Nu till något ytligt - men permanent!

Jag vill tatuera mig. En liten tatuering på ankeln tänker jag. Jag har ju en tatuering som jag inte ångrar men som jag aldrig tänker på och som jag inte direkt visar upp med glädje idag. Nu vill jag göra en liten som betyder något och som kommer hålla livet ut och allt det där man nu säger när man ska tatuera sig.

Idéer jag har haft är bland annat:

Problem: jag tycker inte att den är så estetiskt tilltalande faktiskt? Alltså jag älskar symbolen och jag har varit feminist sen alltid så det är något jag inte direkt skulle tröttna på, men jag tycker inte symbolen är så... fin? Nu pratar jag inte om just denna specifika utan i alla utformningar typ. Men hojta om ni har förslag.

Problem: vattenfärgstatueringar gör sig bäst stora och utbredda och där de får ta plats och synas. Jag vill ha en diskret. Så antagligen inte ändå.

Problem: jag har tre barn så vems teckning ska jag välja? Dessutom är alla mina ungar värdelösa på att rita. Och så är jag rätt ointresserad av att brännmärka mig som Mamma med stort M, det har mina bristningar redan tagit hand om.

Sen visst, jag är ju poptjej i själ och hjärta och har funderat på svalor, ankare och citat av Håkan Hellström men känner lite att 1) jag är inte 17 år längre och 2) jag vill ju att det ska betyda något också? Av någon anledning.

Nä men några tips skulle ju inte sitta fel.

Hej, kan vi kanske ha lite FLER åsikter om föräldraskap tack?

Nej jag är faktiskt inte det minsta ironisk. Jag tycker att vi kan se till att ha lite fler åsikter om hur andra uppfostrar sina barn just eftersom det är så många barn som utsätts för så mycket skit som omgivningen blundar för eftersom "alla föräldrar ju har rätt till sitt föräldraskap". Man ska inte lägga sig i. Alla gör som de vill.

Och eftersom det inte är OLAGLIGT att utsätta sina barn för skrikmetoder, vända dem framåt i bilen vid två års ålder, koka barnen från insidan och ut i varma overaller i mataffärer, använda skamvrå, eller vad fan som helst som nu anses vara accepterat föräldraskap, så säger folk inte ifrån.

Jag hänger mycket på föräldraforum. Ja, fortfarande. Och den allmänna uppfattningen är att man lägger sig i när det är uppenbar fara för barnets liv, i princip. Man anmäler till soc när det handlar om liv och död. Man säger till sin kompis först när gränsen är nådd för länge sen. För fram tills dess har ju alla sitt eget sätt att vara föräldrar på. Alla sätt är bra utom de dåliga och om det inte är olagligt kan det ju inte vara dåligt.

Ja, klart som fan att det finns nyanser och att inget är svart eller vitt. Men vi blundar för alldeles för mycket. Jag pratar inte om att barnlösa ska sitta och humma viktigt och säga "det är ju bara att... hur svårt kan det vara..." men föräldraskapet får heller inte bli en helig ko som inte får ifrågasättas eftersom: alla våra experiment går ut över barnen.

Ni kan ju intala er att det är oförskämt att ifrågasätta en förälder som låter sin ettåring gråta till hen kräks för att hen ska lära sig att somna själv. Ni kan ju mena att så länge det inte är olagligt ska man inte lägga sig i. Själv har jag svårt att förstå hur man kan låta bli att säga ifrån när barn blir behandlade illa, hur jävla tillåtet det än må vara.

Aga var också tillåtet en gång i tiden. För inte särskilt länge sen alls faktiskt. Glöm inte det.

Året som gick

Får man sammanfatta ett år när det är några dagar kvar? Det får man va? Bra, då kör vi:

2013 var ett bra år med en pissjobbig höst. Tada!

Nej men om vi ska ta det lite på allvar såhär för att jag om tre år ska kunna läsa tillbaka och minnas mitt år vilket jag inte kan annars eftersom jag har miserabelt dåligt minne? Okej.

I januari var jag lite vilsen. Jag hade fortfarande eget företag på heltid som inte direkt blomstrade, jag krånglade med Noas idiotiska läsebok och jag var sedvanligt vinterdeppig. Nydiagnosticerad med b-vitaminbrist också, även om det vände där och jag började må bättre. Ett inlägg jag tycker om från januari är det här om att låtsas vara vuxen.

Sen kom februari och jag började på mitt nya - helt awesome - jobb! Älskar't! Jag var också sinnessjukt modig och körde standup för första gången vilket var bland det roligaste jag har gjort och jag vill göra det igen igen igen igen och igen. Dessutom är jag jävligt rolig faktiskt, om jag får säga det själv. Vilket jag nyss gjorde.

Mars. Mars, vad hände i mars? Nyheten om att en Veronica Mars-film skulle spelas in kom. Jag dog av hype.  På allvar är det en av de bättre nyheterna under året. LOOOOGAN!!

I april lyckades jag boka en resa till Kroatien efter många om och men. Ironiskt nog visade det sig vara exakt samma resa (hotell och resmål) jag bokat tre år tidigare - men den gången fick vi ställa in resan. I år kom vi dock iväg och det var awesome. Alltså på allvar, sån himla fin resa trots att det regnade så mycket.

Maj kom och det var vårfest på förskolan och jag bloggade om att jag fan inte tycker att det är mitt jobb att se till att andras barn sköter sig. Kommer aldrig att be om ursäkt för det. Herregud, se till att era barn uppför sig eller acceptera att andra säger ifrån. Inte svårare än så.

Juni. JUNI! För alltid kommer denna månad vara känd som "månaden jag upptäckte Roller Derby" vilket är ungefär det bästa som hänt mig på länge. Roller Derby!!

I juli hände inte mycket. Jag lärde min tvååring simma efter att ha tröttnat på att se folk vara oansvariga med barn och vatten.  Vi badade och badade och svettades hela sommaren. Herregud vad varmt det var?!

Sen kom augusti och jag hade tråkigt en kväll och startade en ny blogg och hade väl ingen aning om att några gifar om föräldraskap skulle bli en sån succé? Men alltså Supermamman har hyllats både högt och lågt och länkats till av effing LOTTA LUNDGREN så jag tänker att jävlar i min lilla låda vilket bra beslut det var att starta den där bloggen ändå.

I september var allt rätt kasst som jag minns det. Alltså september-oktober i år var hemska. Den här hösten har nästan tagit knäcken på mig. Men jag körde på med roller derbyn och förbannade min värdelöshet och så bloggade jag om det här med internet och barn också, vilket var rätt bra så jag tycker ni kan läsa det.

Oktober var som sagt kass. Men Roller Derby saved my soul och så rantade jag om barnuppfostran vilket jag tycker att ni borde läsa för jag är ju så jävla övertygad om min egen hjärnas förträfflighet.

Men sen! November! Okej att det var en jobbig och slitig månad, men vi fick en lägenhet. Vi fick en jävla sexrummare på 130 kvm i etage precis vid slottet i Örebro så jag känner lite att jag inte direkt kan klaga? We're moving on, som Sarah Dawn Finer skulle säga. Och med moving menar jag flytta då. Så som vi har ångestat kring detta beslut känns det ändå helt rätt. Om vi bara får huset sålt. *ler panikslaget* Jag startade även ett projekt där ni får önska rubriker och jag ska skriva inlägg till, detta har avstannat något. Jag jobbar på det. Förlåt.

Ah sen blev det december och det är ju nu och förutom att jag har hittat en retuscheringsapp har allt följt sin gilla gång. Vi har bakat pepparkakshus, kokat knäck och jag har klagat på vit jul-kampanjen i år igen. Varför förnya sig?

Såhär i efterhand kan jag se att 2013 har fört med sig så mycket ovärderliga saker. Som mitt nya jobb som jag älskar. Som att jag äntligen fått lite credd för min blogg (även om det inte är denna)? Som att jag provade på stand up och blev förälskad. Som att jag började med Roller Derby och hittade hem, för så känns det verkligen. Roller Derby är... jag har inte ord för det. Det är sport och gemenskap och träning och svinkul och äckligt svårt och jobbigt och hårt och roligt. Och det är så fina och coola och roliga tjejer i laget. Roller Derby är allt jag inte visste att jag saknade förrän jag insåg att det var precis det som fattades i mitt liv. Roller Derby saved my soul, helt klart. Och sen flytt och utlandsresa och härlig lång sommar och allt - jag har haft ett väldigt väldigt bra år. Det har varit en tuff höst men året som sådant har varit ett av de bästa på länge. 2014 måste kämpa hårt för att nå upp till samma nivå av awesomeness. Fast å andra sidan: under 2014 har Veronica Mars-filmen premiär så redan där peakar väl året.

Jag är så sjukt lyckligt lottad, det var väl bara det jag ville säga såhär i mellandagarnas slöa eftertanke. Tack för det här året livet. Well played indeed!

Trycka upp idyllen.

Har tänkt skriva/börjat formulera inlägg på följande teman:

- Hur underbar julen har varit
- Vilka skitbra julklappar jag fått
- Lägga upp en vacker familjebild på min perfekta familj

Men alltså, det är ju dels gjort och dels tråkigt och dels jävligt trist att läsa om man själv haft det kasst? Nu har jag ju förvisso gjort en humblebrag och ändå lyckats visa upp att mitt liv är Så Lyckat, och på instagram är det rena rama idyllfesten, men ändå. Jag skippar det.

Istället tänkte jag att vi kunde prata om nyårslöften såhär med bara några få dagar kvar på gamla utslitna 2013. Jag har två nyårslöften:

1) Jag ska klara minimum skills och därmed bli boutredo. Hoppas hoppas!
2) Vi ska börja äta mycket mer vegetariskt. Kött (nöt/fläsk) max två gånger i veckan och kyckling max en gång i veckan och därutöver vegetariskt samt fisk. Så nu vill jag gärna få tips på bästa sajterna/kokböckerna när man vill börja äta mer vegetariskt.

Har ni några nyårslöften?

Alltså lyxen.

I fredags var jag på konsert med Håkan. Jag gick med en tjej ur laget och hennes kompisar och de var lite chill och ba "vi tar en öl här borta" och jag insåg att jag faktiskt fick förklara att jag fortfarande är så besatt att jag måste stå nästan längst fram och hoppa, skrika, sjunga och svettas. Så det gjorde jag. Bland sjuttonåringar och femtonåringar klämde jag mig in och sjöng med högst av alla. Nästan. Och jag har inte varit så euforisk på länge.

Och igår var jag på fest hos en tjej i laget och det var tema "tanter på östermalm" så alla hade obekväma rikemanskläder och inneskor och vi åt bridgeblandning och drack campari orange och försökte spela canasta och dansade med inneskorna på parketten tills klockan blev fyra och sen skulle vi ta oss hemåt, men först ett stopp för nattamat, och framåt sex kom jag äntligen i säng.

Att ha två såna fina kvällar på rad är världens lyx, det säger jag er bara.

Nu är jag lite trött efter att ha hoppat på konsert i flera timmar, tränat roller derby i flera timmar och dansat hela natten lång. Lite trött. Mest nöjd.

Sagan om det dåliga julgodiset

Alltså. I år har varenda sats julgodis blivit dålig. Jag fattar ingenting.

Först kokade jag kola som enligt kultestet var bra men sen visade sig vara alldeles för lös.
Sen kokade min man lakritsknäck som mest smakar bränd knäck.
Sen kokade jag kola som blev perfekt i konsistensen men tydligen var det fel recept eftersom den är för söt och smakar för lite choklad.

JAG ORKAR INTE! December i år har inte levererat. Bara stress, bråk, gnäll och oro. Och regn. Och äckligt julgodis.

Om att sakna och ändå välja bort

"Men kommer ni inte sakna trädgården/huset/altanen?" frågar folk oss när vi säger att vi ska flytta till en lägenhet i stan. Kommer vi inte sakna kossorna i hagen bredvid? Att ha pallkragar där vi kan hämta morötter? Kommer vi inte sakna lugnet på landet? Kommer vi inte sakna våra syrener?

Jo. Det är klart att vi kommer sakna.

Men sen när är det så svartvitt? Att ett alternativ är pest och pina och det andra är himmelriket? Det handlar ju om att väga fördelar mot nackdelar och sedan ta ett beslut. Då blir det ju självklart att vi kommer sakna allt det som vi listat som fördelar, det hör ju till. Men vi kommer vinna andra saker, och slippa nackdelarna, och så hoppas vi och tror att det kommer göra att det positiva väger över. För jag ser fram emot den här flytten så enormt mycket. Mot att få mer plats, mindre tid i bil, närmre till jobb och aktiviteter, en skola med fler barn, möjlighet att träffa kompisar efter jobbet, möjlighet att lägga tid på det vi vill istället för det vi måste och så vidare och så vidare.

Men jag grät när jag hade lämnat barnen på skolan för sista gången igår. För det är klart att vi kommer sakna. Jag kommer gråta när vi flyttar också tror jag. För det är klart att vi kommer sakna. Det innebär inte att det är fel beslut eller att vi gör något tokigt, utan bara att det finns väldigt mycket bra med huset vi bor i. Jag är ledsen över tanken på att barnen skulle få växa upp i ett hus under hela sin uppväxt och se tillbaka på det som sitt barndomshem. Nu kommer vi ha flyttat fyra gånger under Noas första åtta år. Jag kan bli ledsen när jag tänker på allt det vi väljer bort, som att skaffa massa kattungar som springer runt benen varje sommar eller att ha häst på en granngård. Men det var ändå bara tankar och fantasier och inget som med säkerhet skulle ske. Men som sagt så saknar jag och är vemodig och det vore märkligt om man inte fick sakna något.

Jag saknar mina slappa helger från innan jag fick barn till exempel. Inte katten betyder det att det var ett dumt beslut att skaffa barn.

Dessutom har vi tänkt skaffa sommarstuga, så syrenhäckar och lekande barn i trädgårdar borde vi ju få till ändå.

Hej Cdon, jag hatar er

Och ebaysäljare och lekmer och alla andra som FUCKAR UPP MINA JULKLAPPSINKÖP! Ja, jag är ute i sen tid. Det kan bero på en hel del saker, som till exempel försök att sälja hus som tagit större delen av vår tid på sistone. Men därför tycker man ju att internetshopping är så smidigt: man klickar i och köper hem och så står det på sidan att det ska hinna levereras innan jul och allt är frid och fröjd.

Sen får man ett mail från Lekmer (trots att man beställde från cdon, men jaha) om att de har skickat ett spel. Resten av det jag beställt vad tydligen slut. Stod det någonstans? Nej. Så klart inte.

Sen får man ett mail från Cdon om att de har skickat en bok. Resten av det jag beställt var tydligen slut. Stod det någonstans? Nej. Så klart inte.

Och ebaygrejen som skulle ha kommit i onsdags är nowhere to be seen.

Alltså f you så jävla mycket. Allihop.

2 saker ni kanske inte visste om mig

1) Jag ÄLSKAR Glenmark Eriksson och Strömstedt. GES also kallat, vilket kan vara det sämsta artistnamnet någonsin? ÄLSKAR! Tycker att deras första skiva är sinnessjukt bra.

2) Jag var lite kär i Anders Glenmark när jag var ca 10. Det var creepy.




Videon hittade jag via Sorayas julkalender. Den är hysteriskt rolig. Jag lovar!

Hur mycket narcissist kan man bli egentligen?

Har blivit kallad narcissist så pass många gånger att jag inte längre kan avfärda det. Dessutom från människor som enligt egen utsaga faktiskt tycker om mig? Häromdagen pratade jag om foto med en av mina lagkamrater och jag sa att jag ibland redigerar bilder till mina reportage. "Vaddå, om dig själv?" frågade hon och när jag redde ut missförståndet så blev hon lite lättad och sa "ja, jag vet ju att du har en blogg men HUR narcissistisk kan man bli egentligen?". Och lite så är det tydligen folk ser på mig. Jaha.

Nu tänkte jag blogga lite gnälligt om det här. Typ "så illa ÄR det inte" osv. Men det kom av sig lite av att jag har ägnat den senaste halvtimmen åt att läsa tillbaka i min egen blogg och tänka "herregud vad bra jag är", så jag tror att jag skippar indignationen och tänker att narcissist ändå är bättre än fascist, nazist, rasist eller kdu:are.

Har inte tid att blogga längre, måste ta en selfie.

Det finns en särskild plats i helvetet för folk som är nonchalanta med magsjukesmitta.

Såhär i magsjuketider har jag bara några enkla frågor:

1) Hur svårt kan det vara att förstå att 48-timmarsregeln gäller efter SISTA symptom? Do your math och stanna hemma.

2) Är verkligen ditt liv och dina aktiviteter så jefla viktiga att det är omööööjligt för dig att stanna hemma när du är en potentiell smittspridare? Ärligt? Nej, DU kanske inte är magsjuk men det tillhör väl vanligt jävla hyfs att inte gå på julbord när du torkat kräks hela natten? Nej just ja, du är ju inte sjuk. Så varför skulle du bry dig. Måste du jobba - ja men gör det då, självklart, SÅ LÄNGE DU ÄR FRISK. Gå på fest kanske inte är jättenödvändigt när 3 av 4 familjemedlemmar är sjuka och du är last man standing? Vanligt sunt förnuft.

3) "Man kan ju inte leva i skräck under hela magsjukeperioden, bara att leva som vanligt och inte noja så mycket", jaså det säger du? Well, då kanske du har sån tur att magsjuka inte drabbar dig så farligt? Jag, som svimmar på toaletten varje gång och har ett barn som tokspyr och tappar massa kroppsvikt från sin redan magra kropp varje gång han blir sjuk, tycker lite annorlunda. "Lite".

4) HUR KAN DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT???

Vet inte vad jag hatar mest: magsjukan själv eller de nötter som envisas med att sprida den som vore det deras största nöje.

Just nu.

Är jag så jävla jävla trött på män.

Alla män.

Ja, precis ALLA män.

Det var bara det.

Golv golv golv

I lägenheten är det jättefula golv. Så klart, det är en hyresrätt med beiga plastmattor. Och att åtgärda det är ett dilemma eftersom: 

1) Laminatgolv är billigt att lägga in men skitfult

2) Vinylgolv/linoleumgolv är jättefint men lite dyrt och avancerat för hyresrätt

3) Måla plastmattan hade jag gärna gjort men det tror jag inte att jag får

Såatteh... kul att det är svindyrt med stora mattor och kul att vi har tre barn som ändå skulle smutsa ner de stora mattorna i alla fall. 

Fula golv, here we come. 

Om ingen har någon bra idé? 

Årets julkalender - bra eller bajs?

Det är ju ingen fråga eftersom jag förutsätter att alla tycker att den är jättebra? För det är den ju. Jag måste erkänna att jag var skeptisk från början, det fanns så många saker som kunde gå fel: grottfolk, Fredde Granberg... men jag oroade mig i onödan. Den är jättebra. Rolig för oss vuxna också (jag skrattar högt till varje avsnitt), spännande och med fantastiska Sissela Benn i en av huvudrollerna.

Vi älskar årets julkalender i det här hemmet helt enkelt.

Lägenhetsbesök, fettfläckar och pepparkaksbyar.

Vi var och tittade på lägenheten idag. Barnen var där för första gången. Och jag som har haft såna mardrömmar kring detta eftersom jag knappt kom ihåg hur den såg ut (vi var därinne kanske tio minuter ihop med nio andra par och vi tittade inte så noga eftersom "vi ändå inte skulle få den) kunde lättat andas ut. Så fort vi öppnade ytterdörren och klev in i hallen kände jag att ja, såhär var det ju. Det är här vi ska bo. Hemma. En sån underbar känsla det var.

Inte ens de fula golven eller det fula badrummet (som ändå var otroligt mycket bättre än jag mindes) störde. Vår fina lägenhet!

Majken vägrade ge sig förrän hon hade visat sitt rum minst två gånger för alla som ville se, och de stora barnen sprang ut på gården och lekte när de fick tråkigt. Vi vuxna gick omkring och planerade tapeter och inredning (jag) och fotade alla fula fläckar på tapeterna (min man).

Vet någon vad hyresvärden får mena är sånt slitage man får leva med? Typ asstora fettfläckar i alla rum efter sängar? Herregud folk, skaffa sänggavlar?

Sen åkte vi hem och bakade pepparkakshus och kokade kola. 

Äntligen lite julstämning

Idag fick jag äntligen tummen ur och lyckades julpynta lite till. Måste nu bara koka lite knäck och kola också. (Och lakritskola och maraboufudge)

Har ni något annat julgodis jag bara inte får missa? Obs! Inte något med marsipan eller jävla rocky road fudge som är ca det mest överskattade julgodiset ihop med saffransknäck. 

Folk är idioter.

Varför ska vi ens låtsas som att så inte är fallet? Jag är så trött så jag kan dö på alla idioter, jag fattar inte hur samhället ens kan fungera så pass okej som det gör när i princip alla är ÄRKEIDIOTER? Hur jävla svårt kan det vara att bara sluta vara en komplett fuckup? Uppenbarligen jättesvårt eftersom jag gång på gång, dag på dag, varje timme får bevis på att folk är dumma i huvudet. Man hatar på luciatåg där pojkar måste klä sig i klänning!!! (also known as stjärngossesärk), rasister skyller på sina döttrar när de blir påkomna med att sprida rasistisk dynga och så mitt i allt detta så sitter självgoda liberaaaaler och ba "allas åsikter är lika mycket värda!", "alla har rätt att säga vad de vill och det är lika illa att hänga ut rasister som att hetsa mot folkgrupp på nätet jajamän för jag är liberal och blir aldrig upprörd över något än om man måste äta vegetariskt, så minsann" åh gud vad trött jag är på all idioti. Jag tänker fan INTE dö för din rätt att säga vad du vill, särskilt inte när du bara säger jävligt dumma saker och en enkel fråga: hur svårt kan det vara för folk att lämna ut RÄTT nyckel till någon som ska släpa med barn och man efter långt möte till en lägenhet utan att få äta middag eller knappt gå på toa? Hur svårt?? Tydligen JÄTTESVÅRT, tack så himla mycket för det! Dessutom är det tydligen jättesvårt också att flytta på sig i mataffären, jag fattar inte - det är mat? Måste folk strosa runt och liksom fönstershoppa? Rör på påkarna, akta på kundvagnen som vi som kanske har lite mer liv i benen kan handla lite snabbt och slipper klämma oss förbi er där ni står mitt i gången och funderar på livet. Också: KAN FOLK LÄRA SIG ATT BLÄNDA AV ELLER?

Snart ska jag få äta. Jag är hungrig. Och arg.

Annars då?

- Jag snittar på sju lussebullar om dagen. Jag älskar lussebullar nästan mer än mina barn. Obs! Nästan!

- Nämen direkt efter att jag lyckats undvika magsjukan drabbas jag av dunderförkylning istället. Kul.

- Vi har börjat titta på Scandal, någon mer som ser? Tycker den är skitbra förutom att presidenten är så jävla trist och har svårt att köpa att någon som ska föreställa god och vit riddare också är republikan som Olivia alltså är?! Bästa karaktären är ju annars Millie, såhär en säsong in i serien.

- Huset är fortfarande inte sålt. Vi hoppas på bättre aktivitet på fronten efter jul och nyår.

- Vi har varit och hälsat på barnens nya skola och jag tycker det verkar jättebra och snart ska vi titta på lägenheten igen och jag är så orolig att den ska vara jätteful?

- Mitt Roller Derby-lag samlar in pengar till musikhjälpen. Skänk ett bidrag här eller leta upp mig på stan på torsdag då jag går med bössa.

- På lördag ska jag och barnen (och min man, men han ska döma en match) till Stockholm. Något vi borde passa på att göra/titta på? Tänkte mest strosa och köpa lite julklappar. Alternativt få ett psykbryt över att hantera gnälliga barn i en storstad, det beror lite på sådär.

Det var väl det.

Topp 3 saker barn gör som jag blir galen på.

3) Gnällgråter utan egentlig anledning. Sådär buuhuuuu, jag får inte på mig vanten och tänker därför stå här och gnällgråta istället för att anstränga mig lite till. Har du slagit dig? Gråt. Har någon varit dum mot dig? Gråt. Är det något sorgligt/fint på tv? Gråt. Är toapappret slut? Nej, det är inte läge att sitta och snyfta. SERIOUSLY! Ja, jag vet att man kan vara trött eller hungrig eller hängig, men när det är gråtperioder istället för trotsperioder? Jag tar hellre illvrålande overallvägrande tvååringstrotsande monster än gnällgråtande större barn.

2) "Skämtar" utan att det är minsta lilla kul. Om man säger åt ett barn att stå alldeles stilla för att man ska klippa luggen eller något och ungen ba "får jag inte blinka heller ha ha ha ha hö hö hö, jag ska inte blinka, du sa att jag inte fick röra mig alls, hur ska jag göra om jag ska andas då ha ha ha??". Newsflash: du är inte rolig. Det är Peter Wahlbeck-humor. Lägg ner.

1) Detta är värst, alla kategorier: smaskar i mitt öra. Ska sitta nära mig när de äter och så LÅTER DET. Jag får sån förskräcklig panik av tuggljud. Ska du äta ett äpple? Gör det inte nära mig. Barn som ska mysa samtidigt som de tuggar i sig en macka, gör er icke besvär.

Vad har ni för störmoment som får er att kvala in som årets sämsta förälder när ni överreagerar totalt?

Varför är alla barn i tv-serier så... korkade?

Korkade är väl fel ord. Förlåt. De lider av en grav språkförsening? Eller nåt? För barn som enligt tidslinjen är typ 5 år kan max formulera en mening. Treåringar säger "where's mommy?" med samma ansträngning som om de författat en nobelprisvinnande dikt och din random tvååring kan inte säga så mycket som ett enstaka joller.

Det stör mig.

Eller så är det bara dålig casting av barnskådisar, så kan det ju också vara.

Varför "vit jul" är en usel kampanj.

Hörrni! Jag har ju glömt bort att basha alkoholmoralister i år? Vad hade det blivit för julkänsla DÅ egentligen? Julbocken ska brinna, snön ska falla och Ellen ska klaga på en helt verkningslös kampanj som får vanligtvis vettiga människor att bli pseudonykterister. Så here we go:

Kampanjen fungerar inte eftersom de som har alkoholproblem inte kommer låta bli att dricka för att några utan alkoholproblem klappar sig på ryggen över att de låter bli en nubbe på jul.

Klart!

Ja, sen finns det de som menar att julen är barnens högtid (nej) och att alla barn mår dåligt av att deras föräldrar tar en nubbe och glögg (nej) och att alla egentligen har dålig koll på hur påverkade de blir av den där julölen (nej) och att om man vet att alla andra är nyktra kommer även de med alkoholproblem låta bli att dricka på julen. Nej.

Det är så pass mycket kejsarens nya kläder att det är så konstigt att inte fler pekar ut bristen på en tråd på kroppen? Men å andra sidan, vem vill vara den hemska alkoholisten som INTE ENS KAN LÅTA BLI ALKOHOLEN PÅ JULEN FÖR BARNENS SKULL?? IOGT-NTO borde verkligen pynta för en retorikkurs för alla sina medlemmar. För hade de haft en sån här kampanj utan att på något sätt skuldbelägga de som dricker alkohol på julen, eller om de låtit bli att påstå att en vit jul är det bästa för alla barn, då hade jag inte haft problem med kampanjen. Var gärna nykterister om ni mår bäst av det, men ge fan i att påstå att andras barn har det sämre än era.

Aja. Känner ni julstämningen nu? Pepparkaksdoften ligger tung över nejden och nu har jag avklarat det här ämnet. Och ifall någon undrar: ja, de har varit för kyrkliga i barnens skola i år igen. Noa ba "när de från kyrkan var i skolan så SA JAG att Jesus faktiskt är född på våren, men det var ingen som svarade!". Stackars barn, uppväxt med nitiska ateister och uppenbara alkoholister.

Retuschera vill vi allihopa, allihopa, jag med!

Ni som följer mig på twitter och insta vet att jag hittat en retuscheringsapp. Som tar bort rynkor, fixar vitare tänder och längre hår. Den är underbar. 

Problemet är ju att jag vill ju inte vara den patetiska människan som lägger upp retuscherade bilder på insta (det räcker med att vara den som använder filter väldigt ivrigt), men nu när jag vet hur bra det KAN se ut känns varje vanlig bild så glåmig och rynkig. 

Facetune heter appen. Den är underbar. 

Sen kan det ju vara så att man går all crazy och tar det liiite för långt också. Men inte skulle väl jag?

Naturlig skönhet är inget jag jobbar med. 

Se på fan! Ny design!

Det är vid tillfällen som dessa som jag känner att det är extra svårt att tro att jag under flera år har jobbat med att bland annat bygga upp en ny webbsida från scratch och gjort annonser, affischer och flyers mm.

Estetiskt handikappad for life. När jag sminkar mig är det en utmaning värdig paralympics.

Jag är i och för sig jävligt bra på att välja rätt filter på instagram.

Disclaimer

Alltså, de blir ju inte vanskötta, barnen. Vi gör annat också: badar skumbad, bakar pepparkakor, Majken och jag leker med bokstäver, jag läser eeeevighetslånga kapitel i Harry Potter och fenixorden för Noa och vi diskuterar hur konstigt det är att kyrkan inte vet om att Jesus ju föddes på våren och sådär. Jag har inte helt checkat ut. Men jag är så förbannat trött, det är det. Fy vad larvigt med en sån här disclaimer, men jag behöver vara lite snäll mot mig själv just nu också.

Apropå nämnda Harry Potter-bok, gud vilken jävla DOUCHE han är i den. Detta klassiska "jag är den utvalde, det är så synd om mig"-dravlet som kommer igen hos Buffy och Frodo och säkert fler ändå. Gnöl gnöl, gnäll, gnäll, buhu buhu. Jag hatar fenixorden eftersom det bara är massa gnäll och bråk och UMBRIDGE boken igenom. Fattar inte att Ron och Hermione inte bara dumpar Harry Gnällröven Potter och skaffar bättre vänner. "Buhu, varför blev RON prefekt och inte jag, jag är ju mycket bättre!". Alltså, hade det inte varit för att Voldemort är ondare än Jimmie Åkesson hade jag lätt tipsat honom (Voldemort, inte rasse-jimmy) om var Harry är bara för att få slut på hans gnäll om jag gått på Hogwarts.

Nu gör jag ju inte det. Går på Hogwarts alltså. Har aldrig varit mer besviken över något än det.

Good enough

Minecraft, Netflix och Toca Boca går varma här hemma. Barnen sitter med näsorna i varsin ipad och tittar upp enbart för att äta maten jag serverar, om knappt det. Vissa kanske skulle förfasa sig, men eftersom jag är bombsäker på att jag är en förträfflig och pedagogisk förälder i övrigt får jag helt enkelt nöja mig med att vara en mindre perfekt förälder nu ett tag. Good enough, som de säger. Jag tänker att det är ju bra för barnen det också, att se att deras vanligen så duktiga mamma släpper lite på gränserna och ha ha ha ha, nej jag orkar inte! Herregud, jag försökte verkligen. Jag tänkte att jag också skulle blogga sådär självförhärligande utan självdistans så att till och med när jag säger något negativt om mig själv blir det präktigt. Alltså nej.

Här är sanningen: jag är en jättedålig förälder just nu. Jättedålig. Den här hösten har tagit knäcken på mig helt och jag orkar inte ens göra mer än resignerat konstatera hur mitt föräldraskap hamnat långt under lägstanivån och sen sucka trött och gräva ner mig djupare i hålet. Att fixa inför försäljning och sedan ha tillhörande ångest för att det inte direkt går så bra med försäljningen är en sak. Att hantera allt det när hösten redan varit supertuff och att jag redan låg på minus på tålamodskontot, det är en helt annan. Tröttheten har helt tagit över. Ifall Majken ramlar så är det första jag känner irritation och trötthet: åh nej, nu kommer hon gråta, jag orkar inte det. Sån nivå är det på. Empati? Det är för föräldrar med ork.

Jag tror att mina barn har glömt hur man gör saker utan att spela eller titta på tv. Om det fortsätter så här kommer de sitta på julafton och säga "vi har inget att gööööra, får vi speeeela" när vi öppnar paketen. Det känns som att jag står bredvid och ser på hur vi glider in i någon slags ond cirkel med trötthet, sura barn och utmattade föräldrar, men jag orkar inte ens försöka göra något åt det. Jag sätter på en film åt mig själv också och sen sitter jag där och förkroppsligar 2010-talets lata föräldrar som är för upptagna med sin skärm för att engagera sig i barnen.

I skrivande stund hojtar jag till barnen att de ska gå och lägga sig och GLÖM INTE ATT BORSTA TÄNDERNA OCH SLÅSS INTE. Den här hösten lär jag inte tilldelas pedagogiska priset av något slag helt enkelt. Om det inte är ytterst ironiskt.

Såhär var jag som tonåring.

Det här var en önskerubrik, och jag känner lite att tja, var börjar man? I kronologisk ordning? Från 13 till 19? Det är ju en evinnerlig skillnad på vem man är som person när man precis blivit tonåring och när man är vuxen. Eftersom jag 1) älskar att skriva om mig själv och 2) är nostalgisk över min tonårstid och 3) älskar älskar älskar att läsa såna här inlägg från andra, kommer här en låång redogörelse för hur jag var som tonåring.

(Om ni inte orkar läsa så långt kommer här en recap: 13-15 år: ful och töntig men rätt obrydd om det. 16-19 år: inte lika ful, i alla fall inte hela tiden, pojkvän hela tiden, älskade denna tid trots att jag konstant var osams med någon bekant pga var ju inte socialt smidig som tonåring heller, tro det eller ej. Slut på recap.)

När jag var 13 - i sjuan - så var jag en sån episk tönt. Det här med att vara en episk tönt kommer återkomma ända tills jag blir cirka 15-16 år, men just som trettonåring var det ändå en all time high. Det värsta var att jag desperat ville vara cool och snygg och få hångla och allt sånt, men verkligen inte hade en enda aning om vad jag gjorde fel. Fast samtidigt tänker jag att det var bra att jag inte hade någon koll och inte brydde mig. Jag vägrade ha märkeströjor och började istället ha min mammas gamla sjuttiotalskläder. Jag klippte håret jättekort och var på det stora hela rätt modig ändå. Fast töntig.

Alltså, allt ovan gäller för när jag var 14 också. Förutom att jag fick linser. Det var det bästa som hänt mig i mitt liv förutom min familj amen och herregudrun vad min livskvalitet förändrades när jag fick linser? Någonstans här skaffade vi häst också. Och med "skaffa häst" menar jag "ta in ponny på foder, en ponny som inte hade gått i form i hela sitt liv och inte kunde hoppa mer än 20 cm utan att sticka iväg". Good times var det ur hästsynpunkt. Men jag var fortfarande en tönt. Även om jag äntligen fått hångla.

MEN SEN NÄR JAG BLEV 15 fick jag en pojkvän? Vet inte varför det var frågetecken där, jag vet ju att han var min pojkvän. Min första riktiga kille efter att ha varit olyckligt superduperkär i år och dagar (inte i honom dock, objekten skiftade något) och vi var ihop i tre månader och han var min bästis kusin och jag var typ lite emotjej ett tag där på vårterminen i nian? Hade världens fulaste frisyr på utväxt som var färgad i någon brunsvart nyans. Mycket svarta byxor och mörka skjortor. Blek som fan var jag i alla fall.

Jag gick i musikklass i högstadiet. Vi sjöng i kör. När jag tänker på min tidiga tonårstid är det luciasånger som är soundtracket. Gud vad många luciatåg vi gick.

Sen fyllde jag sexton, slutade nian, blonderade håret (även om jag klippte det superkort igen) och jag träffade min pojkvän Mattias. Vi var ihop i två år. Det var länge. Att göra slut med honom var bland det värsta jag gjort: att behöva såra någon man älskar för att man inte vill längre. Nu var vi "bara" 18 respektive 19, men det var förskräckligt jobbigt ändå.

Jag tror att jag var en stereotyp tonåring under gymnasiet? Blev full, hade gräl med kompisar men också många och långa eftermiddagar på café med mina vänner. Fick jättebra betyg men skolkade en hel del. Mina föräldrar skildes när jag var 17 och det var ungefär ännu bättre än att få linser. Nästan. Vi bodde i stan, jag kunde umgås med vänner och min pojkvän på helgerna. Precis sådär jag tänker att man brukar skildra Den Svenska Tonåringen Under Tidigt 2000-tal? Eller?

Det ovanliga var väl att jag enbart lyckades vara singel i några månader mellan mina pojkvänner. Två månader mellan pojkvän ett och två, och två månader mellan pojkvän två och min man jag lever med nu. Hela min senare tonårstid var jag i ett förhållande, det anade jag nog inte när jag var 14 år och olyckligt kär konstant.

Det var väl det antar jag. Sån var jag som tonåring: tönt och stereotyp. Tror jag. Ifall någon som kände mig då vill invända får hen väl göra det, men just nu när jag skriver det inser jag att jag ju ändå kunde ha ljugit ihop värsta häftiga historien om hur jag var som tonåring. Ba "jag var modell och bodde i Milano". Eller kanske mer trovärdigt: "Jag var reklammodell för Head and Shoulders mjällschampo, förebilderna". Nu är det för sent dock, ja ja.

Bonusfeature: alla hårfärger jag hade under min tonårstid, på ett ungefär.

Aubergine (färgen hette det)
Smutsblont
Ljusblont
Slingat cendréfärgat och blont
Svart
Mörkbrunt
Rött
Vinrött
Blonderat överhår, rosa underhår
Blonderat överhår, rosa underhår och lila slingor
Rödblont

Gud vad jag ändå älskar min tonårstid. 1997 - 2004. Musiken, filmerna, kläderna, tv-programmen. Allt.

Helgen som gick.

Jag hade tänkt fylla ett inlägg med bilder nu. Snyggbilder från när jag gick ut och dansade i fredags, mysbilder från min och Majkens sköna lediga dag i fredags, familjerbilder från adventshelgen. Men näe. Jag orkar inte.

Det finns massor av adventskalendrar i bloggarna nu. Folk ska tävla ut priser, de ska blogga efter rubriker och den ena bloggen övertrumfar den andra. Vi ska ha en till husvisning på tisdag, min man är borta tis-tors, fyller år på fredag, är borta på lördag igen och här ligger jag i soffan och mår illa och misstänker magsjuka. Så jag tror att det där med specialbloggande i december, det tar jag och skiter i.

Men jag var snygg i fredags, det var jag.

I väntans tider.

Det kom några familjer på visningen.
Några är intresserade.
De vill ha en till visning på tisdag.

Såatteh... inget kommer hända innan dess. Så nu tänker jag strunta i det här med husförsäljningen ett tag (i alla fall här i bloggen) och fokusera på andra viktiga saker. Som att det är ADVENT i helgen!! Äntligen!

Ja, det var väl bara det. Inga nyheter är också nyheter.

Snart snart snart.

Jag kan inte hantera nervositet och ångest och ovisshet. Alls. Jag är ett jäkla nervvrak just nu och kan inte sluta drömma mardrömmar om att vi inte får huset sålt. Det finns ingen logisk anledning till att vi inte skulle få det, men jag dras med en förskräcklig otur ibland så jag går här och tar ut allt i förskott. Allt negativt, det vill säga.

Jag fattar inte hur någon står ut med att leva med mig när jag är sån här. Jag mår så dåligt och tar ut det på andra och genom att bryta ihop och storgråta med jämna mellanrum. Ska kanske inte bli en sån som köper bostäder på spekulation helt enkelt.

Fy katten. Imorgon har vi visning och jag känner redan nu en svart klump i magen inför dagarna efter. Jag kommer vara en sån vandrande katastrof.

Hej och välkomna till ångestbloggen.

"Det här borde jag inte störa mig på, men..."

Ni vet såna där jättekonstiga saker som irriterar en fastän man inte har någon som helst anledning att störa sig på det? Vi har pratat om det förut. Ni vet. Jag har kommit på en till sån sak. En till sån "detta har inget med mig att göra men ändå irriterar det mig något enormt"-grej. Here we go:

Folk som ger sina barn namn från helt fel generation? Som att få ett barn idag som får heta Mattias? Det är ju jättemärkligt när barn och föräldrar har namn från samma generation ju. Här är Linda och Henrik och Johanna och Markus. VEM ÄR VEM? Det går inte att veta!

Tusen gånger hellre då nymodiga namn eller påhittade namn eller gubbnamn eller retronamn, så länge det inte är från föräldrarnas generation!

Tvåa på listan just idag: folk som köper färdiga lussebullar från affären/macken och "njuuter"? Snälla rara, skaffa lite smaklökar för de där torra bullarna förtjänar inte namnet lussekatter.

Och please, bespara mig "men varför stör du dig på det"-kommentarerna, uppenbarligen är jag ju medveten om att det är helt orimligt. Det gör inte att jag stör mig mindre.

Well hello konsumtionshets

Inget sätter igång habegäret som en stundande flytt. För när man flyttar ska allt bli annorlunda. Inredningen, livet, personligheten - allt!

Eftersom det enda jag kan shoppa mig till när det gäller förändring är inredningen är det lättast att planera. Även om vi ska ta med alla gamla möbler kommer vi behöva några nya, några annorlunda och så är det ju nya tapeter och nya gardiner och och och... jag älskar det.

Det finns så mycket fint jag vill ha, och det mesta är från Ikea otippat nog? (När jag säger otippat menar jag ytterst tippat (?) eftersom vi ett tag bodde typ i en ikeakatalog.)

Just nu är jag mest inne på hur vi ska ha vårt sovrum. Det som fungerar i ett hus på landet kommer inte passa lika bra i en lägenhet på femte våningen centralt inne i stan, helt klart. Det innebär inte att vi ska göra oss av med något direkt, förutom det som är trasigt. Som tur är har vi ingen hel sänggavel. Yay!

Några tankar jag har kring vårt kommande sovrum: mörkgrått, rosa, koppar, glödlampor.
Jag klarar inte av att lägga in bilder utan att det ser helt stört ut, men här kommer lite osorterade bilder på sånt jag drömmer om just nu:

Tråk tråk tråk.

De senaste veckorna har vi gjort detta: städat, fejat, renoverat, fixat, donat, röjt, städat, städat, fixat - ni fattar. Så ock idag. På kvällarna har vi däckat i soffan och ätit choklad, suckat över hur trötta vi är och fantiserat om en framtid när allt det här är över. Det är så jäkla tråkigt just nu. Och småborgerligt.

Därför ser jag extra mycket fram emot nästa fredag då jag tvingat en kompis att gå ut och dansa med mig. Antingen har vi fått huset sålt eller åtminstone på god väg dit, och då vill jag fira. Eller så har vi inte fått ett enda bud och då vill jag dricka bort min ångest. Den här gången ska jag dock inte ta med min plånbok ut eftersom förra gången jag skulle dricka bort min ångest slutade det med alldeles för många förlorade hundralappar (hrm, tusenlappar) och ett borttappat kreditkort.

Oavsett vilket ska jag i alla fall dra på mig den svinsnygga klänningen jag fyndade för 129 kr på HM, samt de jättefina strumpbyxorna jag fyndade fem minuter tidigare på Lindex för 99 kr. En hel outfit för strax över 200 kronor? Så pass billig jag är. Den är, outfiten. Den är.

Det är verkligen sant att man hittar de bästa klädköpen när man inte letar. Jag skulle leta efter en halsduk till Emmy och en kvart senare hade jag köpt två fina klänningar och just de strumpbyxor jag letat efter länge? Men när jag väl har tid att gå och strosa på stan hittar jag ingenting? Note to self: se till att alltid ha kort om tid och att alltid ha ett egentligt skäl till att gå in i en affär, då kommer min garderob bli awesome till slut.

Herregud vilket meningslöst inlägg det här var. Har jag nämnt att jag är uttråkad?

Låtsasfeminister är ni allihopa.

Jag jobbar på att inte vilja sätta mig till doms och diktera villkor för vem som är feminist och inte. Det är svårt, för som vi alla vet tycker jag att jag sitter inne på livets sanning och nådigt portionerar ut den till er andra då och då. Alla har vi våra brister.

Men i två frågor kan jag inte låta bli att bli helt jävla rabiat och förvägra folk att kalla sig feminister om de har fel åsikter: amning och abort.

När det gäller abort är det inte så svårt; de allra flesta feminister (typ alla?) är eniga om att abort är kvinnans val och enbart hennes. Hon väljer. Ja, nu pratar jag inte om någon låtsas fp-feminist som även tycker att vårdnadsbidraget är någon slags feministisk revolution, utan om oss andra. Vi vettiga. Vi enas om att det är kvinnans kropp och därför bestämmer hon och så är det slutdiskuterat där. Precis som det ska vara.

Och på exakt samma sätt ska det vara när det gäller amning. Full valfrihet för kvinnan. Inga jäkla värderande åsikter. Tyvärr är det inte lika självklart där för många feminister. I sin amningspositiva iver lyckas man nedvärdera valet att flaskmata, vilket jag tycker är problematiskt.

Kvinnans grundläggande rätt att bestämma själv över sin kropp är inte självklar. Inte genom tiderna, inte i alla delar av världen och med de vindar som blåser är det mycket illa ställt även i den rika och "upplysta" västvärlden. Att som feminist då komma med åsikter om hur andra kvinnor väljer att göra med sina bröst är väldigt märkligt. Särskilt när man gör det under parollen "barnets bästa", som bekvämt nog råkar sammanfalla med abortmotståndarnas huvudargument.

Det är en jäkla låtsasfeminism helt enkelt.

Det viktigaste budskapet till mina barn är...

Att de alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid copy paste in i evigheten ska känna att de kan komma till oss med sina problem, sin oro, sina funderingar eller sina tankar. Alltid. Att inget är för illa, för svårt, för dumt eller för hemskt. Att det är vårt jobb att finnas där och hjälpa dem.

Inget gör mig så rädd som när jag hör om barn och ungdomar som utsätts för vidrigheter och inte vågar berätta för någon. Som upplever att de är ensamma i världen. Som kanske tar livet av sig för att de inte ser någon väg ut. Jag blir panikslagen och tänker att så ska det inte vara. Så FÅR det inte vara.

Jag tänker på det ofta när mina barn har gjort något riktigt illa. Något sådär illa att jag egentligen vill vända upp och ner på hela jorden och skaka vett i dem och skrika "fattar du vad du har gjort??". Ja okej, det har väl inte hänt sådär många gånger precis, men de få gånger jag verkligen har känt att nu är det allvar, då tänker jag på det. Att jag måste hantera det här på ett sätt som gör att de förstår att de alltid kan komma till mig. Att jag inte kan skälla på som en vettvilling även om det är så arg jag är. Jag säger inte att man ska dalta med barnen, eller låta bli att skälla på dem om man blir arg, men jag tror helt ärligt att det är rimligare att skrika högt och argt (om man nu är en sån förälder som skriker, vilket jag är) över mindre saker än större. Jag tror att när det är riktigt allvarligt måste man visa att man ändå är på deras sida, även om de har gjort fel. Att man är arg på vad de har gjort, inte vilka de är. För sen, när sakerna de gör eller blir utsatta för är mycket värre, då måste de känna att himlen inte rasar ner om vi föräldrar får veta.

Jag tror ju på att prata öppet med barn om allting. Vi har pratat om att det finns barn som inte vågar berätta för sina föräldrar om saker som de borde berätta om. Att andra vuxna kanske hotar dem till tystnad. Att man kanske gör något så hemskt att man tror att ingen kan älska en efteråt. Men att de alltid alltid alltid ska och kan komma till oss när det är något som oroar dem och orsakar problem. Att det aldrig är deras ansvar att vi hålls utanför, utan vårt ansvar att hjälpa dem med situationen. Jag tjatar och tjatar och tjatar om att även om de så har DÖDAT NÅGON (insert småskrämt fniss från barnen) så måste de komma och berätta så att vi kan hjälpa dem. Även om någon säger att vi föräldrar kommer råka illa ut om de berättar så ska de berätta. Kom till oss, alltid. DET är det budskap jag främst av allt vill förmedla till mina barn.

Att jag älskar dem till vansinnets rand, det vet de redan om

(Det här var en av era önskerubriker)

Den absurda moralpaniken hos föräldrar.

Just specifikt i detta fall handlar det om programmet Philofix där Rakel Wärmländer klippte sönder en docka för att göra en (asful, i mitt tycke, men det hör inte hit) lampa. Folk ba "åh nej, nu kommer min treåring hugga sin bebisbror i nacken med en sax och det är bolibompas fel!". Alltså?!

Jag har skrivit på SVT Debatt om saken. Ni kan läsa det här. Om ni istället vill förfasa er över mänsklighetens olidliga dumhet kan ni besöka barnkanalens fb-sida, där föräldrar upprörs och rasar. Fast jag skulle hellre läsa min text, det skulle jag ju. Helt opartiskt sådär.

(Obs, jag har inte valt rubrik eller ingress!)

Världens bästa tv-serie (spoilervarning)!

Guuud vilken ångest jag fick över den här önskerubriken. Hur ska jag kunna välja EN tv-serie? För visst, jag ropar "Veronica Mars!" när någon frågar om tips på tv-serier, jag har betalat pengar för att det ska bli en Veronica Mars-film och jag är kär i en av huvudpersonerna i Veronica Mars, men ändå... kan jag säga att det är världens BÄSTA tv-serie?

Måste jag ta hänsyn till seriens inflytande på utvecklingen av serier? Måste jag älska varje avsnitt eller kan jag tycka illa om en hel säsong? Vad gäller för att en serie ska kunna kvalificera sig som Världens Bästa? Kvalitet? Skådisar? Handling? Hur mycket den berör mig? Ja, jag tror nog det senaste.

Tre serier har verkligen verkligen påverkat mig. Det kanske inte är de creddigaste serierna eller de som folk generellt skulle kalla för de bästa serierna någonsin, men för mig har de varit jätteviktiga. I omvänd ordning kommer de här, från tredje bäst till bäst, ur detta specifika perspektiv.

3. Kalla fötter.

Människorna är inte särskilt sympatiska. Männen är mansgrisar. Kvinnorna gnälliga. Men de kändes som att jag kände dem, om ni förstår? De var som ett kompisgäng, hur märkligt det än låter. Och sen, när Rachel dog. Jag grät hela kvällen, jag grät i sömnen och jag började gråta flera gånger dagen därpå. Jag gråter när jag tänker på det nu och varje gång jag ser om hela serien (det sker någon gång per år) fasar jag för de där sista avsnitten. Utan Rachel.

2. Veronica Mars
Jag är kär i Logan, jag avgudar Veronica, jag älskar dialogen, fotot, musiken, relationerna, humorn - jag är besatt av hela serien. Men utöver själva seriens episka awesomeness är serien ett perfekt verktyg för att göra någon slags kvalitetskontroll av människor jag inte känner så väl. Ifall de 1) har sett Veronica Mars och 2) älskar serien och 3) dregglar över Logan så VET jag att de är supervettiga människor. Det slår aldrig fel? Om man skulle samla alla i Sverige som bidragit till filmen så skulle det bli Bästa Festen Någonsin, det svär jag på. Marshmallows är aweseome, helt enkelt.

1. The Office (US)

Ja, jag menar den amerikanska versionen. Som till skillnad från sitt original är, vilket inte känns förvånande eftersom det är en amerikansk serie, lättare att se. I åtta år har jag följt Pam, Jim, Michael och de andra. I åtta år har jag skrattat, gråtit, hoppats, varit arg, myst, fnissat, skämts och sett hur deras liv har förändrats och förbättrats - eller försämrats. Jag VET innerst inne att det är en tv-serie och inte en dokumentär, men jag tror att eftersom det är just en mockumentary blir det lättare att komma nära? Eller så är jag bara lättlurad. I alla fall så grät jag när sista avsnittet hade gått. Jag sörjde som att jag hade förlorat några nära vänner. Jag ser om serien med jämna mellanrum och jag älskar dem alla. Förutom Kevin. Jag hatar verkligen Kevin.

Favoritstunder: När Michael friar till Holly, när Michael och Holly rappar och man inser hur bra de är ihop, när Jim kommer in under Pams intervju och bjuder ut henne på en dejt, när Pam håller sitt tal efter att ha gått på glödande kol, när Jim klär ut sig till Dwight, när Jim och Dwight har snöbollskrig, när Dwight får en bobble-head som ser ut som honom, när Andy slår handen genom väggen, när Jim och Pam gifter sig vid Niagarafallen, när alla dansar fram på altargången på deras bröllop, när Michael säger "You cheated on me when I specifically asked you not to?" till Jan, när Michael skriker I DECLARE BANKRUPTCY, Prison-Mike, när de kör "that's what HE said"... jag kan fortsätta natten lång.

Jag måste se om den snart.

Så här bor vi - ja, jag gillar pastell! (Finfina husbilder)

Om jag får säga det själv så tycker jag att det är ett förbaskat fint hus vi har ändå. Nu kanske man inte tycker det om man inte gillar Josef Frank, pastell och sånt, men JAG tycker att det är fint! Vilket ju känns lite bittert med tanke på att vi ska flytta härifrån.

Ja ja, här kommer ett gäng bilder i alla fall. Fotografen tyckte att vi hade det så fint så han tog extra många och mäklaren tyckte det var så fina bilder att hon tog med alla i annonsen, men jag valde ut några många nästan alla och här får ni! Mitt hus, mitt lilla hus!

(Alla bilder är tagna av Richard Ström, Bostadsfotograferna)

Brains...

Jag tror att det tillstånd jag befinner mig i nu är så nära levande död man kan komma.

Ni ser mig med sannolikhet snart som statist i Walking Dead. De kommer inte ens behöva sminka mig.

Stress, panik, hets. Och så vidare.

Nä, men mäklaren tyckte att vi skulle sälja vårt hus nu. Som i NU. Som i att vi fotar på fredag. *insert hysteriskt skratt*

Jag vet inte hur ni andra med barn har det, men känner ni spontant att ert hus är "mäklarfint" en vanlig vardag? Sådär stylat och härligt? Ni med flera barn: känner ni att ni när som helst skulle kunna fota ert hem och det skulle se beboeligt ut? Ni med hus: är det ofta ni tittar er runt omkring och känner att "jaa, det är verkligen fint och städat och perfekt här på en daglig basis"? I såna fall är ni frikkin undermänniskor, för så är det i alla fall INTE hos oss.

Jag pratade med mäklaren igår, sen åkte jag direkt till Ikea, kom hem och målade två garderobsdörrar, röjde undan böcker och spel i vardagsrummet, röjde undan saker i Emmys rum och röjde hela hallen, ovanpå kylskåpen och köksskåpen. Idag åkte jag hem på lunchen och skrev kontrakt med mäklaren, sen åkte jag tillbaka till jobbet, från jobbet direkt till Plantagen, hem för att äta middag och sälja soffa och fåtölj till ett skampris för att bli av med dem, städa ur Majkens rum på 90% av alla leksaker, sen till mamma för att låna tavlor, kuddar, filtar och växter, sen till Ikea igen för att kompletteringshandla och nu har jag precis kommit hem.

Varför sitter jag vid datorn då, om jag har så mycket att göra? Ja, det undrar jag också! Främst för att jag ska sortera den milslånga listan på allt vi behöver göra, men också för att jag är så trött att jag vill sitta ner en sekund. Men nu är det dags att hoppa upp och börja med vårt sovrum. Imorgon är vi lediga och tar trädgården.

Det här med att ha rekordkort tid mellan att ta säljbeslut och dra igång med foto och visning rekommenderar jag nog ingen. Eller jo, Cissi Wallin kan gott ha't.

Tre vägskäl i mitt liv.

Fram tills nyss hade jag svårt att komma fram till tre gånger då jag känt att den väg jag väljer verkligen kommer påverka mitt liv. Det har varit rätt smooth sailing, i alla fall vad gäller beslutsfattande. Dåliga saker som händer har hänt ändå, och inte varit ett resultat av ett aktivt val. Men nu har jag lyckats med att få med en tredje punkt på listan.

1) När jag valde att stanna i Sverige med Min Stora Kärlek istället för att åka som au pair till Spanien. Ni vet, jag är ju en elitist av rang som föraktar alla som inte reser ut i världen och lever livet så fort de kan. Att jag skulle utomlands direkt efter gymnasiet var skrivet i sten långt innan jag ens börjat där. Sen blev jag kär - jättekär - och kände att några månader, ens en ynka vecka, ifrån honom skulle vara olidligt. Så jag avbokade au pair-resan och flyttade till en etta i världens vidrigaste stad: Oxelösund. Resten är, som man brukar säga, historia. 

2) När vi valde att skaffa barn så tidigt. Jag var 20 när jag blev gravid. JA, det var planerat.Ytterst planerat. Och jag visste att jag valde bort mycket annat när jag istället för att spy av häftiga nollningsfester spydde av att det växte ett liv i min mage, men jag har inte ångrat mig en sekund. Det här tycker jag inte ens räknas som ett vägskäl eftersom det var så självklart för mig, men eftersom andra höjer på ögonbrynen när de hör talas om att jag INTE är pingstvän och ändå fick barn under studietiden tänker jag att det platsar på listan ändå.

3) När vi valde att skaffa hyresrätt inne i stan och sålde vårt hus och gav upp landsbygden och trädgården mot asfalt, parker och innerstadsskolor. 

Va? tänker ni kanske nu. När hände detta? Eh, i skrivande stund typ? Vi har inte skrivit på kontraktet för hyresrätten än, men tackat ja till den och det är bara en formalitet, och jag sitter här med värkande fötter och rygg efter att ha rusat omkring hela eftermiddagen för att förbereda inför en kommande husförsäljning. JAG FÅR PANIK! 

Jag har ju ältat detta på twitter och instagram och facebook, så hur många det är kvar som inte vet om denna flytt vet jag ej, men säg helst inte att vi är galna, okej? Jag har tillräckligt mycket ångest redan. Barn SKA ju få springa ut genom dörren rakt ut i grönskan. Man ska ju vilja grilla på sitt enorma trädäck och njuta av fågelsången och grilloset. Vem fan ger upp ett hus som är granne med en kohagen med KALVAR för att bo invid en jättetrafikerad väg? Jo, vi.

Vi har ältat och funderat och ältat igen och jag har haft sån ångest och ja, kanske är det idiotiskt att flytta i november när husägandet är som sämst och vidrigast, och kanske kommer jag gråta blod i juni och knapra prozac för att jag inte bor bland ängar och hagar och syrener längre. Kanske går det inte att väga upp för allt det genom att skaffa ett torp. Jag vet inte. Men nu har vi bestämt oss för det här och jag ser fram emot att ha liv och rörelse omkring mig. 

Kanske får vi inte ens huset sålt och är tillbaka på ruta ett. Ångestnivån hos mig är inte låg nu, kan man ju lugnt konstatera. 

Gnälloff med tvååring.

Jag och Majken har varit ungefär lika gnälliga och sura idag. Jag har sånt där huvudont som man får av att ha tråkigt en hel dag. Vad hennes gnäll beror på vet jag inte, men påfrestande har det varit.

Nu befinner jag mig i ett sånt uttråkat tillstånd att det är helt sjukt. Internet är slutsurfat, familjen är tråkig, jag vill HITTA PÅ något men är så trött att jag bara borde gå och lägga mig. Hjärnan är rastlös och kroppen är utmattad. Värsta kombon.

På fredag ska jag köra stand up - förhoppningsvis blir det av den här gången - och jag borde skriva material. Borde träna. Borde göra massa saker. I stället sitter jag här och är skitsur på allt och alla och får ingenting gjort alls.

En finne på hakan har jag också.

"Fem rätter hela familjen gillar"

Ha ha ha ha ha ha ha. Ursäkta, men ha ha ha ha ha ha. Ha. Ha ha ha. Ha ha.

Näe, det finns inte fem rätter alla i familjen gillar. Jag har funderat och funderat och funderat och är osäker på om vi ens har EN rätt? Jag tror att vi allihop kan enas om langos, men det är på håret. Det är inte bara barnen som är kräsna, det är jag också. Mina barn gillar kött och chark och husmanskost. Min man också. Jag gillar skaldjur, kryddigt, starkt, smakrikt.

De andra kan enas om att spagetti carbonara är jättegott. Jag kan inte äta det. Vi är tre i familjen som älskar musslor, två som ogillar det. Alla älskar pizza förutom Emmy. Jag hatar hamburgare som de andra helst äter. Visst, alla i familjen tycker om pommes frites, men det räknas ju inte som en maträtt? Jo men kanske att fish & chips är en sån rätt som alla gillar faktiskt. Se på fan. Det och langos = friterat är det enda som går hem hos alla? Sunt.

Klassisk barnmat som köttfärssås går inte hem hos Noa, min man hatar skaldjur även om vi andra älskar räkor och aioli en fredagskväll, alla gillar paj men de andra vill ha med skinka i och jag vill ha kanske smakrik ost och grönsaker?

Det är ett totalt fuckup, matsituationen i vår familj. Inget funkar. Så därför försöker jag tänka att så länge vi lagar rätt bra, varierad och halvnyttig och halvkul mat så får de i alla fall med sig den kulturen hemifrån. Sen kanske de aldrig lär sig tycka om chimichangas eller linssoppa ändå, men då får de väl steka fläskkotletter och göra gratinerad falukorv i ugn i sin egen familj när de växer upp. *kräks lite i munnen*

(Det här var ett av era önskeinlägg)

Roller Derby for dummies

Ja, vad är det nu för sport jag sysslar med? Tja, typ som rugby på rullskridskor utan boll, skulle man kunna säga? Typ.

Själva grundprincipen för sporten förklaras bra i den här videon:



För att börja tävla i riktiga matcher, bouts, måste man ha klarat minimum skills - det vill säga uppnå en miniminivå i sitt rullskridskoåkande. När jag säger miniminivå menar jag "extremt högt uppsatta krav tycker jag", för det tycker jag verkligen. Ett krav är att man ska kunna åka 27 varv runt banan på fem minuter, ett annat att kunna åka tre varv baklänges runt banan på en minut, kunna hoppa över ett hinder som är 15 cm högt och mycket mycket mer. Jag kämpar på som fan med att klara det mesta, men är långt ifrån redo att försöka mig på att klara ett prov än.

Roller Derby har sin historia i USA och var stort på 30-talet, men då mer som typ Wrestling, dvs på låtsas och väldigt våldsamt. I början av 2000-talet plockades sporten upp igen av tjejer i Texas, lite underground och riot grrl och sådär. Sedan dess har den spritt sig och det finns nu, som jag uppfattar det, två huvudfalanger:

1) De som gillar den punkiga attityden. Med nätstrumpor och hotpants eller korta kjolar. Där man dricker öl när man kollar på matcherna, där lagen går ut och festar efteråt. Där man sminkar sig och har roliga lagnamn och roliga personliga namn och verkligen vidhåller den där undergroundkänslan där det är en rörelse lika mycket som en sport. Tuffa tjejer i nätstrumpor på skates.

2) De som vill lyfta Roller Derby till att bli en mer seriös sport. Som hellre har sina egna namn än tagna alter egon. Som vill bort från nätstrumpbyxor och som vill starta upp seriespel och kämpa för att sporten blir mer accepterad som en seriös och tuff sport. För herregud vad det är en tuff sport.

Vad tycker jag? Att man inte behöver välja. Jag tycker att man ska kunna kombinera. När det är SM har man seriösa lagdräkter och kan tävla med sitt eget namn om man vill, men att det är precis lika viktigt att behålla undergroundrörelsen och den där känslan av girl power. Typ så.

Oavsett vilket så älskar jag Roller Derby. Jag älskar att åka rullskridskor, jag älskar mitt lag, jag älskar att ingå i en sån cool subkultur, jag älskar mitt namn Geri Hellonwheel, jag älskar hot pants - who knew - och jag gillar att det är en sport för tjejer av tjejer.

Bonusfeature: Hur gick det för min syster när hon tränade med mitt lag?

Jag var bättre! I och för sig hade det varit bedrövligt annars eftersom hon bara varit på ca 4 träningar, men jag var ändå orolig. Hon kunde hoppa en halvmeter upp i luften i hög fart och det är lite typiskt henne, hon är så atletisk. Själv får jag kämpa mig till varje framsteg, och jag tror att hon snart går om mig i skicklighet. Det får väl vara okej antar jag. Jag får väl terapitackla henne när våra lag möts nån gång helt enkelt.

(Det här var ett av era önskeinlägg)

Det här med att ha trettioårskris och varför.

Jag har ju en enorm åldersångest kring att jag fyller 30 i vår. Och det får man inte ha förstår ni, för 30 är ju sååå ungt och jag har ju hunnit med sååå mycket och det är bara larvigt om man krisar när man hunnit med allt redan och om man tror att man ska bli fulare efter 30 så är man ju knappast snygg från början och det är bara poserande och det är helt enkelt patetiskt att tycka att det är jobbigt att fylla 30. Har jag fått veta.

Så här kommer ett försök till att förklara varför jag har sån ålderskris utifrån en företeelse vi alla känner till: helgen!

Fredagskvällen är bäst tycker jag. Hela fredagen är bra, men i början så jobbar man och kan inte styra riktigt själv, men sen slutar arbetsdagen och ju längre kvällen går desto trevligare är det. Man har hela helgen framför sig. Man har inga måsten, det finns fortfarande gott om tid. Det finns inga krav. Man kan festa natten lång eller köpa sig fattig på delikatesser eller gå på bio eller vad som helst. Fredagskvällen är helgens höjdpunkt och nu är min fredagskväll snart slut.

Om jag lever tills jag blir 90 (peppar peppar) så har jag levt en tredjedel nu. Fredagen övergår till lördag, och det här är den springande punkten: jag fattar ju också att lördagen är jättehärlig och underbar och ledig och man kan fylla den med vad man vill, men dagen efter är det ändå söndag och sen så är det slut! Jag kan inte påverka det.

Lördagen har ändå ett visst mått av "vi borde nog" i sig. Man kanske måste städa eller ta med barnen till bibblan eller köpa nya vinterskor eller bjuda över de där kompisarna. Trevliga grejer och mysigt och bra, men man är inte lika fri och förväntansfull som på fredagen. Man vet att söndagen närmar sig. Väljer man att gå ut och festa ordentligt på en lördag så är man bakis halva söndagen sen, det ligger i bakhuvudet. Och då har halva söndagen gått bort och sen så är det slut. FÖR ALLTID!

Det handlar inte om att jag inte kan njuta av min lördag eller att jag tycker att söndagar är hemska, så är det inte. Jag älskar lördagar också. Jag älskar lördagar nästan lika mycket som fredagskvällar, med en skillnad: det är snart över. Man måste tänka till lite. Passa på att hinna med. Vara lite vuxen. Inte slösa bort en timme på att göra ingenting, för helgen (livet) är kort och tar man inte varje tillfälle i akt så kommer det inte tillbaka sen. Det stressar mig. Och jag har inte ens något jag måste hinna med, jag vet ju det. Jag kan teoretiskt sett ägna min lördag åt att pilla naveln eftersom jag var så jävla effektiv där på fredagseftermiddagen, men det spelar ingen roll. Söndagen väntar ändå runt hörnet och SEN ÄR DET SLUT! Sen är det måndag igen och död.

Nu går mitt liv in i lördagsfasen och jag vet att där finns det sovmorgnar och lördagsgodis och såna saker som fredagen inte hade och jag är övertygad om att det kommer vara awesome. Kanske bättre än fredagen till och med. Men den där förvissningen om att allt ligger framför mig, att jag har all tid i världen, den hör fredagen till. Och det är jag inte nöjd med, helt enkelt.

Den här veckan ska vi äta...

Min man skrev matlistan den här veckan, och i ett desperat anfall av "jag är så jävla trött på att skriva matlista" valde han att bara ta typ jättegod onyttig mat? I don't klagar alls, så här kommer veckans mycket populära matlista:

Måndag: Pannkakor (okej, det tycker inte jag är gott, men barnen älskade det)
Tisdag: Köttbullar med potatismos
Onsdag: Ostfylld kycklingfilé med risotto
Torsdag: Chèvre och sötpotatispaj
Fredag: Fetaostbiffar med potatisgratäng
Lördag: Hembakt pizza med salami
Söndag: Langos

Söndag är min favorit, helt klart. Mmm... friterade potatisbröd med vitlök, gräddfil och ost. Kan inte bli bättre! Nä, det kan det verkligen inte.

(Det här var en av era önskerubriker)

En kort presentation av mig själv.

Alltså, jag har en hel blogg som handlar om mig själv så hur jag ska kunna fatta mig kort i detta mitt FAVORITÄMNE, det ställer jag mig frågande till.

Det mest grundläggande först: alla hårfärger jag haft! Aubergine, svart, platinablont, hennarött, vinrött, rosa, mörkbrunt, beigebrunt, blondslingat, orange, cendrefärgat... vänta, jaha? Det är inte sånt folk vill veta mest? Nä men då börjar jag om då:

Jag är kvinna, har en man, tre barn, två katter, hus, social kompetens av en labbråtta på crack, tränar Roller Derby, hyser en hatkärlek till heminredning, älskar att resa trots det dåliga miljösamvetet, är politisk sekreterare för GISSA VILKET PARTI, tv-seriejunkie och forever alltid först och främst feminist.

Född, ej uppväxt i, men återflyttad till Örebro, kallar mig manshatare cirka jätteofta och är allvarlig bara nästan hela tiden, älskar ändå män för att flirta med/dregla över och som kompisar men de behöver kanske inte få rösta?

Jag vet inte vad folk vill veta om andra människor egentligen? Favoritfärg? Favoritgodis? Jag är mentalt sett ungefär fortfarande femton år gammal och då frågade man om favoritartist? Ja, det är ju Håkan Hellström så det kan jag ge er direkt, men i övrigt - hur katten presenterar man sig kort?

Jo! Jag lider av en allvarlig ålderskris då jag fyller 30 i april. Jag sysslar med stand-up så ofta jag kan (vilket är aldrig eftersom jag också har tre barn och en massa tv-serier att se) och ligger bakom den genialiska (inte min egen beskrivning så jag FÅR använda det begreppet) Supermamman.

Jag är gravt beroende av cola zero och Erik Haag och Logan Echolls också. Jag tror att det var allt? Herregud, jag är helt svettig nu av ansträngningen över att inte skriva för mycket om mig själv.

Disclaimer: man bör ta allt jag skriver med en nypa salt. Om jag inte skriver om barnuppfostran. Då är jag dödsallvarlig. För det mesta.

Mvh, typisknarcissist_84

Era önskerubriker!

Åh vad bra förslag jag har fått? Så många rubriker som verkligen känns kul att skriva om. Jippie!

Jag har formulerat om vissa så att de låter mer som rubriker, och här är era förslag:

Den här veckan ska vi äta...

Bästa tv-serien ever!

Klimathotet - hur kan folk fortfarande förneka det?

Sån var jag som tonåring.

Roller derby for dummies.

Viktigaste budskapet till mina barn är att...

Såhär gick det för min syster på derbyträningen.

En kort presentation av mig själv

En vardaglig situation där jag känner livet i mig.

Tre tydliga vägskäl i mitt liv.

Genus och barnuppfostran - hur det funkar i praktiken.

Förlossningsberättelse/r

Tankar om ekologisk mat och kemikalier/ gifter i hemmet

Smink!

Ifall någon nu känner "wait, what, jag vill ju också skriva en önskerubrik!" så hey hey, hasta manana - skriv bara ditt eller dina förslag under det här inlägget så tar jag med dem också. Jag är inte knusslig på det sättet. Eller på något annat sätt. Om det inte gäller typ mat, jag är knusslig med mat. Eller vänta, kräsen är jag då. Ja ja, bäst att sätta mig med det första inlägget som logiskt nog blir en kort presentation av mig själv. Första punkt: har ibland svårt att skilja på knusslig och kräsen.

Jaha, lite panik på det här då?

Det är sju veckor kvar till jul nu. SJU VECKOR!

Varje år tänker jag att jag ska vara ute i god tid med att planera och inhandla julklappar och pynt och allehanda julting och varje år brukar jag faktiskt lyckas med det rätt bra också. I år har jag inte ens en aning om vad jag kan tänkas ge någon av mina familjemedlemmar. Inte den ynkaste aning. Jag tycker att det är sjukt att bara köpa saker för köpandets skull och vill helst bara köpa saker som barnen behöver, men jag tror faktiskt inte att mina barn blir glada om de enbart får böcker, kläder och fingervantar i "onesize" i olika färger.

Jag har en enda julklapp färdig och det är till någon jag inte ens byter julklappar med. I övrigt är det helt tomt. Till mig själv kan jag däremot tänka mig det allra mesta, men nu ska jag ju inte köpa till mig själv heller. ÅÅÅH!

Mina två äldsta leker inte ens med leksaker. Kan man köra hela linan ut och enbart köpa saker kopplat till deras respektive intressen? Bara ryktborstar och fotbollsstrumpor under granen och JA, exakt så stereotypa intressen har mina barn so help me god.

Själv önskar jag mig nya hjul.

Siffror och nuffrer.

11 år hade vi varit ihop igår när vi gick ut och åt indiskt och pratade och drömde om att flytta in till stan där det finns liv och rörelse och tända lampor och inte bara kompakt mörker och lera.

27 år är min syster som var på besök i helgen. Det syntes tydligen inte när hon var med på min Roller Derby-träning och fick frågan om vem av oss som är äldst. Yes! YES!!!

5 cm kortade jag Noas hår med och för första gången blev det jättefint när jag klippte honom. Det tar sig!

4.5 h har jag sammanlagt tränat i helgen, så nu är jag sjukt trött och sliten. Och har ont i ett knä efter en hård smäll i golvet.

3 minuter, ungefär, tog det för Emmy att ta sig runt banan idag när hon var med i sin första hopptävling. Bommarna skulle ligga på marken hade vi fått veta, men det gjorde de inte riktigt. Så några skutt fick lilla ponnyn till och Emmy fick en rosett efter en felfri runda. Jag ser en lysande framtid som ponnymorsa framför mig.

16 minuter till orkar jag vara vaken. Max.

1 fråga har jag till er och det är ifall ni kan tänka er att lämna förslag på titlar på blogginlägg ni vill att jag ska skriva? Typ "Varför jag alltid gör bort mig" eller "Såhär sminkar jag mig" (alltså verkligen inte relevant i mitt fall, men det är ju EXEMPEL!). Förväntar mig inte lika många svar som Katta Kvack, men i alla fall några förslag i kommentarsfältet vore hyggligt ty min bloggförmåga är just nu ungefär lika stor som min ork att resa mig ur soffan för att gå på toaletten. Obefintlig.