OKRISTLIGT tidigt säger jag.

Är kanske inte jättepepp på att hoppa på ett tåg klockan tjugo över sju imorgon bitti? Jag HATAR att gå upp tidigt och även om det är lättare nu i maj än i november är det fortfarande svinjobbigt. Jag orkar inte. Och nej, jag kan inte sova på tåget eftersom det är en jobbresa och det rimligaste är att ägna tiden åt lite jobb när vi ändå är samlade allihop.

Jag säger "rimligaste" för inte är det det bästa för min skönhetssömn direkt.

Avskyr avskyr avskyr att gå upp tidigt. Hatar det! Jag hatar också att åka tåg eftersom jag blir så himla åksjuk och så klart inte hittar min åksjukemedicin. Jahapp.

Det blir säkert bra ändå till sist men nej, peppen just nu är inte enorm inför resan imorgon. När vi väl är framme blir det bra.

Come on Barbie, let's go party!

För att inte ha världens domedagsstämning här inne tänkte jag att vi kunde prata om något roligare, nämligen: 90-talsmode! Det har ju blivit ytterst trendigt igen och eftersom 90-talet är BÄSTA ÅRTIONDET NÅGONSIN kan jag inte låta bli att känna mig lite nöjd. Inte med magtröjorna, känner inte riktigt att de är min grej längre, men mycket annat.

Helt plötsligt börjar jag fundera på om en 30-årig trebarnsmorsa kan ha tunn klänning över t-shirt. Om det vore märkligt om jag återupplivade min garderob inspirerad av Elin i Fucking Åmål? Kanske att jag sneglar en hel del åt platåskor? Ja, det gör jag.

Får man återuppleva sitt högstadiemode eller är det reserverat för folk som typ går på högstadiet nu? Det är det va? Ante mig.

Väskan! Klänningen! Åh att få vara 10 år yngre. 

Sen sist.

Vi var i sommarstugan. Vi grillade marshmallows och monterade studsmatta och badade flera gånger. Det var 19 grader varmt. Vi drog oss hemåt när åskan mullrade in och sa att nästa gång ska vi sova över. Ikväll är "nästa gång", så jag ska packa rena lakan och vi ska ta med luftmadrasser och vi ska möblera om. Jag känner mig trygg och hemma i sommarstugan redan. Vi har bara varit därifrån några dagar men jag längtar dit. Det kommer så klart plana ut det också, det här mysvurmandet, men just nu vill jag bara tillbaka till den lilla oasen av grillning, bad och spraymålning.

För under tiden vi var hemma var det val. Och vi vet alla vad det positiva var och vi vet alla att högerextrema marscherar framåt och vi är alla rädda. Jag är rädd. Jag är vit medelklass och jag är rädd även om jag förstår att det uppfattas som poserande. Jag behöver inte vara rädd för att nån ska attackera mina barn, som är vita och blondish. Jag behöver inte vara rädd för att någon ska se på mig att jag avskyr deras åsikter eller att jag är fel. Jag smälter in, jag är stereotypt kvinnlig, lever i kärnfamilj och är vit som en lilja. Jag är inte hotad personligen. Men jag är ändå rädd.

Och så klart är det ingenting mot de som faktiskt hotas direkt av de växande brunskjortorna. Som börjar känna sig ännu mer otrygga i ett land de trodde att de skulle kunna känna sig trygga i. Som börjar fundera på om de faktiskt kommer behöva fly igen. Som inte kan drömma om semesterresor till ett land där högerextrema partier blev störst i EU-valet. Som på grund av sitt utseende och sin hudfärg och sin härkomst eller sexuella läggning har pekats ut som problemet och "de andra". Jag kan inte ens förstå hur rädda de måste vara.

Sen säger man att vi ska inte vara rädda inte ledsna inte sörja vi ska organisera oss jobba kämpa emot visa dem säga emot och jag känner att ja, det ska vi. Så klart. Men jag vet inte hur. Jag fattar inte hur det här kan hända och när man inte fattar kan man inte göra något. Man röstar inte på högerextrema för att man är obildad, det är klassförakt att säga så trots att SD är störst i hålor med låg utbildningsgrad. Man röstar inte på SD för att man är rasist, det är en förenkling. Egentligen är de bara missnöjda. Man röstar inte på SD för att man är missnöjd med andra partier, det är att förminska rasismen att säga så. Man röstar inte på SD för att man är okunnig om vad de står för, det är farligt att tro att motståndet inte är påläst. Jag vet inte vad som är kvar. Jag förstår inte hur man kan rösta på ett öppet rasistiskt parti om man inte är rasist. Jag förstår verkligen inte och det gör mig så himla uppgiven. Det är jättebra att andra kan, förstår, orkar och vet. Jag gör inte det, jag är mest ledsen just nu.

Så jag åker ut till min sommarstuga och gömmer mig lite från verkligheten. Jag har lyxen att göra det och jag utnyttjar den till fullo. För jag vet inte vad annat jag kan göra just nu faktiskt.

Kvinnohatet är all around us, it's everywhere we go

Nämen ni vet hur man sitter och pratar med en kollega/bekant/dagisförälder och de plötsligt säger något som de tycker är helt vanligt och rimligt och "sanning" medan ens egna larmklockor bränner av ett enormt VARNING FÖR INTERNALISERAT KVINNOHAT och så sitter man där och ba eh... va... näe?

För att förtydliga vad jag pratar om kan jag ge ett exempel:

- Ja jag är ju för fri abort och så men tycker inte det ska användas som preventivmedel. Dessutom undrar man ju lite hur svårt det kan vara att se till att inte bli gravid så ofta? Men för fri abort det är jag ju, så måste vi ha det! Sverige har kanske lite höga gränser för när man får göra abort dock, jag såg någon video och barnet ser ju ut som ett barn redan i 16:e veckan och...

Okej, först och främst är man inte för fri abort om man börjar villkora aborträtten med att man inte borde göra si eller så. Bara ett påpekande. Sen varför det är kvinnohat: det bygger på en föreställning om att även när kvinnor bestämmer över sin egen kropp så gör de det på fel sätt. De dödar små barn, de ser inte till att hålla på sig alternativt kan inte sköta sina preventivmedel. I en perfekt värld finns inga oönskade graviditeter och om de finns så är det på grund av slarv eller oansvariga kvinnor. Och om en sån slarvig kvinna nu ändå dummat sig och gjort sig själv gravid så kan hon väl få tillåtas göra abort då, för mänskliga lagar ska vi ju ha, men det ska vara belagt med skuld och skam och lite hyschpysch. När jag var tonåring var jag LIVRÄDD för att bli gravid. Det skulle vara det värsta jag kunde tänka mig. Alltså verkligen, det stod högst upp på min livräddlista. Nu kan jag undra varför, det hade ju bara varit att göra abort? Men abort framställs som något fel och hemskt och jobbigt och svårt och för många ÄR det ju så, jag säger inte emot det, men för många är det verkligen ingenting alls. Inte ett stort ingrepp, inte en jobbig grej, bara en lösning på ett uppkommet problem. Och när man säger att vi kanske borde lätta på tabut kring abort så kommer folk och hävdar att SÅ kan vi ju inte ha det för tänk om folk skulle börja göra abort lättvindligt till höger och vänster? SOM ATT VUXNA KVINNOR INTE KAN BESTÄMMA ÖVER SINA EGNA KROPPAR UTAN ATT SAMHÄLLET SKA SHAMEA OSS TILL ATT TA "RÄTT" BESLUT? Dessutom undrar jag lite försynt: vilket är den reella risken: att miljontals kvinnor skaffar den nya hobbyn "göra abort" eller att ännu fler dör eller skadas allvarligt på grund av illegala och osäkra aborter? Alltså förlåt, got a little carried away här men när folk börjar ifrågasätta aborträtten blir jag fan galen.

Eller som när man kanske pratar löst om skilsmässor och hur det funkar och så säger nån att:

- Ja, men det ÄR ju så tråkigt att män blir diskriminerade så mycket i vårdnadstvister. Kvinnor som pratar om att de vill ha jämställdhet tycker tydligen inte att det inte alls är viktigt när det kommer till barnen och domstolarna favoriserar ju mammorna hela tiden.

Varför det är kvinnohat: oj, så mycket att gräva i här. Men vi kan väl börja med att måla upp mammor som manipulerande väsen som inte vill släppa ifrån sig sina barn. Ja, det finns fula och jobbiga vårdnadstvister. Ja, det finns föräldrar av båda könen som saboterar umgänge och ser sig som den bästa föräldern. Och ja, i omvärldens ögon är mamman alltid primärföräldern. Men. Visste ni att en pappa som slår mamman inte alls förlorar vårdnaden av barnet? Nej för serrni, ett barn behöver ju inte nödvändigtvis ta illa upp av att pappa spöar mamma, han kan ju vara en bra förälder ändå! (Nej.) Och visste ni att papparättsrörelsen, som vissa faktiskt tror står för bra saker, går ut på att ljuga och manipulera situationer så att det ser ut som att kvinnor förhindrar världens bästa familjefäder från att vara med sina barn?

Såhär: JA det är ett problem att män ofta anses vara och ofta beter sig som andra klassens föräldrar. Det är ett problem när man går till bvc, det är ett problem när barnet föds och det är ett stort jävla problem när pappor väljer att jobba MER efter att barnet fötts än innan. Det är ett problem när barn hellre pratar med "ingen" än med sin pappa om sina problem. Det är ett problem att många pappor aldrig läst en bok för sina barn. Det är ett problem att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden för att de förväntas ta huvudansvaret för sina barn. Det finns enorma problem med den här rolluppdelningen och de problemen slår åt båda hållen. Det innebär inte att det finns en enorm konspiration som går ut på att män inte får rätt till sina barn. För faktiskt finns det inget som heter "rätt till sitt barn", det finns bara barnets rätt till bra föräldrar och som verkligheten ser ut idag finns det extremt många pappor som faktiskt inte är föräldrar alls. Och som självklart inte ska ha vårdnad då. Vill ni läsa mer i ämnet rekommenderar jag: Sanningen om papparättsrörelsen.

Sen också: det här med att hela tiden säga att vi lever ju i ett jämställt land men det är tydligen inte så viktigt när det gäller vissa frågor? Eh NEJ vi lever inte i ett jämställt land och inte fan är det några andra än vi feminister som kämpar för att pappor ska ta sin halva av ansvaret i föräldraskapet. Hör sällan jättemånga antifeminister lobba för kvoterad föräldraförsäkring, just saying.

Vi tar ett tredje exempel också eftersom jag har barn som behöver läggas och jag hatar barnläggning just nu så jag sitter hellre här och bloggar lite upprört. (Lol just kidding, jag är som en vårvind som sveper genom hemmet och luktar ren tvätt och söver alla barn med ett leende. Eller inte söver, jag har ingen kloroform. Eller är det kloroform i löven? Nej det är klorofyll. Jag har ingen klorofyll heller.)

- Alltså jag hatar verkligen hur Beyoncé/Rihanna/Lady Gaga (obs väldigt sällan Lady Gaga eftersom hon är vit och "mer konstnärlig och mindre sexig" i sin nakenhet tydligen) är som förebilder för unga tjejer. De åmar sig på scen, skakar på sina rumpor, klär sig avklätt, trånar, plutar, kråmar, sexar... ja men ni vet. Jag tycker att det är hemskt att våra barn ska växa upp och tro att det är såhär man ska bete sig som tjej.

Oh, den här är svår! Den kommer nämligen ofta från feminister eller medvetna människor som tror att man på något sätt klagar på systemet genom att klaga på individen. För det första är det ju rätt uppenbart att det blir skevt att klaga på någon som lever inom ett förtryckande system och anpassar sig efter det, men för det andra är det märkligt att helt ta ifrån dem all deras agens på samma gång. De blir alltså både skyldiga till att återupprätthålla ett system som de själva är fast i och på samma gång så viljelösa att de inte kan bestämma något själva. Det går inte ihop.

Ponera att Beyoncé inte vill klä sig som hon gör. Att hon hellre hade trivts mer påklädd och icke-sensuell. Att hon aldrig hade velat skakat en rumpa ever. Att allt hon gör beror på att hon säljer bäst på det sättet, att hon är fast i en roll för framgång och pengars skull. Ponera att det är sant: på vilket sätt gynnar det något att klaga på henne då? Om man förutsätter att omvärlden: skivbolag, manager, pappa, bankir (jag vetefan) säger åt henne att ha på sig kroppsstrumpa och skaka varje liten kroppsdel på scen, på vilket sätt kommer man åt dem genom att skylla på henne?

Eller ponera att Beyoncé VILL klä sig som hon gör? Att hon trivs jättebra i tighta klänningar, korta kjolar, glitter och sexig dans. Att hon aldrig känner sig så tuff som när hon har högklackat och dansar runt på scen? Om man då kritiserar henne för hennes sätt att klä sig är vi tillbaka på antifeministernas sida eftersom de gärna vill kritisera kvinnor för att vara för sexiga, för fula, för tjocka, för smala och vill skapa en mall där ytterst få kvinnor passar in. Vi klär oss för fult, för sexigt, för töntigt, för tantigt, för provocerande, för manligt... listan fortsätter in i evigheten. Vem vill vara på den här sidan egentligen? Inte jag.

Så oavsett om någon kvinnlig artist (nu tog jag Bey som exempel eftersom hon alltid får vara exempel och det var väl rätt trött gjort, men som sagt mina barn vägrar sova så jag är inte ett under av energi just nu) väljer eller inte väljer att klä sig på ett vist sätt uppnår man cirka noll av att kritisera dem för det. Man kan välja att kritisera skivbolag som väljer att promota artister på ett visst sätt, man kan kritisera media för att porträttera artister olika beroende på deras kön men att kritisera enskilda kvinnor för vad de har eller inte har på sig? Snälla släpp det.

Det finns ju tusentals exempel till men läggningskaoset har nu eskalerat till att jag har en treåring i en koja av wellpapp i mitt vardagsrum så jag får nog lämna det nu.

Poängen är att det finns överallt, hela tiden. Små kommentarer som kanske inte verkar så dumma, ibland kanske vettiga vid första tanken, men som vid vidare granskning inte håller. Och då måste man försöka våga säga till. Det blir dålig stämning och man kanske blir sedd som den där jobbiga tjejen som alltid ska, men om man orkar, vågar och kan så bör man säga till. För jag tror att man mår bättre sen. Det kanske är det enda som händer, att man mår bättre av att inte sitta tyst när nån häver ur sig något kvinnofientligt, men det får vara gott nog.

Nu jävlar ska mina barn sova.

Vissa kvällar.

Är helt enkelt perfekta. 

Så enkelt är det

Och sen skojar jag bort allt som vanligt.

Ibland får jag så himla fina kommentarer eller inboxmeddelanden eller mail. Typ att någon har blivit starstruck eller helt begeistrad när jag kommenterat något, sett mig på stan men inte vågat hälsa eller liknande. Vilket ger mig två reaktioner samtidigt:

- Total hybris. Ha! Jag är nästan känd! ALLA ÄLSKAR MIG JAG KOMMER TA ÖVER VÄRLDEN!

- Total chock. Eh... varför då? Va? Jag fattar inte, blandade nån ihop mig med Elsa Billgren igen? Eller va?

Den första reaktionen kommer sig väl av att jag alltid tycker att alla borde älska mig och att jag rimligtvis faktiskt BORDE vara världshärskare eller åtminstone få bestämma något i mitt eget hem*.

Den andra reaktionen kommer sig väl av att jag oftast läser såna här grejer i mysbyxor i min soffa när jag ser ut som jabba de hutt och känner mig som bambi på hal is efter ännu en misslyckad derbyträning och verkligen inte förstår hur nån kan tycka att detta *pekar fiktivt på den bild av mig själv som jag målat upp, häng med lite här nu* är coolt. Sen tänker jag på hur det måste vara att vara storbloggare som självklart får såna här fina små karameller hela tiden. Tänker på de som får brev, paket, telefonsamtal, fanbilder, blir avritade. Vad gör det med ens självbild egentligen? Ens ego? Ens självkänsla? Alltså jag säger inte att det är negativt, jag tror att det är jättebra att visa sin uppskattning. Jag vet bara att JAG, aka hon som på fyllan säger saker som "nä men jag är ju lite internetkänd faktikst" (skjut mig nu), skulle nog få ännu mer hybris då.

Sen gör jag som vanligt och tackar helt överdrivet för att sen skämta bort allt. Så klart, hur ska man annars hantera beröm?

*(True story: i min familj bestämmer min mamma och min man allt över mitt huvud. Nästa vecka är jag borta fre-lör och tydligen ska min familj hänga ute i vår sommarstuga tor-sön. Min mamma och man har redan planerat hur jag ska ta mig ut när jag kommer med tåget, var vi ska ställa studsmattan i trädgården, när vi ska installera nya toaletten och jag tror inte att nån av dem skulle märka om jag försvann i nån vecka eller så. Eller jo, det skulle de ju. Vem skulle annars ta hand om barnen och laga mat? NÄ JAG ÄR INTE BITTER! Det är ju kul att de har en bra relation och allt sånt.)

Läggningarna just nu.

Ok så jag VET att läggningarna ska vara en stund då man reflekterar över dagen, pratar, läser, myser och har en allmänt trevlig stund innan det är dags att sova. Jag vet det.

Men jag mår inte bra just nu och är så trött och Majken krånglar i flera timmar varje kväll och de stora barnen slåss och bråkar så istället för mysiga stunder som Bra Föräldrar har befinner vi oss i ett läge där varje kväll är skrikfest deluxe åt alla håll och kanter.

GÅ OCH LÄGG ER!
JAG VILL HA EN BANAN!
VARFÖR FÅR HON SOMNA I ER SÄNG?
MEN TYST JAG KAN INTE SOVA!
JAG VILL HA EN BOK TILL!
HÅÅÅÅLL TYYYYST OOOOOCH SOOOOV JAAAG BLIIIIR GAAAALEN!
JAG VILL OCKSÅ HA EN BANAN!
NU FÅR FAN DU GÅ UPP OCH SÄGA TILL DEM JAG ORKAR INTE MER!
TYST OCH SOV NU!
JAG ÄR TÖRSTIG!

Alltså det måste vara skönt för alla föräldrar som läser den här bloggen att ha något att jämföra sin lägstanivå med och ba "nä, men SÅ illa är det i alla fall inte hos oss!".

Det här med att bo i stan, en gång för alla.

Ja okej jag tjatar om vår flytt som om vi är de enda som någonsin sålt sitt hus till förmån för en hyresrätt i stan. Men när vi stod inför detta ganska ovanliga och svåra beslut googlade jag som en besatt och läste varenda forumtråd och varenda liten artikel om att bo i stan med barn. Så om någon befinner sig i samma sits som jag gjorde då hoppas jag att våra erfarenheter såhär några månader in hjälper till.

Först och främst: jag tror att det här kanske är det bästa beslut vi har tagit? Förutom att bli ihop och bilda familj då så klart. Men alltså på allvar så är det så vansinnigt bra för oss. Här kommer en liten uppräkning på varför:

1) All tid vi sparar. Förut tog det en halvtimme att leta sig in till stan/aktivitet/träning och parkera bilen. Två i familjen kunde inte ha något inplanerat samma eftermiddag/kväll eftersom allt då krockade. Enkla saker som att handla, fixa nya gummistövlar eller fika med barnen tog en evighet. I alla fall en halv dag. Och herregud vad krångligt med bilstolar och skrapa bilen och parkering och och och. Nu hinner jag på min träning efter att nån av barnen har varit på sin. Ja, det är lite pussel och stress ibland, men det är inte en omöjlighet. Det funkar! Livspusslet går liksom nästan ihop nu när vi bor i stan.

2) Det är så förbaskat smidigt. Jaha, jag hade glömt köpa en ingrediens till maten, då springer jag väl och gör det då. Eller jaha, idag sket sig allt och vi var trötta, men då går vi väl runt hörnet och köper hämtmat istället. After work? Inga problem, jag svänger förbi OCH KAN DRICKA ETT GLAS VIN! Inga problem, vi bor ju precis vid allting. Ifall jag är hemma och vabbar med ett barn kan det andra gå till skolan själv, ifall vi ska någonstans kan jag lasta på Majken på cykeln och dra iväg utan att vänta på att bilen ska vara hemma.

3) Det sociala. Jag kan slänga ut en förfrågan på facebook ifall någon vill se på ESC med mig och vips så sitter det sex tjejer i min soffa. Det hände ALDRIG när jag bodde på landet för vem orkar ta sig ut dit? Dessutom är det mycket mer lektillfällen för barnen också eftersom det bor barn överallt här. På gården bor några klasskompisar, i husen omkring bor några andra från skolan och exakt varje gång vi varit i stadsparken har barnen hittat några kompisar att leka med. Det är liksom en sinnessjuk skillnad från att bo granne med en förvisso mycket vacker kohage men noll barn så långt ögat kan se.

4) Grejerna att göra. I fredags hängde jag och Majken på stan i flera timmar. Vi fikade på cafét här på gården, vi hälsade på några från jobbet, vi köpte jordgubbar, vi klippte hennes hår, vi köpte en solhatt och lite kläder, vi strosade och kollade på folk, vi lunchade ihop och sen så avslutade vi med att hon sprang i en stor fontän på ett torg och blev dyngsur och genomlycklig. I lördags gick jag, Emmy och Majken till stadsparken, hade picknick och Emmy hittade en klasskompis som hon stannade med när jag var tvungen att gå hem och byta om på en väldigt blöt Majken som badat i en ankdamm. Sen kunde jag uträtta några ärenden på stan, hämtade upp Emmy och hennes kompis i parken varpå de fortsatte att leka hemma hos oss. Sen kom resten av familjen hem framåt kvällen, jag sa hejdå och cyklade till en fest. Såna dagar hade aldrig existerat förut. Aldrig!

Nu kommer vi ju komplettera med en sommarstuga där vi kan släppa ut barnen på tomten, ha en studsmatta och nära till bad och jag tror att det är bästa kombon. Men om man inte vill/kan ha en sommarstuga är jag övertygad om att det funkar jättebra ändå. Att bo mitt i stan med barn är faktiskt än så länge alldeles alldeles underbart för oss. Det enda tråkiga är att katten inte trivs, men det får bli ett annat inlägg.

Hela parken full av inkompetenta föräldrar.

Klarblå himmel, gassande sol, svettiga föräldrar i linne och shorts står och gungar sina barn som de klätt i långärmade tjocktröjor, byxor och mössa.

Jag fattar inte hur en sån grundläggande grej som hur man klär sina barn ska vara så himla svårt för så många? Vill ni skydda mot solen är tunna heltäckande kläder rimligt, annars är det sommarkläder när det är sommarvarmt. Om man som förälder står i linne och shorts ska barnet ha kläder motsvarande värmen i linne och shorts. Det är inte svårare än så.

Att vara i stadsparken en varm dag i maj är en studie i inkompetens bland föräldrar. Samt en studie i olika nyanser av knallröda barnansikten.

Det här med att vara en förebild.

Senaste nytt i bloggvärlden är att folk vägrar vara förebilder längre. Gott så, jag har alltid vänt mig emot vår vilja att tillskriva kvinnor ett värde som förebilder snarare än ett värde som individer. Man ska kunna vara mänsklig och ändå kunna driva en blogg. Eller man och man, kvinnor. Vi vet ju alla att det bara, enbart och endast gäller kvinnor.

Men, två saker vill jag ändå påpeka i denna glädjeyra där alla ropar halleluja och kastar imaginära korsetter omkring sig och det är dessa:

1) Om du inte vill vara en förebild vore det kanske jättebra om du slutade predika? Om man som Underbara Clara lägger sitt engagemang på visa upp sin livsstil som Det Rätta Valet så får man högre krav på sig att leva upp till en idealbild än om man inte använder sitt liv som en moralisk kompass.

2) Att säga upp sig från förebildsskapet (?) är inte att svära sig fri från kritik. Nej, det är inte okej att döma kvinnor i offentligheten utifrån vilken bild de kanske ger av sig själva till unga tjejer eller andra kvinnor. Alla ska få vara individer och bedömas utifrån det och jag vet att gränsen är hårfin och svårbalanserad men kritik mot dumheter måste fortfarande få finnas. Så även om nu Clara sagt upp sig så är det fortfarande rimligt att hon får stark och högljudd kritik när hon bloggar om dumheter som det episkt knasiga tandkrämsinlägget häromdagen. (Kort recap: fluor är gift, våra barn förgiftas av Bamse) Den kritiken ska hon inte få för att hon som mamma kanske skrämmer upp andra mammor, eller för att hon som kvinna borde ägna sig åt viktigare saker än sitt barns tänder eftersom det är för oviktigt för en karriärskvinna. Den kritiken ska hon få för att hon skrev något bat shit crazy.

Det var väl det jag hade att säga.

Aj oj aj.

Är inne på sjätte eller sjunde veckan med huvudvärk dygnet runt nu. Man blir ju inte jätteglad och pigg av ett sånt mående, det blir man inte. Somna med huvudvärk, vakna med huvudvärk. Repeat i all evinnerlighet och man får ett rätt bra recept på en sur jävla tjej.

Antingen har min b-vitaminbrist kommit tillbaka eller så har jag blivit pollenallergiker på gamla dar. Alternativt så är jag döende men det hoppas jag verkligen verkligen att jag inte är. Imorgon ska jag prata med vårdcentralen, jag lovar.

Lagom kul det här.

Jag ba: lägg av med härskarteknikerna och drygheten asså ba

Å

Det här.

Så urbota dumt, förminskande, pinsamt, drygt, föraktande, elitistiskt, larvigt, TRIST?

Alltså, jag tycker att ungdomsspråk i text är bland det roligaste jag vet. (Ni ba: no shit?) (Way to bevisa min poäng där direkt) Jag tycker att alla ska ha tillgång till att uttrycka sig på det sätt de vill och jag älskar att det finns så många unga, politiskt aktiva och jättecoola tjejer som har del i det politiska samtalet som de bara kan ha på sociala medier. Inte fan finns det någon annan plattform som ger artonåringar möjlighet att nå ut till en bredare publik. Tidningar och radio slänger inte direkt utrymme och tid efter unga arga tjejer som vill förbättra världen? Jo, det hände en gång och vi fick Linda Skugges karriär och det var liksom it.

Så när man som medelålders kvinna med statusjobb hackar på en yngre tjejs språkbruk sådär är det så jävla unket. Även om nu Ulrika efteråt menar att hon inte hade en aaaning om att det var en tonårstjej och att fjortis för henne faktiskt jag lovar och svär betyder omogen oavsett ålder så är det unket. Det är förminskande och axelklappande och lilla gumman-osande och ett sätt att trycka till som faktiskt inte är särskilt snyggt, alls. Dessutom otroligt snävt och märkligt ur ett kommunikationsperspektiv.

Dessutom, som Clementine påpekade, är det ju ett rätt välkänt retoriskt grepp? En stilfigur för att nu använda ett retoriskt begrepp. Precis som att jag älskar att blanda engelska och svenska och överdriva svordomar och tonårsspråk (från MIN tonårstid nota bene, inte fattar jag vad folk säger nuförtin hå hå ja ja) men kan hålla det ytterst strikt och akademiskt när jag måste. På samma sätt använder sig andra av twitterspråk eller instaspråk eller roliga interentuttryck som att man är "så pass trött ATT" eller vad man nu lagt sig till med för tillfället. Det säger absolut ingenting om ens förmåga att kommunicera i skrift eller i tal i övrigt, snarare tvärtom: en förmåga att ta till sig och adaptera sitt språkbruk efter den rådande jargongen på det valda forumet visar att man är flexibel och kan anpassa sin uttrycksform efter sina mottagare. Att man som copywriter inte har koll på det? Att man som copywriter försöker hävda någon slags "alla måste kommunicera inom en viss ram"-devis? Jag har svårt att förstå mig på det hela mer än att det är totalt dumt.

Men vad vet jag om hur man kan diskutera (politik) på olika sätt. Jag har ju visserligen en examen i kommunikationsvetenskap, har läst retorik och jobbar som politisk sekreterare men jag använder mig ju ofta av både ba, liksom och typ så jag menar... jag är ju körd sen länge.

Som sagt. Urbota dumt.

Hej sommarstuga och långa somrar

Visste ni att om man blir med sommarstuga så är det en garanti för att somrarna kommer vara långa och varma, att alla ska vara sams och att ingen någonsin blir uttråkad igen? Jo, det är sant, för PRECIS så är det i mina fantasier nu när vi har skaffat sommarstuga.

Jag och min mamma han titta på exakt tre sommarstugor, den vi köpte inkluderad, för när det är rätt behöver man inte leta mer. Och gud vad rätt det här känns. Några tecken (tror ej på sånt, men vi kan ju låtsas) på att detta är den bästa stugan någonsin för just oss:

- Vi var ensamma på visningen = vi var de enda som såg hur bra stugan var = vi kunde få den billigare.
- Den ligger precis vid en jättefin badsjö med klart brunt vatten vilket har stått överst på min önskelista gällande stugor.
- När vi gick omkring i stugan insåg vi att det fanns både en sån lampa som jag letat efter jättelänge samt sockerlådor som var superfina. När vi frågade om mäklaren trodde att de kunde ingå i ett eventuellt köp så sa hon att ALLA inventarier ingick. Dvs fina grejer, fula grejer, liten båt, flytvästar - allt!
- Igår när mamma skrev på kontraktet fick hon veta att det vi trodde var badplatsen (jättefin brygga och grillplats och båtplats), det var ju "självklart" inte där man badade med småbarn utan istället ska man gå en bit till och komma till en liten strand där barn kan bada. Detta fick vi alltså reda på efter att vi bestämt oss för att köpa den?

Ja, ni ser. Allt pekar på att den här stugan garanterar somrar som är lyckliga, soliga och fyllda med jordgubbar livet ut allra minst. Eftersom flytten in till stan blev precis så bra som vi hoppades på kommer självklart även min drömbild av att ha en sommarstuga slå in. Så klart!

Nämen Finlands kung, det är ju...

Fakta: Jag är sjukt oallmänbildad har jag insett efter en vår av quizkvällar på lokala puben varje söndag. De frågar om Ukraina och sport och fan och hans moster och det enda jag vet är att Birros moster heter nej det vet jag ju inte heller. En gång var det en fråga om knoppar där man skulle identifiera sex olika knoppar? Vi fick noll poäng.

Fakta: Jag ska medverka i Jeopardy om några veckor.

Nu tar vi allesammans och sätter oss i ring, håller varandra i händerna och hånskrattar åt detta. Sen kan ju ni fortsätta med något annat under tiden som jag hyperventilerar och försöker plugga in Sveriges regentlängd och vad som egentligen skiljer Händel och Haydn år.

Om hur man pratar med sina barn.

Ibland tänker jag på hur mycket vi förmedlar till våra barn utan att faktiskt mena det. När vi försöker få dem att gå med på att vi slänger en uttjänt leksak så säger vi "men den är ju gammal, du ska få en ny" och får dem att förstå att gammalt ska slängas och nytt är bättre och så föder vi ännu en generation konsumtionshetsare eller när vi säger...

Eller vänta. Ja, sånt tänker jag på ibland. Sen tänker jag att det vore ju sjukt bajsnödigt och stelt att hela tiden vakta sin tunga när man pratar med sina barn, så att man KANSKE, gud förbjude, skulle vara mänsklig och säga nåt som inte är helt igenomtänkt. Som att vi föräldrar inte är en produkt av vår kultur och vårt samhälle och liksom ska lyckas stå utanför det för att uppfostra perfekta individer som även de är obrydda av det samhälle de växer upp i? Ha!

Så då skiter jag i alla såna tankar. Och det är därför jag aldrig kommer bli en barnuppfostringsexpert som folk länkar till på Facebook. (Också för att mina barn främst säger saker som "jag måste hoppa femhundra mörkt innan jag vill lägga mig" istället för typ "det gör ont i mitt änglahjärta när du rynkar din panna av irritation mamma". Också lite därför.)

What a difference a day makes.

Det är märkligt det där, hur humör och ork och inställning varierar så otroligt mycket från dag till dag. Idag har jag jobbat 13 timmar och haft ont i huvudet och det har regnat och varit kallt men istället för att gråta har jag skrattat en hel del. Otroligt mycket bättre än igår helt enkelt.

Nu tar jag helg och på lördag ska vi ut till vår lilla sommarstuga som vi nästan köpt, nästan nästan, men det berättar jag mer om när allt är klart. Men håll tummarna för att vi inte hittar en tokmöglig vind så är ni snälla?

Läget just nu.

Jag är ledsen för att kompisar inte hör av sig och är ledsen när de hör av sig och jag måste tacka nej för att jag har för mycket att göra. Jag är ledsen när jag vet att de träffas och jag bara inte orkar vara med för att jag är trött. Jag är stressad över att jag har mycket att göra och jag får dåligt samvete över att jag inte gör tillräckligt mycket. Jag är inne på femte veckan med konstant huvudvärk. Jag har gråtit flera gånger den här veckan och det är bara onsdag. Jag är för trött för att träna och blir ledsen när jag inte avancerar eftersom jag inte tränar. Jag vill göra mer föreningsjobb och lära känna nya lagmedlemmar och blir stressad över att jag inte hänger med men ännu mer stressad så fort jag måste göra något alls utöver det jag redan gör. Jag vill hinna mer men orkar mindre. Jag är så trött.

Och det bara regnar hela tiden.

Jag orkar inte mer av detta. Sån JÄVLA bullshit!

Den här delar många nu. Och jag dör en smula. Det är så pinsamt, så okunnigt, så patetiskt, så larvigt, så romantiserande, så... aaaaaagh, jag exploderar snart av frustration.

Ni måste titta på denna video om så bara för the lulz för den är alltså EXCEPTIONELLT dålig. Och då menar jag verkligen kräkframkallande, skrattretande, "är detta ett skämt eller delar folk det här ironiskt"-dålig.

Här är några saker som är ett problem med dagens samhälle enligt denna vita upplysta unga man som använder sig av sociala medier för att få ut sitt budskap men han erkänner det ju på slutet, puh, home safe där.

1) Vi pratar inte med varandra i kollektivtrafiken längre. Förr var det tjo, förr var det tjim, förr var det jazzflickor i varje hörn och spontandans och spirituella livliga samtal mellan pendlare. Oj oj oj vilket intellektuellt utbyte det var i morgontrafiken förr. Allt detta går vi miste om när folk sitter med sina telefoner. Jojomensan! Eller...?

2) Inga barn leker på lekplatserna längre! Enligt vissa foliehattar är det på grund av att det finns pedofiler i varje buske som hotar barnen vilket gör att de inte kan leka säkert längre, enligt andra är det på grund av chemtrails på något sätt och för de som ser digital teknik som ett större hot än den växande nazismen är det för att barn idag enbart och endast sitter med ipads. Att Örebro stadspark är fullare än jag på en lagfest varje lördag (parken är alltså full varje lördag, inte jag, nota bene) det spelar ingen roll för gungorna är tomma idag, det sååååg vi ju i filmen!

3) Ingen umgås längre med någon annan. Eftersom man kan chatta och twittra med folk leder det till att folk sitter ensamma hemma i soffan och ser ledsna ut eftersom de inte har några riktiga vänner. De bara inbillade sig det. Dessutom är folk dumma nog att typ dra ut på bergsvandring utan kompisar för att lyckas få en snygg bild till instagram? Jag vet inte, det var inte riktigt tydligt varför NÅGON skulle få för sig att dra iväg på en bergsvandring ensam. 

4) Alla har jätteful inredning. Eller vänta, det tyckte inte denna Gary var ett problem men det BORDE det vara. Kanske skulle den ledsna tjejen i furusängen lagt lite av sin surftid (bakom stängda dörrar eftersom det var tvunget att stängas en dörr bokstavligen i filmen för att vi skulle förstå budskapet, Gary sysslar inte med finlir inte, han målar med breda penslar) på Pinterest där hon kunde fått lite inredningsidéer? 

I alla fall, alla dessa problem leder till detta: ingen kommer leva längre. Du du DUUUUUUM! Det är sant, vi kommer inte bli kära, sälja datorn för att ha råd med förlovningsringen, gifta oss, bilda familj, eller få barnbarn om vi inte LÄGGER NER TELEFONEN! Jag lovar, Gary har sagt att det blir så alltså måste det ju vara sant. Våra liv levs inte om vi twittrar och facebookar. Vi kan absolut inte få vänner, skapa kontakter, öka vårt nätverk, diskutera världshändelser, läsa nyheter och bloggar, interagera med andra för det är bara på låtsas! Det enda sättet att leva är om man lämnar telefonen hemma när man går ut, inte använder gps för att hitta utan har en nedskriven lapp och sen gifter sig med en främling man träffat på gatan och aldrig närmar sig något med internetuppkoppling igen.

Ditt liv blir bättre om du betalar räkningarna på banken. Dina barn blir vackrare om du enbart använder en fast hemtelefon. Din fru blir lyckligare om ni inte har kontakt med någon utöver de ni träffar på jobb (där ni så klart arbetar med kroppen för något annat vore väl illa för alla dessa femtiotalsromantiserande bakåtflirtare) eller i skolan där ni har lämnat in en lapp om att just era barn för i helvete inte får använda sig av några appar eller datorprogram i undervisningen, analogt ska det vara! Möjligtvis att miniräknare är okej, ni har inte kommit så långt i diskussionen än.

Ibland måste ni dock låna någon förtappad varelses smartphone för att förmedla ert budskap om hur vita, unga medelklassmänniskor inte lever sina liv, de bara låtsas och om de inte upptäcker sanningen kommer de bli till en cyborg till sist. Tack och lov att ni kan sprida sanningen dock. Tack. Och. Lov.

Va? Tycker ni jag låter upprörd? Arg? Otrevlig till och med? Tja, sluta dela sån här skit så lovar jag att jag chillar framöver. 

Härligt med värme? Nja...

I morse åkte jag rullskridskor till skolan med barnen. Sen hem igen för att byta om till skor inför jobbet för riktigt så bekväm känner jag mig inte på hjulen utomhus att jag vågar mig genom hela stan på rullskridskor. Än.

I alla fall så kom jag hem igen och trots att jag hållt jämnt tempo med ungarna när de cyklat, dvs knappast åkt i ljusets hastighet, var jag sjukt svettig. För det blir jag ju. Så fort jag blir lite lite varmare än kall svettas jag kopiösa mängder. Jag fryser sällan, är nästan alltid för varm och nu kommer sommaren. "Yay..."

Eller alltså jag älskar ju sommaren. Älskar när det är soligt och varmt och härligt OM JAG FÅR BADA! Om det bara finns möjlighet att svalka av sig någonstans är jag gärna i solen när det är varmt. Annars håller jag mig helst i skuggan, men så klart går ju inte det alltid, oftast, ens nästan någonsin eftersom folk är soldyrkare i det här landet. Förståeligt, ja, men otroligt jobbigt för mig.

När jag blir riktigt varm får jag panik. Det går nog bäst att jämföra med klaustrofobi, för jag känner mig instängd och kan inte andas och blir panikslagen och vill bara lämna min egen kropp. Utöver det får jag ont i huvudet, blir illamående och snurrig samt får ofta ont i magen. Jag HATAR således att vara varm och svettig när jag inte typ motionerar och är beredd på det samt klädd för det. När andra föreslår en picknick i parken som lunch tycker alla att det är en jättebra idé och slår sig ner mitt i solen och jag mår skitdåligt men ingen annan vill ju sitta i skuggan. När andra tycker att det är såå härligt att sitta på en balkong och sola går jag in. Om det inte finns vatten i närheten (som jag kan bada i, Svartån räknas alltså ej) vill jag helst inte vara i solen på sommaren. Det brukar inte gå att lösa, så stora delar av sommaren går jag runt och är panikvarm och skriker RÖR MIG INTE!!! till resten av familjen.

Sunt läge. Vi letar sommarstuga nu, ett krav är att den vi köper ligger något stenkast från en badplats bara. Då kanske jag äntligen kan njuta av sommaren som ni andra gör.

(Ps. Min syster är alltid kall och fryser och vi har haft oändliga diskussioner om vad som är "värst". Hon menar att vi bor i Sverige och hon därför fryser oftare än vad jag svettas, jag menar att jag mår ju fysiskt dåligt av min värmekänslighet plus att folk tycker synd om en som fryser men äcklas av en som svettas. Vi kommer ingenstans i denna dispyt som har pågått sen för alltid ungefär.)

Instagram vs. bloggen

På insta lägger jag upp en bild och får massa (i MINA mått mätt, okej??) likes och många kommentarer på enkla smågrejer som tar ca tre sekunder av min tid.

På bloggen skriver jag långa inlägg som kräver tillgång till dator och tid och möts av tystnad. Jag vet att folk läser och jag antar att folk tycker och tänker för ibland hör jag det efteråt. Men det möts ändå av tystnad för det mesta.

Jag gillar fortfarande att blogga och att skriva av mig och utveckla tankar, men när det gäller respons på det man väljer att dela vinner ju insta med en miljon mot noll ungefär. "Ungefär". Vilket gör att det lockar mer att lägga upp saker där ibland.

Sen stör sig säkert folk på att jag skriver långa bildtexter till mina bilder på insta, men å andra sidan stör de sig säkert på mängden selfies också så vem bryr sig.

När man som feminist lever i kvinnofällan

Såhär: jag jobbar halvtid, min man jobbar heltid. Min man lämnar och hämtar Majken, jag de andra barnen. Han jobbar hemifrån på fredagar, jag har Majken hemma på fredagar. Tanken är att jag ska frilansa de resterande 50% som jag inte jobbar på mitt jobb, men sanningen att säga går det... uselt.

Så i dagsläget jobbar jag 50% och det är liksom så min tjänst ser ut. Kanske blir det annorlunda efter valet, kanske inte. Men jag kan inte direkt påverka det och jag vet inte om det går att bara poff sådär hitta ett flexibelt jobb till? Vilket innebär att det är jag som städar mest och gör mest med barnen och har koll på alla kompisar och till hösten ska Majken byta förskola vilket innebär att jag tar över allt med henne också och då kommer våra barn ha en pappa som jobbar heltid och en mamma som jobbar halvtid och som hämtar och lämnar och lagar mat varje dag och som inte ens har råd med en egen lägenhet på sin halvtidslön och därför är livegen. Samtidigt som min man tjänar rätt bra på sin heltid och har all frihet i världen. Nu är ju inte en skilsmässa direkt förestående precis, men bara insikten om att jag faktiskt inte kan försörja mig själv om jag blir lämnad? Det är absolut inte det jag vill att mina barn ska växa upp med.

Samtidigt har jag ett så kallat Viktigt Jobb och jag har också en rätt bra lön men det är fortfarande på halvtid. Vi försöker verkligen hålla på att vi båda två vabbar och åker till tandläkare och så vidare. Min enda triumf är att mitt jobb faktiskt är mer beroende av mig än hans är av honom. Men barnen ser ju vem som hämtar, vem som lämnar, vem som har koll på gympadagarna, vem som har koll på utflykter och vem som åker tidigt på morgonen och kommer hem när maten faktiskt nästan står på bordet.

Visst, det är inte för alltid. Jobb kommer och jobb går, men jag vet ju inte hur länge det här kommer hålla i sig. Jag gillar mitt jobb och vi klarar oss ekonomiskt så jag kommer ju inte byta jobb enbart för att jobba en högre procent. Samtidigt vill min man jobba mindre men är fast på heltid eftersom vi behöver hans heltidslön. Detta ger mig gråa hår ibland. Ifall jag kunde hitta ett till sätt att försörja mig på som inte krockar med det jobb jag har (som är oregelbundet i tid ibland och kräver extra timmar ibland och som ligger på kvällar/helger ibland) skulle jag hoppa högt av glädje, men det är ju inte så verkligheten ser ut. Istället ser verkligheten ut som så att våra ungar just nu växer upp med en sjukt ojämställd arbetsfördelning hos oss föräldrar och det känns inte särskilt bra.

Tur att jag är så pass lat att jag inte gör mer än jag absolut måste. Vill ej att mina döttrar ska växa upp med en morsa som lägger 40 timmar i veckan på hushållsarbete.

Och... tja, ett kröniker/frilansjobb skulle ju inte sitta fel. Holler om ni har nåt osv.

Död liten mus. Stackars liten sexåring.

Emmy ropade på mig förut idag, hon höll på att fixa nytt vatten till mössen och fick inte fast vattenflaskan. När jag väl var där uppe insåg jag att jag bara såg en mus i buren. Eftersom den (äntligen!) är rymningssäker anade jag det värsta, ropade på min man (för alltså, leta runt med handen i tidningspapper efter en eventuellt död mus gör jag bara inte, och eftersom han precis har insett hur jävla jobbigt det är att vara ensam med barnen en hel vecka kommer han aldrig vilja skiljas och gör alltså det jag ber honom om) som självklart hittade Emmys lilla mus Vitros död på burens golv.

Antagligen hade hon ätit något olämpligt, den musen bet på allt allt allt. Jag tror inte att hon var helt frisk från början, det blir kanske lätt så när man köper en mus från random djuraffär, men ändå. Vi hade två möss, en var Noas och en var Emmys och nu har vi bara en och det är den rädda musen som inte vill gosa och som springer och gömmer sig och nu måste vi antagligen köpa en till då honmöss inte ska vara ensamma? Utan att de ska bli osams? Och så Emmys ledsenhet på det och den ungen har ju haft en sån förbannad otur den här våren. Det har inte varit lätt med flytt och ny klass och sen heltrasigt finger och allt som följde på det. Och nu är musen som hon fick för att hon var så tapper under operationen död.

Just nu känner jag mig som en riktigt kass förälder som låter mellanbarnet komma i kläm just sådär som man inte ska. Men med en treåring som får Emil att verka lugn och Hitler att verka samarbetsvillig och en nioåring som har aktiviteter och kräver en hel del övrigt så blir det lätt så att det lugna snälla rara mellanbarnet får stå tillbaka. Inte medvetet, men för att det blir så. Och så flytt från kompisar, olycka och nu en död mus.

Hon och jag får se till att göra något ihop bara vi två i sommar. Vi har verkligen ingen budget för något stort (denna fina unges mamma var nämligen i NY och förlustade upp alla pengar), men om nån har tips på bra saker att göra/resa till/besöka så tipsa gärna.

Dessutom blir det billigare att lägga lite pengar på små roadtrips och aktiviteter nu än på all terapi hon lär behöva i tonåren annars.

Min guide till New York!

Är inte det lite märkligt, kanske ni tänker? Hon är där EN vecka för FÖRSTA gången och nu ba *skriver en guide*? Jo, kanske det. Men om man ska åka till NY och hittar guider från folk som bor där eller varit där en miljard gånger så får man en lista på ca 100 saker man vill göra/äta och så kommer man hem utan att ha hunnit med en bråkdel. Tro mig, vi hann inte ens se på utsikten över stan någonstans men hade fullt upp hela tiden ändå.

Eftersom jag är en sucker för listor och uppdelningar tänkte jag att jag helt enkelt listar det bästa, sämsta, roligaste och så vidare. Vissa saker är allmängiltiga, typ, andra är det verkligen inte.

Here we go!

Boende

Alltså jag vet att Airbnb egentligen är olagligt för de flesta som hyr ut sina lägenheter i NY, men jag rekommenderar ändå sidan. Eller, själva sidan är ju inte olaglig men ni fattar hur jag menar. De får egentligen inte hyra ut sina lägenheter men om ni vågar chansa på att just er hyresvärd inte åker dit före ert besök (vad är risken egentligen?) tycker jag att det är SÅ värt att hyra lägenhet istället. Vi bodde i Lower East Side, precis bredvid Tenement museum. Vi bodde alltså precis på gränsen till Chinatown och gick vi bara ett gäng gator kom vi till east village vilket också är sjukt mysigt. Som precis alla andra icke-unika svenskar gillade vi de charmiga gatorna utan skyskrapor bäst, men vilket som av de olika trevliga områdena på nedre manhattan är nog jättehärliga att bo i. Vi betalade ca 9000 kronor för sju nätter i en rätt stor etta som låg nära tunnelbana, restauranger och en massa barer.

Mat

He he, som att det ens går att sammanfatta matutbudet? Går icke, det fattar ju alla. Vi åt på riktig restaurang (ni vet, dukar och ljus och sånt) kanske tre gånger, i övrigt åt vi på mer caféer eller hål i väggen. Happy Hour på barer kan vara ett riktigt bra sätt att få i sig något billigt och gott och med tanke på att portionerna på de flesta ställen är enorma blir man mätt även på en så kallad "side dish". Oavsett var ni vill äta rekommenderar jag att använda Yelp som jag tycker är mycket bättre än tripadvisor. Vi hittade de flesta av våra ställen på yelp och var aldrig missnöjda. Vi har ätit arepas (google is your friend), vi har ätit mexikanskt, vi har ätit frukost till lunch och vi har ätit från food trucks. Tre restauranger som jag skulle vilja tipsa om är:

The mermaid oyster bar

De har happy hour till klockan sju, även på helger och då kostar ostron en dollar. Såna happy hour finns det många av runt om i stan, men vi älskade detta ställe då det var charmigt, fint och otroligt god mat. Jag åt mini-fishtacos, en shrimp corndog och så ostron. Min mamma tog en hel hummer som jag och min syster så klart "råkade" hjälpa till att äta upp. Ostronen var goda, ett glas mousserande vin kostar 42 kr under happy hour och till efterrätt får alla en gratis liten chokladpudding samt en slags lyckokaka i fiskform som krullar ihop sig/vänder sig i handen och så betyder det olika saker beroende på om den lyfter på huvud eller stjärt. Kul och gulligt!

The MasalaWala

Det här var ett ställe vi hittade efter att ha missat vår reservation på lördagskvällen på the mermaid inn (som vi bokade om till söndagen sen istället). Vi hade haft en riktigt dålig eftermiddag med trötta fötter, affärer som inte låg där de skulle (F U google!), skyfall och inställda tunnelbanor samt noll chans att få en taxi och var sugna på något varmt och smakrikt och gärna inte för långt bort då vi hade biljetter till teater på kvällen. Vi sökte på indiskt på yelp, fick upp detta ställe som första träff och tyckte det lät bra. Det låg även på vägen till teatern så när vi gick för att hämta våra biljetter gick vi förbi och tittade in. Det såg tomt ut trots att det var lördag kväll, så vi hämtade ut våra biljetter i lugn och ro och gick sen tillbaka. Så episkt naiva vi ändå är, det var ju såklart reserverat både högt och lågt och det enda som kunde erbjudas var ett litet bord för två personer. Det erbjöds faktiskt först till de tre som kom in på restaurangen precis före oss, men de tyckte att det såg för trångt ut och gick därifrån. Tur för oss, som klämde ner oss vid det lilla bordet. Maten var jättegod, smakrik och len och värmande och återigen - MYCKET MAT. Bäst var ändå servicen. Ideligen kom servitörer och ägaren och bad om ursäkt för att vi satt vid ett så dåligt bord. Illa, hemskt, pinsamt. Att vi inte hade bokat bord och att de ändå hade klämt in oss och att vi var tacksamma för det ville de inte höra talas om. Vi fick gratis glass till efterrätt och ägaren tog avsked vid dörren och sa att vi var mycket goda människor som han inte var god nog för. Okej, servicen i Usa är ju absurd jämförelse med den här i Sverige (sorry att go all Cissi Wallin on you) men det där tog ändå priset. Ät där i alla fall, om ni gillar indiskt. Ligger i east village.

Bianca

Vi anlände runt klockan åtta en fredagkväll och insåg att det skulle bli jättesvårt att få bord. Precis som vi anat var det fullt, men vi satte oss och tog ett glas cava på baren dörr i dörr och efter ca 50 minuter blev vi hämtade och vårt bord var färdigt. Jag gillar den typen av väntelista, där man kan ta en fördrink innan maten och ändå "stå i kö" för att få äta.

Maten då. Italienskt och gott. Samt billigt! Vita dukar, tända ljus, servitör som rev färsk parmesan och malde peppar över vår mat och ändå inte alls dyrt. Jag åt en tagliatelle ai frutti di mare och de andra åt ravioli med salvia och ost samt friterad fisk och grönsaker. Återigen stora portioner, smakrikt och gott. Eftersom folk väntar på bord kommer de med notan så fort man sagt att man inte vill ha efterrätt (förstår inte hur man skulle orka det?), men det störde inte oss. Vill man däremot kunna sitta och prata i timmar efter maten kanske det är bättre med ett ställe som inte har så många som väntar på ett bord.

Nöjen

Det är ju samma här, helt jäkla omöjligt att ens hinna med en bråkdel av allt som erbjuds. Vi var inte på broadway, vi var inte på standup, vi fick inte biljetter till Letterman (men vi försökte), vi hann inte med en miljon saker. Däremot hann vi sjunga karaoke på SingSing (kedja med flera olika ställen där man kan hyra ett rum och sjunga hur mycket man vill utan att tänka på att andra hör), burleskuppträdande på trång liten bar (vi tittade, klädde ej av oss) och en hel del annat. Tre saker som jag varken kan eller vill rangordna mellan men vill att ALLA ska gå på är dessa:

Amateur night at the Apollo
Jag kommer inte kunna beskriva det här rättvist. Ingen kan beskriva det här rättvist. Det är skitcoolt, häftigt, pinsamt, kul, rörande - en galen upplevelse. Kortfattat så är the Apollo en anrik teater i Harlem och Amateur night är som Idol långt före idol. Samt galnare. Ingen jury, bara publiken. Buar vi i publiken tillräckligt högt (fatta det vansinnigt jobbiga i detta för oss svenskar) åker den uppträdande av scenen. Det var ca en timmes uppvärmning före de tävlande började sjunga och dansa och det var jättekul. Det var danstävling med folk ur publiken, hojtande, skrikande, vi dansade i våra säten... som sagt, jag kan inte beskriva den här upplevelsen. Gå dit. Gå dit, gå dit, gå dit. Annars kommer jag och slår er.

Improvisationsteater på UCB Theatre East
Vi hade platser längst fram, vi hade en vinflaska från baren och vi skrattade så vi grät och magen krampade i en timme. Improvisationsteater at it's finest enligt mig, med manusförfattare från många kända komediserier. Stämningen var på topp, det var billiga biljetter (10 dollar bara!) och ett perfekt område för att gå vidare och ta en drink efteråt. Eller sjunga karaoke, så klart.

Marie's crisis - musikalbaren
Tänk er att ni gillar musikaler. Tänk er sen ett ställe där ALLA gillar, nej älskar, musikaler. En gaybar med mängder av ljusslingor i taket, ett stort piano i mitten av rummet och svinstarka drinkar för sju dollar. Tänk sen att det är fredag kväll, det är kö för att komma in och väl inne är det fullpackat med folk och alla sjunger med i musikalhitsen. Från femtiotal till disney. Från välkänt till obskyrt. Från fullständigt vrålskrålande till Les miserables till finstämda soloframträdanden av stamgäster. Vi stannade här hela fredagskvällen och sjöng, sjöng och sjöng. Sen sjöng vi lite till. Drack några drinkar, sjöng lite till och åkte sen hem i en taxi och vaknade med hesa halsar. Och sen två kvällar senare gick vi dit igen. Då var det söndag kväll och självklart inte lika mycket folk men ändå bra stämning. Annan pianist som verkade läsa våra tankar och spelade både låtar från Moulin Rouge och LET IT GO från Frozen?? Häftigaste upplevelsen var ändå när alla sjöng "one day more" från les mis och det var olika stämmor och alla valde vilka karaktärer de ville sjunga som. Den kvällen var det främst äldre bögpar där, plus typ vi och ett turistpar från england som började kvällen med att fnissa generat varje gång de sjöng med, men som när vi gick var helt uppslukade vid pianot.

Gå hit. Det är det bästa stället nånsin. Gör det bara, värt köandet om ni går på en helgkväll. Så värt!!

Sämst

Absolut ej något som kommer hända de flesta, men både min syrra och min mamma blev magsjuka varsin dag. Jag var den enda som höll mig frisk, mycket tack vare rigida hygienregler som de andra suckade åt och himlade ögonen åt, men herregud - försök själva hålla er friska om ni delar bostad på ca 20 kvm med två magsjuka människor? Mina händer är torra som fnöske efter allt tvättande och spritande men jag höll mig frisk. Ha!  

Också rätt dåligt

Att det var reparationer i tunnelbanan under helgen vilket gjorde att vi hade jättesvårt att ta oss hemåt då inga tunnelbanor downtown gick från de flesta stationerna. Fast jobbigast av allt var nog ändå känslan av att inte ens hinna med en bråkdel av det vi ville hinna med.

Mest överskattat

Förstod ej grejen med Macy's? Ja, det var jättestort och så men samtidigt svindyrt? Då gillade jag Century 21, outleten, mycket bättre. Vi slapp köa trots att vi kom på en lördag men vi hade å andra sidan väldigt lite köer och så överlag. Tror att det var bra att komma veckan efter påsk ur det avseendet. 

Minst överskattat

Eller mest underskattat? Av mig i alla fall i förväg. Jag hade inte fattat att Central Park var SÅ häftig. Vi var där bara någon timme och såg bara en bråkdel, men den där känslan av att vara i en oas samtidigt som vi omgavs av skyskrapor var överväldigande. 

Bästa affären

Well hello Duane Reade. DR har allt, och när jag säger allt så menar jag allt. Det är ett apotek som har smink, snacks, godis, schampo, you name it! "Hade DR bara haft mat hade man ju kunnat bo här", sa jag på ett av våra dagliga besök till vårt närmsta DR (som alltid har öppet dygnet runt så klart), och sen gick jag runt hörnet och upptäckte ännu en avdelning, där de så klart hade mat. Vi såg ingen alkohol, men ingen är väl perfekt. Ifall zombieapokalypsen kommer behöver man bara bosätta sig på Duane Reade eftersom det finns allt där. Man kan till och med föröka sig då det finns blöjor, ersättning, flaskor, kolikmedicin, godis... 

Ett land (eller okej, stad då) är inte civiliserat förrän det har ett ställe som Duane Reade. Okej? Okej.

Märkligaste känslan

Okej, detta är extremt turistigt och klyschigt men går inte att undvika att nämnas: det KÄNNS faktiskt som att man är mitt i en film? När jag hoppade ut i gatan och vinkade till mig en taxi kändes det som att jag bara lajvade Carrie. Om man så är på femte avenyn eller i Brooklyn känns det som att någon när som helst ska ropa bryt och att vi ska ta om scenen. 

Bästa shoppingen

Ni vet det, jag vet det. Ska man shoppa second hand är det till Williamsburg, Brooklyn man ska åka. Vi gick runt där en hel dag och köpte en hel del klänningar, men sen var vi sjukt trötta och orkade inte riktigt njuta av området som jag hört att man ska. Hade vi haft mer tid hade jag gärna åkt tillbaka och utforskat stadsdelen mer. Nu fick jag nöja mig med klänningar för fem eller åtta dollar styck.

Mest oväntade

Jag har aldrig varit i Usa förut och var helt oförberedd på vänligheten och servicen och hjälpsamheten. Folk som stannade till och frågade om vi behövde hjälp med att hitta, den ständiga omtänksamheten, att folk sa "sorry" om JAG råkade stöta till DEM. Att folk inom serviceyrken är överdrivet trevliga beror väl en hel del på att de är beroende av den (obligatoriska) dricksen för sin överlevnad, och det ska ju inte ses som något positivt. Men den allmänna trevligheten hos folk vi stötte på i tunnelbanan och på gatan? Var inte beredd på den, smått oberest som jag ändå är. 

Det var så mycket vi inte hann. Så mycket jag hade velat se, göra och äta som vi inte hann med. Så mycket vi gjorde och såg som jag inte har tagit med här. Färja till Staten Island, linbana till Roosevelt Island, sex and the city-rundtur, MoMa... man hinner klämma in en hel del om man bara ser till att gå upp tidigt på morgonen och biter ihop när benen darrar och skakar av trötthet och smärta. 

En vecka räcker inte på långa vägar, men det ger ju å andra sidan en enorm mersmak för att åka tillbaka. Synd bara att det är så dyrt att det inte lär ske de närmaste åren. Om vi inte flyttar dit förstås...