I väntans tider.

Det kom några familjer på visningen.
Några är intresserade.
De vill ha en till visning på tisdag.

Såatteh... inget kommer hända innan dess. Så nu tänker jag strunta i det här med husförsäljningen ett tag (i alla fall här i bloggen) och fokusera på andra viktiga saker. Som att det är ADVENT i helgen!! Äntligen!

Ja, det var väl bara det. Inga nyheter är också nyheter.

Snart snart snart.

Jag kan inte hantera nervositet och ångest och ovisshet. Alls. Jag är ett jäkla nervvrak just nu och kan inte sluta drömma mardrömmar om att vi inte får huset sålt. Det finns ingen logisk anledning till att vi inte skulle få det, men jag dras med en förskräcklig otur ibland så jag går här och tar ut allt i förskott. Allt negativt, det vill säga.

Jag fattar inte hur någon står ut med att leva med mig när jag är sån här. Jag mår så dåligt och tar ut det på andra och genom att bryta ihop och storgråta med jämna mellanrum. Ska kanske inte bli en sån som köper bostäder på spekulation helt enkelt.

Fy katten. Imorgon har vi visning och jag känner redan nu en svart klump i magen inför dagarna efter. Jag kommer vara en sån vandrande katastrof.

Hej och välkomna till ångestbloggen.

"Det här borde jag inte störa mig på, men..."

Ni vet såna där jättekonstiga saker som irriterar en fastän man inte har någon som helst anledning att störa sig på det? Vi har pratat om det förut. Ni vet. Jag har kommit på en till sån sak. En till sån "detta har inget med mig att göra men ändå irriterar det mig något enormt"-grej. Here we go:

Folk som ger sina barn namn från helt fel generation? Som att få ett barn idag som får heta Mattias? Det är ju jättemärkligt när barn och föräldrar har namn från samma generation ju. Här är Linda och Henrik och Johanna och Markus. VEM ÄR VEM? Det går inte att veta!

Tusen gånger hellre då nymodiga namn eller påhittade namn eller gubbnamn eller retronamn, så länge det inte är från föräldrarnas generation!

Tvåa på listan just idag: folk som köper färdiga lussebullar från affären/macken och "njuuter"? Snälla rara, skaffa lite smaklökar för de där torra bullarna förtjänar inte namnet lussekatter.

Och please, bespara mig "men varför stör du dig på det"-kommentarerna, uppenbarligen är jag ju medveten om att det är helt orimligt. Det gör inte att jag stör mig mindre.

Well hello konsumtionshets

Inget sätter igång habegäret som en stundande flytt. För när man flyttar ska allt bli annorlunda. Inredningen, livet, personligheten - allt!

Eftersom det enda jag kan shoppa mig till när det gäller förändring är inredningen är det lättast att planera. Även om vi ska ta med alla gamla möbler kommer vi behöva några nya, några annorlunda och så är det ju nya tapeter och nya gardiner och och och... jag älskar det.

Det finns så mycket fint jag vill ha, och det mesta är från Ikea otippat nog? (När jag säger otippat menar jag ytterst tippat (?) eftersom vi ett tag bodde typ i en ikeakatalog.)

Just nu är jag mest inne på hur vi ska ha vårt sovrum. Det som fungerar i ett hus på landet kommer inte passa lika bra i en lägenhet på femte våningen centralt inne i stan, helt klart. Det innebär inte att vi ska göra oss av med något direkt, förutom det som är trasigt. Som tur är har vi ingen hel sänggavel. Yay!

Några tankar jag har kring vårt kommande sovrum: mörkgrått, rosa, koppar, glödlampor.
Jag klarar inte av att lägga in bilder utan att det ser helt stört ut, men här kommer lite osorterade bilder på sånt jag drömmer om just nu:

Tråk tråk tråk.

De senaste veckorna har vi gjort detta: städat, fejat, renoverat, fixat, donat, röjt, städat, städat, fixat - ni fattar. Så ock idag. På kvällarna har vi däckat i soffan och ätit choklad, suckat över hur trötta vi är och fantiserat om en framtid när allt det här är över. Det är så jäkla tråkigt just nu. Och småborgerligt.

Därför ser jag extra mycket fram emot nästa fredag då jag tvingat en kompis att gå ut och dansa med mig. Antingen har vi fått huset sålt eller åtminstone på god väg dit, och då vill jag fira. Eller så har vi inte fått ett enda bud och då vill jag dricka bort min ångest. Den här gången ska jag dock inte ta med min plånbok ut eftersom förra gången jag skulle dricka bort min ångest slutade det med alldeles för många förlorade hundralappar (hrm, tusenlappar) och ett borttappat kreditkort.

Oavsett vilket ska jag i alla fall dra på mig den svinsnygga klänningen jag fyndade för 129 kr på HM, samt de jättefina strumpbyxorna jag fyndade fem minuter tidigare på Lindex för 99 kr. En hel outfit för strax över 200 kronor? Så pass billig jag är. Den är, outfiten. Den är.

Det är verkligen sant att man hittar de bästa klädköpen när man inte letar. Jag skulle leta efter en halsduk till Emmy och en kvart senare hade jag köpt två fina klänningar och just de strumpbyxor jag letat efter länge? Men när jag väl har tid att gå och strosa på stan hittar jag ingenting? Note to self: se till att alltid ha kort om tid och att alltid ha ett egentligt skäl till att gå in i en affär, då kommer min garderob bli awesome till slut.

Herregud vilket meningslöst inlägg det här var. Har jag nämnt att jag är uttråkad?

Låtsasfeminister är ni allihopa.

Jag jobbar på att inte vilja sätta mig till doms och diktera villkor för vem som är feminist och inte. Det är svårt, för som vi alla vet tycker jag att jag sitter inne på livets sanning och nådigt portionerar ut den till er andra då och då. Alla har vi våra brister.

Men i två frågor kan jag inte låta bli att bli helt jävla rabiat och förvägra folk att kalla sig feminister om de har fel åsikter: amning och abort.

När det gäller abort är det inte så svårt; de allra flesta feminister (typ alla?) är eniga om att abort är kvinnans val och enbart hennes. Hon väljer. Ja, nu pratar jag inte om någon låtsas fp-feminist som även tycker att vårdnadsbidraget är någon slags feministisk revolution, utan om oss andra. Vi vettiga. Vi enas om att det är kvinnans kropp och därför bestämmer hon och så är det slutdiskuterat där. Precis som det ska vara.

Och på exakt samma sätt ska det vara när det gäller amning. Full valfrihet för kvinnan. Inga jäkla värderande åsikter. Tyvärr är det inte lika självklart där för många feminister. I sin amningspositiva iver lyckas man nedvärdera valet att flaskmata, vilket jag tycker är problematiskt.

Kvinnans grundläggande rätt att bestämma själv över sin kropp är inte självklar. Inte genom tiderna, inte i alla delar av världen och med de vindar som blåser är det mycket illa ställt även i den rika och "upplysta" västvärlden. Att som feminist då komma med åsikter om hur andra kvinnor väljer att göra med sina bröst är väldigt märkligt. Särskilt när man gör det under parollen "barnets bästa", som bekvämt nog råkar sammanfalla med abortmotståndarnas huvudargument.

Det är en jäkla låtsasfeminism helt enkelt.

Det viktigaste budskapet till mina barn är...

Att de alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid copy paste in i evigheten ska känna att de kan komma till oss med sina problem, sin oro, sina funderingar eller sina tankar. Alltid. Att inget är för illa, för svårt, för dumt eller för hemskt. Att det är vårt jobb att finnas där och hjälpa dem.

Inget gör mig så rädd som när jag hör om barn och ungdomar som utsätts för vidrigheter och inte vågar berätta för någon. Som upplever att de är ensamma i världen. Som kanske tar livet av sig för att de inte ser någon väg ut. Jag blir panikslagen och tänker att så ska det inte vara. Så FÅR det inte vara.

Jag tänker på det ofta när mina barn har gjort något riktigt illa. Något sådär illa att jag egentligen vill vända upp och ner på hela jorden och skaka vett i dem och skrika "fattar du vad du har gjort??". Ja okej, det har väl inte hänt sådär många gånger precis, men de få gånger jag verkligen har känt att nu är det allvar, då tänker jag på det. Att jag måste hantera det här på ett sätt som gör att de förstår att de alltid kan komma till mig. Att jag inte kan skälla på som en vettvilling även om det är så arg jag är. Jag säger inte att man ska dalta med barnen, eller låta bli att skälla på dem om man blir arg, men jag tror helt ärligt att det är rimligare att skrika högt och argt (om man nu är en sån förälder som skriker, vilket jag är) över mindre saker än större. Jag tror att när det är riktigt allvarligt måste man visa att man ändå är på deras sida, även om de har gjort fel. Att man är arg på vad de har gjort, inte vilka de är. För sen, när sakerna de gör eller blir utsatta för är mycket värre, då måste de känna att himlen inte rasar ner om vi föräldrar får veta.

Jag tror ju på att prata öppet med barn om allting. Vi har pratat om att det finns barn som inte vågar berätta för sina föräldrar om saker som de borde berätta om. Att andra vuxna kanske hotar dem till tystnad. Att man kanske gör något så hemskt att man tror att ingen kan älska en efteråt. Men att de alltid alltid alltid ska och kan komma till oss när det är något som oroar dem och orsakar problem. Att det aldrig är deras ansvar att vi hålls utanför, utan vårt ansvar att hjälpa dem med situationen. Jag tjatar och tjatar och tjatar om att även om de så har DÖDAT NÅGON (insert småskrämt fniss från barnen) så måste de komma och berätta så att vi kan hjälpa dem. Även om någon säger att vi föräldrar kommer råka illa ut om de berättar så ska de berätta. Kom till oss, alltid. DET är det budskap jag främst av allt vill förmedla till mina barn.

Att jag älskar dem till vansinnets rand, det vet de redan om

(Det här var en av era önskerubriker)

Den absurda moralpaniken hos föräldrar.

Just specifikt i detta fall handlar det om programmet Philofix där Rakel Wärmländer klippte sönder en docka för att göra en (asful, i mitt tycke, men det hör inte hit) lampa. Folk ba "åh nej, nu kommer min treåring hugga sin bebisbror i nacken med en sax och det är bolibompas fel!". Alltså?!

Jag har skrivit på SVT Debatt om saken. Ni kan läsa det här. Om ni istället vill förfasa er över mänsklighetens olidliga dumhet kan ni besöka barnkanalens fb-sida, där föräldrar upprörs och rasar. Fast jag skulle hellre läsa min text, det skulle jag ju. Helt opartiskt sådär.

(Obs, jag har inte valt rubrik eller ingress!)

Världens bästa tv-serie (spoilervarning)!

Guuud vilken ångest jag fick över den här önskerubriken. Hur ska jag kunna välja EN tv-serie? För visst, jag ropar "Veronica Mars!" när någon frågar om tips på tv-serier, jag har betalat pengar för att det ska bli en Veronica Mars-film och jag är kär i en av huvudpersonerna i Veronica Mars, men ändå... kan jag säga att det är världens BÄSTA tv-serie?

Måste jag ta hänsyn till seriens inflytande på utvecklingen av serier? Måste jag älska varje avsnitt eller kan jag tycka illa om en hel säsong? Vad gäller för att en serie ska kunna kvalificera sig som Världens Bästa? Kvalitet? Skådisar? Handling? Hur mycket den berör mig? Ja, jag tror nog det senaste.

Tre serier har verkligen verkligen påverkat mig. Det kanske inte är de creddigaste serierna eller de som folk generellt skulle kalla för de bästa serierna någonsin, men för mig har de varit jätteviktiga. I omvänd ordning kommer de här, från tredje bäst till bäst, ur detta specifika perspektiv.

3. Kalla fötter.

Människorna är inte särskilt sympatiska. Männen är mansgrisar. Kvinnorna gnälliga. Men de kändes som att jag kände dem, om ni förstår? De var som ett kompisgäng, hur märkligt det än låter. Och sen, när Rachel dog. Jag grät hela kvällen, jag grät i sömnen och jag började gråta flera gånger dagen därpå. Jag gråter när jag tänker på det nu och varje gång jag ser om hela serien (det sker någon gång per år) fasar jag för de där sista avsnitten. Utan Rachel.

2. Veronica Mars
Jag är kär i Logan, jag avgudar Veronica, jag älskar dialogen, fotot, musiken, relationerna, humorn - jag är besatt av hela serien. Men utöver själva seriens episka awesomeness är serien ett perfekt verktyg för att göra någon slags kvalitetskontroll av människor jag inte känner så väl. Ifall de 1) har sett Veronica Mars och 2) älskar serien och 3) dregglar över Logan så VET jag att de är supervettiga människor. Det slår aldrig fel? Om man skulle samla alla i Sverige som bidragit till filmen så skulle det bli Bästa Festen Någonsin, det svär jag på. Marshmallows är aweseome, helt enkelt.

1. The Office (US)

Ja, jag menar den amerikanska versionen. Som till skillnad från sitt original är, vilket inte känns förvånande eftersom det är en amerikansk serie, lättare att se. I åtta år har jag följt Pam, Jim, Michael och de andra. I åtta år har jag skrattat, gråtit, hoppats, varit arg, myst, fnissat, skämts och sett hur deras liv har förändrats och förbättrats - eller försämrats. Jag VET innerst inne att det är en tv-serie och inte en dokumentär, men jag tror att eftersom det är just en mockumentary blir det lättare att komma nära? Eller så är jag bara lättlurad. I alla fall så grät jag när sista avsnittet hade gått. Jag sörjde som att jag hade förlorat några nära vänner. Jag ser om serien med jämna mellanrum och jag älskar dem alla. Förutom Kevin. Jag hatar verkligen Kevin.

Favoritstunder: När Michael friar till Holly, när Michael och Holly rappar och man inser hur bra de är ihop, när Jim kommer in under Pams intervju och bjuder ut henne på en dejt, när Pam håller sitt tal efter att ha gått på glödande kol, när Jim klär ut sig till Dwight, när Jim och Dwight har snöbollskrig, när Dwight får en bobble-head som ser ut som honom, när Andy slår handen genom väggen, när Jim och Pam gifter sig vid Niagarafallen, när alla dansar fram på altargången på deras bröllop, när Michael säger "You cheated on me when I specifically asked you not to?" till Jan, när Michael skriker I DECLARE BANKRUPTCY, Prison-Mike, när de kör "that's what HE said"... jag kan fortsätta natten lång.

Jag måste se om den snart.

Så här bor vi - ja, jag gillar pastell! (Finfina husbilder)

Om jag får säga det själv så tycker jag att det är ett förbaskat fint hus vi har ändå. Nu kanske man inte tycker det om man inte gillar Josef Frank, pastell och sånt, men JAG tycker att det är fint! Vilket ju känns lite bittert med tanke på att vi ska flytta härifrån.

Ja ja, här kommer ett gäng bilder i alla fall. Fotografen tyckte att vi hade det så fint så han tog extra många och mäklaren tyckte det var så fina bilder att hon tog med alla i annonsen, men jag valde ut några många nästan alla och här får ni! Mitt hus, mitt lilla hus!

(Alla bilder är tagna av Richard Ström, Bostadsfotograferna)

Brains...

Jag tror att det tillstånd jag befinner mig i nu är så nära levande död man kan komma.

Ni ser mig med sannolikhet snart som statist i Walking Dead. De kommer inte ens behöva sminka mig.

Stress, panik, hets. Och så vidare.

Nä, men mäklaren tyckte att vi skulle sälja vårt hus nu. Som i NU. Som i att vi fotar på fredag. *insert hysteriskt skratt*

Jag vet inte hur ni andra med barn har det, men känner ni spontant att ert hus är "mäklarfint" en vanlig vardag? Sådär stylat och härligt? Ni med flera barn: känner ni att ni när som helst skulle kunna fota ert hem och det skulle se beboeligt ut? Ni med hus: är det ofta ni tittar er runt omkring och känner att "jaa, det är verkligen fint och städat och perfekt här på en daglig basis"? I såna fall är ni frikkin undermänniskor, för så är det i alla fall INTE hos oss.

Jag pratade med mäklaren igår, sen åkte jag direkt till Ikea, kom hem och målade två garderobsdörrar, röjde undan böcker och spel i vardagsrummet, röjde undan saker i Emmys rum och röjde hela hallen, ovanpå kylskåpen och köksskåpen. Idag åkte jag hem på lunchen och skrev kontrakt med mäklaren, sen åkte jag tillbaka till jobbet, från jobbet direkt till Plantagen, hem för att äta middag och sälja soffa och fåtölj till ett skampris för att bli av med dem, städa ur Majkens rum på 90% av alla leksaker, sen till mamma för att låna tavlor, kuddar, filtar och växter, sen till Ikea igen för att kompletteringshandla och nu har jag precis kommit hem.

Varför sitter jag vid datorn då, om jag har så mycket att göra? Ja, det undrar jag också! Främst för att jag ska sortera den milslånga listan på allt vi behöver göra, men också för att jag är så trött att jag vill sitta ner en sekund. Men nu är det dags att hoppa upp och börja med vårt sovrum. Imorgon är vi lediga och tar trädgården.

Det här med att ha rekordkort tid mellan att ta säljbeslut och dra igång med foto och visning rekommenderar jag nog ingen. Eller jo, Cissi Wallin kan gott ha't.

Tre vägskäl i mitt liv.

Fram tills nyss hade jag svårt att komma fram till tre gånger då jag känt att den väg jag väljer verkligen kommer påverka mitt liv. Det har varit rätt smooth sailing, i alla fall vad gäller beslutsfattande. Dåliga saker som händer har hänt ändå, och inte varit ett resultat av ett aktivt val. Men nu har jag lyckats med att få med en tredje punkt på listan.

1) När jag valde att stanna i Sverige med Min Stora Kärlek istället för att åka som au pair till Spanien. Ni vet, jag är ju en elitist av rang som föraktar alla som inte reser ut i världen och lever livet så fort de kan. Att jag skulle utomlands direkt efter gymnasiet var skrivet i sten långt innan jag ens börjat där. Sen blev jag kär - jättekär - och kände att några månader, ens en ynka vecka, ifrån honom skulle vara olidligt. Så jag avbokade au pair-resan och flyttade till en etta i världens vidrigaste stad: Oxelösund. Resten är, som man brukar säga, historia. 

2) När vi valde att skaffa barn så tidigt. Jag var 20 när jag blev gravid. JA, det var planerat.Ytterst planerat. Och jag visste att jag valde bort mycket annat när jag istället för att spy av häftiga nollningsfester spydde av att det växte ett liv i min mage, men jag har inte ångrat mig en sekund. Det här tycker jag inte ens räknas som ett vägskäl eftersom det var så självklart för mig, men eftersom andra höjer på ögonbrynen när de hör talas om att jag INTE är pingstvän och ändå fick barn under studietiden tänker jag att det platsar på listan ändå.

3) När vi valde att skaffa hyresrätt inne i stan och sålde vårt hus och gav upp landsbygden och trädgården mot asfalt, parker och innerstadsskolor. 

Va? tänker ni kanske nu. När hände detta? Eh, i skrivande stund typ? Vi har inte skrivit på kontraktet för hyresrätten än, men tackat ja till den och det är bara en formalitet, och jag sitter här med värkande fötter och rygg efter att ha rusat omkring hela eftermiddagen för att förbereda inför en kommande husförsäljning. JAG FÅR PANIK! 

Jag har ju ältat detta på twitter och instagram och facebook, så hur många det är kvar som inte vet om denna flytt vet jag ej, men säg helst inte att vi är galna, okej? Jag har tillräckligt mycket ångest redan. Barn SKA ju få springa ut genom dörren rakt ut i grönskan. Man ska ju vilja grilla på sitt enorma trädäck och njuta av fågelsången och grilloset. Vem fan ger upp ett hus som är granne med en kohagen med KALVAR för att bo invid en jättetrafikerad väg? Jo, vi.

Vi har ältat och funderat och ältat igen och jag har haft sån ångest och ja, kanske är det idiotiskt att flytta i november när husägandet är som sämst och vidrigast, och kanske kommer jag gråta blod i juni och knapra prozac för att jag inte bor bland ängar och hagar och syrener längre. Kanske går det inte att väga upp för allt det genom att skaffa ett torp. Jag vet inte. Men nu har vi bestämt oss för det här och jag ser fram emot att ha liv och rörelse omkring mig. 

Kanske får vi inte ens huset sålt och är tillbaka på ruta ett. Ångestnivån hos mig är inte låg nu, kan man ju lugnt konstatera. 

Gnälloff med tvååring.

Jag och Majken har varit ungefär lika gnälliga och sura idag. Jag har sånt där huvudont som man får av att ha tråkigt en hel dag. Vad hennes gnäll beror på vet jag inte, men påfrestande har det varit.

Nu befinner jag mig i ett sånt uttråkat tillstånd att det är helt sjukt. Internet är slutsurfat, familjen är tråkig, jag vill HITTA PÅ något men är så trött att jag bara borde gå och lägga mig. Hjärnan är rastlös och kroppen är utmattad. Värsta kombon.

På fredag ska jag köra stand up - förhoppningsvis blir det av den här gången - och jag borde skriva material. Borde träna. Borde göra massa saker. I stället sitter jag här och är skitsur på allt och alla och får ingenting gjort alls.

En finne på hakan har jag också.

"Fem rätter hela familjen gillar"

Ha ha ha ha ha ha ha. Ursäkta, men ha ha ha ha ha ha. Ha. Ha ha ha. Ha ha.

Näe, det finns inte fem rätter alla i familjen gillar. Jag har funderat och funderat och funderat och är osäker på om vi ens har EN rätt? Jag tror att vi allihop kan enas om langos, men det är på håret. Det är inte bara barnen som är kräsna, det är jag också. Mina barn gillar kött och chark och husmanskost. Min man också. Jag gillar skaldjur, kryddigt, starkt, smakrikt.

De andra kan enas om att spagetti carbonara är jättegott. Jag kan inte äta det. Vi är tre i familjen som älskar musslor, två som ogillar det. Alla älskar pizza förutom Emmy. Jag hatar hamburgare som de andra helst äter. Visst, alla i familjen tycker om pommes frites, men det räknas ju inte som en maträtt? Jo men kanske att fish & chips är en sån rätt som alla gillar faktiskt. Se på fan. Det och langos = friterat är det enda som går hem hos alla? Sunt.

Klassisk barnmat som köttfärssås går inte hem hos Noa, min man hatar skaldjur även om vi andra älskar räkor och aioli en fredagskväll, alla gillar paj men de andra vill ha med skinka i och jag vill ha kanske smakrik ost och grönsaker?

Det är ett totalt fuckup, matsituationen i vår familj. Inget funkar. Så därför försöker jag tänka att så länge vi lagar rätt bra, varierad och halvnyttig och halvkul mat så får de i alla fall med sig den kulturen hemifrån. Sen kanske de aldrig lär sig tycka om chimichangas eller linssoppa ändå, men då får de väl steka fläskkotletter och göra gratinerad falukorv i ugn i sin egen familj när de växer upp. *kräks lite i munnen*

(Det här var ett av era önskeinlägg)

Roller Derby for dummies

Ja, vad är det nu för sport jag sysslar med? Tja, typ som rugby på rullskridskor utan boll, skulle man kunna säga? Typ.

Själva grundprincipen för sporten förklaras bra i den här videon:



För att börja tävla i riktiga matcher, bouts, måste man ha klarat minimum skills - det vill säga uppnå en miniminivå i sitt rullskridskoåkande. När jag säger miniminivå menar jag "extremt högt uppsatta krav tycker jag", för det tycker jag verkligen. Ett krav är att man ska kunna åka 27 varv runt banan på fem minuter, ett annat att kunna åka tre varv baklänges runt banan på en minut, kunna hoppa över ett hinder som är 15 cm högt och mycket mycket mer. Jag kämpar på som fan med att klara det mesta, men är långt ifrån redo att försöka mig på att klara ett prov än.

Roller Derby har sin historia i USA och var stort på 30-talet, men då mer som typ Wrestling, dvs på låtsas och väldigt våldsamt. I början av 2000-talet plockades sporten upp igen av tjejer i Texas, lite underground och riot grrl och sådär. Sedan dess har den spritt sig och det finns nu, som jag uppfattar det, två huvudfalanger:

1) De som gillar den punkiga attityden. Med nätstrumpor och hotpants eller korta kjolar. Där man dricker öl när man kollar på matcherna, där lagen går ut och festar efteråt. Där man sminkar sig och har roliga lagnamn och roliga personliga namn och verkligen vidhåller den där undergroundkänslan där det är en rörelse lika mycket som en sport. Tuffa tjejer i nätstrumpor på skates.

2) De som vill lyfta Roller Derby till att bli en mer seriös sport. Som hellre har sina egna namn än tagna alter egon. Som vill bort från nätstrumpbyxor och som vill starta upp seriespel och kämpa för att sporten blir mer accepterad som en seriös och tuff sport. För herregud vad det är en tuff sport.

Vad tycker jag? Att man inte behöver välja. Jag tycker att man ska kunna kombinera. När det är SM har man seriösa lagdräkter och kan tävla med sitt eget namn om man vill, men att det är precis lika viktigt att behålla undergroundrörelsen och den där känslan av girl power. Typ så.

Oavsett vilket så älskar jag Roller Derby. Jag älskar att åka rullskridskor, jag älskar mitt lag, jag älskar att ingå i en sån cool subkultur, jag älskar mitt namn Geri Hellonwheel, jag älskar hot pants - who knew - och jag gillar att det är en sport för tjejer av tjejer.

Bonusfeature: Hur gick det för min syster när hon tränade med mitt lag?

Jag var bättre! I och för sig hade det varit bedrövligt annars eftersom hon bara varit på ca 4 träningar, men jag var ändå orolig. Hon kunde hoppa en halvmeter upp i luften i hög fart och det är lite typiskt henne, hon är så atletisk. Själv får jag kämpa mig till varje framsteg, och jag tror att hon snart går om mig i skicklighet. Det får väl vara okej antar jag. Jag får väl terapitackla henne när våra lag möts nån gång helt enkelt.

(Det här var ett av era önskeinlägg)

Det här med att ha trettioårskris och varför.

Jag har ju en enorm åldersångest kring att jag fyller 30 i vår. Och det får man inte ha förstår ni, för 30 är ju sååå ungt och jag har ju hunnit med sååå mycket och det är bara larvigt om man krisar när man hunnit med allt redan och om man tror att man ska bli fulare efter 30 så är man ju knappast snygg från början och det är bara poserande och det är helt enkelt patetiskt att tycka att det är jobbigt att fylla 30. Har jag fått veta.

Så här kommer ett försök till att förklara varför jag har sån ålderskris utifrån en företeelse vi alla känner till: helgen!

Fredagskvällen är bäst tycker jag. Hela fredagen är bra, men i början så jobbar man och kan inte styra riktigt själv, men sen slutar arbetsdagen och ju längre kvällen går desto trevligare är det. Man har hela helgen framför sig. Man har inga måsten, det finns fortfarande gott om tid. Det finns inga krav. Man kan festa natten lång eller köpa sig fattig på delikatesser eller gå på bio eller vad som helst. Fredagskvällen är helgens höjdpunkt och nu är min fredagskväll snart slut.

Om jag lever tills jag blir 90 (peppar peppar) så har jag levt en tredjedel nu. Fredagen övergår till lördag, och det här är den springande punkten: jag fattar ju också att lördagen är jättehärlig och underbar och ledig och man kan fylla den med vad man vill, men dagen efter är det ändå söndag och sen så är det slut! Jag kan inte påverka det.

Lördagen har ändå ett visst mått av "vi borde nog" i sig. Man kanske måste städa eller ta med barnen till bibblan eller köpa nya vinterskor eller bjuda över de där kompisarna. Trevliga grejer och mysigt och bra, men man är inte lika fri och förväntansfull som på fredagen. Man vet att söndagen närmar sig. Väljer man att gå ut och festa ordentligt på en lördag så är man bakis halva söndagen sen, det ligger i bakhuvudet. Och då har halva söndagen gått bort och sen så är det slut. FÖR ALLTID!

Det handlar inte om att jag inte kan njuta av min lördag eller att jag tycker att söndagar är hemska, så är det inte. Jag älskar lördagar också. Jag älskar lördagar nästan lika mycket som fredagskvällar, med en skillnad: det är snart över. Man måste tänka till lite. Passa på att hinna med. Vara lite vuxen. Inte slösa bort en timme på att göra ingenting, för helgen (livet) är kort och tar man inte varje tillfälle i akt så kommer det inte tillbaka sen. Det stressar mig. Och jag har inte ens något jag måste hinna med, jag vet ju det. Jag kan teoretiskt sett ägna min lördag åt att pilla naveln eftersom jag var så jävla effektiv där på fredagseftermiddagen, men det spelar ingen roll. Söndagen väntar ändå runt hörnet och SEN ÄR DET SLUT! Sen är det måndag igen och död.

Nu går mitt liv in i lördagsfasen och jag vet att där finns det sovmorgnar och lördagsgodis och såna saker som fredagen inte hade och jag är övertygad om att det kommer vara awesome. Kanske bättre än fredagen till och med. Men den där förvissningen om att allt ligger framför mig, att jag har all tid i världen, den hör fredagen till. Och det är jag inte nöjd med, helt enkelt.

Den här veckan ska vi äta...

Min man skrev matlistan den här veckan, och i ett desperat anfall av "jag är så jävla trött på att skriva matlista" valde han att bara ta typ jättegod onyttig mat? I don't klagar alls, så här kommer veckans mycket populära matlista:

Måndag: Pannkakor (okej, det tycker inte jag är gott, men barnen älskade det)
Tisdag: Köttbullar med potatismos
Onsdag: Ostfylld kycklingfilé med risotto
Torsdag: Chèvre och sötpotatispaj
Fredag: Fetaostbiffar med potatisgratäng
Lördag: Hembakt pizza med salami
Söndag: Langos

Söndag är min favorit, helt klart. Mmm... friterade potatisbröd med vitlök, gräddfil och ost. Kan inte bli bättre! Nä, det kan det verkligen inte.

(Det här var en av era önskerubriker)

En kort presentation av mig själv.

Alltså, jag har en hel blogg som handlar om mig själv så hur jag ska kunna fatta mig kort i detta mitt FAVORITÄMNE, det ställer jag mig frågande till.

Det mest grundläggande först: alla hårfärger jag haft! Aubergine, svart, platinablont, hennarött, vinrött, rosa, mörkbrunt, beigebrunt, blondslingat, orange, cendrefärgat... vänta, jaha? Det är inte sånt folk vill veta mest? Nä men då börjar jag om då:

Jag är kvinna, har en man, tre barn, två katter, hus, social kompetens av en labbråtta på crack, tränar Roller Derby, hyser en hatkärlek till heminredning, älskar att resa trots det dåliga miljösamvetet, är politisk sekreterare för GISSA VILKET PARTI, tv-seriejunkie och forever alltid först och främst feminist.

Född, ej uppväxt i, men återflyttad till Örebro, kallar mig manshatare cirka jätteofta och är allvarlig bara nästan hela tiden, älskar ändå män för att flirta med/dregla över och som kompisar men de behöver kanske inte få rösta?

Jag vet inte vad folk vill veta om andra människor egentligen? Favoritfärg? Favoritgodis? Jag är mentalt sett ungefär fortfarande femton år gammal och då frågade man om favoritartist? Ja, det är ju Håkan Hellström så det kan jag ge er direkt, men i övrigt - hur katten presenterar man sig kort?

Jo! Jag lider av en allvarlig ålderskris då jag fyller 30 i april. Jag sysslar med stand-up så ofta jag kan (vilket är aldrig eftersom jag också har tre barn och en massa tv-serier att se) och ligger bakom den genialiska (inte min egen beskrivning så jag FÅR använda det begreppet) Supermamman.

Jag är gravt beroende av cola zero och Erik Haag och Logan Echolls också. Jag tror att det var allt? Herregud, jag är helt svettig nu av ansträngningen över att inte skriva för mycket om mig själv.

Disclaimer: man bör ta allt jag skriver med en nypa salt. Om jag inte skriver om barnuppfostran. Då är jag dödsallvarlig. För det mesta.

Mvh, typisknarcissist_84

Era önskerubriker!

Åh vad bra förslag jag har fått? Så många rubriker som verkligen känns kul att skriva om. Jippie!

Jag har formulerat om vissa så att de låter mer som rubriker, och här är era förslag:

Den här veckan ska vi äta...

Bästa tv-serien ever!

Klimathotet - hur kan folk fortfarande förneka det?

Sån var jag som tonåring.

Roller derby for dummies.

Viktigaste budskapet till mina barn är att...

Såhär gick det för min syster på derbyträningen.

En kort presentation av mig själv

En vardaglig situation där jag känner livet i mig.

Tre tydliga vägskäl i mitt liv.

Genus och barnuppfostran - hur det funkar i praktiken.

Förlossningsberättelse/r

Tankar om ekologisk mat och kemikalier/ gifter i hemmet

Smink!

Ifall någon nu känner "wait, what, jag vill ju också skriva en önskerubrik!" så hey hey, hasta manana - skriv bara ditt eller dina förslag under det här inlägget så tar jag med dem också. Jag är inte knusslig på det sättet. Eller på något annat sätt. Om det inte gäller typ mat, jag är knusslig med mat. Eller vänta, kräsen är jag då. Ja ja, bäst att sätta mig med det första inlägget som logiskt nog blir en kort presentation av mig själv. Första punkt: har ibland svårt att skilja på knusslig och kräsen.

Jaha, lite panik på det här då?

Det är sju veckor kvar till jul nu. SJU VECKOR!

Varje år tänker jag att jag ska vara ute i god tid med att planera och inhandla julklappar och pynt och allehanda julting och varje år brukar jag faktiskt lyckas med det rätt bra också. I år har jag inte ens en aning om vad jag kan tänkas ge någon av mina familjemedlemmar. Inte den ynkaste aning. Jag tycker att det är sjukt att bara köpa saker för köpandets skull och vill helst bara köpa saker som barnen behöver, men jag tror faktiskt inte att mina barn blir glada om de enbart får böcker, kläder och fingervantar i "onesize" i olika färger.

Jag har en enda julklapp färdig och det är till någon jag inte ens byter julklappar med. I övrigt är det helt tomt. Till mig själv kan jag däremot tänka mig det allra mesta, men nu ska jag ju inte köpa till mig själv heller. ÅÅÅH!

Mina två äldsta leker inte ens med leksaker. Kan man köra hela linan ut och enbart köpa saker kopplat till deras respektive intressen? Bara ryktborstar och fotbollsstrumpor under granen och JA, exakt så stereotypa intressen har mina barn so help me god.

Själv önskar jag mig nya hjul.

Siffror och nuffrer.

11 år hade vi varit ihop igår när vi gick ut och åt indiskt och pratade och drömde om att flytta in till stan där det finns liv och rörelse och tända lampor och inte bara kompakt mörker och lera.

27 år är min syster som var på besök i helgen. Det syntes tydligen inte när hon var med på min Roller Derby-träning och fick frågan om vem av oss som är äldst. Yes! YES!!!

5 cm kortade jag Noas hår med och för första gången blev det jättefint när jag klippte honom. Det tar sig!

4.5 h har jag sammanlagt tränat i helgen, så nu är jag sjukt trött och sliten. Och har ont i ett knä efter en hård smäll i golvet.

3 minuter, ungefär, tog det för Emmy att ta sig runt banan idag när hon var med i sin första hopptävling. Bommarna skulle ligga på marken hade vi fått veta, men det gjorde de inte riktigt. Så några skutt fick lilla ponnyn till och Emmy fick en rosett efter en felfri runda. Jag ser en lysande framtid som ponnymorsa framför mig.

16 minuter till orkar jag vara vaken. Max.

1 fråga har jag till er och det är ifall ni kan tänka er att lämna förslag på titlar på blogginlägg ni vill att jag ska skriva? Typ "Varför jag alltid gör bort mig" eller "Såhär sminkar jag mig" (alltså verkligen inte relevant i mitt fall, men det är ju EXEMPEL!). Förväntar mig inte lika många svar som Katta Kvack, men i alla fall några förslag i kommentarsfältet vore hyggligt ty min bloggförmåga är just nu ungefär lika stor som min ork att resa mig ur soffan för att gå på toaletten. Obefintlig.

Om mitt liv vore en Hollywoodfilm.

Imorgon har jag och min man varit ihop i 11 år. Han är alltså min så kallade "high school sweetheart". Vi träffades när jag var 18, vi gifte oss när jag var 21 och vi har tre barn. Livet går sin gilla gång och allt rullar på. Ni vet vad det innebär? Jo: hade mitt liv varit en hollywoodfilm hade det varit dags för INSERT THE DRAMA nu.

Jag kanske blir kidnappad? Upptäcker att jag är släkt med Olof Palmes mördare? Att jag är släkt med Olof Palme? Vi kanske upptäcker att Majken är besatt av ett spöke (skulle förklara vissa delar av hennes beteende)? Jag inleder en affär med en hemlig agent? NÅGOT LÄR JU HÄNDA!

Nu är ju inte mitt liv en film, tack och lov, men hade den varit det hoppas jag att det inte är typ the ring som väntar mig runt hörnet.

11 år är jättejättelänge. Filmen kanske borde heta "The miracle of how någon står ut med Ellen så länge"?