskar jag ju att pynta. Och att ha det fint. Så med jämna mellanrum får jag ändå ett ryck och bestämmer mig för att klart vi ska pyssla! Jag är en välutbildad intelligent kvinna som nog borde klara av att använda en limtub? Baka en kaka?
Och sen sitter jag där en timme senare och gråter av skratt för att jag ännu en gång misslyckats monumentalt. Då är det bra att sidor som Craftfail finns. För alla oss som känner att vi inte vill vara ensamma om att vara värdelösa. Vi kan samlas. Visa upp våra misslyckanden. Nöja oss med att få köpa fina kakor. Vi är inte ensamma. Vi är fler. Pysseltyrannerna måste sluta styra våra barn!
Eller ok, de kan väl få pyssla på förskolan då. Bara vi slipper det hemma.
Det finns ett ord som heter "Pinterestfail", dvs "försöka efterapa något man sett på Pinterest men inte riktigt lyckas". Här är mitt från förra året:
DET GÅR JU NÄSTAN INTE ATT SE VAD SOM ÄR ORIGINALET!
Jaså, gör det? Jaha.
Saker jag inte fattar.
Detta fasinceras jag av: jämngamla människor som inte har NÅN koll på populärkulturella referenser eller "ny teknik"? Sover de under stenar? Och nej, det är inte så att de fyller hjärnan med jätteviktiga aktuella frågor heller, för de har ungefär lika (dålig) koll som jag på vem som är dummast av republikanerna i USA för tillfället. Men när mina kompisar aldrig hört talas om att ropa "shotgun"? När man vill prata om debaclet kring Miley Cyrus och folk ba "who what now"? Eller folk som inte har fyllt trettio men inte kan uttala instagram än mindre förstå sig på hur man använder det? Jag fattar inte?
Nu behöver ju inte alla leva sitt liv på nätet som jag gör, och alla kanske inte ser mängden tv-serier som jag gör, men att inte ha någon som helst koll? Hur är det ens möjligt?
Vad fyller man sitt huvud med om man inte ens kan citera EN replik ur Dude, where's my car? Jag förstår inte.
Nu behöver ju inte alla leva sitt liv på nätet som jag gör, och alla kanske inte ser mängden tv-serier som jag gör, men att inte ha någon som helst koll? Hur är det ens möjligt?
Vad fyller man sitt huvud med om man inte ens kan citera EN replik ur Dude, where's my car? Jag förstår inte.
tisdag 22 oktober 2013
Hello. Is it oboy you're looking for?
I morse var mitt hår jättefett och jättesmutsigt. Vi matchar varandra bra, jag och mitt hår. Eftersom mitt torrschampo är slut tog jag till ett tips jag fått på instagram: kakao. Det fungerade jättebra! Håret såg nästan bara halvsmutsigt ut och jag kände mig bekväm med att åka till jobbet.
Sedan gick jag ut.
Det regnade.
Vi kan väl säga som så att jag har haft chokladsås i huvudet hela dagen och jag har visserligen luktat gott, men varit särskilt snygg? Det har jag inte.
Sedan gick jag ut.
Det regnade.
Vi kan väl säga som så att jag har haft chokladsås i huvudet hela dagen och jag har visserligen luktat gott, men varit särskilt snygg? Det har jag inte.
måndag 21 oktober 2013
Här är en till sak jag blir jätteprovocerad av:
Att barnens hår växer så jäääävla fort? Vi har inte råd att gå till frisören varje gång deras luggar behöver trimmas, vilket resulterar i att jag tar fram kökssaxen och sen går de omkring och ser ut som barnhemsbarn som blivit klippta genom att råttor gnagt av deras hårtestar.
JAG HATAR DET!
Annars är jag så sjukt trött på hösten nu. Nu kan vi hoppa fram en månad så det snart är jul och fint. Eller så kan jag vinna på lotto och få åka iväg utomlands några veckor. Jag är av den fasta övertygelsen att allt i livet blir bättre om man är rik. "Pengar kan inte köpa kärlek" näe, kanske inte äkta, men nog fan närapå. Dessutom kan precis allt annat bli bättre av pengar. Allt. Hälsa - man kan köpa dyr specialbehandling och gå före i operationsköer - till boende till jobb till skola till oro. Det är inte att vara moderat att inse att allt i livet blir bättre med pengar, det är att vara realist. Varför skulle vi låtsas annorlunda? Är man rik har man det skitmycket bättre än om man inte är rik och jag vill vara rik. Jag vill helst inte jobba för det dock, så...
Ska börja köpa triss för alla matpengar. Sen kommer jag vara både smal och rik. Vilken grej!
Oktober är inte bra för min mentala hälsa.
JAG HATAR DET!
Annars är jag så sjukt trött på hösten nu. Nu kan vi hoppa fram en månad så det snart är jul och fint. Eller så kan jag vinna på lotto och få åka iväg utomlands några veckor. Jag är av den fasta övertygelsen att allt i livet blir bättre om man är rik. "Pengar kan inte köpa kärlek" näe, kanske inte äkta, men nog fan närapå. Dessutom kan precis allt annat bli bättre av pengar. Allt. Hälsa - man kan köpa dyr specialbehandling och gå före i operationsköer - till boende till jobb till skola till oro. Det är inte att vara moderat att inse att allt i livet blir bättre med pengar, det är att vara realist. Varför skulle vi låtsas annorlunda? Är man rik har man det skitmycket bättre än om man inte är rik och jag vill vara rik. Jag vill helst inte jobba för det dock, så...
Ska börja köpa triss för alla matpengar. Sen kommer jag vara både smal och rik. Vilken grej!
Oktober är inte bra för min mentala hälsa.
söndag 20 oktober 2013
Vem är jag och vad har jag gjort med mig själv?
Jag är episkt morgontrött. Ändå gick jag upp klockan åtta i morse, skrapade bilrutan och åkte och tränade. Och sen, när träningen var slut efter en dryg timme och jag var helt slut, stannade jag kvar i 1.5 h till och tränade ännu mer. För ni vet, har man en hall att träna i är det bara att bita ihop och fortsätta åka. Kämpa. Slita.
VEM ÄR JAG ENS??
I vanliga fall brukar det vara såhär: "Jag är trött, nu vill jag sluta." Nu är det: "Jag är trött, jag vill inte sluta!"
Nu tänker jag i och för sig sitta i soffan cirka hela eftermiddagen och kvällen och sådär. Man vill ju inte byta personlighet helt och hållet. Barnen kan ju bli förvirrade.
VEM ÄR JAG ENS??
I vanliga fall brukar det vara såhär: "Jag är trött, nu vill jag sluta." Nu är det: "Jag är trött, jag vill inte sluta!"
Nu tänker jag i och för sig sitta i soffan cirka hela eftermiddagen och kvällen och sådär. Man vill ju inte byta personlighet helt och hållet. Barnen kan ju bli förvirrade.
lördag 19 oktober 2013
Det är slutet av oktober och...
...julpeppen kan inte vara större. Eller jo, självklart kan den det. Men JAG ÄR SÅ PEPP nu! Har på allvar köpt en pysseltidning för att pyssla eget julpynt i år? Vi får väl se hur det blir med det. Men ändå, JUL! Det är bara två månader kvar och det har redan kommit snö och jag längtar mig tokig.
Varje höst känner jag att jag skulle vilja bli miljonär om så bara för att kunna go all in när det gäller julpynt. Stora blomsterarrangemang, vackra skålar, fullt med jul i varje hörn. Istället får jag göra ljusstakar av trolldeg, men det funkar väl det också.
Vore lite finare om vi hade några fönsterbräden i huset att ställa ljusstakar/julblommor och liknande på, men vi får väl lösa det på andra sätt antar jag.
Nu tänker jag lägga kvällen på att kolla julpynt på Pinterest.
Varje höst känner jag att jag skulle vilja bli miljonär om så bara för att kunna go all in när det gäller julpynt. Stora blomsterarrangemang, vackra skålar, fullt med jul i varje hörn. Istället får jag göra ljusstakar av trolldeg, men det funkar väl det också.
Vore lite finare om vi hade några fönsterbräden i huset att ställa ljusstakar/julblommor och liknande på, men vi får väl lösa det på andra sätt antar jag.
Nu tänker jag lägga kvällen på att kolla julpynt på Pinterest.
Allmänna klagomål
Vi tar en runda med saker jag stör mig på nu igen. Okej?
- Folk som inte håller mötestider. Om du har fem minuter på dig att presentera din punkt, då slutar du prata när fem minuter har gått. Jo, även om du får frågor. Ja, du ska kalkylera in att folk avbryter. Och herregud, om det är sagt att ett möte ska sluta halv fem, lyft inte en "övrig fråga" när mötet redan dragit över med en halvtimme? Respektera start och sluttid på mötet. DU kanske inte har något liv och gärna sitter kvar några timmar till, men vi andra har barn som väntar på middag eller hundar som behöver rastas eller parkeringstider som går ut. Skämmes tamefan!
- Missionerande nykterister. Oh my god. Låt bli att ha kul själv, men försök inte tvinga dina idéer på mig.
- Folk som följer en på twitter och sen avföljer efter en dag. Really? Jag hann göra dig besviken SÅ fort? Särskilt irriterande när man inte twittrat under den dagen de följt en.
- Folks dåliga tv-smak. Varför får program som Partaj fortsätta göras? Jag orkar inte. Sluta citera något jävla tjääänna hela tiden, lägg av! Sen när man vill prata BRA tv, då har de inte sett. Nä, för ni var för upptagna med att se Christine Meltzer prata "dialekt"?
- När föräldrar klär på sina barn jättejättevarma overaller så fort första snön kommer, trots att det är sju plusgrader ute och samma kläder ska kännas varma när det är 17 minusgrader. Särskilt om det är små bebisar som drabbas av detta. De ligger och svettas och gallskriker nedbäddade i en varm vagn + overall i en varm affär och föräldern står och vaggar vagnen och säger "jaaa... lilla Fideli är ju övertrött". Nej stupid, hon är VARM?! Jag vet att man inte ska vara en sån som lägger sig i andras föräldraskap, men innebär det också att man ska hålla tyst när man faktiskt vet bättre? Jag brukar hålla tyst men tycker synd om barnen. Borde jag säga till?
Nä men det var väl det för den här gången tror jag.
- Folk som inte håller mötestider. Om du har fem minuter på dig att presentera din punkt, då slutar du prata när fem minuter har gått. Jo, även om du får frågor. Ja, du ska kalkylera in att folk avbryter. Och herregud, om det är sagt att ett möte ska sluta halv fem, lyft inte en "övrig fråga" när mötet redan dragit över med en halvtimme? Respektera start och sluttid på mötet. DU kanske inte har något liv och gärna sitter kvar några timmar till, men vi andra har barn som väntar på middag eller hundar som behöver rastas eller parkeringstider som går ut. Skämmes tamefan!
- Missionerande nykterister. Oh my god. Låt bli att ha kul själv, men försök inte tvinga dina idéer på mig.
- Folk som följer en på twitter och sen avföljer efter en dag. Really? Jag hann göra dig besviken SÅ fort? Särskilt irriterande när man inte twittrat under den dagen de följt en.
- Folks dåliga tv-smak. Varför får program som Partaj fortsätta göras? Jag orkar inte. Sluta citera något jävla tjääänna hela tiden, lägg av! Sen när man vill prata BRA tv, då har de inte sett. Nä, för ni var för upptagna med att se Christine Meltzer prata "dialekt"?
- När föräldrar klär på sina barn jättejättevarma overaller så fort första snön kommer, trots att det är sju plusgrader ute och samma kläder ska kännas varma när det är 17 minusgrader. Särskilt om det är små bebisar som drabbas av detta. De ligger och svettas och gallskriker nedbäddade i en varm vagn + overall i en varm affär och föräldern står och vaggar vagnen och säger "jaaa... lilla Fideli är ju övertrött". Nej stupid, hon är VARM?! Jag vet att man inte ska vara en sån som lägger sig i andras föräldraskap, men innebär det också att man ska hålla tyst när man faktiskt vet bättre? Jag brukar hålla tyst men tycker synd om barnen. Borde jag säga till?
Nä men det var väl det för den här gången tror jag.
torsdag 17 oktober 2013
tisdag 15 oktober 2013
Fan
Jag bestämde mig ju för ett Roller Derby-namn. Jag kollade upp så att det inte var taget. Nu ska vi skicka in våra namn från laget och jag dubbelkollade igen att det inte var taget. Men joho. Sidan där namnen är registrerade krånglade jättemycket för mig när jag bestämde namn förra gången, och uppenbarligen så blev det flera fel, för både det namn jag valt (Simone Derbyvoir) och andra är upptagna. Såatteh... tillbaka på ruta ett då.
KUL! JÄTTEKUL!!
KUL! JÄTTEKUL!!
måndag 14 oktober 2013
Jippie! Yay! Osv...
Detta leende är inte godkänt av Tyra, det är det inte. För döda ögon och dålig vinkel. Men det är godkänt av en tandläkare däremot och det är nästan bättre. För första gången i mitt liv (vad jag kan minnas) har jag nämligen lämnat tandläkarstolen UTAN HÅL!!! Fattar ni?
För många är det säkert det vanliga och hål är sällsynta eller obefintliga, men jag har dålig tandkvalitet och har lagningar i nästan alla kindtänder. I vissa flera stycken. Eftersom bedövningen knappt biter på mig måste jag ta tre bedövningssprutor och det gör lik förbannat jätteont att laga hål. Sist fick jag lugnande innan, så illa är det. Jag föder hellre barn än lagar en tand, så ni kan ju förstå lättnaden jag känner nu?
Dessutom sa han inget alls om några frätskador på tänderna vilket känns rätt skönt med tanke på all läsk jag dricker.
Happy day idag ändå!
söndag 13 oktober 2013
Tvååringar.
De är cirka det roligaste som finns i världen. Meddelas endast på detta sätt.
Sen har jag även en sexåring som springer omkring i en gympadräkt och inget annat, ni vet en sån där glansig balettdräkt? Sexåringar är rätt kul de också.
29-åringar däremot. De är inte helt lyckade vill jag nog påstå efter gårkvällen. Inte för att jag inte hade kul, men... jag hittar inte mitt kreditkort idag och jag tror ändå inte att jag kan skylla de många köpen på det på att någon snott det.
Och imorgon ska jag till tandläkaren och få veta hur många tusenlappar jag måste lägga på att laga mina hål. Det är kul nästan jämt.
Sen har jag även en sexåring som springer omkring i en gympadräkt och inget annat, ni vet en sån där glansig balettdräkt? Sexåringar är rätt kul de också.
29-åringar däremot. De är inte helt lyckade vill jag nog påstå efter gårkvällen. Inte för att jag inte hade kul, men... jag hittar inte mitt kreditkort idag och jag tror ändå inte att jag kan skylla de många köpen på det på att någon snott det.
Och imorgon ska jag till tandläkaren och få veta hur många tusenlappar jag måste lägga på att laga mina hål. Det är kul nästan jämt.
lördag 12 oktober 2013
"Kära dagbok, jag har ett problem. Jag kan inte fixa snélugg"
Det var ett allvarligt problem för mig när jag gick i trean. Jag och min kompis Ann-Sofi stod i hennes storasysters rum och lyssnade på Bangles och försökte ha i proffs hårspray och gele i håret för att få till den där perfekta snedluggen. Ann-Sofi fick till det, mitt hår var dyngsurt av gele och senare stenhårt av gele, men platt låg det likafullt. Vilka problem man hade då?
Idag har jag ett värre problem. Jag kan inte få volym i håret. Jag tuperar och tuperar och har i dustit och torrschampo och jag vet inte allt, men lik förbannat ligger det platt. Hjälmfrillan är tydligen mitt öde. No volume for me. Jag har provat alla hjälpmedel som finns och funderar nu på ifall hårtransplantation skulle vara ett alternativ?
Som de säger: när man är liten har man små problem, när man är stor har man stora problem. Snedlugg liksom, herregud. Jämfört med att inte ha någon volym i håret för att kunna lajva Lana del Rey.
Idag har jag ett värre problem. Jag kan inte få volym i håret. Jag tuperar och tuperar och har i dustit och torrschampo och jag vet inte allt, men lik förbannat ligger det platt. Hjälmfrillan är tydligen mitt öde. No volume for me. Jag har provat alla hjälpmedel som finns och funderar nu på ifall hårtransplantation skulle vara ett alternativ?
Som de säger: när man är liten har man små problem, när man är stor har man stora problem. Snedlugg liksom, herregud. Jämfört med att inte ha någon volym i håret för att kunna lajva Lana del Rey.
fredag 11 oktober 2013
Men oj hej och hå.
Herregud vad emo det blev i den här bloggen helt plötsligt då. Det var inte meningen. Det är bara det att ibland är det lite saker som händer som man inte vill blogga om, eller ens behöva tänka på, men det måste man ju. Och då blir det såhär. Dessutom vet jag att jag lovade att den här bloggen inte skulle ta stryk för att jag startade en till blogg, men om en blogg har flera tusen unika läsare om dagen och den andra ett par hundra, då blir det lätt att man liksom väljer att göra massorna glada. (Notera gärna hybrisen här. MASSORNA? Hå hå ja ja.)
Det här är ju min riktiga blogg. Det är ju här jag trivs. Det är ju jag, det här. Det andra, min tumblr, det känns så märkligt? Jag skriver någon mening till en rolig gif och folk ba "åh, det är GENIALISKT!". Alltså, nej, jag skriver en mening till en rolig gif? Det är liksom allt. Meanwhile har jag skrivit jättejättebra texter på den här bloggen som aldrig någonsin blivit särskilt uppmärksammade.
Därmed inte sagt att jag inte tycker att företag kan skicka smakprover och gratisprover till mig nu, det gör de ju med alla andra föräldrabloggare?? Och när ska nån portal betala MIG för att blogga där? Ja just ja, hybrisen igen. Sorry.
Jag ska relativt snart hämta barn och sen ska jag baka chokladtårta och laga butter chicken och så ska vi ha gäster och jag är väldigt glad idag. Inte bara för att jag ska dricka vin ikväll, utan för att vissa dagar är allt bra trots att det är mycket att ta itu med i övrigt. Idag är sån dag.
Är ni team "imorgon" eller "i morgon", team "ikväll" eller "i kväll", team Erik Haag med mustasch eller Erik Haag utan mustasch förresten?
Det här är ju min riktiga blogg. Det är ju här jag trivs. Det är ju jag, det här. Det andra, min tumblr, det känns så märkligt? Jag skriver någon mening till en rolig gif och folk ba "åh, det är GENIALISKT!". Alltså, nej, jag skriver en mening till en rolig gif? Det är liksom allt. Meanwhile har jag skrivit jättejättebra texter på den här bloggen som aldrig någonsin blivit särskilt uppmärksammade.
Därmed inte sagt att jag inte tycker att företag kan skicka smakprover och gratisprover till mig nu, det gör de ju med alla andra föräldrabloggare?? Och när ska nån portal betala MIG för att blogga där? Ja just ja, hybrisen igen. Sorry.
Jag ska relativt snart hämta barn och sen ska jag baka chokladtårta och laga butter chicken och så ska vi ha gäster och jag är väldigt glad idag. Inte bara för att jag ska dricka vin ikväll, utan för att vissa dagar är allt bra trots att det är mycket att ta itu med i övrigt. Idag är sån dag.
Är ni team "imorgon" eller "i morgon", team "ikväll" eller "i kväll", team Erik Haag med mustasch eller Erik Haag utan mustasch förresten?
onsdag 9 oktober 2013
Kaos
Jag vet varken upp eller ner just nu. Med nåt. Det är kaos och tankar och bekymmer och det enda jag vet är att på lördag ska jag bli full och gå ut och roa mig och rensa huvudet. Tills dess är det mest analysparalys här hos mig.
Så nu vet ni läget.
Så nu vet ni läget.
måndag 7 oktober 2013
All those crazy parents, all those crazy parents.
Emmy rider ju på ridskola. I gruppen innan henne rider det barn i åldrarna 3-5 år. Föräldrarna står på läktaren och hojtar "trava nu" eller "klart du kan!" till barnen. Tre av fem barn gråter på hästryggen för att de är rädda. För att de inte vill.
Och sen är det Emmys grupps tur och jag känner hur jag lutar mig över kanten och väser "korta tyglarna" till henne. För hon KAN ju egentligen. Hon är ju så duktig. Och ja, det är hon. Hon och den andra lilla tjejen travar utan ledare och galopperar och de sju år äldre tjejerna rider med ledare och jag är jättestolt över min unge, särskilt om hon bara kortar tyglarna lite, men samtidigt som jag är på väg att luta mig fram igen för att påminna henne om tyglarna så hör jag ett skärande rop bakom mig: "Klart du också ska galoppera! Kom igen nu, det vågar du! Du kan också galoppera!". En annan förälder pushar på sitt barn. Högt och tydligt. Så jag lutar mig tillbaka och håller käften och tar upp mobilen och tar kort istället. Det känns bättre.
För jag vill ju inte vara den där föräldern som tvingar barnen att rida trots att de gråter på ryggen. Herregud, låt ungen vara i fred?! Låt hen börja knyppla eller något. Och jag vill inte vara den som ska pusha mitt barn så mycket bara för att glädja mitt eget ego och min egen föräldrastolthet. Nehej, din unge vågar inte galoppera. Det kommer en lektion till. Och en lektion till. Eller så kanske det är en fotbollsspelare du skjutsar till ridskolan?
Jag har haft ett barn som red och var bra på det och som slutade efter några lektioner. Nu försöker jag igen, för JA, jag vill att mina barn ska rida. Men hade hon inte gillat det så hade vi slutat, så klart. För att det ska ju ändå vara barnen som tycker att det är kul.
Sen att jag blev helt överlycklig över att det finns en hopptävling för nybörjare som kan trava över bommar, det är en annan sak. Ifall hon är anmäld? Eh ja...
Och sen är det Emmys grupps tur och jag känner hur jag lutar mig över kanten och väser "korta tyglarna" till henne. För hon KAN ju egentligen. Hon är ju så duktig. Och ja, det är hon. Hon och den andra lilla tjejen travar utan ledare och galopperar och de sju år äldre tjejerna rider med ledare och jag är jättestolt över min unge, särskilt om hon bara kortar tyglarna lite, men samtidigt som jag är på väg att luta mig fram igen för att påminna henne om tyglarna så hör jag ett skärande rop bakom mig: "Klart du också ska galoppera! Kom igen nu, det vågar du! Du kan också galoppera!". En annan förälder pushar på sitt barn. Högt och tydligt. Så jag lutar mig tillbaka och håller käften och tar upp mobilen och tar kort istället. Det känns bättre.
För jag vill ju inte vara den där föräldern som tvingar barnen att rida trots att de gråter på ryggen. Herregud, låt ungen vara i fred?! Låt hen börja knyppla eller något. Och jag vill inte vara den som ska pusha mitt barn så mycket bara för att glädja mitt eget ego och min egen föräldrastolthet. Nehej, din unge vågar inte galoppera. Det kommer en lektion till. Och en lektion till. Eller så kanske det är en fotbollsspelare du skjutsar till ridskolan?
Jag har haft ett barn som red och var bra på det och som slutade efter några lektioner. Nu försöker jag igen, för JA, jag vill att mina barn ska rida. Men hade hon inte gillat det så hade vi slutat, så klart. För att det ska ju ändå vara barnen som tycker att det är kul.
Sen att jag blev helt överlycklig över att det finns en hopptävling för nybörjare som kan trava över bommar, det är en annan sak. Ifall hon är anmäld? Eh ja...
söndag 6 oktober 2013
Fast och låst
Började på ett inlägg om hur fast och låst jag känner mig med hus och barnens aktiviteter och tvätt och städ och allt sånt men jag orkade inte. Det blir så mycket navelpilleri som egentligen mest beror på hösten och en stressig vecka framöver. Stressig på grund av roliga saker, så klart, men ändå.
I don't do stress very well. Inte i privatlivet i alla fall.
Så istället tänker jag titta på partiledardebatten, få högt blodtryck, gå och lägga mig och sen ta tag i veckan som kommer. Nästan utan att klaga. Det är det som kallas att vara vuxen va?
I don't do stress very well. Inte i privatlivet i alla fall.
Så istället tänker jag titta på partiledardebatten, få högt blodtryck, gå och lägga mig och sen ta tag i veckan som kommer. Nästan utan att klaga. Det är det som kallas att vara vuxen va?
fredag 4 oktober 2013
Fredag eftermiddag klockan 15.40
Alla sitter vid varsin dator/ipad. Majken sover. Jag lyssnar på Veronica Maggios senaste och tänker att nu kan helgen bli precis hur som helst, det går inte att veta. Den kan bli fin och härlig och mysig eller jobbig och bråkig och skrikig men just nu är det fredag eftermiddag och min man kommer snart hem från jobbet och jag ska laga lasagne med mängder av ost i. Bästa stunden är fredag eftermiddag och kväll.
Särskilt eftersom jag i helgen ska rensa i trädgården, städa ur garaget och försöka klämma in två träningar när jag dessutom är ensam med barnen hela lördagen. Vi får väl se hur det går. ( Som att det kommer gå. Är bara positiv för att det är fredag eftermiddag, återkom på söndag så ska ni få gnäll.)
Fredagstipset blir i alla fall att lyssna på "Hela huset" som är en duett med Håkan Hellström och Veronica Maggio. Kombinationen!
Särskilt eftersom jag i helgen ska rensa i trädgården, städa ur garaget och försöka klämma in två träningar när jag dessutom är ensam med barnen hela lördagen. Vi får väl se hur det går. ( Som att det kommer gå. Är bara positiv för att det är fredag eftermiddag, återkom på söndag så ska ni få gnäll.)
Fredagstipset blir i alla fall att lyssna på "Hela huset" som är en duett med Håkan Hellström och Veronica Maggio. Kombinationen!
torsdag 3 oktober 2013
Den här dagen kan ju gå och hoppa framför ett tåg.
Jag tänker laga pad thai och åka Roller Derby och försöka sluta gråta över att allt är som det är. Det är jättefascinerande att så många tror att jag knappt har någon integritet eller att jag twittrar och bloggar om allt när det är så mycket så mycket jag utelämnar.
Jag har hål i en tand, det är ju inte särskilt hemligt. Det gör jätteont men det kommer bli svindyrt att laga så jag vill inte gå, men det kommer ju bli värre om jag väntar, jag vet, men jag har tandläkarskräck.
Pad thai var det ja. Alltid något.
onsdag 2 oktober 2013
Eh... "okej?"
Detta är mycket konstigt: folk som bara "känner mig" via nätet (dvs typ följer mig på twitter/insta/blogg/tumblr) lider av uppfattningen att jag liksom är en slags cool människa? Sån man vill känna?
Jag har på riktigt fått mail från folk som säger att de vill vara min bästis? Att "mitt livsmål är att bli mer som du"? SERIOUSLY folk? Det finns människor här ute där vi bor som inte hälsar på mig när vi möts på skolgården? Tror det kanske är två personer här som tycker om mig? Jag går omkring med konstant småångest över att jag nog är en dålig människa?
Detta bevisar bara det jag alltid sagt: jag gör mig bäst i skrift. Nätet är ett ställe där jag kan låtsas vara cool och smart och där jag inte gör bort mig genom att skämta olämpligt om nyckelpartyn* på fester eller genom att bli osams med nån som är dum i huvudet bara för att jag inte kan vara tyst.
Jag klagar inte, det känns bara lite som att jag sysslar med falsk marknadsföring. Man kan inte bli stämd för att vara en bättre människa på nätet än i verkligheten va?
Obs! Blir ju alltså asglad för varenda snällt ord någon säger, så är ju bara positivt att folk hör av sig. Känns bara som att jag lurar alla.
*(har hittills aldrig lyckats gå på fest utan att skämta om att vi borde ha ett nyckelparty så det känns ju kul och undrar varför jag aldrig blir bjuden på fest på allvar jag vill gå på fest, vem som helst får gärna bjuda in mig på fest.)
Jag har på riktigt fått mail från folk som säger att de vill vara min bästis? Att "mitt livsmål är att bli mer som du"? SERIOUSLY folk? Det finns människor här ute där vi bor som inte hälsar på mig när vi möts på skolgården? Tror det kanske är två personer här som tycker om mig? Jag går omkring med konstant småångest över att jag nog är en dålig människa?
Detta bevisar bara det jag alltid sagt: jag gör mig bäst i skrift. Nätet är ett ställe där jag kan låtsas vara cool och smart och där jag inte gör bort mig genom att skämta olämpligt om nyckelpartyn* på fester eller genom att bli osams med nån som är dum i huvudet bara för att jag inte kan vara tyst.
Jag klagar inte, det känns bara lite som att jag sysslar med falsk marknadsföring. Man kan inte bli stämd för att vara en bättre människa på nätet än i verkligheten va?
Obs! Blir ju alltså asglad för varenda snällt ord någon säger, så är ju bara positivt att folk hör av sig. Känns bara som att jag lurar alla.
*(har hittills aldrig lyckats gå på fest utan att skämta om att vi borde ha ett nyckelparty så det känns ju kul och undrar varför jag aldrig blir bjuden på fest på allvar jag vill gå på fest, vem som helst får gärna bjuda in mig på fest.)
tisdag 1 oktober 2013
Hur mycket spelar era barn?
I teorin har våra stora barn en timmes speltid två gånger i veckan. Var. I praktiken blir det mer än så då ipaden är en så bra barnvakt/de vill spela ihop något speciellt/de är sjuka/någon är ledsen osv osv. Men i teorin så.
Våra barn kan inte hantera "spela så mycket du vill", då hade de spelat från att de kommer hem från skolan tills att de ska gå och lägga sig och det känns ju inte sunt. Men samtidigt verkar många andra ha mycket slappare regler kring hur mycket barnen får spela?`
Jag tror jag har frågat det här förut. Skit samma. Just nu är jag nöjd att jag lyckas blogga om något som är semi-seriöst i alla fall.
Så svara gärna på frågan.
(Majken spelar när hon vill för att hon stjäl min telefon och gömmer sig med den och när vi hittar henne säger hon "jag bara spelar lite mamma, det är min speldag faktiskt" och hon är så söt så hon får som hon vill alltid alltid.)
Våra barn kan inte hantera "spela så mycket du vill", då hade de spelat från att de kommer hem från skolan tills att de ska gå och lägga sig och det känns ju inte sunt. Men samtidigt verkar många andra ha mycket slappare regler kring hur mycket barnen får spela?`
Jag tror jag har frågat det här förut. Skit samma. Just nu är jag nöjd att jag lyckas blogga om något som är semi-seriöst i alla fall.
Så svara gärna på frågan.
(Majken spelar när hon vill för att hon stjäl min telefon och gömmer sig med den och när vi hittar henne säger hon "jag bara spelar lite mamma, det är min speldag faktiskt" och hon är så söt så hon får som hon vill alltid alltid.)
Om Erik Haag
Igen? JA igen. Eller NEJ inte igen. Eller alltså.
Jag har kommit på en jättebra idé, nämligen detta: eftersom jag har ett "litet" problem med att när jag är onykter (och annars) skriva saker jag inte borde på typ twitter om, eh... främst Erik Haag, så kan jag lösa det genom att se till att telefonen autocorrectar "Erik Haag" till "kattungar". Fatta vad sympatisk jag kommer verka?
"Åh vad jag älskar kattungar!"
"Jag är full och ligger här och längtar efter kattungar!"
"Gud vad jag vill ligga med kattungar!"
Okej, det är inte en felfri plan, det kan jag ju medge. När jag var onykter för någon vecka sen skrev jag ett kärleksbrev till honom. Det var JÄTTEROLIGT att läsa i efterhand kan jag ju berätta för er. Tydligen tycker jag att "jag är rolig och kan åka rullskridskor i guldhotpants" är en superbra raggningsreplik? Också att jag slängde in en brasklapp att om han är ihop med Lotta Lundgren så är ju det jättebra för hon är awesome. Jag är inte den som inte kan ge andra cred när jag skriver ett ytterst pinsamt kärleksbrev på fyllan. Alltid något.
Nej, jag skickade så klart inte brevet. Vad tror ni om mig? Jag har ju inte hans adress...
Finns det avgiftningsklinik för olämpliga besattheter?
Jag har kommit på en jättebra idé, nämligen detta: eftersom jag har ett "litet" problem med att när jag är onykter (och annars) skriva saker jag inte borde på typ twitter om, eh... främst Erik Haag, så kan jag lösa det genom att se till att telefonen autocorrectar "Erik Haag" till "kattungar". Fatta vad sympatisk jag kommer verka?
"Åh vad jag älskar kattungar!"
"Jag är full och ligger här och längtar efter kattungar!"
"Gud vad jag vill ligga med kattungar!"
Okej, det är inte en felfri plan, det kan jag ju medge. När jag var onykter för någon vecka sen skrev jag ett kärleksbrev till honom. Det var JÄTTEROLIGT att läsa i efterhand kan jag ju berätta för er. Tydligen tycker jag att "jag är rolig och kan åka rullskridskor i guldhotpants" är en superbra raggningsreplik? Också att jag slängde in en brasklapp att om han är ihop med Lotta Lundgren så är ju det jättebra för hon är awesome. Jag är inte den som inte kan ge andra cred när jag skriver ett ytterst pinsamt kärleksbrev på fyllan. Alltid något.
Nej, jag skickade så klart inte brevet. Vad tror ni om mig? Jag har ju inte hans adress...
Finns det avgiftningsklinik för olämpliga besattheter?