Förut idag satt jag med en kompis och pratade framtid. Jag vet inte om jag har något jobb kvar efter nyår. Min anställning går ut vid årsskiftet och jag vet inte alls hur det kommer se ut efter det.
Så nämnde jag att jag har funderat på att skola om mig. Inte bara läsa strökurser inom mitt ämnesområde utan verkligen satsa på något helt nytt. Bli systemutvecklare t.ex. (Jag har nämnt detta förut, visst har jag?)
Och då, när jag berättade det och hon lät intresserad hon också, då slog det mig hur vansinnigt sugen jag är på att plugga. Särskilt ihop med en kompis. Sitta flera timmar på universitetet med en kopp kaffe (eller cola för min del), och plugga ihop. Varva jobb med skitsnack. Gå promenader till och från skolan. Träffa nya människor. Lära sig nya saker. Se fram emot nya kurser och lättnaden när en särskilt tråkig delkurs tagit slut.
Jag blev så pepp att jag gick hem och kollade upp antagningsstatistik för det program jag vill gå (asalågt, typ 16-17), hur mycket csn jag har kvar (tillräckligt) och hur mycket pengar man nu får om man har tre barn och tar tilläggslån (en dryg tusenlapp mer än jag får nu när jag jobbar).
PEPPEN!
Nu kanske det inte alls blir av det här. Men det var kul att dagdrömma lite såhär på kvällen.
söndag 31 augusti 2014
Vådan med väggord
Redan innan hon slog upp ögonen såg hon det framför sig. "Carpe diem", i snirklig vit text av någon slags plywood. Väggordet satt mitt emot hennes säng, för att hon varje morgon skulle påminnas om att fånga dagen. När hon först hade fått uppmaningen som inflyttningspresent (fint inslagen om än lite onödigt hårt ihoptejpad), hade hon kanske visserligen anat vad som menades, men inte riktigt förstått. Först efter idoget, och hemligt - hon ville inte verka obildad, googlande hade hon med hjälp av en gammal film med Robin Williams, och vackra bilder med texten "alla dagarna som kom och gick, inte visste jag att de var livet" förstått att "Carpe diem" var som en slogan för det levnadstänk som gick ut på att förutsätta att varje dag var ens sista och därefter leva efter den devisen.
Ibland när hon vaknade och såg väggorden kunde hon rysa av obehag över alla de dagar som förut hade gått ofångade förbi. Bara runnit henne ur händerna. Dagar då hon inte insåg att om hon underlät att fånga dagen skulle den rymma iväg. Passera utan att bli upplevd. På den tiden kunde hon fortfarande vakna utan en intensiv känsla av att det var viktigt att leva. Hon mådde nästan illa vid tanken på all tid som hade kommit och gått utan att hon insåg att det var livet. Nu visste hon dock bättre.
(En gång, vid ett ytterst förvirrat tillfälle då hon hade druckit alldeles för många tequilashots dagen före, hade hon med kisande blodsprängda ögon läst "Carpe diadem". Omtöcknad hade hon funderat över det orättvisa i att behöva fånga en massa diadem på 2010-talet och inte på 90-talet då det var högsta mode med diadem av skiftande kvalitet. Sedan hade hon insett att på 90-talet hade man inte livsavgörande uppmaningar uppspikade framför sängen. Man famlade i mörkret då. Hence diademen. Sedan hade hon gnuggat sig i ögonen, sett att det som vanligt var de närmsta timmarna som skulle utgöra "dagen" som skulle fångas och sedan hade hon somnat om. I en halvtimme. Att vara bakis är ingen ursäkt för att låta dagen förspillas.)
"Carpe diem", tänkte hon när hon gick på bussen utan att betala. Hon hade glömt fylla på sitt månadskort och livet var alldeles för kort för att hon skulle vilja ta sig den extra tid som det tog att gå till Pressbyrån för att köpa en ny månads reskvot. Dessutom, konstaterade hon samtidigt som hon tittade ut genom fönstret på en ledsen fontän som såg ut att önska att kommunen skulle ha den goda smaken att stänga av vattnet istället för att låta den stå och spruta vatten såhär en bra bit in i oktober, dessutom var det ju lite adrenalinhöjande att tjuvåka såhär. Adrenalin var en viktig del av ett liv som levdes till fullo, det hade hon förstått på de bilder som dök upp när hon bildgooglade "carpe diem". Idel fallskärmshoppare, hajbadare och klippdykare. Ja, efter att man scrollat förbi ca 12000 bilder på väggord och tatueringar, så klart.
"Carpe diem", tänkte hon när hon kom en timme för sent till sitt jobb. Egentligen hade hon inte för vana att komma sent, även om hennes liv blev bortslösat på ett mördande tråkigt jobb som administratör på ett kuvertföretag, men hon hade gjort en överslagsberäkning, diskuterat lite med sig själv och kommit fram till att man inte kan carpa många diar om man är arbetslös och bostadslös. Alltså befann hon sig på jobbet (om än försenad) och ägnade sedan dagen åt att halvhjärtat utföra sina sysslor samtidigt som hennes främsta hjärnaktivitet gick till att fundera ut hur hon på bästa sätt kunde leva sin dag som om den vore hennes sista utan att missköta sitt jobb så att hon fick sparken eller för delen missa tvättiden hon hade samma kväll.
"Carpe diem", tänkte hon inte vid lunchen. Även om hon gärna hade gjort det eftersom hon gillade att äta fettdrypande, sockerfylld och friterad mat. Istället tänkte hon "aj som fan" eftersom hon hade bitit av en tand på en särdeles hård klubba som hon hade köpt i en godisautomat tidigare på dagen då hon de facto hade tänkt "carpe diem".
"Carpe jävla fucking diem", mässade hon när hon låg i tandläkarstolen med saliv som trots den makalöst obekväma salivsugen under tungan rann i en envis liten rännil ner från mungipan och med en otäck pricksäkerhet närmade sig hennes öra. CarpefuckingdiemcarpefuckingdiemcarpefuckingDIEM vad ont det gör, konstaterade hon tårögd. Hon hade lite svårt att lista ut vilket som var mest enligt Robin Williams karaktärs livsdevis: att laga en tand för att må bra och kunna leva livet till fullo med friska tänder men slösa tid hos tandläkaren, eller att leva med en konstant smärta för att bli påmind om att livet främst är smärta men med några ljusglimtar av lycka.
Det var inte klokt vad djup hon var idag, noterade hon belåtet. Sen rann det mer saliv in i örat och tanken försvann lika fort som den hade kommit.
"Carpe diem", suckade hon när hon på eftermiddagen kom innanför dörren till sin tvåa i förorten med en bot på 600 kronor för olovligt åkande utan giltigt månadskort. Snabbnudlar med räksmak fick duga till middag. Det kanske förvisso inte handlade om att leva varje dag som om den vore den sista så mycket som ovilja och trötthet att laga mat. Samtidigt tänkte hon att hon ju inte skulle vilja ha ödslat sin sista tid på att svänga ihop någon trist wok med grönsaker heller om hon nu ändå skulle dö imorgon.
"Carpe diem", googlade hon precis innan klockan var 22 och hon skulle lägga sig. Efter sållandet av snirkliga texter likt den hon själv hade uppspikad i sitt sju kvadratmeter stora sovrum hittade hon äntligen det hon letade efter. Berättelser om hur människor hade insett att det liv vi lever är det enda vi har och sedan sagt upp sig från jobb, fru och familj och gett sig ut för att leva Det Riktiga Livet bland brunbjörnar, djupa havsrev och ökenråttor. Eller ökenrävar, kanske det var. Män (märkligt nog kom inga av berättelserna från kvinnor som gett sig iväg) som hade insett att ekorrhjulet enbart var en distraktion från det liv de kunde leva. Män som berättade om hur de hade brutit sig fria från konventionens bojor och nu levde i enlighet med två små sanna ord.
"Carpe diem", sa hon till sig själv när hon släckte sin läslampa och vände sig mot väggen för att sova, förvissad om att vara i gott sällskap av andra livsbejakare som också hade insett vikten av att fånga varje dag som om den vore ens sista.
Ibland när hon vaknade och såg väggorden kunde hon rysa av obehag över alla de dagar som förut hade gått ofångade förbi. Bara runnit henne ur händerna. Dagar då hon inte insåg att om hon underlät att fånga dagen skulle den rymma iväg. Passera utan att bli upplevd. På den tiden kunde hon fortfarande vakna utan en intensiv känsla av att det var viktigt att leva. Hon mådde nästan illa vid tanken på all tid som hade kommit och gått utan att hon insåg att det var livet. Nu visste hon dock bättre.
(En gång, vid ett ytterst förvirrat tillfälle då hon hade druckit alldeles för många tequilashots dagen före, hade hon med kisande blodsprängda ögon läst "Carpe diadem". Omtöcknad hade hon funderat över det orättvisa i att behöva fånga en massa diadem på 2010-talet och inte på 90-talet då det var högsta mode med diadem av skiftande kvalitet. Sedan hade hon insett att på 90-talet hade man inte livsavgörande uppmaningar uppspikade framför sängen. Man famlade i mörkret då. Hence diademen. Sedan hade hon gnuggat sig i ögonen, sett att det som vanligt var de närmsta timmarna som skulle utgöra "dagen" som skulle fångas och sedan hade hon somnat om. I en halvtimme. Att vara bakis är ingen ursäkt för att låta dagen förspillas.)
"Carpe diem", tänkte hon när hon gick på bussen utan att betala. Hon hade glömt fylla på sitt månadskort och livet var alldeles för kort för att hon skulle vilja ta sig den extra tid som det tog att gå till Pressbyrån för att köpa en ny månads reskvot. Dessutom, konstaterade hon samtidigt som hon tittade ut genom fönstret på en ledsen fontän som såg ut att önska att kommunen skulle ha den goda smaken att stänga av vattnet istället för att låta den stå och spruta vatten såhär en bra bit in i oktober, dessutom var det ju lite adrenalinhöjande att tjuvåka såhär. Adrenalin var en viktig del av ett liv som levdes till fullo, det hade hon förstått på de bilder som dök upp när hon bildgooglade "carpe diem". Idel fallskärmshoppare, hajbadare och klippdykare. Ja, efter att man scrollat förbi ca 12000 bilder på väggord och tatueringar, så klart.
"Carpe diem", tänkte hon när hon kom en timme för sent till sitt jobb. Egentligen hade hon inte för vana att komma sent, även om hennes liv blev bortslösat på ett mördande tråkigt jobb som administratör på ett kuvertföretag, men hon hade gjort en överslagsberäkning, diskuterat lite med sig själv och kommit fram till att man inte kan carpa många diar om man är arbetslös och bostadslös. Alltså befann hon sig på jobbet (om än försenad) och ägnade sedan dagen åt att halvhjärtat utföra sina sysslor samtidigt som hennes främsta hjärnaktivitet gick till att fundera ut hur hon på bästa sätt kunde leva sin dag som om den vore hennes sista utan att missköta sitt jobb så att hon fick sparken eller för delen missa tvättiden hon hade samma kväll.
"Carpe diem", tänkte hon inte vid lunchen. Även om hon gärna hade gjort det eftersom hon gillade att äta fettdrypande, sockerfylld och friterad mat. Istället tänkte hon "aj som fan" eftersom hon hade bitit av en tand på en särdeles hård klubba som hon hade köpt i en godisautomat tidigare på dagen då hon de facto hade tänkt "carpe diem".
"Carpe jävla fucking diem", mässade hon när hon låg i tandläkarstolen med saliv som trots den makalöst obekväma salivsugen under tungan rann i en envis liten rännil ner från mungipan och med en otäck pricksäkerhet närmade sig hennes öra. CarpefuckingdiemcarpefuckingdiemcarpefuckingDIEM vad ont det gör, konstaterade hon tårögd. Hon hade lite svårt att lista ut vilket som var mest enligt Robin Williams karaktärs livsdevis: att laga en tand för att må bra och kunna leva livet till fullo med friska tänder men slösa tid hos tandläkaren, eller att leva med en konstant smärta för att bli påmind om att livet främst är smärta men med några ljusglimtar av lycka.
Det var inte klokt vad djup hon var idag, noterade hon belåtet. Sen rann det mer saliv in i örat och tanken försvann lika fort som den hade kommit.
"Carpe diem", suckade hon när hon på eftermiddagen kom innanför dörren till sin tvåa i förorten med en bot på 600 kronor för olovligt åkande utan giltigt månadskort. Snabbnudlar med räksmak fick duga till middag. Det kanske förvisso inte handlade om att leva varje dag som om den vore den sista så mycket som ovilja och trötthet att laga mat. Samtidigt tänkte hon att hon ju inte skulle vilja ha ödslat sin sista tid på att svänga ihop någon trist wok med grönsaker heller om hon nu ändå skulle dö imorgon.
"Carpe diem", googlade hon precis innan klockan var 22 och hon skulle lägga sig. Efter sållandet av snirkliga texter likt den hon själv hade uppspikad i sitt sju kvadratmeter stora sovrum hittade hon äntligen det hon letade efter. Berättelser om hur människor hade insett att det liv vi lever är det enda vi har och sedan sagt upp sig från jobb, fru och familj och gett sig ut för att leva Det Riktiga Livet bland brunbjörnar, djupa havsrev och ökenråttor. Eller ökenrävar, kanske det var. Män (märkligt nog kom inga av berättelserna från kvinnor som gett sig iväg) som hade insett att ekorrhjulet enbart var en distraktion från det liv de kunde leva. Män som berättade om hur de hade brutit sig fria från konventionens bojor och nu levde i enlighet med två små sanna ord.
"Carpe diem", sa hon till sig själv när hon släckte sin läslampa och vände sig mot väggen för att sova, förvissad om att vara i gott sällskap av andra livsbejakare som också hade insett vikten av att fånga varje dag som om den vore ens sista.
fredag 29 augusti 2014
Just det ja.
Det blev en liten sådan här igår också. Till hela familjen dock. Bloggen, I present to you: Albus!
Och så lite bildbevis
Rummet blev en succé. Jag tackar Pinterest och min egen episka inredningsförmåga. Plus tja, klättergreppen som väl i all ärlighets namn var det mest uppskattade med fixandet.
Men ändå!
onsdag 27 augusti 2014
Sorry, not sorry.
Ni vet hur man dömer föräldrar hej vilt och hur nästan de sämsta av alla är de som inte ens låter sina barn inreda sina rum själva? Well... *vinkar*
Alltså det är faktiskt en erkänd sanning att barn har JÄTTEDÅLIG smak. Det vet vi alla. Och då är frågan om man vill låta dem leva ut denna jättedåliga smak på väggar och golv i sitt rum, eller om man vill lämna det åt när de klistrar makaroner på papper och kallar det för konst? Jag väljer att makaroniteckningarna får vara deras konstnärliga outlet och håller hårt på hur de får ha det i sina rum.
Hej vänta, innan ni kölhalar mig: de får välja rätt så mycket själva. Alltså anledningen till att ämnet ens kom upp ( i mitt huvud då) är att Emmy fyller år imorgon och kommer få såna där grepp till en klättervägg. Hon har redan romerska ringar och en sån där sittande hängmattegunga. Jag gillar att de kan leka och uttrycka sig i sitt rum. Att de kan låta rummet spegla vilka de är. Det är bara det att, ja men ni fattar, jag har sista ordet.
Detta kommer ju inte hålla i sig i all evighet, det förstår jag ju. Jag kommer inte kunna gå in på deras rum och ba "nu ska jag göra en spegelvägg som jag sett på instagram" när de är 15 år. ELLER så kanske jag kan det?! Kanske har indoktrinerat dem till att tro att jag är den allsmäktige härskaren över inredning? Låt oss hoppas.
Nu kan man fråga sig vad allt detta spelar för roll när 1) de aldrig är på sina rum annat än när de sover och 2) deras rum är så fulla med stök att man aldrig ser nåt annat än stöket?
Ja, det kan man fråga sig. Jag har inget svar i alla fall.
Alltså det är faktiskt en erkänd sanning att barn har JÄTTEDÅLIG smak. Det vet vi alla. Och då är frågan om man vill låta dem leva ut denna jättedåliga smak på väggar och golv i sitt rum, eller om man vill lämna det åt när de klistrar makaroner på papper och kallar det för konst? Jag väljer att makaroniteckningarna får vara deras konstnärliga outlet och håller hårt på hur de får ha det i sina rum.
Hej vänta, innan ni kölhalar mig: de får välja rätt så mycket själva. Alltså anledningen till att ämnet ens kom upp ( i mitt huvud då) är att Emmy fyller år imorgon och kommer få såna där grepp till en klättervägg. Hon har redan romerska ringar och en sån där sittande hängmattegunga. Jag gillar att de kan leka och uttrycka sig i sitt rum. Att de kan låta rummet spegla vilka de är. Det är bara det att, ja men ni fattar, jag har sista ordet.
Detta kommer ju inte hålla i sig i all evighet, det förstår jag ju. Jag kommer inte kunna gå in på deras rum och ba "nu ska jag göra en spegelvägg som jag sett på instagram" när de är 15 år. ELLER så kanske jag kan det?! Kanske har indoktrinerat dem till att tro att jag är den allsmäktige härskaren över inredning? Låt oss hoppas.
Nu kan man fråga sig vad allt detta spelar för roll när 1) de aldrig är på sina rum annat än när de sover och 2) deras rum är så fulla med stök att man aldrig ser nåt annat än stöket?
Ja, det kan man fråga sig. Jag har inget svar i alla fall.
tisdag 26 augusti 2014
Vardagsmorgon med tre barn - en studie i misär.
Alternativ titel: Norén got nothing on us.
07.00 - alla barn har ätit frukost. Dags för påklädning.
Stora barnet: ÅÅÅÅH!! Jag hittar inga kläder!!
Mamma: Det hänger byxor ovanför badkaret och tröjor finns i tvättmaskinen. Glöm inte att packa gympakläder.
Mellanbarnet: JAG VILL INTE GÅ TILL SKOLAN!
Stora barnet: DU TRAMPADE PÅ MIG!
Mellanbarnet: AAAJ! HAN SLOG MIG!
Stora barnet: VARFÖR SKYLLER ALLA PÅ MIG HELA TIDEN??
(Båda barnen springer storgråtande till sina rum)
Minsta barnet: Tralalaa...
Pappan går upp och tröstar: Kom ner nu och klä på er.
Minsta barnet: Titta vad jag kan! (Snurrar runt i romerska ringar och välter ner en glasskål som går sönder)
Pappan: MEN AKTA!
Minsta barnet: Ojdå!
Stora barnet: Vad hände?!
Mellanbarnet: Vad hände?!
Mamman: Vad hände?!
Minsta barnet: Tralalaa...
(Pappan har sopat och kommit ner igen)
Mamman: Var finns kläder till barnen?
Pappan: Du VET ju att det finns i tvättmaskinen?
Mamman: Fast de är ju jättefuktiga.
Pappan: De går att ha på sig!
Mamman: Nej!
Mellanbarnet: PAPPA KOM OCH BÄR NER MIG!
Pappan: Nej du får gå själv!
(Mellanbarnet bryter ihop.)
(Pappan bär ner mellanbarnet)
Pappan: Jaha, nämen hejdå nu åker jag till jobbet!
(Dörren stängs efter honom)
Mamman: Kan ni KLÄ PÅ ER nån gång?!
Stora barnet: Jag hittar inga byxor!
Mamman: De hänger ju DÄÄÄÄR!
Stora barnet: MEN DE ÄR FÖR SMÅ!!
Mamman: Nej de passar men ta några andra då?!
Stora barnet: Jag hittar ju inga!!!
Mamman: Men var lade du dem igår kväll då?
(Stora barnet går upp på övervåningen och letar bland alla kläder utspridda över golvet.)
Minsta barnet: Jag har gömt mig, hihihi!!
Mamman: Snälla kom hit nu jag orkar inte mer.
Mellanbarnet: Mamma, du får hämta kläder!
(Mamman går upp på övervåningen och hämtar kläder)
(Stora barnet och minsta barnet låtsasbrottas i soffan)
(Minsta barnet börjar gråta)
(Mamman kämpar med tårarna själv)
Mamman: Nu vill jag ÅKA! Kom nu!
Mellanbarnet: Just ja, vi ska ju fotas idag!
Mamman: Skolfoto?
Mellanbarnet: Ja! Jag måste ha finare kläder på mig!
(Mellanbarnet klär av sig allt)
Mamman: Har du packat gympakläder?
Stora barnet: Ja.
Mamman: Kalsonger? Handduk?
Stora barnet: Oj, jag glömde!
Minsta barnet: Ha ha, jag ska bita dig i rumpan!!
(Alla är påklädda och ska ta på sig ytterkläderna)
Minsta barnet: Jag vill inte HA JACKA!!
Mamman: Nej men skit i det då!
Stora barnet: Kan vi gååå nån gång då?!
Mamman: Har du borstat håret och tänderna?
Stora barnet: ...
Mamman: ...
Mellanbarnet: Jag vill inte HA LUGGEN UPPSATT!
Mamman: Nej men då får du väl KLIPPA DEN DÅ SOM JAG HAR VELAT I EVIGHETER NU!
Mellanbarnet: DU FÅR INTE BESTÄMMA ÖVER MITT HÅR!
Minsta barnet: Ha ha! Jag har gömt mina skor!
Mamman: Seriöst, jag bryter ihop. Jag orkar inte.
Stora barnet: Kan ni SKÄRPA ER ELLER?
Mellanbarnet: Du får inte säga till mig!!
Minsta barnet: Hi hi, jag ska kittla dig!
(Ute på gården)
Mamman: FAN! Jag glömde en jacka!
(Mamman kommer tillbaka)
Mellanbarnet: Oj! Min cykelhjälm ligger kvar däruppe!
(Mellanbarnet kommer tillbaka)
Stora barnet: Helvete! Mina gympakläder, jag glömde dem.
(Stora barnet kommer tillbaka)
Stora barnet: Varför kan vi aldrig cykla nån gång?
Mamman: Varför kan ni aldrig lyssna på mig?
Mellanbarnet: Jag är trött i benen!
Mamman: Vi har inte ens börjat cykla?!
Minsta barnet: Pruttunge!
07.50 - tjugo minuter för sent, går karavanen mot förskola och skola.
Ridå.
(Epilog: mamman cyklar till jobbet och kokar av frustration, ilska och trötthet och cyklar lite väl vårdslöst i trafiken för blir man påkörd av en bil får man åtminstone vila och bli omhändertagen ett tag.)
07.00 - alla barn har ätit frukost. Dags för påklädning.
Stora barnet: ÅÅÅÅH!! Jag hittar inga kläder!!
Mamma: Det hänger byxor ovanför badkaret och tröjor finns i tvättmaskinen. Glöm inte att packa gympakläder.
Mellanbarnet: JAG VILL INTE GÅ TILL SKOLAN!
Stora barnet: DU TRAMPADE PÅ MIG!
Mellanbarnet: AAAJ! HAN SLOG MIG!
Stora barnet: VARFÖR SKYLLER ALLA PÅ MIG HELA TIDEN??
(Båda barnen springer storgråtande till sina rum)
Minsta barnet: Tralalaa...
Pappan går upp och tröstar: Kom ner nu och klä på er.
Minsta barnet: Titta vad jag kan! (Snurrar runt i romerska ringar och välter ner en glasskål som går sönder)
Pappan: MEN AKTA!
Minsta barnet: Ojdå!
Stora barnet: Vad hände?!
Mellanbarnet: Vad hände?!
Mamman: Vad hände?!
Minsta barnet: Tralalaa...
(Pappan har sopat och kommit ner igen)
Mamman: Var finns kläder till barnen?
Pappan: Du VET ju att det finns i tvättmaskinen?
Mamman: Fast de är ju jättefuktiga.
Pappan: De går att ha på sig!
Mamman: Nej!
Mellanbarnet: PAPPA KOM OCH BÄR NER MIG!
Pappan: Nej du får gå själv!
(Mellanbarnet bryter ihop.)
(Pappan bär ner mellanbarnet)
Pappan: Jaha, nämen hejdå nu åker jag till jobbet!
(Dörren stängs efter honom)
Mamman: Kan ni KLÄ PÅ ER nån gång?!
Stora barnet: Jag hittar inga byxor!
Mamman: De hänger ju DÄÄÄÄR!
Stora barnet: MEN DE ÄR FÖR SMÅ!!
Mamman: Nej de passar men ta några andra då?!
Stora barnet: Jag hittar ju inga!!!
Mamman: Men var lade du dem igår kväll då?
(Stora barnet går upp på övervåningen och letar bland alla kläder utspridda över golvet.)
Minsta barnet: Jag har gömt mig, hihihi!!
Mamman: Snälla kom hit nu jag orkar inte mer.
Mellanbarnet: Mamma, du får hämta kläder!
(Mamman går upp på övervåningen och hämtar kläder)
(Stora barnet och minsta barnet låtsasbrottas i soffan)
(Minsta barnet börjar gråta)
(Mamman kämpar med tårarna själv)
Mamman: Nu vill jag ÅKA! Kom nu!
Mellanbarnet: Just ja, vi ska ju fotas idag!
Mamman: Skolfoto?
Mellanbarnet: Ja! Jag måste ha finare kläder på mig!
(Mellanbarnet klär av sig allt)
Mamman: Har du packat gympakläder?
Stora barnet: Ja.
Mamman: Kalsonger? Handduk?
Stora barnet: Oj, jag glömde!
Minsta barnet: Ha ha, jag ska bita dig i rumpan!!
(Alla är påklädda och ska ta på sig ytterkläderna)
Minsta barnet: Jag vill inte HA JACKA!!
Mamman: Nej men skit i det då!
Stora barnet: Kan vi gååå nån gång då?!
Mamman: Har du borstat håret och tänderna?
Stora barnet: ...
Mamman: ...
Mellanbarnet: Jag vill inte HA LUGGEN UPPSATT!
Mamman: Nej men då får du väl KLIPPA DEN DÅ SOM JAG HAR VELAT I EVIGHETER NU!
Mellanbarnet: DU FÅR INTE BESTÄMMA ÖVER MITT HÅR!
Minsta barnet: Ha ha! Jag har gömt mina skor!
Mamman: Seriöst, jag bryter ihop. Jag orkar inte.
Stora barnet: Kan ni SKÄRPA ER ELLER?
Mellanbarnet: Du får inte säga till mig!!
Minsta barnet: Hi hi, jag ska kittla dig!
(Ute på gården)
Mamman: FAN! Jag glömde en jacka!
(Mamman kommer tillbaka)
Mellanbarnet: Oj! Min cykelhjälm ligger kvar däruppe!
(Mellanbarnet kommer tillbaka)
Stora barnet: Helvete! Mina gympakläder, jag glömde dem.
(Stora barnet kommer tillbaka)
Stora barnet: Varför kan vi aldrig cykla nån gång?
Mamman: Varför kan ni aldrig lyssna på mig?
Mellanbarnet: Jag är trött i benen!
Mamman: Vi har inte ens börjat cykla?!
Minsta barnet: Pruttunge!
07.50 - tjugo minuter för sent, går karavanen mot förskola och skola.
Ridå.
(Epilog: mamman cyklar till jobbet och kokar av frustration, ilska och trötthet och cyklar lite väl vårdslöst i trafiken för blir man påkörd av en bil får man åtminstone vila och bli omhändertagen ett tag.)
söndag 24 augusti 2014
Jag tänkte bli vacker dårå.
Såhär i elfte timmen tänkte jag att jag kanske kunde börja använda lite bra produkter när jag sminkar mig/smörjer mig och så vidare. Så jag har provat lite bb- och cc-krämer, jag har gått med i facebookgrupper som pratar smink och jag har beställt någon skönhetsbox med okända produkter från Korea.
Fast mest lajvar jag ordentlig, för häromdagen läste jag lite om hur en bb-cream fungerar och så stod det typ såhär:
"Du gör din vanliga rengöringsritual (what? tvätta ansiktet på morgonen??), smörjer in med din vanliga fuktkräm (say vaddå?) och sedan en primer (som... när man målar hus?) innan du använder din bb-cream".
Och i Facebookgrupperna pratar folk om sminkborstar hit och sminkborstar dit och jag känner lite att jo... ja... men vad är det för fel på fingrarna? Jag fattar inte hur man använder en foundationborste. Jag har ingen aning om vad pigmentering innebär i en ögonskugga.
Uppenbarligen måste jag se till att ta det här på allvar nu för har jag en gång bestämt mig för att sköta om mitt lilla fejs så ska jag göra det ordentligt. Nu har jag därför beställt saker som "serum" och "fuktgivande på djupet"-krämer från Lush. I provformat, dvs ca 1 ml var. För jag tänker att de räcker ungefär lika länge som jag kommer orka vara ordentlig: i någon vecka.
Tvätta ansiktet på morgonen, hujedanmej sånt folk hittar på.
Fast mest lajvar jag ordentlig, för häromdagen läste jag lite om hur en bb-cream fungerar och så stod det typ såhär:
"Du gör din vanliga rengöringsritual (what? tvätta ansiktet på morgonen??), smörjer in med din vanliga fuktkräm (say vaddå?) och sedan en primer (som... när man målar hus?) innan du använder din bb-cream".
Och i Facebookgrupperna pratar folk om sminkborstar hit och sminkborstar dit och jag känner lite att jo... ja... men vad är det för fel på fingrarna? Jag fattar inte hur man använder en foundationborste. Jag har ingen aning om vad pigmentering innebär i en ögonskugga.
Uppenbarligen måste jag se till att ta det här på allvar nu för har jag en gång bestämt mig för att sköta om mitt lilla fejs så ska jag göra det ordentligt. Nu har jag därför beställt saker som "serum" och "fuktgivande på djupet"-krämer från Lush. I provformat, dvs ca 1 ml var. För jag tänker att de räcker ungefär lika länge som jag kommer orka vara ordentlig: i någon vecka.
Tvätta ansiktet på morgonen, hujedanmej sånt folk hittar på.
onsdag 20 augusti 2014
Ha ha ha ha ha ha. Lol osv.
Ok så dagens roligaste och märkligaste är att Ola Rapace har börjat blogga. På finest? Och skriver massa dynga?
Eftersom jag förutsätter att han är en självgooglare har jag bara en sak att säga: Tack för the lolz, men alltså ta ditt personliga haveri ur offentligheten för it ain't pretty.
Dessutom lajvar han sverigedemokrat på sin header vilket ju är märkligt bara det? Tänk att jag tyckte att han var snygg en gång i tiden.
Eftersom jag förutsätter att han är en självgooglare har jag bara en sak att säga: Tack för the lolz, men alltså ta ditt personliga haveri ur offentligheten för it ain't pretty.
Dessutom lajvar han sverigedemokrat på sin header vilket ju är märkligt bara det? Tänk att jag tyckte att han var snygg en gång i tiden.
Vädret och måendet.
Jag klarar inte av att leva/vara förälder/existera när det är sånt här väder. När det är soligt ena sekunden och åskmoln i nästa. Eller när det regnar och är grått en hel dag. Jag blir snurrig, illamående, får huvudvärk och är jättetrött.
Det är rätt slitigt att bli så påverkad av vädret. Finns det nån slags diagnos på det? Ni vet som när "alla" helt plötsligt var högkänsliga personer eftersom det var det trendigaste ever? Jag är väderkänslig. Väntar på att det ska bli trendigt nu så att jag för en gångs skull kan få vara trendig.
Eller jag har faktiskt varit trendig två gånger tidigare. En gång när jag klippte page i mellanstadiet och var först av alla med det. Sen klippte ca varje tjej i skolan page men jag var först! Alla andra var ju coolare och snyggare i sina frisyrer, men jag var åtminstone först. I högstadiet fick jag ett par röda jeans, lite bootcut, i julklapp ett år. Hade dem i skolan efter jullovet och ingen annan hade såna. Efter sportlovet fanns det minst tre par i varje klass dagligen. Var återigen först, men spelade ju ingen roll eftersom ingen lade märke till mig och kunde uppmärksamma att jag var först. Men jag är inte bitter eller så...
Måendet var det ju vi skulle prata om. För det är ju skitkul att läsa om hur andra mår, det vet jag ju med mig. Jättekul. I alla fall så har jag en skitjobbig förkylning som ligger på lur och ger mig dunderhuvudvärk varje kväll, rödkantade ögon och en smått kliande hals. Dessutom fryser jag och är jättetrött hela tiden. Men den bryter aldrig ut, vilket väl är tur eftersom jag ska till Stockholm, bli full och dansa tryckare på lördag.
Vilket väder jag önskar mig? 10 grader varmt, vindstilla, hög och klar luft och sol som inte gör mig svettig. Det blir bra, tack!
Det är rätt slitigt att bli så påverkad av vädret. Finns det nån slags diagnos på det? Ni vet som när "alla" helt plötsligt var högkänsliga personer eftersom det var det trendigaste ever? Jag är väderkänslig. Väntar på att det ska bli trendigt nu så att jag för en gångs skull kan få vara trendig.
Eller jag har faktiskt varit trendig två gånger tidigare. En gång när jag klippte page i mellanstadiet och var först av alla med det. Sen klippte ca varje tjej i skolan page men jag var först! Alla andra var ju coolare och snyggare i sina frisyrer, men jag var åtminstone först. I högstadiet fick jag ett par röda jeans, lite bootcut, i julklapp ett år. Hade dem i skolan efter jullovet och ingen annan hade såna. Efter sportlovet fanns det minst tre par i varje klass dagligen. Var återigen först, men spelade ju ingen roll eftersom ingen lade märke till mig och kunde uppmärksamma att jag var först. Men jag är inte bitter eller så...
Måendet var det ju vi skulle prata om. För det är ju skitkul att läsa om hur andra mår, det vet jag ju med mig. Jättekul. I alla fall så har jag en skitjobbig förkylning som ligger på lur och ger mig dunderhuvudvärk varje kväll, rödkantade ögon och en smått kliande hals. Dessutom fryser jag och är jättetrött hela tiden. Men den bryter aldrig ut, vilket väl är tur eftersom jag ska till Stockholm, bli full och dansa tryckare på lördag.
Vilket väder jag önskar mig? 10 grader varmt, vindstilla, hög och klar luft och sol som inte gör mig svettig. Det blir bra, tack!
måndag 18 augusti 2014
Veckans meny
Gud vad mycket flådigare det låter med "meny" än "matlista". Oavsett vilket: vardagen är här och så är även veckohandlingarna och hallefuckingluja för det!
Det här ska vi äta den här veckan.
Måndag: Fish & Chips
Tisdag: Vegetarisk tacopaj
Onsdag: Lax i ugn med hummersås och potatis
Torsdag: Falafel
Fredag: White chili
Lördag: Hamburgare
Söndag: Vegetarisk lasagne
För att i ärlighetens namn och med alla kort på borden inte dölja något tänkte jag göra någon slags genomgång av vad barnen äter:
Måndag: Japp.
Tisdag: Barnens pajhalva kommer vara vegfärs och ost så... antagligen?
Onsdag: 2/3 av barnen kommer nog äta. Nåt.
Torsdag: Ha ha ha, inte en chans...
Fredag: Ha ha ha, inte en chans...
Lördag: Jag är inte hemma, jag är på Natten i Sthlm, så ungarna får sin favoriträtt. Klart de äter.
Söndag: Osäkert kort. Men tippar på ja.
Ändå rätt bra utfall för en vecka tycker jag. För jag slipper hamburgarna.
Det här ska vi äta den här veckan.
Måndag: Fish & Chips
Tisdag: Vegetarisk tacopaj
Onsdag: Lax i ugn med hummersås och potatis
Torsdag: Falafel
Fredag: White chili
Lördag: Hamburgare
Söndag: Vegetarisk lasagne
För att i ärlighetens namn och med alla kort på borden inte dölja något tänkte jag göra någon slags genomgång av vad barnen äter:
Måndag: Japp.
Tisdag: Barnens pajhalva kommer vara vegfärs och ost så... antagligen?
Onsdag: 2/3 av barnen kommer nog äta. Nåt.
Torsdag: Ha ha ha, inte en chans...
Fredag: Ha ha ha, inte en chans...
Lördag: Jag är inte hemma, jag är på Natten i Sthlm, så ungarna får sin favoriträtt. Klart de äter.
Söndag: Osäkert kort. Men tippar på ja.
Ändå rätt bra utfall för en vecka tycker jag. För jag slipper hamburgarna.
söndag 17 augusti 2014
Selfies, självporträtt, narcissism... jag tröttnade.
Jag rantade nyss på twitter om hur jäkla trött jag är på att bli ifrågasatt/få kommentarer kring mina selfies. Vissa menar det positivt men det finns ändå en underliggande mening som är typ "Ellen tar så himla många selfies". Men vet ni? Det gör jag inte. (Även OM varenda jäkla bild jag lagt upp hade varit en selfie hade det varit okej och superbra eftersom selfies är härliga, positiva och frigörande - men just nu ville jag lyfta fram det lite märkliga i att jag faktiskt inte gör det.)
Såhär: ja, jag postar många selfies på instagram om man ser till antalet. Jag postar dock mycket annat innehåll på instagram också: sett till innehåll ligger min selfieratio på ca 10%. Av mina 30 senaste bilder är tre selfies.
Varför jag räknat ut detta? Jo, för att det faktiskt - larvigt nog - stör mig när jag får vara poster child för selfiegenerationen. Folk som säger att jag ju inte direkt är rädd för att lägga upp bilder på mig själv lägger upp FLER selfies sett till procent än vad jag gör, men skulle aldrig komma på tanken att de är såna selfieholics.
Eller så säger de som kommenterar mitt instagrammande inte ett knyst om när deras 45-åriga kompisar lägger upp en selfie om dagen eftersom, och det här är den springande punkten, de gör det osminkade/ostylade/oposerande/osnyggt. Det är liksom däri problemet ligger: jag tar FEL selfies. Jag är för sminkad, vill vara för snygg, för poserande, för många filter, för lite skämtsamt, för seriös, för mycket av något slag. För mycket hora, för lite madonna för att det ska vara okej. Det blir ju lite pinsamt då, har jag insett. Om man som (relativt, måste jag väl ändå skriva buhu buhu) ung tjej lägger upp bilder där man själv tycker att man är snygg. Då blir det ju fel. Godkända selfies är de med naturlig skönhet, eller osminkade, eller fula, eller allt som inte är att medvetet försöka vara snygg. Då går man över gränsen för vad som får passera utan lite skämtsamma gliringar.
Jag tycker ju att selfies är underbara och följer jättemånga konton som består enbart av selfies på t.ex. modeller etc. Jag tycker att alla ska lägga upp så många selfies de vill - ju fler desto bättre! Och jag jobbar på att inte skämmas när jag lägger upp ett självporträtt (för så hette det ju förr). Mer selfies till folket! Och mindre gliringar när vi ändå är på det humöret, tack!
Såhär: ja, jag postar många selfies på instagram om man ser till antalet. Jag postar dock mycket annat innehåll på instagram också: sett till innehåll ligger min selfieratio på ca 10%. Av mina 30 senaste bilder är tre selfies.
Varför jag räknat ut detta? Jo, för att det faktiskt - larvigt nog - stör mig när jag får vara poster child för selfiegenerationen. Folk som säger att jag ju inte direkt är rädd för att lägga upp bilder på mig själv lägger upp FLER selfies sett till procent än vad jag gör, men skulle aldrig komma på tanken att de är såna selfieholics.
Eller så säger de som kommenterar mitt instagrammande inte ett knyst om när deras 45-åriga kompisar lägger upp en selfie om dagen eftersom, och det här är den springande punkten, de gör det osminkade/ostylade/oposerande/osnyggt. Det är liksom däri problemet ligger: jag tar FEL selfies. Jag är för sminkad, vill vara för snygg, för poserande, för många filter, för lite skämtsamt, för seriös, för mycket av något slag. För mycket hora, för lite madonna för att det ska vara okej. Det blir ju lite pinsamt då, har jag insett. Om man som (relativt, måste jag väl ändå skriva buhu buhu) ung tjej lägger upp bilder där man själv tycker att man är snygg. Då blir det ju fel. Godkända selfies är de med naturlig skönhet, eller osminkade, eller fula, eller allt som inte är att medvetet försöka vara snygg. Då går man över gränsen för vad som får passera utan lite skämtsamma gliringar.
Jag tycker ju att selfies är underbara och följer jättemånga konton som består enbart av selfies på t.ex. modeller etc. Jag tycker att alla ska lägga upp så många selfies de vill - ju fler desto bättre! Och jag jobbar på att inte skämmas när jag lägger upp ett självporträtt (för så hette det ju förr). Mer selfies till folket! Och mindre gliringar när vi ändå är på det humöret, tack!
(Selfie som aldrig hamnade på insta. Ni får den här istället.)
lördag 16 augusti 2014
Skräcken.
Ni vet hur en dag börjar fint och bra och är trevlig, och sen vid någon punkt så vänder allt och resten av dagen blir rätt kass?
Den punkten för mig idag var när Majken ramlade ur kundvagnen med huvudet före rakt ner i stengolvet när vi var och handlade. Jag ser det framför mig varje gång jag blundar. Hur hon tippar över, hur jag skriker rakt ut, hur hennes huvud slår i med ett hemskt ljud och kroppen viker sig över och jag tror att hon har brutit nacken. Det gick bra med henne. Hon började inte blöda, hon blev aldrig slö eller trött utan gallskrek en kvart efteråt. Nu säger hon att hon mår bra och vi har kollat av med 1177 vad vi ska hålla koll på.
Men den stunden, herregud. Apotekspersonalen i affären kom och pratade med oss och en hämtade någon kylklamp för barn som Majken fick och alla i affären var så snälla och flera gånger kom andra kunder fram och frågade hur det gick med henne. Tror att alla blev lite smått traumatiserade. Jag allra mest.
Så tja, det var ungefär där dagen gick åt helvete. Sen dess har jag haft ont i huvudet och varit illamående. Majken mår, som sagt, bra igen. Barnen har bråkat. Maten var äcklig. Jag har inget sött hemma. Ni fattar.
Ja, i såna här fall - när barnet i fråga inte blev skadat - är det faktiskt mest synd om föräldern. Det vill säga mig.
Den punkten för mig idag var när Majken ramlade ur kundvagnen med huvudet före rakt ner i stengolvet när vi var och handlade. Jag ser det framför mig varje gång jag blundar. Hur hon tippar över, hur jag skriker rakt ut, hur hennes huvud slår i med ett hemskt ljud och kroppen viker sig över och jag tror att hon har brutit nacken. Det gick bra med henne. Hon började inte blöda, hon blev aldrig slö eller trött utan gallskrek en kvart efteråt. Nu säger hon att hon mår bra och vi har kollat av med 1177 vad vi ska hålla koll på.
Men den stunden, herregud. Apotekspersonalen i affären kom och pratade med oss och en hämtade någon kylklamp för barn som Majken fick och alla i affären var så snälla och flera gånger kom andra kunder fram och frågade hur det gick med henne. Tror att alla blev lite smått traumatiserade. Jag allra mest.
Så tja, det var ungefär där dagen gick åt helvete. Sen dess har jag haft ont i huvudet och varit illamående. Majken mår, som sagt, bra igen. Barnen har bråkat. Maten var äcklig. Jag har inget sött hemma. Ni fattar.
Ja, i såna här fall - när barnet i fråga inte blev skadat - är det faktiskt mest synd om föräldern. Det vill säga mig.
fredag 15 augusti 2014
"Det finns inga dåliga kläder..." håll käften.
Om jag vill ge ett tips till blivande/nyblivna föräldrar, eller bara föräldrar generellt, så är det detta: Man behöver inte vara ute i regn. Jag lade upp en bild på instagram igår där jag skrev att "I don't do regn" och det stämmer verkligen. Det. Är. Inte. Ett. Måste.
Man kan vara en jättebra förälder utan att stå i hällregn och njuta av hur ens barn upplever naturen med rännilar och grodor eller vilken bild naturivrare nu målar upp. Man kan helt skippa att stå i en kall och regnig lekpark och lyssna på när barnets galonbyxor i samarbete med rutschkanan skapar helt olidliga oljud.
Det går att skapa en bra barndom utan att stå med fuktiga kläder, surt humör och kalla händer i hällregn. Tro mig.
Dessutom finns förskolan. Där får de vara ute i regn även om de vill det eller ej. Och efter några år kan de vara ute ensamma. I allra värsta fall kanske det finns en förälder till i familjen som faktiskt trivs med detta "regn" som tydligen ska vara så mysigt.
Jag gör andra grejer ute. Badar, leker i snön, plockar svamp, har lövkrig. Men I don't do regn. Det måste man faktiskt inte.
Man kan vara en jättebra förälder utan att stå i hällregn och njuta av hur ens barn upplever naturen med rännilar och grodor eller vilken bild naturivrare nu målar upp. Man kan helt skippa att stå i en kall och regnig lekpark och lyssna på när barnets galonbyxor i samarbete med rutschkanan skapar helt olidliga oljud.
Det går att skapa en bra barndom utan att stå med fuktiga kläder, surt humör och kalla händer i hällregn. Tro mig.
Dessutom finns förskolan. Där får de vara ute i regn även om de vill det eller ej. Och efter några år kan de vara ute ensamma. I allra värsta fall kanske det finns en förälder till i familjen som faktiskt trivs med detta "regn" som tydligen ska vara så mysigt.
Jag gör andra grejer ute. Badar, leker i snön, plockar svamp, har lövkrig. Men I don't do regn. Det måste man faktiskt inte.
torsdag 14 augusti 2014
Juldilemma
(Nej, det är inte för tidigt att prata om julen)
Vi klär alltid, som man ska, julgranen kvällen innan julafton. För att det är så man gör. Det vet ju alla.
MEN nu har jag börjat fundera på om vi faktiskt inte ska klä den kanske två dagar innan julafton, bara för att få ha den där underbara granen framme någon dag till. Sen tar vi ju bort den rätt tidigt, eftersom jag tycker att julen är före jul och inte efter. Nyår = nytt år = blicka framåt.
I alla fall så är jag väldigt kluven. Å ena sidan kanske det är underbart att ha julgranen någon dag extra, för att verkligen känna att nu är det jul och kunna njuta. Å andra sidan kanske det blir helt fel och känns ospeciellt när den där magiska kvällen innan julafton uteblir och då är ju en jul halvförstörd. What to do?
(Obs att jag bara vill ha svar från andra julpurister, inte från såna som sätter upp en plastgran 1:a advent eller så. Ni får jättegärna göra det i er familj men det blir ju inte riktigt relevant för en julnazist som jag.)
Vi klär alltid, som man ska, julgranen kvällen innan julafton. För att det är så man gör. Det vet ju alla.
MEN nu har jag börjat fundera på om vi faktiskt inte ska klä den kanske två dagar innan julafton, bara för att få ha den där underbara granen framme någon dag till. Sen tar vi ju bort den rätt tidigt, eftersom jag tycker att julen är före jul och inte efter. Nyår = nytt år = blicka framåt.
I alla fall så är jag väldigt kluven. Å ena sidan kanske det är underbart att ha julgranen någon dag extra, för att verkligen känna att nu är det jul och kunna njuta. Å andra sidan kanske det blir helt fel och känns ospeciellt när den där magiska kvällen innan julafton uteblir och då är ju en jul halvförstörd. What to do?
(Obs att jag bara vill ha svar från andra julpurister, inte från såna som sätter upp en plastgran 1:a advent eller så. Ni får jättegärna göra det i er familj men det blir ju inte riktigt relevant för en julnazist som jag.)
Vilken jävla skitdag.
Jag var kanske inte jättepepp på att ha en fyradagarshelg med ensamt ansvar för barnen såhär direkt inpå att sommarlovet ÄNTLIGEN tagit slut, men jag tänkte att jag åtminstone skulle få sovmorgon varje dag så var rätt lugn ändå.
Fick jag nån sovmorgon i morse eller? Nej det fick jag inte. Jag fick gå och handla frukost eftersom mina barn inte ville göra det. Och ja, man kan ju hävda att det är föräldrarnas ansvar att se till att det finns frukost hemma, jag fattar det, men jag ville sova!
Börjar en dag dåligt så fortsätter den alltid dåligt, det är en naturlag. Eftersom jag inte är den som kan säga emot lagar så bestämde jag mig för att storstäda á la rensa ur garderober och sortera klänningar och sånt. Avbrott enbart för storbråk på liv och död mellan barnen med jämna mellanrum.
Till sist tänkte jag att vi i alla fall skulle släpa oss ut på stan för att handla skor till barnen. Bad idea. Huge.
För när vi stod på Din sko så försvann Majken. En sekund var hon där bland hyllorna och nästa var hon det inte. Så jag sprang runt därinne och ropade. Jag sprang ut på gatan. Jag tänkte på alla bilar som kör i närheten. Jag undrade vad fan jag skulle ta mig till. Jag ropade ännu mer. Och sen, till sist, svarade hon. Kom asglad och svinnöjd fram från skyltfönstret (!!) där hon hade gömt sig. Hon lekte kurragömma, förstår ni. Det var jättekul, förklarade hon för mig. Jag var ju lagom road. Sen återvände jag till kassakön, köpte de jäkla skorna och sen skulle vi fika.
Inget av barnen ville ha sitt fika efter några tuggor. Sen gick vi hem.
Min garderob är i alla fall välsorterad. I övrigt kan den här dagen gå och dö.
Fick jag nån sovmorgon i morse eller? Nej det fick jag inte. Jag fick gå och handla frukost eftersom mina barn inte ville göra det. Och ja, man kan ju hävda att det är föräldrarnas ansvar att se till att det finns frukost hemma, jag fattar det, men jag ville sova!
Börjar en dag dåligt så fortsätter den alltid dåligt, det är en naturlag. Eftersom jag inte är den som kan säga emot lagar så bestämde jag mig för att storstäda á la rensa ur garderober och sortera klänningar och sånt. Avbrott enbart för storbråk på liv och död mellan barnen med jämna mellanrum.
Till sist tänkte jag att vi i alla fall skulle släpa oss ut på stan för att handla skor till barnen. Bad idea. Huge.
För när vi stod på Din sko så försvann Majken. En sekund var hon där bland hyllorna och nästa var hon det inte. Så jag sprang runt därinne och ropade. Jag sprang ut på gatan. Jag tänkte på alla bilar som kör i närheten. Jag undrade vad fan jag skulle ta mig till. Jag ropade ännu mer. Och sen, till sist, svarade hon. Kom asglad och svinnöjd fram från skyltfönstret (!!) där hon hade gömt sig. Hon lekte kurragömma, förstår ni. Det var jättekul, förklarade hon för mig. Jag var ju lagom road. Sen återvände jag till kassakön, köpte de jäkla skorna och sen skulle vi fika.
Inget av barnen ville ha sitt fika efter några tuggor. Sen gick vi hem.
Min garderob är i alla fall välsorterad. I övrigt kan den här dagen gå och dö.
tisdag 12 augusti 2014
Kreta, I löv ju.
Jag tog mitt mellanbarn och min syrra och lite handbagage och så åkte jag till Kreta förra veckan. Det var bland det bästa jag gjort på länge. Vi flög med Norwegian och var borta fem nätter och sex dagar och det var alldeles lagom länge.
Att resa med bara ett barn på två vuxna var så pass lätt att jag 1) undrar vad alla sammanboende enbarnsföräldrar gör med all sin tid? Disputerar i tjugofyra olika ämnen? 2) funderade på om detta kunde bli en stående tradition 3) hann läsa fem böcker, vilket var väldigt trevligt.
Vad vi gjorde då? Vi sov länge, ungefär till 10-11. Sen gick vi förbi affären på knuten och köpte någon frukost (oftast var det en gigantisk munk för 1 euro) och travade ner till stranden. Där låg vi på solstolar under parasoll, badade, hoppade i vågorna och läste. Beställde nån juice. Åt lite melon. Samlade lite snäckskal.
Ibland glömde vi att äta lunch. Blir lätt så när man äter en enorm munk vid 11. Ibland åt vi lunch vid 15. Det blev som det blev. Sen på eftermiddagen ville Emmy hellre bada i poolen på hotellet så då förflyttade vi oss till poolkanten och läste, badade, åt lite chips, läste lite, brände oss lite i solen och lekte i poolen. Runt halv sex gick vi in, tog en tupplur och sen på kvällen gjorde vi oss i ordning för att gå ut och äta. Sen åt vi, drack vin, såg på när Emmy lekte med någon billig flygleksak/stenar på stranden/eld (!) osv. Drack kanske några drinkar. Och så promenerade vi hem runt elvatiden på kvällen. Repeat hela veckan förutom dagen då vi åkte till Chania och upptäckte världens vackraste stad med världens vackraste män. Seriöst, vi åt på en restaurang där alla som jobbade var vackra skäggiga män. Var det anställningskravet? Vi tror det. Tyra Banks skulle svimmat av entusiasm om hon upptäckt det stället.
(Älskar att jag har en unge som dagen efter Den Stora Skäggupplevelsen hånfullt frågade mig om alla skäggiga män vi såg var "sååå snygga", med faktiska citationstecken med fingrarna.)
Älskar hela semestern. Var så vansinnigt avslappnande. Och trevligt. Och mysigt. Och varmt.
Ett väldigt bra beslut att åka dit helt enkelt. Vill tillbaka nu. Nä det vill jag inte. Vill ha höst och värmeljusmys nu. Faktiskt.
Att resa med bara ett barn på två vuxna var så pass lätt att jag 1) undrar vad alla sammanboende enbarnsföräldrar gör med all sin tid? Disputerar i tjugofyra olika ämnen? 2) funderade på om detta kunde bli en stående tradition 3) hann läsa fem böcker, vilket var väldigt trevligt.
Vad vi gjorde då? Vi sov länge, ungefär till 10-11. Sen gick vi förbi affären på knuten och köpte någon frukost (oftast var det en gigantisk munk för 1 euro) och travade ner till stranden. Där låg vi på solstolar under parasoll, badade, hoppade i vågorna och läste. Beställde nån juice. Åt lite melon. Samlade lite snäckskal.
Ibland glömde vi att äta lunch. Blir lätt så när man äter en enorm munk vid 11. Ibland åt vi lunch vid 15. Det blev som det blev. Sen på eftermiddagen ville Emmy hellre bada i poolen på hotellet så då förflyttade vi oss till poolkanten och läste, badade, åt lite chips, läste lite, brände oss lite i solen och lekte i poolen. Runt halv sex gick vi in, tog en tupplur och sen på kvällen gjorde vi oss i ordning för att gå ut och äta. Sen åt vi, drack vin, såg på när Emmy lekte med någon billig flygleksak/stenar på stranden/eld (!) osv. Drack kanske några drinkar. Och så promenerade vi hem runt elvatiden på kvällen. Repeat hela veckan förutom dagen då vi åkte till Chania och upptäckte världens vackraste stad med världens vackraste män. Seriöst, vi åt på en restaurang där alla som jobbade var vackra skäggiga män. Var det anställningskravet? Vi tror det. Tyra Banks skulle svimmat av entusiasm om hon upptäckt det stället.
(Älskar att jag har en unge som dagen efter Den Stora Skäggupplevelsen hånfullt frågade mig om alla skäggiga män vi såg var "sååå snygga", med faktiska citationstecken med fingrarna.)
Älskar hela semestern. Var så vansinnigt avslappnande. Och trevligt. Och mysigt. Och varmt.
Ett väldigt bra beslut att åka dit helt enkelt. Vill tillbaka nu. Nä det vill jag inte. Vill ha höst och värmeljusmys nu. Faktiskt.
måndag 11 augusti 2014
Bloggnostalgi
Förr alltså, vad bra den här bloggen var. Rolig, skarp, åsiktsfylld - bra.
Nu ba sillmjölke, mellanmjölk, nåt annat tråkigt med mjölk. Typ milkshake. Man gillar ju inte milkshake eftersom det smakar mjölk och allt med mjölk är vansinnigt äckligt.
För snart tre år sedan skrev jag det här inlägget om öppnandet av City Gross. Det blev aldrig bättre efter det.
Nu ba sillmjölke, mellanmjölk, nåt annat tråkigt med mjölk. Typ milkshake. Man gillar ju inte milkshake eftersom det smakar mjölk och allt med mjölk är vansinnigt äckligt.
För snart tre år sedan skrev jag det här inlägget om öppnandet av City Gross. Det blev aldrig bättre efter det.
söndag 10 augusti 2014
Kattproblem
Vi har en fin liten katt som inte trivs med livet som innekatt. Vi trodde att han skulle göra det eftersom han varit innekatt tidigare i livet, men efter ett halvårs konstant jamande från en otroligt olycklig katt inser vi att det inte funkar.
I sommar har han hängt i sommarstugan och varit sitt gamla jag. Lycklig, glad, nöjd, harmonisk. Han har ätit som vanligt, sovit som vanligt, gosat som vanligt. Sen åker vi in till stan och han blir en olycklig liten spillra av sitt riktiga jag.
Nyss provbodde han hos ett par vänner på landet men han trivdes inte och nu är han hemma igen. Olycklig.
Och jag vet inte vad vi ska göra? Att lämna honom till ett katthem är inget alternativ eftersom han ju skulle vara ännu olyckligare där, han ogillar andra katter och små utrymmen. Att omplacera en rätt blyg utekatt är inte jättelätt, även om han är världens finaste vill de flesta ha kattungar. Att tvinga honom leva det här livet djupt olycklig går inte.
VAD GÖR MAN?
Jag vill inte avliva en frisk katt som bara råkar ha oturen att bo i en familj som flyttade in till stan, men jag vet inte heller vad fan vi ska göra. Låta honom klara sig som utekatt i centrum så länge det går? Om ingen vill ta hand om honom, vad ska vi göra?
Jag vet inte. Jag är bara ledsen.
I sommar har han hängt i sommarstugan och varit sitt gamla jag. Lycklig, glad, nöjd, harmonisk. Han har ätit som vanligt, sovit som vanligt, gosat som vanligt. Sen åker vi in till stan och han blir en olycklig liten spillra av sitt riktiga jag.
Nyss provbodde han hos ett par vänner på landet men han trivdes inte och nu är han hemma igen. Olycklig.
Och jag vet inte vad vi ska göra? Att lämna honom till ett katthem är inget alternativ eftersom han ju skulle vara ännu olyckligare där, han ogillar andra katter och små utrymmen. Att omplacera en rätt blyg utekatt är inte jättelätt, även om han är världens finaste vill de flesta ha kattungar. Att tvinga honom leva det här livet djupt olycklig går inte.
VAD GÖR MAN?
Jag vill inte avliva en frisk katt som bara råkar ha oturen att bo i en familj som flyttade in till stan, men jag vet inte heller vad fan vi ska göra. Låta honom klara sig som utekatt i centrum så länge det går? Om ingen vill ta hand om honom, vad ska vi göra?
Jag vet inte. Jag är bara ledsen.
Längt efter regn och rutiner.
Sådär sista dagarna av semestern blir det som det brukar: jag börjar drömma längtande drömmar om 12 grader kallt, ruskiga regnkvällar (när jag sitter tryggt inomhus med tända ljus, nota bene), efter uppsorterade garderober, färgsorterade regnkläder, en välfylld vintergarderob och femhundra nya recept att laga till middag.
Med andra ord: jag är rätt så trött (mild underdrift) på detta anything goes-liv vi kallar semester. Jag är ca noll för rutiner i vanliga fall, vi har inte lyckats införa en läggningsrutin för något av våra barn nånsin, men just nu längtar jag efter att bli en sån där rutinförälder som går hem kl 20 från varje middagsbjudning för att man INTE KAN bryta rutinerna en enda kväll. Eller okej, så himla långt behöver vi ju inte gå. Men jag längtar efter ordning och reda och att slippa laga lunch varje dag (woop woop yay hurra), efter att barnen träffar kompisar och får lite stimulans utöver de miljarders timmar film de sett i sommar (de HAR även badat, lekt, busat, haft en idyllisk svensk sommar också, tro mig ni behöver inte ringa soc).
JAG VILL HA HÖST NU, OKEJ??
Och jag vet, nu kommer folk som gick på semester typ förra veckan ba "åååh vad dåligt, det är ju sommar länge till". Nä, vet ni vad - det är det inte. Taskigt för er att ni drog nitlotten sen semester (förutsätter att ingen väljer det), men skolan börjar om någon vecka och snart är det höst. Snart kan man ha strumpbyxor och andra kläder än urblekta osmickrande solklänningar som är 7 år gamla. Snart kan man röra sig utomhus utan att få svettpanik värre än Björklunds i tv-soffan. Snart kan man leva i sin fina lägenhet utan att leva i en kappsäck mellan sommarstuga och hem. Snart kan man ha smink utan att det rinner av. Snart kan man ha riktiga skor igen.
Det var väl allt. Just ja, vi kom hem från Kreta inatt. Bloggar mer om det sen men ett kort utlåtande: awesome!
Med andra ord: jag är rätt så trött (mild underdrift) på detta anything goes-liv vi kallar semester. Jag är ca noll för rutiner i vanliga fall, vi har inte lyckats införa en läggningsrutin för något av våra barn nånsin, men just nu längtar jag efter att bli en sån där rutinförälder som går hem kl 20 från varje middagsbjudning för att man INTE KAN bryta rutinerna en enda kväll. Eller okej, så himla långt behöver vi ju inte gå. Men jag längtar efter ordning och reda och att slippa laga lunch varje dag (woop woop yay hurra), efter att barnen träffar kompisar och får lite stimulans utöver de miljarders timmar film de sett i sommar (de HAR även badat, lekt, busat, haft en idyllisk svensk sommar också, tro mig ni behöver inte ringa soc).
JAG VILL HA HÖST NU, OKEJ??
Och jag vet, nu kommer folk som gick på semester typ förra veckan ba "åååh vad dåligt, det är ju sommar länge till". Nä, vet ni vad - det är det inte. Taskigt för er att ni drog nitlotten sen semester (förutsätter att ingen väljer det), men skolan börjar om någon vecka och snart är det höst. Snart kan man ha strumpbyxor och andra kläder än urblekta osmickrande solklänningar som är 7 år gamla. Snart kan man röra sig utomhus utan att få svettpanik värre än Björklunds i tv-soffan. Snart kan man leva i sin fina lägenhet utan att leva i en kappsäck mellan sommarstuga och hem. Snart kan man ha smink utan att det rinner av. Snart kan man ha riktiga skor igen.
Det var väl allt. Just ja, vi kom hem från Kreta inatt. Bloggar mer om det sen men ett kort utlåtande: awesome!
tisdag 5 augusti 2014
fredag 1 augusti 2014
I mitt rätta element.
Nu har vi bott en sommar i stan och haft sommarstuga och jag måste säga att även om sommarkvällarna på landet är ljuvliga med hödoft och promenader kring sjöar och hagar och vin på altanen och kvällsdopp föredrar jag ÄNDÅ sommarkvällarna i stan. När solen går ner över de vackra hustaken. När jag hör folk som ska iväg och roa sig eller är på väg hem eller tar en promenad. När det klirrar från besticken från grannarna som äter på balkongen. När det är varmt som sammet och gatulyktorna lyser upp utanför den öppna dörren.
Jag romantiserar kanske livet i stan för att det är så nytt, men jag känner mig så hemma här. Det enda dåliga är att det inte går att ta kvällsdopp.
(Obs! På dagen när det är 30 grader varmt föredrar jag definitivt sommarstuga med bad över lägenhet högst upp i huset. Detta bör nämnas.)
Jag romantiserar kanske livet i stan för att det är så nytt, men jag känner mig så hemma här. Det enda dåliga är att det inte går att ta kvällsdopp.
(Obs! På dagen när det är 30 grader varmt föredrar jag definitivt sommarstuga med bad över lägenhet högst upp i huset. Detta bör nämnas.)