Helgpeppen

Känner ni det? Känner ni PEPPEN? Denna helg ändå, har stora förväntningar på den. Jo men hörrni, man får ju börja julpynta nu! Ja, jag vet att typ alla redan har satt upp ljusstakar och att man tydligen är en anal torrboll om man tycker att man ska vänta tills första advent. Jag vet.

MEN DÅ ÄR JAG VÄL EN ANAL TORRBOLL DÅ!!

Har dock fuskat jag också. Idag lyssnade jag på julmusik för första gången i år och började gråta av lycka och sentimentalitet. Sen handlade jag julpynt för imorgon drar vi fram det. Va? Imorgon? Det är ju första advent på söndag? Nu fuskar ju JAG!

Ja jävlar vilket glashus, men det har sina anledningar. På söndag är min man bortrest och jag planerar att vara bakis* så då är det inget bra läge att pynta. Imorgon däremot ska vi baka lussekatter och städa och pynta och jag darrar nästan av förväntan eftersom inget är så vackert som ett julpyntat hem.

Åh! Åh! Detta att bo i stan på julen då? Det här är ju första julen i vår lägenhet och det innebär många nya julpyntarmöjligheter. Som att vi har en matsal att fylla med dekorationer. Som att vi har två balkonger att vira in i julgirlanger. Som att vi har en trappa att dekorera á la amerikansk helylleidyll. Är så himlans pepp hörrni.

Dessutom får man så många gratisdekorationer när man har fullt av grannar. Det glittrar och blinkar lite överallt. Det är så vackert. Det är precis här. Jag älskar att bo i stan.

* Just ja, alltså jag planerar ju inte att bli bakis. Det är väl en konsekvens av att jag ska ut och roa mig på lördag kväll. Vin är inköpt, nya strumpbyxor, ny kjol, nytt linne, nytt smink - allt man behöver. Woop woop.

Alltså tänkte be om ursäkt för överdrivet positivt inlägg men känner lite att det väger upp för tidigare deppnovember.

Kvinnohat förklätt till "barnens bästa".

Jag ramlade in på internets mörkaste hörn igår. Nej, det var inte Birros blogg eller nån rasistsmörja, det var instagramkontot "friabarn" som har beskrivningen "Fram för fria barn och lyhörda vuxna som inser att barn är kompetenta människor som inte bör tvingas till att sova, äta, klä sig, kramas. Lyssna!". Det låter ju bra och fint? Well...

Först och främst vill jag påpeka att jag ju, som de flesta som läser här antagligen vet, är starkt emot skrikmetoder, att kränka sina barn med straff och olika uppfostringsmetoder. Jag tror på respekt och närhet och att lyssna på sitt barn. Jag säger detta för att jag vill påpeka att jag ändå tillhör samma "sida" som de som ligger bakom detta konto. Men jag känner mig ungefär lika lite som deras bundsförvanter för det som jag känner mig som bästis med Stalin för att vi båda gillar statligt ägande. (Jämför jag dessa mammor med Stalin? Nej, självklart inte. Jag tror inte att Stalin var för "unschooling". Vad är "unschooling"? Åh raringar, the crazy har just börjat. Jag förklarar nedan.)

Kontot friabarn har 38 inlägg och de som ligger bakom (de är flera anonyma postare) har lyckats att göra alla 38 inläggen vansinnigt dömande, kategoriska och rent ut sagt kvinnofientliga. Här kommer tre exempel:

Nu kanske ni tänker "vänta nu här, menar de verkligen att man som mamma inte ska få lämna barnet alls, inte ens till pappan?". Japp. "Men inte kan de mena att barnen får psykiska men för att mamma jobbar heltid?". Jopp. "Man ska alltså inte vilja vara ifrån sina barn en liten stund alls, för all tid tillsammans räknas som egentid?" Eeexakt.

Åh okej, jag kan ju också vara lite generös ibland och tänka att jaja, alla hänger sin hatt där de vill eller nåt liknande ordspråk som säger att alla får göra som de vill. Men... men... men sen läser jag mer bland kommentarer och inser exakt vilken nivå skammandet ligger på. Det räcker inte med att posta bilder om helt galna (och inte alls faktaunderbyggda) saker, utan ifall någon ifrågasätter så är man genast där med lien och kapar ifrågasättaren jämns med fotknölarna.

"Blir man deppig av att läsa om uppmuntran till att våga ta tillbaka makten över sitt eget föräldraskap, då tänker jag att det egentligen är nåt annat som ligger i botten, ett djupare problem eller bekymmer"

"Om en inte vill spendera tid med sina barn så varför skaffa barn? Jag kan faktiskt inte förstå det? I Sverige är det skolplikt vilket medför att barnen kan vara hemma högst till dess."

"Vi har klart och tydligt skrivit att vi inte tar hänsyn till kränkta vuxna, och att det är barnens sida vi är på. Känner du dig skuldbelagd? Vi tar inte ansvar för dina känslor, tyvärr. Du får fundera på vad i det vi skrev som gör att du får dåligt samvete (...)"

"Men vi får inte blunda för att mamman är den primära anknytningspersonen. Bara för att mamman är hemma de första åren behöver en inte kalla det ett hemmafru samhälle. Partnern kan vara hemma resterande år av barnetsliv! Jag tycker helst hela familjen skall kunna vara hemma tillsammans, hela den industrialiserade världen är så fel. Barn bör vara hemma till skolstart och om de inte vill gå i skolan ska de inte behöva göra det heller."

"Patriarkatet vill ha det så här. De vill ha arbetande myror som inte ifrågasätter!"

"Det handlar inte om att stryka föräldrar medhårs. Det handlar om barnens bästa."

"Du skrev under något annat inlägg att ditt barn gråter. Tänk om det gråter för att du lämnar det ibland?"

"Men som vi redan skrivit är det barnens talan som förs här"


Det här är bara ett axplock. Har även sett kommentarer om att om ens barn tjatar om att få gå till förskolan så säger det EN HEL DEL om relationen mellan barn och förälder. Ja men ni fattar, mysigt.

Nu till det jag har mest problem med av allt:

1) De påstår sig tala för barnens sak
2) All kritik avfärdas med att man inte har barnens bästa i åtanke
3) De inbillar sig att detta är en slags feministisk kamp

När det gäller att de påstår sig tala för barnen är det problematiskt på flera nivåer. Först och främst för att de ironiskt nog tar sig tolkningsföreträde över barnen själva. Det är inte barn som postar på detta konto. Det är vuxna, som utifrån sin ideologi och sin tankevärld har BESTÄMT att detta är bäst för barnen. De länkar till undersökningar som visar att förskola är skadlig och ignorerar att det finns lika många som visar att förskola är jättebra. De pratar om "uppvaknanden", om att leverera "obehagliga sanningar" och de menar att de, just och enbart de, är barnens språkrör. Vilket innebär att om mina ungar, som hånskrattade högt när jag berättade om dessa åsikter för dem, skulle opponera sig så skulle dessa kvinnor mena att de inte vet vad de vill, för de är ju indoktrinerade i ett sjukt samhälle. Alla barn vill exakt samma saker och dessa människor vet exakt vad dessa saker är. Punkt slut, ifrågasätter du får du ömma tår av sanningen som levereras av barnens främsta vita riddare.

Förutom att jag blir vansinnigt provocerad och vill skrika könsord åt de skenheliga muppar som ligger bakom kontot blir jag också ledsen för deras barns skull. There, I said it. Jag drog samma kort som de gör, men helt ärligt så är jag övertygad om att det inte är nyttigt eller bra för barn att växa upp i en värld där mamma är universum och allt ifrån förskola till skola till att vara ensam hemma med pappa ses som en katastrof för ens psykiska välmående. Enda positiva är väl att de har ett sånt episkt bra upplägg för att kunna mindfucka sina självuppoffrande mammor när de väl växt upp. "Mamma, varför var du så frånvarande när jag var liten? Du kändes liksom aldrig närvarande i STUNDEN? Jag behöver SSRI nu pga detta..." Episkt.

Nu tappade jag den lilla någorlunda sakliga tråd jag hade känner jag. Lusten att håna detta konto är för stort, men innan jag trollar vidare i deras kommentarsfält ska jag försöka lyfta två grejer till.

Att avfärda kritik med att man inte "förstår sig på sanningen" är livsfarligt. Det här kontot påminner i sin retorik om de mest inbitna sverigedemokrater, foliehattar och islamofober man kan stöta på. Antingen har du sett ljuset, eller så är du en del av den stora konspirationen. Jag tycker att det är vansinnigt obehagligt oavsett om det gäller att kalla invandrare för kackerlackor eller att mena att skolgången är ett kränkande sjukligt system för barn. Jag tror inte att det är en sund miljö att växa upp i för ett barn heller. Forskning på det? Äh, ni har bara inte sett Sanningen än.

Och så den skrattretande tredje punkten då. Detta är ju ett feministiskt sätt att se på världen. Patriarkatet vill ha löneslavar och att en kvinna stannar hemma med sina barn till skolåldern är därför det mest feministiska man kan göra. Och! Ifrågasätt ej, för det är inte feministiskt att bryta systerskapet och kritisera andra kvinnors individuella val. Well, hold your crazy horses för det här är så vanvettigt att jag inte vet var jag ska börja nysta. Jo, det vet jag förresten. Precis här: förskolan är en av de absolut viktigaste reformerna för kvinnors möjlighet till frihet. Rör inte förskolan bitches.

Visst, jag tycker att vi ska ha sex timmars arbetsdag. Jag är helt för att vi ska konsumera mindre, sluta springa runt i ekorrhjulet (ursäkta klyschan då) och istället fokusera mer på att konsumera upplevelser och tid tillsammans. Jag jobbar halvtid, för bövelen.

Men det spelar liksom ingen roll, för vägen till förändring går inte via att individuella kvinnor sumpar sin lön, sin pension och sitt liv. Vi kommer ingenstans om vi ska återgå till någon fiktiv historisk tid där kvinnor ägnade all sin tid åt barnen (så har det aldrig varit). Det enda som händer är att man sabbar för sig själv och för kvinnorörelsen i stort. Grattis till er "feminism" men den är inte värd vatten. (Sen är det ju jättekul att människor som i ena andetaget hatar på mammor som lämnar sitt barn till dess pappa nån timme säger sig göra detta i feminismens tecken, men nu skulle jag ju inte låta mitt förakt för "friabarn" ta över helt. Moving on.)

Allt som kvinnorörelsen har kämpat för är detta konto alltså emot. Förskola, delad föräldraledighet, frihet för kvinnor - glöm allt det för kvinnor ska vara hemma i flera år. Helst ska barnen inte ens gå i skolan, för - här kommer det roligaste, SKOLAN är inget barn behöver. Nej, för många av kontots följare ägnar sig åt "unschooling" som alltså går ut på att man inte låter barnet gå i skola alls. Istället tar man det i barnets takt och låter barnet upptäcka och lära sig som det vill. Visst, barnet kanske går ut grundskolan med kunskapsluckor men tihi, så kan det ju bli. Viktigast är att man inte kränker barnen med att tvinga det till skolan. Fritt lärande slår hemska institutioner. Sen att barn, jag vet inte, kanske gillar att vara med kompisar, uppleva saker i grupp, ha skolaktiviteter som en ensam förälder inte kan erbjuda, vill få ordentlig utbildning, vill få sina perspektiv utmanade av andras upplevelser, det är ju bara larv. Alla barn mår bäst av att vara hemma med sina föräldrar, förlåt - sin mamma, och lära sig av vad naturen har. Typ. Voilá, unschooling!

Åh, jag hade så mycket jag ville säga. Jag hade tänkt hålla det kort och koncist och verkligen trycka på problematiken med detta konto. Sen blev jag förblindad av ilska. Nåja, kontentan av hela det här långa inlägget är väl ungefär detta: gå för bövelen inte in på instagramkontot "friabarn" om ni inte vill få en hjärnblödning. Samt: TACK OCH LOV FÖR SKOLPLIKTEN!





Bonusbild bara for the lulz. Aura!!

Jaha, det var ju kul.

Sak man gör som förälder: letar nya recept. Eller förälder och förälder, det var ju rätt onödig etikett. Sak JAG gör: letar nya recept. Ibland blir det bra och ibland blir det som ikväll. Riktigt jäkla dåligt. Jag skulle göra den här maten. Krämig citronpasta, det låter ju svingott. I verkligheten? I verkligheten smakade det ingenting, med en bismak av citron och grönsaksbuljong. Alltså det var som att äta tapetklister.

Å andra sidan ger det oss vuxna en chans att äta räkor, aioli och baguette efter att barnen somnat. Vilket behövs, eftersom jag snart svälter ihjäl.

Pinterest ändå. Sån fälla ibland och ibland genialiskt. Nu slipper ni i alla fall göra samma misstag som jag.

3 x glada saker.

Ibland florerar det såna där utmaningar på facebook, där man ska lista tre saker som gör en glad i tre dagar, eller fem dagar, eller tills dessa positiva människor tycker att det räcker. Jag är inte så mycket för sånt. Jag tycker att glädje är rätt ointressant för det mesta, det är härligt för den det gäller men det är ointressant.

Men trots att det är så jävla tråkigt tänkte jag ändå glädjeblogga lite idag. Inte för att jag är sådär sprudlande lycklig som alla dessa facebookglädjespridare, utan för att jag har haft en riktigt mysig dag och därför orkar se lite ljus i detta helvetesmörker som är november 2014.

Tre saker som gör mig glad just nu:

1) Vi har fått en bokslukare. Som vi har kämpat med denna läsning. Gråt, skrik och tandagnisslan. Bokstavligt talat har det varit en svettig kamp om att få Noa att läsa. Men nu? Herregud vad ungen läser. Sådär verkligen slukar böcker. Och. Det. Ruinerar. Oss. För får man äntligen en läshatare att bli en läsälskare så säger man ja och amen varje gång ungen i fråga vill ha en ny Gregorbok eller Paxbok eller vilken bok det nu är. Men böcker är ju svindyrt. Öhh, kanske nån säger nu. Har ni ingen bibbla i er stad? Jodå, det har vi. Men vi har även slarvat bort en biblioteksbok och kan inte låna nya böcker förrän den är återlämnad eller den vansinniga kostnaden för den betalad så just nu ligger lånandet lite på is.

Men se på fan, upptäckte vi idag. Barn kan ju ha egna lånekort. Nu ska denna lilla unge kittas med ett sprillans lånekort och sen kan han knata till bibblan så fort läslusten faller på och så lever vi lyckliga i alla våra dagar. Eller antagligen inte, men fan vad lättad jag är över att han, just nu, läser.

2) Det är snart jul. Om en vecka är det första advent och då kommer ljusets högtid halleluja prisa fornnordiska högtider osv. Jag är så pepp på detta att det pirrar i hela mig och kämpar för att inte fuska. För när jag väl får släppa loss, då ska det banne mig göras ordentligt.

3) Om allt går väl och alla är friska ska jag ägna mig åt karatefylla nästa lördag. Nu går jag ut och roar mig rätt ofta så egentligen är det inget speciellt med det, men inför denna gång har jag spanat in en paljettkjol på HM. Paljettkjol, smaka på ordet. Jag tror inte att mitt liv är komplett förrän jag har en paljettkjol. Antagligen kommer jag se ut som en levande discokula i denna fantastiska skapelse, men låt mig deppa över det då. Just nu är den fortfarande fab på mig så jag är glad.

Tja, det var väl allt. Nej, bonusgrej: TVÅ DAGAR I RAD har jag lyckats få till sjukt bra eyeliner. På båda ögonen. Är värt att köpa en lott för, helt klart.

Shake it off

Ok, så Emmys (7 år) största intresse just nu är att kolla musikvideos på youtube. Och jag som trodde att min Stora Feministiska Gärning som förälder skulle vara att hålla henne borta från sånt. Well, jag uppmuntrar henne. Nu tittar hon ju inte på vilken skit som helst men ändå. Stora favoriten är Katy Perry, sen gillar hon även Beyoncé, Nicki Minaj och Taylor Swift. Ifall mamma haft ett finger med i spelet? Eh... okej då.

Men såhär: jag trodde att det jag skulle skydda mina döttrar från skulle vara halvnakna tjejer som skakar rumpa. Och nu känner jag mer att vafan, älskade unge, kolla på en halvnaken Beyoncé som sjunger att tjejer rular världen, gör det hundra gånger om. Tjejer äger.

Fast mest tittar hon på små tjejer som gör coola grejer. Typ sjuåringar som äger ut alla dessa talangjaktstävlingar. Småtjejer som rappar. Coola tjejer som gör gymnastikgrejer. Sophia Grace. Ni vet, alla dessa klipp där småtjejer äger. Och jag älskar det. Älskar att hon letar reda på tjej på tjej på tjej som gör sin grej och skiter i andra och bara kör. Tycker det är tusen ggr bättre än många av de unkna barnprogram som går på "fina" Barnkanalen.

Dessutom lär hon sig ju hur hon ska hantera män på köpet.

Ellen 2.0

Jag har blivit så himla vuxen? Nu med nya jobbet så löneförhandlade jag like a boss. Seriöst, det gick asbra? I vanliga fall brukar jag säga "åh ja tack" till precis vilken skitlön som helst. Nu hade jag gjort typ Donald Trump (kom ej på nån annan affärssnubbe) stolt med mina förhandlarskills)

PLUS att när jag gick till affären häromdagen vågade jag fråga om att få provsmaka osten i delikatessdisken. Tycker jämt att det är så läskigt, för jag tänker att de tycker att jag bara tjuväter. Som att jag inte ser ut som nån som köper ost, ha! Hela jag är byggd av ost.

Och idag då? Idag åt jag lunch i lunchrummet med andra än mina närmsta kollegor och så småpratade jag. Kallpratade. Visserligen främst om att jag vill ligga med Erik Haag, att jag använder alkohol och socker för att ta mig igenom november och att jag önskar att Frodo ska dö i ringentrilogin. Men annars så.

Vuxenpoängen bara rasar in med andra ord.

Tacksamheten.

Igår kväll var jag ute med några derbytjejer och idag känner jag verkligen hur jävla lyckligt lottad jag är. Jag har fått så himla många riktigt riktigt bra vänner genom derbyn. Såna som man älskar evinnerligt och kan hänga med hur mycket som helst utan att tröttna. Såna som man kan göra allt och inget med.

Helt sjukt att ingen av de människor (well, familj exkluderad) jag tycker mest om och umgås mest med ens fanns i mitt liv för bara 1.5 år sedan. 

Tänk vad lite roller derby kan göra för livskvaliteten ändå. 

Det stora grå

Jag klarar inte av det här vädret längre. Jag är inte gjort för november. Eller februari och mars.

Kan vi inte bara stryka dessa vidriga helvetesmånader och lägga lite mer tid där runt maj?
Bra, okej tack!

Hälsning till novembervädret, bilar som kraschar, dålig ekonomi och allmänt depp:

Gilmore Girls, how I love thee

Jodå, amerikanska Netflix erbjuder ju alla säsonger av Gilmore Girls vilket är helt underbart för mig som älskade serien när den gick men aldrig har sett om den ordentligt. Detta är min chans! Så tja, det är väl ungefär det som min helg har ägnats åt. Är nu framme vid när Jess, aka DAMN YOU FINE-Jess, kommit till stan.

Jag gillar att se om serier för man upptäcker saker man inte uppfattade första gången, man har fått en annan syn på världen och kanske gillar olika saker än förra gången och man kanske till och med börjar ogilla saker. Här är några reflektioner jag har sen jag började omtitten:

1) Lorelai är 32 när serien börjar? TRETTIOTVÅ! Två år äldre än mig? Får panik på detta. Hon är ju så supervuxen liksom. Okej, väldigt flamsig, men vuxen. 32. Herregud.

2) Ofta kanelkofta de kan äta sådär mycket och samtidigt vara skinny as a twig. Det är ju lite av en grej i serien att Gilmoretjejerna gillar mat - onyttig mat - i stora mängder. Jag gillar det eftersom det är uppfriskande. Det är bara lite frustrerande att samtidigt som man själv skulle ha rullat fram som fem miss Patsys vid det laget har de både perfekt hy och inte ett gram för mycket. Ja ja, bitterheten slutar här.

3) Wow, det är många snygga killar att titta på. Ja, även om jag (såklart) inte är team Dean så är han ju snygg killen. Och Jess, slurp. Luke? Don't mind if I do. Christopher, well hello! Sen längre fram kommer Logan som ju inte är helt oäven han heller. Tristan är trevlig också. Ni ser. Ögongodis lite överallt. Max! Jag glömde Max! Skulle ej tacka nej till Max.

4) Rory är så satans präktig. Alltså på nivån att det börjar bli otroligt. Man kan älska böcker, satsa på Harvard OCH ha en libido, faktiskt. Det finns liksom ingen motsättning mellan att vilja hångla upp sin kille ordentligt och på att satsa på skolan. Dessutom verkar hon ha noll koll på sånt rent generellt? Hennes mamma och pappa försvinner iväg jättelänge, dyker upp och är generade och säger inte var de har varit och Lorelai har löv i håret? Rory ba... oh well. *kopplar ej* Rimligt om man är 6, ej om man är 16.

5) LUKE JAG ÄLSKAR DIG. Vet att det är klyschigt att falla för hela den där surmulne karlakarlen som inte kan visa känslor och yada yada, men herregud vad jag är kär i Luke. Och Jess. Som nämndes förut.

6) Det är befriande med folk som äntligen pratar i rimlig takt. Alla ba "orimligt hur fort Rory och Lorelai pratar", jag ba "äntligen någon som pratar så fort som jag och min mamma och syrra". Jag är helt med på tåget. Man ska prata fort om det ska vara nån mening med det.

7) Emily Gilmore, skärp dig. Har sån hatkärlek till denna kvinna. Tycker några av de finaste scenerna är när hennes rädsla för att förlora sin dotter och barnbarn lyser igenom. Men samtidigt vill jag slå ihjäl henne för hennes jävla kritik och elakheter. Också, kommer på mig själv att tänka "vet inte varför Emily är så kritisk mot Lorelai, hon är ju smal?". Säger väl mer om mig än Emily dock.

Tja, det var väl (nästan) allt. Finns ju tusen saker att säga om denna serie. Förutom att man älskar den då, så klart.

Förfallet av egots strukturer*

*twitterskämt, sorry.

Ensamveckan slutar sent måndag kväll. Idag började jag dagen med att ge barnen gårdagens hemkörda pizza till frukost. Sen fick de micropannkakor. Nu är klockan halv fyra och jag har skickat Emmy till affären för att köpa ostbågar. Snart blir det film.

Gör mig inte jättebra som ensamstående förälder. Note to self: börja raka benen även om du inte ska gå ut och roa dig.

Tillvaron försvåras ju lite av att Majkens treårstrots är i sån blom att det borde utfärdas nån slags pollenvarning. Treårstrots är illa. Treårstrots hos en synnerligen intelligent unge är värre. Är liksom en sak om ungen ligger på golvet och är lite arg, en helt annan om man ideligen finner att man tamefan blivit överlistad IGEN av en som är född 11 år efter att Markoolio peppade inför årtusende nr 2.

Idag hade vi två stora bråk innan vi kom ut. Ett om hur olämpligt det är att ha sandaler när det är november, och ett om hur rimligt det är att ta på sig jacka när det är november. Tack och lov för att jag även har stora barn så att hotet "annars får du stanna hemma" faktiskt går att infria. Eller hot och hot, konsekvens hade jag kallat det på den tiden jag fortfarande vinnlade mig om att vara Pedagogisk och En Bra Uppfostrare.

Nu är jag på nivån att jag häller upp mjölk i shotsglas gång på gång för att jag inte orkar bråka om att hon ska ta ett fullstort glas. Och jag spänner fast henne i vagnen och klär på henne under högljudda skrik i trapphuset för att jag inte orkar vänta in hennes utbrott. På kvällen sitter jag bredvid sängen och surfar på mobilen när hon skriker hysteriskt att hon hatar sin säng, hon hatar att sova, hon vill bara vara vaken som alla vuxna är. Sen säger jag "säg till när du har skrikit färdigt" och efter fem minuter av hysterisk ilska vänder hon på sig och säger "jag är färdig nu, klia mig på ryggen och sjung tack".

Det är lättare att hantera trots när man har en smartphone. Därmed inte sagt att jag är jävligt trött efter denna ensamvecka. Hence ostbågar klockan fyra.

Great parenting. Verkligen.

Sååå... igår kom jag äntligen tillbaka till jobbet efter att ha varit instängd i vabträsket några dagar. Jobbade på, fixade och donade. As one do osv. Och sen cyklade jag till skolan och möttes av en arg nioåring som upplyste mig om att det var minsann dropin på fritids. Han skulle ju sjunga snart. Så jag kollade mailen och se på fan, visst fanns det flera infomail om denna eftermiddag. Komplett med schema och allt. På schemat stod det även att jag precis missat sjuåringens sång. Yay me!

Så in i skolan och mötas av en sjuåring som har "väntat och väntat hela eftermiddagen på dig" och som bröt ihop när jag sa att vi faktiskt inte hinner stanna och fika och titta eftersom vi hade en dansskola att ta oss till.

Två jätteledsna barn. En mamma med så jävla dåligt samvete att hon nästan höll på att gråta själv. Sånt är kul.

Andra tillfällen av Episkt Föräldraskap vi minns:

- När jag, dödstrött av amning och sömnbrist, skulle ta in min bärbara dator in i sovrummet för att slösurfa lite. På väg in snubblar jag på tröskeln och tappar datorn i vaggan bredvid sängen. Där Noa låg och sov. Han vaknade inte ens, så han blev ju inte skadad, men ett märke från ett laptophörn prydde hans panna i nån dag sen.

- När Noa var ca 3 år och jag gungade honom. Han ville gå av och jag citerade skämtsamt Kråkan i Mamma mu: "Kan man inte stoppa får man hoppa!". Varpå Noa tror att jag menar allvar och hoppar av i farten. Och ramlar. Och får gungan i huvudet. Det var kul!

- När Emmy var runt tre och jag gungade henne (skojar ej, jag lär mig aldrig av mina misstag) och skrek "mer fart, mer fart, mer fart" så att det ekade över hela stadsparken. Så jag tog i utav bara fan och puttade på den där gungan så att ungen for åt helskotta iväg i en båge och sen duns ner i sanden. Hade jag publik? Jag hade publik.

Såatteh. Ifall nån annan vill dela med sig av såna här roliga och kul tillfällen, be my guest!

Eller så är det bara jag som skadar mina barn hela tiden. Så kan det vara. Ring helst ej soc tack.

Det här var ju lite pinsamt, Fredrik Hillerborg

Hej och kul att så många har hittat hit. Jag är inte alltid så rolig och elak som i förra inlägget. Oftast är jag mest gnällig och ytlig, men även en blind höna och så vidare.

I alla fall. Det verkar som att en viss Kille Med Åsikt på Resumé har läst min obetydliga lilla kritik och tagit åt sig den. Eller i alla fall insett att wow, jag uttryckte mig som en äkta douche, det här var ju pinsamt. Och sen ändrat sin text.

Jaha, kanske nån tänker nu. Varför är det pinsamt? Det är väl BRA om man tar åt sig kritik och ändrar sig. Jodå, det är det. Ännu bättre är det ju om man, well, erkänner att man uttryckte sig fel från början? Nu misstänker ju jag att den omskrivna texten främst skrevs om på grund av att den inte skulle sticka ut som fullt lika mansgrisig, inte för att textförfattaren faktiskt ändrat åsikt, men eftersom det inte finns någon förklaring så vet jag inte. Inte ett ord har sagts om att "hey, jag hade fel". Istället har texten redigerats om så pass att nästan allt jag citerade är borta. Här är några nya citat:

"Dessa kommentarer kan också betraktas som objektifierande. Men det här inlägget går inte ut på att granska och värdera varje kommentar, jag är intresserad av hur paketering/klippning fått viral spridning" 

"Min poäng med det här inlägget är inte att förminska sexistiska kommentarer. Poängen är att medvetandegöra hur klippning och inramning kan spetsa sanningen och få miljontals människor att reagera."

Ja, jag vet. Han har ju bättrat sig. Eller alltså, det är ju fortfarande lite tokigt att han säger att kommentarerna "kan betraktas som" objektifierande, men nu ska vi ge Fredrik A for effort ändå. Jag är inte knusslig. Jag tycker att det rimliga när man får skarp kritik är att visa att man faktiskt tar till sig den och inte bara formulera om sin jättedåliga text, men jag är inte knusslig.

Jag är däremot fundersam. För om man tar bort allt (nåja, nästan allt) misstänkliggörande av utsatta kvinnor så har man bara kvar det kära gamla matteexemplet som visar att videon är ihopklippt och redigerad. Och jag vet inte, men hur värt är det att publicera en hel text om det?

Nu är ju mediebranschen tuff och hård och svår att få genomslag i, så jag förstår att man ändå griper efter halmstrån i sin strävan efter att få sin röst hörd. För att avsluta det här lite bitska inlägget lite snällare så tänkte jag därför ge gratis karriärsråd.

Fredrik, ge dig in i filmbranschen. Jag lovar att det finns metervis av krönikor att skriva om hur vissa filmer blir populära på grund av smart klippning. Harry Potter till exempel, de har klippt ner ett helt skolår till ett par timmar?! Och, om man räknar på det, så är det EGENTLIGEN bara 0.32 trollformler per dag trots att de får det att se ut som att de trollar hela tiden. Där har du något att bita i.

Lycka till!

Fredrik Hillerborg, du har fel och jag är arg.

De flesta har väl sett den där virala videon om hur en kvinna går på stan och får saker ropade efter sig. Många kanske också har hängt med i efterföljande diskussion där män säger:
1) asså det är ju bara komplimanger ju, jag skulle ÄLSKA att få komplimanger.
2) jorå men hon går ju typ i dååliga områden. Inga vita vettiga män gör sådär.
3) kvinnor är fan aldrig nöjda, vi ska döda er allihop jävla slampor.

Typ.

I alla fall, nu har det kommit en intressant text ur ett helt annat perspektiv, nämligen "varför blev den här videon viral och varför är den vilseledande?"-perspektivet, presenterat av Fredrik Hillerborg på Resumé.  Förlåt förresten. Sa jag "intressant"? Det var ju tokigt. Jag menade "jättedålig och skrattretande". Nu ska man inte slänga ur sig sånt utan väl underbyggda fakta, så klart. Fredrik, till exempel, han exemplifierar med matte! Som alla män vet är ju matte högst logiskt och kan därför inte överbevisas. Eftersom han har gjort matte vinner han. Jag tänkte också bemöta med lite matte, för jag vill ju också kunna bevisa att jag har rätt. Och matte trumfar ju filmat bevis, så here we go.

Fredrik säger:

"Det framgår i videon att det handlar om 100+ kommentarer. Om vi utgår ifrån att hon går runt i hela 10 timmar. Och hon under den 1,30 min långa sekvensen som visas passerar c:a 100 personer. Ponera då att hon passerar 2500 personer i timmen (kanske fler). På 10 timmar skulle det bli 25,000 personer, vilket skulle betyda att 1 person på 250 ger en komplimang. Det ger en annan bild av situationen."

Åh, matte! The joy! Utan den här uträkningen hade vi aldrig någonsin kunnat räkna ut att de har klippt ihop tio timmar till en video på en dryg minut. Vi trodde att det vi såg var tio timmar. Vi förstod inte. Det är tur att Fredrik är så himla pedagogisk i sin text. För det är han, titta här på några citat som verkligen visar att han anstränger sig för att lägga sig på en nivå alla förstår:

"Jag ska berätta varför." 
"Jag vill först klargöra att..."
"Min poäng med det här inlägget är främst att medvetandegöra..."

Vi tackar dig Fredrik, du är ju ändå "Master in Strategic Communication" enligt din (överbelastade) hemsida. Tack för den pedagogiska nivån.

Jaja, i alla fall så fortsätter Fredrik med lite annat än matte. Han har gått över till de inom argumentationen så vanliga "liknelserna". Eller bara exempel. Som detta:

"På en 10 timmar lång promenad i Stockholm skulle jag exempelvis kunna passera flertalet höga ljud, ledsna barn, illaluktande dofter eller varför inte folk som går in i en. Det skulle kunna se väldigt påfrestande ut om man klipper ihop dem efter varandra. Tänk er sedan rubriken på Nyheter24: ”Ljuden man utsätts för på en promenad i Stockholm” eller ”Man blir konstant tacklad på promenader i Stockholm”"

Ja precis. Här faller ju hela den virala videon eftersom det går ju att klippa ihop Vad Som Helst så att det ser jobbigt ut. Och eftersom gråtande barn och illaluktande dofter är ett samhällsproblem att jämföra med kvinnors utsatthet i samhället, mäns åsikter om att de har rätt till kvinnors kroppar och kvinnors svårighet att bli sedda som subjekt istället för objekt är det en fullkomligt relevant jämförelse. Bra jobbat Fredrik!

Här kommer det viktigaste citatet av dem alla tycker jag.

"Om vi återgår till frågan om komplimanger (från färre än 0,5% av dem du passerar på New Yorks gator), och om det är ett problem eller inte? Om målet skulle vara att ingen får ge en annan person på gatan en komplimang, då är det här garanterat ett problem. Men är det så farligt att 1 person på 250 ger en komplimang? Jag vet inte. Det är uppenbarligen ett större problem för män än för kvinnor, därför överlåter jag svaret till dem som känner sig utsatta." 

Jag har några funderingar kring detta.
1: Oj, vad tokigt. Fredrik kallar objektifierande oombedda kommentarer för komplimanger. Har han gjort det hela tiden? Ja, se på fan, det har han. Då faller ju egentligen texten på sin orimlighet redan från början eftersom han inte förstår den mest grundläggande principen: att "catcalling" inte är komplimanger utan ett sätt att objektifiera kvinnor i offentliga rum och göra dem medvetna om sitt utseende och hur de uppfattas så fort de visar sig utanför sitt hem. Hade jag noterat det från början hade jag ju struntat i att skriva den här texten som svar, men å andra sidan, hur kul hade DET varit?

Nu kanske nån menar att vissa kvinnor gillar att bli ropade efter. Japp, så kan det vara. Vissa gillar även att äta surströmming men man bjuder inte på det om man inte är säker på att den som kommer på middag gillar det. Eller för att vara lite seriös: det spelar ingen roll om individuella kvinnor gillar den uppmärksamhet som visas i videon eftersom problemet ligger i mäns uppfattning att de har en RÄTT att objektifiera kvinnor utan att ha en tanke på hur det kan uppfattas.

2: Oj vad tokigt, Fredrik låtsas om att "ingen får ge en annan person på gatan en komplimang" och lyckas radera hela kontexten. Som att det är jättevanligt att män blir trakasserade i offentliga rum enbart för att de råkar ha en kropp. Tihi, så det kan bli.

3: Oj vad tokigt, han tar sig tolkningsföreträde genom sitt sätt att formulera sig med en tydlig värdering "är det så farligt", men lämnar sen över till de utsatta. Nej vänta, till de som KÄNNER SIG utsatta. För det är subjektivt. Fredrik har ju via MATEMATIK visat att det faktiskt är jättefå som ger en komplimang, så vad är själva grejen egentligen? Ingen är ju utsatt. Allt är subjektivt.

4: Oj vad tokigt, han skriver att det är ett större problem för män än för kvinnor, men jag förutsätter att denna del bara är ett skrivfel?

Alla texter har en avslutning och Fredriks den är här:

"Min poäng med det här inlägget är främst att medvetandegöra hur klippning och inramning kan spetsa till sanningen ganska rejält och få många människor att reagera."

Man kan tro det. Men egentligen är hela poängen med inlägget att misstänkliggöra kvinnors upplevelser, att mansplaina hur det egentligen ligger till och slutligen ifrågasätta kvinnors utsatthet och egna upplevelser genom att kalla det för komplimanger. Lite som random snubbe i ett kommentarsfält - men dolt bakom fina ord som "strategisk kommunikation" och "viral succé". Det enda som ens är relevant i frågan är den genialiska matematiska uträkningen som visar att - gasp - de har klippt ihop reaktionerna under 10 timmar till nån minut. Wow. We did NOT se that coming.

Aja. Det var väl mina 5 cent i frågan. Nej vänta, jag skulle ju också bemöta med matte sa jag. Jo men så här då: med tanke på att minst tio i varje gymnasieklass under de senaste 20 åren vill "jobba med media" uppskattar jag att det finns ungefär en miljon skribenter i Sverige som vill få sina texter publicerade. Det märks på kvalitén rätt ofta. Det var allt.

Joråsåatteh

Nära 40 graders feber på Majken.

Nu säger vi alla i kör: KUL START PÅ ENSAMVECKAN!

Mvh bitterfitta

Veckans matsedel... eller inte.

Nä, det blir ingen sån. Jag skulle ha åkt och storhandlat idag på lunchen, men så ringde de från förskolan och sa att Majken knappt kunde hålla sig vaken. Eftersom hon åkte med huvudet före ner i asfalten i fredags var de oroliga att det kunde ha med det att göra. Själv misstänker jag att tröttheten beror på att hon envisas med att vakna runt tjugo över fem nu efter den fucking jävla tidsomställningen. Oavsett vilket var hon för trött för att vara kvar, så jag fick hämta henne.

Och vår bil, med Majkens bilbarnstol i, den står i Uppsala. För att den kraschade när mamma lånade den. Så jag kan inte låna mammas bil eftersom Majken ska med. Ni har läget klart för er? Bra. Kan vi börja tycka synd om mig nu då?

Vänta, kanske ni tänker nu. Varför kan inte nån av er vuxna åka och handla ikväll? Jo men serrni, jag är ju ENSAM med barnen i en vecka nu. Eller rättare: ensam med barnen tills på sen onsdag kväll. Sen kommer min man hem. Sen åker han igen på torsdag kväll, då åker han och Noa till London och kommer hem måndag kväll. Så från i morse till måndag kväll är jag ensam och det hade underlättat något så DJÄVULSKT att kunnat storhandla. Alltså verkligen, makalöst.

Nu får jag väl beställa sån där hemkörning av mat vilket är helt hopplöst eftersom de glömmer hälften och det blir extra dyrt. Men att småhandla på affären runt hörnet blir liksom inte hållbart i längden, särskilt inte eftersom jag redan varit där idag och glömde ungefär hälften jag skulle ha.

Ja, jag är bitter. Och ledsen. Och trött och allt. Den här hösten har varit en skithöst av episka mått, så jag har liksom noll och inga reservkrafter att ta ifrån. Är nere på minus redan från början. Och så ringde mamma och sa att mormor ligger på sjukhus då hennes hjärta har krånglat. Tydligen har det lugnat ner sig nu, men hon ligger kvar för observation. Efter att hon var nära att lämna oss i augusti blir jag livrädd så fort hon inte mår bra. Lilla mormor.

Nu tänker jag se på Vänner och försöka tänka på annat.

Vad ger man till nån som har allt?

Och inte gillar att pyssla, att leka med leksaker etc etc. Ja, jag pratar om mitt äldsta barn, min tween, min tredjeklassare. Äldsta barnet. SOM JAG INTE VET VAD JAG SKA GE I JULKLAPP!

Vi har köpt biljetter till melodifestivalen när den är här i Örebro. That's it. I övrigt är det så jävla svårt eftersom det inte finns något sånt där intresse för t.ex. lego eller ninjago eller vad all skit heter. Pysselgrejer är så sjukt ointressanta. Böcker är en klassiker men inte många tioåringar blir jätteglada för "enbart" böcker? Så det blir i princip upplevelsegrejer, biocheckar och lite kläder. Det känns så himla tråkigt? Ska det vara såhär nu när barnen blir stora? Att man har råd att ge dem ETT par jeans de vill ha och det var den julen typ?

Tack och lov för de mindre barnen. Har köpt in massa Frostgrejer från ebay. Älskar ebay. Älskar barn som fortfarande gillar att klä ut sig, pyssla och sånt.

Och ja, jag tycker att det känns sjukt att leta efter något att ge när han uppenbarligen inte behöver något. Men vad katten, nu lever vi i den här världen, okej? Disclaimer över.