Dagen D.

D som i detox. Obs och obs igen, tänker inte skriva mer om detta än det här eftersom jag vet att det är vidrigt att behöva läsa om andras "nyttiga" vanor, träning etc. Lovar att jag inte ska.

Men tänkte bara tipsa om detta lilla knep jag har. På nyårsdagen har vi tänkt börja en vit månad. Från alkohol, socker, onyttigheter osv. En månad ska vi hålla ut, sen åker jag till Göteborg och fuckar ur helt och hållet är planen. Vad min man gör då har jag ingen aning om, men antagligen njuter han av en BJ* när jag är borta.

I alla fall, inför denna avhållsamhetsmånad måste man ju maxa allt det onyttiga, så att man liksom verkligen blir illamående om man tänker på det sen. Så vi äter godis, chips, läsk och pizza i drivor nu de sista kvarvarande dagarna. För att verkligen säkerställa att vi inte vill se åt nåt onyttigt på åtminstone... en vecka.

Resterande tre veckor är det väl bara att bita ihop antar jag.


*Ben&Jerrys så klart. Töntigt, jag vet. Kunde ändå inte låta bli.

När man blir trollad av sin egen mamma.

Länge, länge levde jag under uppfattningen att jag och min syster var väldigt söta som barn. Visst, jag blev svinful nån gång i mellanstadiet och ett gäng år framöver, men innan dess var jag minsann söt som fan. För det hade ju mamma sagt, gång på gång.

Sen när jag blev vuxen, fick lite mer perspektiv och typ erfarenhet och såg bilder på oss som barn föll detta korthus som om jag hade satt mig på det.

Vi var inte alls exceptionellt söta. Vi såg ut som vilka ungar som helst.

Detta.


:( :( :( :(

Kan vi diskutera Gone Girl?

Ni var några som på twitter och här ville veta vad jag tyckte om boken, så nu tänkte jag skriva lite tankar om den. Så får ni gärna fylla på om ni vill. Typ. Eller så skriver jag bara mina tankar och så är det bra med så, man vet aldrig vad som genererar kommentarer.

*******SPOILERVARNING DÅ******************************


Alltså jag vet inte, jag blev rätt besviken på boken? Den skildrade psykopater på ett fascinerande sätt, men jag hade större förväntningar. Jag hade förväntat mig något omtumlande. Det var det inte. Sen har jag läst några kapitel här och där pga tja, har familj och liv och sådär, så jag kanske fick en upphackad upplevelse av boken vilket gjorde att jag missade saker.

Dessutom ogillar jag både Nick och Amy. Nicks vidriga kvinnosyn som han försöker skylla på sin pappa, som att han själv är en produkt av sin uppäxt och inte har något eget ansvar. Amy är ju åtminstone en renodlad psykopat, Nick tror så länge att han är en bra kille trots allt. Och ja, det finns någon slags insikt insprängd i boken men alldeles för ytlig för att få mig att känna någon som helst sympati för honom.

Dessutom tyckte jag att Amy var en väldigt platt person? Jag läser det som att hon ska vara någon ytterst komplex mastermind som både är otroligt naiv (hon tror på om nån säger att hon är underbar, för det är ju bara sanningen enligt henne + att hon går på allt Nick säger om henne när hon är borta), samtidigt som hon har tänkt till fem gånger om när det gäller att snärja sin man för mordet på henne. Alltså uppfattar jag det som att man ska tycka att hon verkligen är en person med många sidor, men jag tycker bara att hon är tråkig.

Det enda jag verkligen kände berörde mig med boken var den lilla delen med "sköna tjejer". Hur tjejer låtsas vara den sköna tjejen och hur genomskinligt det borde vara. Här tycker jag att det är kul, eller en kulturkrock beroende på olika länder, men hon säger att det ju inte finns någon motsvarighet bland männen. Inga män låtsas gilla balett för att vara en skön kille osv. Och jag kände bara att "om jag röstar på Fi, får jag ligga då?"-killarna är ju just dessa sköna killar. De som orerar högt och vilt om kvinnors rättigheter, gillar Beyoncé och har identiteten "fin kille". De finns ju? Är det ett svenskt fenomen, är det inte Amys generation eller varför missar hon hela den klicken? Skillnaden är ju att många, om än inte de flesta, tjejer ser igenom den fasaden. Att inte killar gör det med Sköna Tjejer är väl för att de förväntar sig att det är exakt såna tjejer som finns, bara för att de vill att de ska göra det. "Jag förtjänar en skön tjej som älskar öl och inte bryr sig om ifall jag kommer hem sent utan att ringa, därför väljer jag att svälja bilden av att hon existerar" som väl Amy resonerade kring. Pinsamt iaf.

Äh jag vet inte. Jag blev inte så pass berörd av boken att jag ens ids klottra ner någon djupare analys.
Såhär: Nick och Amy förtjänar varandra. Desis mord var ju ingen större sorg. Go borde skaffa sig ett eget liv. Och fy fan för den stackars ungen som ska födas in i galenskapen.

Jo! En sak som jag tyckte var intressant var skildrandet av kärleken. Hur kärlek inte är statisk eller något äkta eller något som existerar i vakuum. Man kanske tror att man älskar någon och just därför älskar den. Man kanske hatar någon så mycket att det övergår i kärlek. Man kanske agerar som att man är kär i någon vilket leder till att man blir det. Detta tyckte jag var ett befriande resonemang: hur Nick och Amy väldigt ambivalent och förvirrade snurrade in sig i vilka känslor de uppfattade att den andra hade och vad det gav dem för känslor snarare än att lyssna till någon maggropskänsla av hur de kände själva "egentligen". Jag tror inte att detta "egentligen" finns, utan att det är avhängigt allt det andra. Det var ett intressant resonemang.

Nu är jag klar.

Julen, en recap.

Vi har haft det lugnt och skönt. Verkligen såhär jättemysigt trevligt och idylliskt. Jag har läst flera böcker och har nya olästa kvar. Barnen blev glada över alla julklappar och nu idag hittade vi ett gammalt wii i en affär runt hörnet och efter en skridskotur har de spelat hela dagen.

Jag vet inte riktigt hur man ska resonera kring hur mycket barnen får spela. Såhär: jag vill helst ligga och läsa/slösurfa/se på serier vissa dagar. Vill inte lämna soffan. Men av barnen avkräver jag att de ska leka och sysselsätta sig på nåt annat sätt än att spela/se på film. Fast det blir lugnare, trevligare och skönare för hela familjen om alla ibland pysslar med just det de vill göra.

Sen är jag gärna ute och hittar på nåt med ungarna om det typ finns snö. Pulka är skitkul. Skidåkning också. Gå till en lekpark och gunga och frysa och ha svintråkigt för att man nödvändigtvis ska Akvitera Barnen? Gör jag helst inte.

Äh, vi ska göra pizza ikväll och se på mer film och serier. Chèvre, salami, finhackad chili och färskpressad vitlök är ett idiotsäkert toppingtips.

Nu ska jag börja läsa Gone girl. Sist av alla säkert. Skit samma.

En av de konstigaste jullåtarna.

Ni vet "I saw mommy kissing Santa Claus"?

Den är ju jäkligt weird ändå. Visst, golare har inga polare, men förutom det finns det andra grejer jag undrar över. Främst dessa två:

1) Varför är pappan utklädd till tomte om nu barnen ligger i sina sängar och sover?
"She thought I was tucked
Up in my bedroom fast asleep."

Eller okej, det kanske är just därför hon kysser honom? Det har varit lite segt ett tag. De har rätt många ungar, hösten har varit tung. Men så kommer han in med sin stora och hårda... säck och ber henne sätta sig i hans knä. Ho ho ho, säger han och hon tänder lite på att bli kallad hora så hon hoppar upp i hans knä och lindar in sig i hans långa skägg. Så kan det vara förstås.

2) Vad är det för unge som ba "åh, jag ska berätta för pappa, det ska bli så KUL!"??
"Oh, what a laugh it would have been
If Daddy had only seen
Mommy kissing Santa Claus last night "

Alltså om man nu tänker att nä, det där är nog inte riktigt som det ska, varför blir man då helt glad och tror att det kommer bli kul när ens pappa får reda på det? Nåt är lite off här.

Det var väl det jag hade att säga om den låten. God jul ändå då!

and I am a material girl

Lilla julafton här hemma idag när posten kom och hade med sig TVÅ lönespecar till mig (okej då, det är ju själva lönerna som är det roliga, men ändå), ett presentkort på Akademibokhandeln från förra jobbet och dessutom allsköns smink från Korea som jag beställt från ebay.

Jag är mycket nöjd med den utdelningen. Mycket nöjd, I tell you.

Nu måste jag bara lista ut vad det var jag beställt för smink, eftersom allt står på koreanska på förpackningarna. Det är dock en petitess i sammanhanget!

I löv Twitter

Att jag för några år sen ba "jag förstår mig verkligen inte på twitter" och nu kan lägga en halv lördagskväll på att bara twittra och prata med folk där? Älskar twitter nu. ÄLSKAR.

Annat jag älskar: att jag och Noa såg på Miracle on 34th street och grät på exakt samma ställen, ooh:ade och aah:ade på samma ställen och var allmänt juliga och lyckliga i soffan. Stora barn är himla mysigt att ha ändå.

Tja, ibland är mina lördagskvällar verkligen inte mer spännande än såhär. Men det är fint det också.

2014 - året som gick.

Jag älskar listor, jag älskar att minnas tillbaka och jag gillar att prata om mig själv. Vad passar då bättre än en årslista? Och ja, den uppmärksamme noterar att den är från Underbara Claras blogg. Alla har vi guilty pleasures, okej?

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Sålde vårt hus. Jag vill aldrig aldrig igen behöva sälja ett hus. Någonsin. Ever. Fy katten vilket slit det var.

Genomdrev du någon stor förändring?
Jo alltså vi flyttade ju till stan. Gjorde tvärtom mot vad man ska och sålde huset, lämnade trädgården och drog in med tre kids till centrala Örebro. Och vi ÄLSKAR det. Säger det ungefär varje dag. Herregud vilket bra beslut det ändå var.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja! Det är fascinerande nu när mina vänner börjar komma ikapp. Jag är så van vid att vara enda föräldern i kompisgänget.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
8 april eftersom jag fyllde 30 och det var både väldigt jobbigt och kul.

Dog någon som stod dig nära?
Nej men det var väldigt väldigt nära för min mormor ett tag. Sådär på håret. Är så tacksam över att hon finns med oss fortfarande.

Vilka länder besökte du?
USA och Grekland.

Bästa köpet?
Vår sommarstuga. Själva stugan är väl inget att skriva hem om, men läget. Åh, vi kan äntligen bada flera gånger om dagen på sommaren. Det är så det ska vara.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
När vi åkte till New York. Hela den resan var underbar och jag längtar tillbaka hela tiden.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015?
Ork. Mer pengar. Ett gladare humör. Att må bättre.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat. Har haft så lite ork vilket gjort att träningen har hamnat på efterkälken. Jag vill ju bli bättre!

Vad önskar du att du gjort mindre?
Bråkat.

Favoritprogram på TV?
Vi ser ju inte på TV direkt, utan mer på serier. Men eftersom Veronica Mars VAR en tv-serie som blev film tänker jag säga Veronica Mars. Det var stort att gå på förhandsvisningen ihop med andra fans. Gud vad jag grät.

Bästa boken du läste i år?
Steglitsan av Donna Tartt.

Största musikaliska upptäckten?
Ingen. Har inte upptäckt ny musik på länge tyvärr. Men Markus Krunegård och Hello Saferide släppte nya album som jag har lyssnat mycket på.

Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Att jag fick ett nytt? Jag vet inte, jag tycker att det var rätt så påfrestande att arbeta med en valrörelse. Det ska bli skönt att lämna politiken nu faktiskt.

Största framgång på det privata planet?
Minimum skills helt klart. Jag är så jävla stolt över att jag klarade det!

Största misstaget?
Att skaffa möss till Emmy efter hennes stora olycka med fingret. De jäklarna rymde och sen självdog de. Vad fan.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Mycket ledsnare tyvärr. Förhoppningsvis ser det ut att bli lite bättre framöver. Jag har ändå haft väldigt kul vid många tillfällen. 2014 var ett år då vardagen var väldigt jobbig men det har funnits många ljuspunkter också. Jag har roat mig mycket i år. Det var bra.

Vad spenderade du mest pengar på?
Resor. Precis som det ska vara i livet.

Något du önskade dig och fick?
En resa till New York.

Något du önskade dig och inte fick?
Lugn och ro.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Blev firad, klippte mig, färgade ögonbrynen, gick på massage och var deppig.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mycket.

Vad fick dig att må bra?
Mina derbytjejer. Jag tror inte jag hade klarat hösten utan dem. Och alkohol, men det får man väl inte säga osv osv.

Vem saknade du?
Jag lever ju med en konstant saknad efter morfar, men förutom det så saknar jag de kompisar som bor för långt borta för att jag ska kunna umgås med dem så ofta som jag vill.

De bästa nya människorna du träffade?
Det bästa med att vara med i ett lag är att det fylls på med nya roliga människor hela tiden.
Dessutom började jag umgås med nån jag känt i tio år men aldrig träffat och det var helt klart tio år för sent.

Mest stolt över?
Mina minimum skills. Utan konkurrens.

Högsta önskan just nu?
Att 2015 blir ett bättre år då alla i familjen får må bra.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? 
Jag vet inte. Jag tycker att jag har gjort mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har haft faktiskt. Kanske försöka sänka kraven jag har på mig själv och i förlängningen andra.


Gud vad deppigt det här blev. Men nej, det har ju inte varit ett bra år. Eller andra halvan har inte varit bra, första var väldigt roligt. Men nya tag, nytt år osv. Det blir säkert bra.

Information till allmänheten

JULLOV BITCHES!










Ja, det var väl bara det jag ville säga.

Håkan i mitt hjärta

(Disclaimer först: gud vad jag stör mig på att jag är ett sånt Håkanfan. Vill jag börja gråta av att en vit medelålders gubbe står på scen? NEJ. But I do. Är så pass stereotyp att hälften vore nog. Aja, man är vad man är. Här kommer nu en kärleksförklaring till Håkan Hellström.)

Igår var jag och såg livekonserten på Ullevi på bio. Den har ju filmats och gjorts till någon slags dokumentärfilm. Jag kom på (tack vare sms från en kompis) att den gick ungefär en halvtimme innan den skulle börja. Enda visningen jag hade chans att gå på, så jag avslutade snabbt allt på jobbet och slängde mig på cykeln. Och hann.

Sen satt jag där ensam i biomörkret och grät. För jag gör det med Håkan. Jag vet inte varför, men det är så mycket förknippat till allt som hör till hans musik. I alla fall de skivor som är min tonårstid.
Nu vill jag inte låta all "jag upptäckte det här bandet först så jag är ett äkta fan faktiskt", men när Håkan släppte sitt första album och sjöng om "vi är förlorare, vi två när vi var 17 år" - då var jag 17 år. Alla dessa låtar om olycklig kärlek och ungdomen är soundtracket till mina sena tonår.

Och vi älskade Håkan. Vi åkte till Stockholm, jag och min kompis Lisa, och vi stod i kö för att få singlar signerade och jag hade en tröja som jag hade gjort som det stod "förlorare 17 år" och Håkan sa "det är lugnt, det blir bättre". Och vi åkte till fucking jävla Huskvarna och bodde på vandrarhem med andra Håkanfans och stod i kö för spelningen och hängde vid staketet längst fram och blev pådansade av en påtänd snubbe och fick bli hjälpta över staketet innan vi svimmade och så stod vi där vid Håkans fötter och sjöng med.  Och vi åkte till Eskilstuna när det var rocktåget och sjöng med i alla låtar och fick autografer och bönade och bad att min mamma skulle vända bilen när hon hämtade oss och sa "Jaha, men jag känner ju ägaren där" när vi sa var efterfesten för bandet skulle vara.

Och så var det spelning i grannstaden och jag ringde in sjuk till jobbet för jag tänkte inte missa det. Så vi köpte tröjor med textrader och så stod vi längst fram och sjöng med. Och han var inte så jättestor då så det var inte så vansinnigt mycket folk ändå. Och sen bestämde jag mig för att jag vill träffa Håkan, så jag flirtade till mig ett backstagepass från en tonårig kille som var volontär. Och jag sa till vakten att min pappa jobbade bakom scen och att jag och min kompis bara skulle in för att säga en grej till honom. Och sen gick vi där och letade och så hittade vi Håkans lilla barack och han kom ut för att prata med oss och han var jättekort och jag var väldigt nära att säga "vad gula tänder du har". Och han kände igen oss från längst fram och frågade om våra tröjor, sa att han gillade dem. Och han undrade vilken som var vår favoritlåt. Och vi fick autografer. Och vi dog lite av att detta hände på riktigt.

Så när jag går på konsert nu, som i december förra året, då kan jag inte vara den som går och ställer mig med en öl i baren. Så jag skämtar lite om det med de jag går med, som jag inte känner så bra, och säger att jag kommer göra en fjortis och tränga mig längst fram. Så de skrattar lite och jag tänker att de inte förstår att jag menar allvar. Så när det börjar dra ihop sig ger jag mig in mot mitten där alla 17-åriga förlorare står. Så ser jag någon mer jag känner och vi står där och är alldeles för gamla egentligen för att trängas längst fram med tonåringar. Men det gör vi. Så vi sjunger med. Så vi dansar. Så vi gråter lite.

Så igår, när jag såg på filmen från Ullevi och ser en äldre kille i publiken längst fram - då relaterar jag. Han har nästan grått hår. Han är tre huvuden längre än alla småtjejer i sjömansklänningar. Men där står han och skriker och filmar och sjunger och gråter.

Och jag relaterar.
Så jag gråter lite i biomörkret.

Ellen och snacksfabriken

Ungarna ser på Kalle och chokladfabriken för umtifjärde gången och jag känner att den filmen är lite väl hypad? Ok, choklad är gott. Ja. MEN... man blir ju så sinnessjukt illamående av sötsaker. Efter en kvart i den där fabriken hade jag stapplat fram illgrön i ansiktet med sådär äckligt klibbig mun man bara får av socker.

Men ost däremot. Tänk en snacksfabrik. En flod av smältost. Chili cheesefår som betar. Parmesanflarnsträd. OSTBÅGSBLOMMOR? Förstår ni potentialen här? Chipsbeströdda gator. Dippdammar. Det är en film som verkligen behöver göras. Jag kan spela huvudrollen, det är lugnt. Dock att huvudrollen typ inte äter nånting. Jag kan spela någon som blir förvandlad till ett OLW-osthjärta, för då kanske jag hade varit nöjd med mig själv för första gången i livet.

Ringer nån Tim Burton och pitchar idén eller? Jag är lite upptagen med att dreggla här.

Psykologi, hudvård och smink.

Det finns säkert någon avancerad psykologisk förklaring (utöver att jag fyllt 30) till varför jag helt plötsligt gått från att knappt sminka av mig (började väl med det för kanske 1.5 år sedan) till att vara helt besatt av hudvårdsprodukter, mer avancerat smink och allmänna skönhetsrutiner. För några år sen ba "smörja in sig, varför det?". Nu? Sitter seriöst med en schviiindyr ansiktsmask i ansiktet som jag hoppas ska dra ur skiten ur mina porer.

Det har gått från noll till hundra. Funderar på att önska mig en rengöringsborste för ansiktet för en tusenlapp i julklapp. Köper sminkprover från bättre märken på facebook och hungrar efter att ha råd med fullsizeprodukter. Har blivit kapitalismens lydiga tjänare, helt enkelt. Och jag fantiserar om att om jag bara får den där rätta produkten så kommer mitt ansikte helt plötsligt ha lyster, finish och jämnhet som vilken photoshoppad modell som helst och sen är allt perfekt och jag kan leva lyckligt för alltid, amen.

Detta är så stört. Men ändå sjukt rogivande på något sätt. Lugnande. Bara pormaskarna blir färre, porerna blir mindre och huden får lyster så kommer allt bli bra. Det vet ju alla.

No title

Åt middag för några timmar sedan men är fortfarande hungrig. Åt popcorn för att dämpa hungern vilket var ytterst ineffektivt. Nu twittrar folk om mat och jag kan komma på tusen grejer jag är sugen på. Imorgon när jag ska skriva matlista kommer jag inte komma på en enda grej.

Varför jag inte skriver matlista nu? För att klockan snart är elva och jag ska till Nya Jobbet imorgon och vill inte vara däckad av trötthet. Vill visa framfötterna och sådär. Kanske till och med ta på mig strumpbyxor som jag INTE har tränat roller derby i, vilket jag lyckades göra i fredags. Hatar att det är så mörkt nu. Kul att jag hade halvkort klänning och sen ett par strumpbyxor som i princip hängde ihop med några få trådar. Ni vet när strumpbyxor blir sådär nötta att de känns rätt vanliga men sen när man tittar på dem har trådarna liksom lösts upp så att de är genomskinliga? Jag, i fredags. Kul!

Strumpbyxor är en av de absolut mest kostsamma delarna i min klädbudget. Plus att jag har en man som ba "GÅ TILLBAKA MED DEM OM DE GÅR SÖNDER" och jag försöker förklara att det FUNKAR ju inte så och så blir jag svinarg och river sönder ett par till i bara farten.

Jaja.

Kul med avslappnad december

Så ni vet, det är Lucia. Och Noas lucia börjar exakt när Majkens slutar och båda förväntar sig båda föräldrarna på just sitt luciatåg. Och så har Emmy ca 114 konserter hon ska vara med i närmsta veckorna. Luciakonsert med kören. Fyra dagars uppträdanden ihop med svenska kammarorkestern med både dansgruppen och kören. Kvälls- och dagtid. Och jag har nytt jobb och jobbar två halvtidsjobb vilket alla vet blir mer än heltid. Och så ska man baka, pynta, koka, knäcka, städa, handla, fixa och dona.

Och så lägger skolan in "roliga" grejer som att åka skridskor osv, och jag vet att det är bra initiativ men jag orkar bara inte minnas en enda grej till. Vilken dag ska skridskor med? Har vi skridskor ens (nej)? Vem var det som hade matsäck vilken dag?

Det bästa med nytt år är ju inte att det är nytt år egentligen, för det första kvartalet är ju värdelöst och vidrigt ändå. Det bästa är att man liksom får en nollställning. Man kan börja om från början med missade läxor och saker man ligger efter med. Få en nystart. Bli sån där som inbillar sig att man ska komma ihåg vilken unge som ska ha varm choklad när.

Jag älskar december egentligen, det är bara lite svårt att hålla reda på allt nu. Jag kanske har bloggat om det här redan? Jag vet inte, för jag minns inte. Har inte koll på nåt.

Två veckor kvar till jullov. Thank god.

Illamåendet nu

Vet inte om det är min dunderförkylning, hela det politiska kaoset med den bruna sörjan eller om jag åkt på magsjuka ovanpå att vara sjuk i förkylning. Så pass värdelöst ändå.

Jag vill bara gråta över det politiska läget. Efter det senaste halvåret som har sugit så fruktansvärt på alla nivåer vet jag inte hur jag hade orkat om jag hade behövt jobba med en valrörelse till. Nu måste jag inte det, så jag är tacksam. Så länge jag inte blir magsjuk.

Nu vill jag tröstshoppa men har inte pengar till nåt annat än väldigt få julklappar så inte ens det kan jag göra. Well, Gilmore Girls it is då. Universallösningen på världens deppigheter.

Nu är det jul igen och... Ellen blir arg.

Nu är det jul igen och nu är det jul igen och på julen tappar vi respekt för folk som inte kan låta bli att använda sig av pinsamma skuldbeläggande kvasiargument för att prångla på sitt moraliserande på andra helt utan anledning.

Japp, vit jul-skiten är igång.
Japp, jag lackar ur. 

Allt är som det brukar, allt är som det ska. God jul på er. 

Helgpeppen

Känner ni det? Känner ni PEPPEN? Denna helg ändå, har stora förväntningar på den. Jo men hörrni, man får ju börja julpynta nu! Ja, jag vet att typ alla redan har satt upp ljusstakar och att man tydligen är en anal torrboll om man tycker att man ska vänta tills första advent. Jag vet.

MEN DÅ ÄR JAG VÄL EN ANAL TORRBOLL DÅ!!

Har dock fuskat jag också. Idag lyssnade jag på julmusik för första gången i år och började gråta av lycka och sentimentalitet. Sen handlade jag julpynt för imorgon drar vi fram det. Va? Imorgon? Det är ju första advent på söndag? Nu fuskar ju JAG!

Ja jävlar vilket glashus, men det har sina anledningar. På söndag är min man bortrest och jag planerar att vara bakis* så då är det inget bra läge att pynta. Imorgon däremot ska vi baka lussekatter och städa och pynta och jag darrar nästan av förväntan eftersom inget är så vackert som ett julpyntat hem.

Åh! Åh! Detta att bo i stan på julen då? Det här är ju första julen i vår lägenhet och det innebär många nya julpyntarmöjligheter. Som att vi har en matsal att fylla med dekorationer. Som att vi har två balkonger att vira in i julgirlanger. Som att vi har en trappa att dekorera á la amerikansk helylleidyll. Är så himlans pepp hörrni.

Dessutom får man så många gratisdekorationer när man har fullt av grannar. Det glittrar och blinkar lite överallt. Det är så vackert. Det är precis här. Jag älskar att bo i stan.

* Just ja, alltså jag planerar ju inte att bli bakis. Det är väl en konsekvens av att jag ska ut och roa mig på lördag kväll. Vin är inköpt, nya strumpbyxor, ny kjol, nytt linne, nytt smink - allt man behöver. Woop woop.

Alltså tänkte be om ursäkt för överdrivet positivt inlägg men känner lite att det väger upp för tidigare deppnovember.

Kvinnohat förklätt till "barnens bästa".

Jag ramlade in på internets mörkaste hörn igår. Nej, det var inte Birros blogg eller nån rasistsmörja, det var instagramkontot "friabarn" som har beskrivningen "Fram för fria barn och lyhörda vuxna som inser att barn är kompetenta människor som inte bör tvingas till att sova, äta, klä sig, kramas. Lyssna!". Det låter ju bra och fint? Well...

Först och främst vill jag påpeka att jag ju, som de flesta som läser här antagligen vet, är starkt emot skrikmetoder, att kränka sina barn med straff och olika uppfostringsmetoder. Jag tror på respekt och närhet och att lyssna på sitt barn. Jag säger detta för att jag vill påpeka att jag ändå tillhör samma "sida" som de som ligger bakom detta konto. Men jag känner mig ungefär lika lite som deras bundsförvanter för det som jag känner mig som bästis med Stalin för att vi båda gillar statligt ägande. (Jämför jag dessa mammor med Stalin? Nej, självklart inte. Jag tror inte att Stalin var för "unschooling". Vad är "unschooling"? Åh raringar, the crazy har just börjat. Jag förklarar nedan.)

Kontot friabarn har 38 inlägg och de som ligger bakom (de är flera anonyma postare) har lyckats att göra alla 38 inläggen vansinnigt dömande, kategoriska och rent ut sagt kvinnofientliga. Här kommer tre exempel:

Nu kanske ni tänker "vänta nu här, menar de verkligen att man som mamma inte ska få lämna barnet alls, inte ens till pappan?". Japp. "Men inte kan de mena att barnen får psykiska men för att mamma jobbar heltid?". Jopp. "Man ska alltså inte vilja vara ifrån sina barn en liten stund alls, för all tid tillsammans räknas som egentid?" Eeexakt.

Åh okej, jag kan ju också vara lite generös ibland och tänka att jaja, alla hänger sin hatt där de vill eller nåt liknande ordspråk som säger att alla får göra som de vill. Men... men... men sen läser jag mer bland kommentarer och inser exakt vilken nivå skammandet ligger på. Det räcker inte med att posta bilder om helt galna (och inte alls faktaunderbyggda) saker, utan ifall någon ifrågasätter så är man genast där med lien och kapar ifrågasättaren jämns med fotknölarna.

"Blir man deppig av att läsa om uppmuntran till att våga ta tillbaka makten över sitt eget föräldraskap, då tänker jag att det egentligen är nåt annat som ligger i botten, ett djupare problem eller bekymmer"

"Om en inte vill spendera tid med sina barn så varför skaffa barn? Jag kan faktiskt inte förstå det? I Sverige är det skolplikt vilket medför att barnen kan vara hemma högst till dess."

"Vi har klart och tydligt skrivit att vi inte tar hänsyn till kränkta vuxna, och att det är barnens sida vi är på. Känner du dig skuldbelagd? Vi tar inte ansvar för dina känslor, tyvärr. Du får fundera på vad i det vi skrev som gör att du får dåligt samvete (...)"

"Men vi får inte blunda för att mamman är den primära anknytningspersonen. Bara för att mamman är hemma de första åren behöver en inte kalla det ett hemmafru samhälle. Partnern kan vara hemma resterande år av barnetsliv! Jag tycker helst hela familjen skall kunna vara hemma tillsammans, hela den industrialiserade världen är så fel. Barn bör vara hemma till skolstart och om de inte vill gå i skolan ska de inte behöva göra det heller."

"Patriarkatet vill ha det så här. De vill ha arbetande myror som inte ifrågasätter!"

"Det handlar inte om att stryka föräldrar medhårs. Det handlar om barnens bästa."

"Du skrev under något annat inlägg att ditt barn gråter. Tänk om det gråter för att du lämnar det ibland?"

"Men som vi redan skrivit är det barnens talan som förs här"


Det här är bara ett axplock. Har även sett kommentarer om att om ens barn tjatar om att få gå till förskolan så säger det EN HEL DEL om relationen mellan barn och förälder. Ja men ni fattar, mysigt.

Nu till det jag har mest problem med av allt:

1) De påstår sig tala för barnens sak
2) All kritik avfärdas med att man inte har barnens bästa i åtanke
3) De inbillar sig att detta är en slags feministisk kamp

När det gäller att de påstår sig tala för barnen är det problematiskt på flera nivåer. Först och främst för att de ironiskt nog tar sig tolkningsföreträde över barnen själva. Det är inte barn som postar på detta konto. Det är vuxna, som utifrån sin ideologi och sin tankevärld har BESTÄMT att detta är bäst för barnen. De länkar till undersökningar som visar att förskola är skadlig och ignorerar att det finns lika många som visar att förskola är jättebra. De pratar om "uppvaknanden", om att leverera "obehagliga sanningar" och de menar att de, just och enbart de, är barnens språkrör. Vilket innebär att om mina ungar, som hånskrattade högt när jag berättade om dessa åsikter för dem, skulle opponera sig så skulle dessa kvinnor mena att de inte vet vad de vill, för de är ju indoktrinerade i ett sjukt samhälle. Alla barn vill exakt samma saker och dessa människor vet exakt vad dessa saker är. Punkt slut, ifrågasätter du får du ömma tår av sanningen som levereras av barnens främsta vita riddare.

Förutom att jag blir vansinnigt provocerad och vill skrika könsord åt de skenheliga muppar som ligger bakom kontot blir jag också ledsen för deras barns skull. There, I said it. Jag drog samma kort som de gör, men helt ärligt så är jag övertygad om att det inte är nyttigt eller bra för barn att växa upp i en värld där mamma är universum och allt ifrån förskola till skola till att vara ensam hemma med pappa ses som en katastrof för ens psykiska välmående. Enda positiva är väl att de har ett sånt episkt bra upplägg för att kunna mindfucka sina självuppoffrande mammor när de väl växt upp. "Mamma, varför var du så frånvarande när jag var liten? Du kändes liksom aldrig närvarande i STUNDEN? Jag behöver SSRI nu pga detta..." Episkt.

Nu tappade jag den lilla någorlunda sakliga tråd jag hade känner jag. Lusten att håna detta konto är för stort, men innan jag trollar vidare i deras kommentarsfält ska jag försöka lyfta två grejer till.

Att avfärda kritik med att man inte "förstår sig på sanningen" är livsfarligt. Det här kontot påminner i sin retorik om de mest inbitna sverigedemokrater, foliehattar och islamofober man kan stöta på. Antingen har du sett ljuset, eller så är du en del av den stora konspirationen. Jag tycker att det är vansinnigt obehagligt oavsett om det gäller att kalla invandrare för kackerlackor eller att mena att skolgången är ett kränkande sjukligt system för barn. Jag tror inte att det är en sund miljö att växa upp i för ett barn heller. Forskning på det? Äh, ni har bara inte sett Sanningen än.

Och så den skrattretande tredje punkten då. Detta är ju ett feministiskt sätt att se på världen. Patriarkatet vill ha löneslavar och att en kvinna stannar hemma med sina barn till skolåldern är därför det mest feministiska man kan göra. Och! Ifrågasätt ej, för det är inte feministiskt att bryta systerskapet och kritisera andra kvinnors individuella val. Well, hold your crazy horses för det här är så vanvettigt att jag inte vet var jag ska börja nysta. Jo, det vet jag förresten. Precis här: förskolan är en av de absolut viktigaste reformerna för kvinnors möjlighet till frihet. Rör inte förskolan bitches.

Visst, jag tycker att vi ska ha sex timmars arbetsdag. Jag är helt för att vi ska konsumera mindre, sluta springa runt i ekorrhjulet (ursäkta klyschan då) och istället fokusera mer på att konsumera upplevelser och tid tillsammans. Jag jobbar halvtid, för bövelen.

Men det spelar liksom ingen roll, för vägen till förändring går inte via att individuella kvinnor sumpar sin lön, sin pension och sitt liv. Vi kommer ingenstans om vi ska återgå till någon fiktiv historisk tid där kvinnor ägnade all sin tid åt barnen (så har det aldrig varit). Det enda som händer är att man sabbar för sig själv och för kvinnorörelsen i stort. Grattis till er "feminism" men den är inte värd vatten. (Sen är det ju jättekul att människor som i ena andetaget hatar på mammor som lämnar sitt barn till dess pappa nån timme säger sig göra detta i feminismens tecken, men nu skulle jag ju inte låta mitt förakt för "friabarn" ta över helt. Moving on.)

Allt som kvinnorörelsen har kämpat för är detta konto alltså emot. Förskola, delad föräldraledighet, frihet för kvinnor - glöm allt det för kvinnor ska vara hemma i flera år. Helst ska barnen inte ens gå i skolan, för - här kommer det roligaste, SKOLAN är inget barn behöver. Nej, för många av kontots följare ägnar sig åt "unschooling" som alltså går ut på att man inte låter barnet gå i skola alls. Istället tar man det i barnets takt och låter barnet upptäcka och lära sig som det vill. Visst, barnet kanske går ut grundskolan med kunskapsluckor men tihi, så kan det ju bli. Viktigast är att man inte kränker barnen med att tvinga det till skolan. Fritt lärande slår hemska institutioner. Sen att barn, jag vet inte, kanske gillar att vara med kompisar, uppleva saker i grupp, ha skolaktiviteter som en ensam förälder inte kan erbjuda, vill få ordentlig utbildning, vill få sina perspektiv utmanade av andras upplevelser, det är ju bara larv. Alla barn mår bäst av att vara hemma med sina föräldrar, förlåt - sin mamma, och lära sig av vad naturen har. Typ. Voilá, unschooling!

Åh, jag hade så mycket jag ville säga. Jag hade tänkt hålla det kort och koncist och verkligen trycka på problematiken med detta konto. Sen blev jag förblindad av ilska. Nåja, kontentan av hela det här långa inlägget är väl ungefär detta: gå för bövelen inte in på instagramkontot "friabarn" om ni inte vill få en hjärnblödning. Samt: TACK OCH LOV FÖR SKOLPLIKTEN!





Bonusbild bara for the lulz. Aura!!

Jaha, det var ju kul.

Sak man gör som förälder: letar nya recept. Eller förälder och förälder, det var ju rätt onödig etikett. Sak JAG gör: letar nya recept. Ibland blir det bra och ibland blir det som ikväll. Riktigt jäkla dåligt. Jag skulle göra den här maten. Krämig citronpasta, det låter ju svingott. I verkligheten? I verkligheten smakade det ingenting, med en bismak av citron och grönsaksbuljong. Alltså det var som att äta tapetklister.

Å andra sidan ger det oss vuxna en chans att äta räkor, aioli och baguette efter att barnen somnat. Vilket behövs, eftersom jag snart svälter ihjäl.

Pinterest ändå. Sån fälla ibland och ibland genialiskt. Nu slipper ni i alla fall göra samma misstag som jag.

3 x glada saker.

Ibland florerar det såna där utmaningar på facebook, där man ska lista tre saker som gör en glad i tre dagar, eller fem dagar, eller tills dessa positiva människor tycker att det räcker. Jag är inte så mycket för sånt. Jag tycker att glädje är rätt ointressant för det mesta, det är härligt för den det gäller men det är ointressant.

Men trots att det är så jävla tråkigt tänkte jag ändå glädjeblogga lite idag. Inte för att jag är sådär sprudlande lycklig som alla dessa facebookglädjespridare, utan för att jag har haft en riktigt mysig dag och därför orkar se lite ljus i detta helvetesmörker som är november 2014.

Tre saker som gör mig glad just nu:

1) Vi har fått en bokslukare. Som vi har kämpat med denna läsning. Gråt, skrik och tandagnisslan. Bokstavligt talat har det varit en svettig kamp om att få Noa att läsa. Men nu? Herregud vad ungen läser. Sådär verkligen slukar böcker. Och. Det. Ruinerar. Oss. För får man äntligen en läshatare att bli en läsälskare så säger man ja och amen varje gång ungen i fråga vill ha en ny Gregorbok eller Paxbok eller vilken bok det nu är. Men böcker är ju svindyrt. Öhh, kanske nån säger nu. Har ni ingen bibbla i er stad? Jodå, det har vi. Men vi har även slarvat bort en biblioteksbok och kan inte låna nya böcker förrän den är återlämnad eller den vansinniga kostnaden för den betalad så just nu ligger lånandet lite på is.

Men se på fan, upptäckte vi idag. Barn kan ju ha egna lånekort. Nu ska denna lilla unge kittas med ett sprillans lånekort och sen kan han knata till bibblan så fort läslusten faller på och så lever vi lyckliga i alla våra dagar. Eller antagligen inte, men fan vad lättad jag är över att han, just nu, läser.

2) Det är snart jul. Om en vecka är det första advent och då kommer ljusets högtid halleluja prisa fornnordiska högtider osv. Jag är så pepp på detta att det pirrar i hela mig och kämpar för att inte fuska. För när jag väl får släppa loss, då ska det banne mig göras ordentligt.

3) Om allt går väl och alla är friska ska jag ägna mig åt karatefylla nästa lördag. Nu går jag ut och roar mig rätt ofta så egentligen är det inget speciellt med det, men inför denna gång har jag spanat in en paljettkjol på HM. Paljettkjol, smaka på ordet. Jag tror inte att mitt liv är komplett förrän jag har en paljettkjol. Antagligen kommer jag se ut som en levande discokula i denna fantastiska skapelse, men låt mig deppa över det då. Just nu är den fortfarande fab på mig så jag är glad.

Tja, det var väl allt. Nej, bonusgrej: TVÅ DAGAR I RAD har jag lyckats få till sjukt bra eyeliner. På båda ögonen. Är värt att köpa en lott för, helt klart.

Shake it off

Ok, så Emmys (7 år) största intresse just nu är att kolla musikvideos på youtube. Och jag som trodde att min Stora Feministiska Gärning som förälder skulle vara att hålla henne borta från sånt. Well, jag uppmuntrar henne. Nu tittar hon ju inte på vilken skit som helst men ändå. Stora favoriten är Katy Perry, sen gillar hon även Beyoncé, Nicki Minaj och Taylor Swift. Ifall mamma haft ett finger med i spelet? Eh... okej då.

Men såhär: jag trodde att det jag skulle skydda mina döttrar från skulle vara halvnakna tjejer som skakar rumpa. Och nu känner jag mer att vafan, älskade unge, kolla på en halvnaken Beyoncé som sjunger att tjejer rular världen, gör det hundra gånger om. Tjejer äger.

Fast mest tittar hon på små tjejer som gör coola grejer. Typ sjuåringar som äger ut alla dessa talangjaktstävlingar. Småtjejer som rappar. Coola tjejer som gör gymnastikgrejer. Sophia Grace. Ni vet, alla dessa klipp där småtjejer äger. Och jag älskar det. Älskar att hon letar reda på tjej på tjej på tjej som gör sin grej och skiter i andra och bara kör. Tycker det är tusen ggr bättre än många av de unkna barnprogram som går på "fina" Barnkanalen.

Dessutom lär hon sig ju hur hon ska hantera män på köpet.

Ellen 2.0

Jag har blivit så himla vuxen? Nu med nya jobbet så löneförhandlade jag like a boss. Seriöst, det gick asbra? I vanliga fall brukar jag säga "åh ja tack" till precis vilken skitlön som helst. Nu hade jag gjort typ Donald Trump (kom ej på nån annan affärssnubbe) stolt med mina förhandlarskills)

PLUS att när jag gick till affären häromdagen vågade jag fråga om att få provsmaka osten i delikatessdisken. Tycker jämt att det är så läskigt, för jag tänker att de tycker att jag bara tjuväter. Som att jag inte ser ut som nån som köper ost, ha! Hela jag är byggd av ost.

Och idag då? Idag åt jag lunch i lunchrummet med andra än mina närmsta kollegor och så småpratade jag. Kallpratade. Visserligen främst om att jag vill ligga med Erik Haag, att jag använder alkohol och socker för att ta mig igenom november och att jag önskar att Frodo ska dö i ringentrilogin. Men annars så.

Vuxenpoängen bara rasar in med andra ord.

Tacksamheten.

Igår kväll var jag ute med några derbytjejer och idag känner jag verkligen hur jävla lyckligt lottad jag är. Jag har fått så himla många riktigt riktigt bra vänner genom derbyn. Såna som man älskar evinnerligt och kan hänga med hur mycket som helst utan att tröttna. Såna som man kan göra allt och inget med.

Helt sjukt att ingen av de människor (well, familj exkluderad) jag tycker mest om och umgås mest med ens fanns i mitt liv för bara 1.5 år sedan. 

Tänk vad lite roller derby kan göra för livskvaliteten ändå. 

Det stora grå

Jag klarar inte av det här vädret längre. Jag är inte gjort för november. Eller februari och mars.

Kan vi inte bara stryka dessa vidriga helvetesmånader och lägga lite mer tid där runt maj?
Bra, okej tack!

Hälsning till novembervädret, bilar som kraschar, dålig ekonomi och allmänt depp:

Gilmore Girls, how I love thee

Jodå, amerikanska Netflix erbjuder ju alla säsonger av Gilmore Girls vilket är helt underbart för mig som älskade serien när den gick men aldrig har sett om den ordentligt. Detta är min chans! Så tja, det är väl ungefär det som min helg har ägnats åt. Är nu framme vid när Jess, aka DAMN YOU FINE-Jess, kommit till stan.

Jag gillar att se om serier för man upptäcker saker man inte uppfattade första gången, man har fått en annan syn på världen och kanske gillar olika saker än förra gången och man kanske till och med börjar ogilla saker. Här är några reflektioner jag har sen jag började omtitten:

1) Lorelai är 32 när serien börjar? TRETTIOTVÅ! Två år äldre än mig? Får panik på detta. Hon är ju så supervuxen liksom. Okej, väldigt flamsig, men vuxen. 32. Herregud.

2) Ofta kanelkofta de kan äta sådär mycket och samtidigt vara skinny as a twig. Det är ju lite av en grej i serien att Gilmoretjejerna gillar mat - onyttig mat - i stora mängder. Jag gillar det eftersom det är uppfriskande. Det är bara lite frustrerande att samtidigt som man själv skulle ha rullat fram som fem miss Patsys vid det laget har de både perfekt hy och inte ett gram för mycket. Ja ja, bitterheten slutar här.

3) Wow, det är många snygga killar att titta på. Ja, även om jag (såklart) inte är team Dean så är han ju snygg killen. Och Jess, slurp. Luke? Don't mind if I do. Christopher, well hello! Sen längre fram kommer Logan som ju inte är helt oäven han heller. Tristan är trevlig också. Ni ser. Ögongodis lite överallt. Max! Jag glömde Max! Skulle ej tacka nej till Max.

4) Rory är så satans präktig. Alltså på nivån att det börjar bli otroligt. Man kan älska böcker, satsa på Harvard OCH ha en libido, faktiskt. Det finns liksom ingen motsättning mellan att vilja hångla upp sin kille ordentligt och på att satsa på skolan. Dessutom verkar hon ha noll koll på sånt rent generellt? Hennes mamma och pappa försvinner iväg jättelänge, dyker upp och är generade och säger inte var de har varit och Lorelai har löv i håret? Rory ba... oh well. *kopplar ej* Rimligt om man är 6, ej om man är 16.

5) LUKE JAG ÄLSKAR DIG. Vet att det är klyschigt att falla för hela den där surmulne karlakarlen som inte kan visa känslor och yada yada, men herregud vad jag är kär i Luke. Och Jess. Som nämndes förut.

6) Det är befriande med folk som äntligen pratar i rimlig takt. Alla ba "orimligt hur fort Rory och Lorelai pratar", jag ba "äntligen någon som pratar så fort som jag och min mamma och syrra". Jag är helt med på tåget. Man ska prata fort om det ska vara nån mening med det.

7) Emily Gilmore, skärp dig. Har sån hatkärlek till denna kvinna. Tycker några av de finaste scenerna är när hennes rädsla för att förlora sin dotter och barnbarn lyser igenom. Men samtidigt vill jag slå ihjäl henne för hennes jävla kritik och elakheter. Också, kommer på mig själv att tänka "vet inte varför Emily är så kritisk mot Lorelai, hon är ju smal?". Säger väl mer om mig än Emily dock.

Tja, det var väl (nästan) allt. Finns ju tusen saker att säga om denna serie. Förutom att man älskar den då, så klart.

Förfallet av egots strukturer*

*twitterskämt, sorry.

Ensamveckan slutar sent måndag kväll. Idag började jag dagen med att ge barnen gårdagens hemkörda pizza till frukost. Sen fick de micropannkakor. Nu är klockan halv fyra och jag har skickat Emmy till affären för att köpa ostbågar. Snart blir det film.

Gör mig inte jättebra som ensamstående förälder. Note to self: börja raka benen även om du inte ska gå ut och roa dig.

Tillvaron försvåras ju lite av att Majkens treårstrots är i sån blom att det borde utfärdas nån slags pollenvarning. Treårstrots är illa. Treårstrots hos en synnerligen intelligent unge är värre. Är liksom en sak om ungen ligger på golvet och är lite arg, en helt annan om man ideligen finner att man tamefan blivit överlistad IGEN av en som är född 11 år efter att Markoolio peppade inför årtusende nr 2.

Idag hade vi två stora bråk innan vi kom ut. Ett om hur olämpligt det är att ha sandaler när det är november, och ett om hur rimligt det är att ta på sig jacka när det är november. Tack och lov för att jag även har stora barn så att hotet "annars får du stanna hemma" faktiskt går att infria. Eller hot och hot, konsekvens hade jag kallat det på den tiden jag fortfarande vinnlade mig om att vara Pedagogisk och En Bra Uppfostrare.

Nu är jag på nivån att jag häller upp mjölk i shotsglas gång på gång för att jag inte orkar bråka om att hon ska ta ett fullstort glas. Och jag spänner fast henne i vagnen och klär på henne under högljudda skrik i trapphuset för att jag inte orkar vänta in hennes utbrott. På kvällen sitter jag bredvid sängen och surfar på mobilen när hon skriker hysteriskt att hon hatar sin säng, hon hatar att sova, hon vill bara vara vaken som alla vuxna är. Sen säger jag "säg till när du har skrikit färdigt" och efter fem minuter av hysterisk ilska vänder hon på sig och säger "jag är färdig nu, klia mig på ryggen och sjung tack".

Det är lättare att hantera trots när man har en smartphone. Därmed inte sagt att jag är jävligt trött efter denna ensamvecka. Hence ostbågar klockan fyra.

Great parenting. Verkligen.

Sååå... igår kom jag äntligen tillbaka till jobbet efter att ha varit instängd i vabträsket några dagar. Jobbade på, fixade och donade. As one do osv. Och sen cyklade jag till skolan och möttes av en arg nioåring som upplyste mig om att det var minsann dropin på fritids. Han skulle ju sjunga snart. Så jag kollade mailen och se på fan, visst fanns det flera infomail om denna eftermiddag. Komplett med schema och allt. På schemat stod det även att jag precis missat sjuåringens sång. Yay me!

Så in i skolan och mötas av en sjuåring som har "väntat och väntat hela eftermiddagen på dig" och som bröt ihop när jag sa att vi faktiskt inte hinner stanna och fika och titta eftersom vi hade en dansskola att ta oss till.

Två jätteledsna barn. En mamma med så jävla dåligt samvete att hon nästan höll på att gråta själv. Sånt är kul.

Andra tillfällen av Episkt Föräldraskap vi minns:

- När jag, dödstrött av amning och sömnbrist, skulle ta in min bärbara dator in i sovrummet för att slösurfa lite. På väg in snubblar jag på tröskeln och tappar datorn i vaggan bredvid sängen. Där Noa låg och sov. Han vaknade inte ens, så han blev ju inte skadad, men ett märke från ett laptophörn prydde hans panna i nån dag sen.

- När Noa var ca 3 år och jag gungade honom. Han ville gå av och jag citerade skämtsamt Kråkan i Mamma mu: "Kan man inte stoppa får man hoppa!". Varpå Noa tror att jag menar allvar och hoppar av i farten. Och ramlar. Och får gungan i huvudet. Det var kul!

- När Emmy var runt tre och jag gungade henne (skojar ej, jag lär mig aldrig av mina misstag) och skrek "mer fart, mer fart, mer fart" så att det ekade över hela stadsparken. Så jag tog i utav bara fan och puttade på den där gungan så att ungen for åt helskotta iväg i en båge och sen duns ner i sanden. Hade jag publik? Jag hade publik.

Såatteh. Ifall nån annan vill dela med sig av såna här roliga och kul tillfällen, be my guest!

Eller så är det bara jag som skadar mina barn hela tiden. Så kan det vara. Ring helst ej soc tack.

Det här var ju lite pinsamt, Fredrik Hillerborg

Hej och kul att så många har hittat hit. Jag är inte alltid så rolig och elak som i förra inlägget. Oftast är jag mest gnällig och ytlig, men även en blind höna och så vidare.

I alla fall. Det verkar som att en viss Kille Med Åsikt på Resumé har läst min obetydliga lilla kritik och tagit åt sig den. Eller i alla fall insett att wow, jag uttryckte mig som en äkta douche, det här var ju pinsamt. Och sen ändrat sin text.

Jaha, kanske nån tänker nu. Varför är det pinsamt? Det är väl BRA om man tar åt sig kritik och ändrar sig. Jodå, det är det. Ännu bättre är det ju om man, well, erkänner att man uttryckte sig fel från början? Nu misstänker ju jag att den omskrivna texten främst skrevs om på grund av att den inte skulle sticka ut som fullt lika mansgrisig, inte för att textförfattaren faktiskt ändrat åsikt, men eftersom det inte finns någon förklaring så vet jag inte. Inte ett ord har sagts om att "hey, jag hade fel". Istället har texten redigerats om så pass att nästan allt jag citerade är borta. Här är några nya citat:

"Dessa kommentarer kan också betraktas som objektifierande. Men det här inlägget går inte ut på att granska och värdera varje kommentar, jag är intresserad av hur paketering/klippning fått viral spridning" 

"Min poäng med det här inlägget är inte att förminska sexistiska kommentarer. Poängen är att medvetandegöra hur klippning och inramning kan spetsa sanningen och få miljontals människor att reagera."

Ja, jag vet. Han har ju bättrat sig. Eller alltså, det är ju fortfarande lite tokigt att han säger att kommentarerna "kan betraktas som" objektifierande, men nu ska vi ge Fredrik A for effort ändå. Jag är inte knusslig. Jag tycker att det rimliga när man får skarp kritik är att visa att man faktiskt tar till sig den och inte bara formulera om sin jättedåliga text, men jag är inte knusslig.

Jag är däremot fundersam. För om man tar bort allt (nåja, nästan allt) misstänkliggörande av utsatta kvinnor så har man bara kvar det kära gamla matteexemplet som visar att videon är ihopklippt och redigerad. Och jag vet inte, men hur värt är det att publicera en hel text om det?

Nu är ju mediebranschen tuff och hård och svår att få genomslag i, så jag förstår att man ändå griper efter halmstrån i sin strävan efter att få sin röst hörd. För att avsluta det här lite bitska inlägget lite snällare så tänkte jag därför ge gratis karriärsråd.

Fredrik, ge dig in i filmbranschen. Jag lovar att det finns metervis av krönikor att skriva om hur vissa filmer blir populära på grund av smart klippning. Harry Potter till exempel, de har klippt ner ett helt skolår till ett par timmar?! Och, om man räknar på det, så är det EGENTLIGEN bara 0.32 trollformler per dag trots att de får det att se ut som att de trollar hela tiden. Där har du något att bita i.

Lycka till!

Fredrik Hillerborg, du har fel och jag är arg.

De flesta har väl sett den där virala videon om hur en kvinna går på stan och får saker ropade efter sig. Många kanske också har hängt med i efterföljande diskussion där män säger:
1) asså det är ju bara komplimanger ju, jag skulle ÄLSKA att få komplimanger.
2) jorå men hon går ju typ i dååliga områden. Inga vita vettiga män gör sådär.
3) kvinnor är fan aldrig nöjda, vi ska döda er allihop jävla slampor.

Typ.

I alla fall, nu har det kommit en intressant text ur ett helt annat perspektiv, nämligen "varför blev den här videon viral och varför är den vilseledande?"-perspektivet, presenterat av Fredrik Hillerborg på Resumé.  Förlåt förresten. Sa jag "intressant"? Det var ju tokigt. Jag menade "jättedålig och skrattretande". Nu ska man inte slänga ur sig sånt utan väl underbyggda fakta, så klart. Fredrik, till exempel, han exemplifierar med matte! Som alla män vet är ju matte högst logiskt och kan därför inte överbevisas. Eftersom han har gjort matte vinner han. Jag tänkte också bemöta med lite matte, för jag vill ju också kunna bevisa att jag har rätt. Och matte trumfar ju filmat bevis, så here we go.

Fredrik säger:

"Det framgår i videon att det handlar om 100+ kommentarer. Om vi utgår ifrån att hon går runt i hela 10 timmar. Och hon under den 1,30 min långa sekvensen som visas passerar c:a 100 personer. Ponera då att hon passerar 2500 personer i timmen (kanske fler). På 10 timmar skulle det bli 25,000 personer, vilket skulle betyda att 1 person på 250 ger en komplimang. Det ger en annan bild av situationen."

Åh, matte! The joy! Utan den här uträkningen hade vi aldrig någonsin kunnat räkna ut att de har klippt ihop tio timmar till en video på en dryg minut. Vi trodde att det vi såg var tio timmar. Vi förstod inte. Det är tur att Fredrik är så himla pedagogisk i sin text. För det är han, titta här på några citat som verkligen visar att han anstränger sig för att lägga sig på en nivå alla förstår:

"Jag ska berätta varför." 
"Jag vill först klargöra att..."
"Min poäng med det här inlägget är främst att medvetandegöra..."

Vi tackar dig Fredrik, du är ju ändå "Master in Strategic Communication" enligt din (överbelastade) hemsida. Tack för den pedagogiska nivån.

Jaja, i alla fall så fortsätter Fredrik med lite annat än matte. Han har gått över till de inom argumentationen så vanliga "liknelserna". Eller bara exempel. Som detta:

"På en 10 timmar lång promenad i Stockholm skulle jag exempelvis kunna passera flertalet höga ljud, ledsna barn, illaluktande dofter eller varför inte folk som går in i en. Det skulle kunna se väldigt påfrestande ut om man klipper ihop dem efter varandra. Tänk er sedan rubriken på Nyheter24: ”Ljuden man utsätts för på en promenad i Stockholm” eller ”Man blir konstant tacklad på promenader i Stockholm”"

Ja precis. Här faller ju hela den virala videon eftersom det går ju att klippa ihop Vad Som Helst så att det ser jobbigt ut. Och eftersom gråtande barn och illaluktande dofter är ett samhällsproblem att jämföra med kvinnors utsatthet i samhället, mäns åsikter om att de har rätt till kvinnors kroppar och kvinnors svårighet att bli sedda som subjekt istället för objekt är det en fullkomligt relevant jämförelse. Bra jobbat Fredrik!

Här kommer det viktigaste citatet av dem alla tycker jag.

"Om vi återgår till frågan om komplimanger (från färre än 0,5% av dem du passerar på New Yorks gator), och om det är ett problem eller inte? Om målet skulle vara att ingen får ge en annan person på gatan en komplimang, då är det här garanterat ett problem. Men är det så farligt att 1 person på 250 ger en komplimang? Jag vet inte. Det är uppenbarligen ett större problem för män än för kvinnor, därför överlåter jag svaret till dem som känner sig utsatta." 

Jag har några funderingar kring detta.
1: Oj, vad tokigt. Fredrik kallar objektifierande oombedda kommentarer för komplimanger. Har han gjort det hela tiden? Ja, se på fan, det har han. Då faller ju egentligen texten på sin orimlighet redan från början eftersom han inte förstår den mest grundläggande principen: att "catcalling" inte är komplimanger utan ett sätt att objektifiera kvinnor i offentliga rum och göra dem medvetna om sitt utseende och hur de uppfattas så fort de visar sig utanför sitt hem. Hade jag noterat det från början hade jag ju struntat i att skriva den här texten som svar, men å andra sidan, hur kul hade DET varit?

Nu kanske nån menar att vissa kvinnor gillar att bli ropade efter. Japp, så kan det vara. Vissa gillar även att äta surströmming men man bjuder inte på det om man inte är säker på att den som kommer på middag gillar det. Eller för att vara lite seriös: det spelar ingen roll om individuella kvinnor gillar den uppmärksamhet som visas i videon eftersom problemet ligger i mäns uppfattning att de har en RÄTT att objektifiera kvinnor utan att ha en tanke på hur det kan uppfattas.

2: Oj vad tokigt, Fredrik låtsas om att "ingen får ge en annan person på gatan en komplimang" och lyckas radera hela kontexten. Som att det är jättevanligt att män blir trakasserade i offentliga rum enbart för att de råkar ha en kropp. Tihi, så det kan bli.

3: Oj vad tokigt, han tar sig tolkningsföreträde genom sitt sätt att formulera sig med en tydlig värdering "är det så farligt", men lämnar sen över till de utsatta. Nej vänta, till de som KÄNNER SIG utsatta. För det är subjektivt. Fredrik har ju via MATEMATIK visat att det faktiskt är jättefå som ger en komplimang, så vad är själva grejen egentligen? Ingen är ju utsatt. Allt är subjektivt.

4: Oj vad tokigt, han skriver att det är ett större problem för män än för kvinnor, men jag förutsätter att denna del bara är ett skrivfel?

Alla texter har en avslutning och Fredriks den är här:

"Min poäng med det här inlägget är främst att medvetandegöra hur klippning och inramning kan spetsa till sanningen ganska rejält och få många människor att reagera."

Man kan tro det. Men egentligen är hela poängen med inlägget att misstänkliggöra kvinnors upplevelser, att mansplaina hur det egentligen ligger till och slutligen ifrågasätta kvinnors utsatthet och egna upplevelser genom att kalla det för komplimanger. Lite som random snubbe i ett kommentarsfält - men dolt bakom fina ord som "strategisk kommunikation" och "viral succé". Det enda som ens är relevant i frågan är den genialiska matematiska uträkningen som visar att - gasp - de har klippt ihop reaktionerna under 10 timmar till nån minut. Wow. We did NOT se that coming.

Aja. Det var väl mina 5 cent i frågan. Nej vänta, jag skulle ju också bemöta med matte sa jag. Jo men så här då: med tanke på att minst tio i varje gymnasieklass under de senaste 20 åren vill "jobba med media" uppskattar jag att det finns ungefär en miljon skribenter i Sverige som vill få sina texter publicerade. Det märks på kvalitén rätt ofta. Det var allt.

Joråsåatteh

Nära 40 graders feber på Majken.

Nu säger vi alla i kör: KUL START PÅ ENSAMVECKAN!

Mvh bitterfitta

Veckans matsedel... eller inte.

Nä, det blir ingen sån. Jag skulle ha åkt och storhandlat idag på lunchen, men så ringde de från förskolan och sa att Majken knappt kunde hålla sig vaken. Eftersom hon åkte med huvudet före ner i asfalten i fredags var de oroliga att det kunde ha med det att göra. Själv misstänker jag att tröttheten beror på att hon envisas med att vakna runt tjugo över fem nu efter den fucking jävla tidsomställningen. Oavsett vilket var hon för trött för att vara kvar, så jag fick hämta henne.

Och vår bil, med Majkens bilbarnstol i, den står i Uppsala. För att den kraschade när mamma lånade den. Så jag kan inte låna mammas bil eftersom Majken ska med. Ni har läget klart för er? Bra. Kan vi börja tycka synd om mig nu då?

Vänta, kanske ni tänker nu. Varför kan inte nån av er vuxna åka och handla ikväll? Jo men serrni, jag är ju ENSAM med barnen i en vecka nu. Eller rättare: ensam med barnen tills på sen onsdag kväll. Sen kommer min man hem. Sen åker han igen på torsdag kväll, då åker han och Noa till London och kommer hem måndag kväll. Så från i morse till måndag kväll är jag ensam och det hade underlättat något så DJÄVULSKT att kunnat storhandla. Alltså verkligen, makalöst.

Nu får jag väl beställa sån där hemkörning av mat vilket är helt hopplöst eftersom de glömmer hälften och det blir extra dyrt. Men att småhandla på affären runt hörnet blir liksom inte hållbart i längden, särskilt inte eftersom jag redan varit där idag och glömde ungefär hälften jag skulle ha.

Ja, jag är bitter. Och ledsen. Och trött och allt. Den här hösten har varit en skithöst av episka mått, så jag har liksom noll och inga reservkrafter att ta ifrån. Är nere på minus redan från början. Och så ringde mamma och sa att mormor ligger på sjukhus då hennes hjärta har krånglat. Tydligen har det lugnat ner sig nu, men hon ligger kvar för observation. Efter att hon var nära att lämna oss i augusti blir jag livrädd så fort hon inte mår bra. Lilla mormor.

Nu tänker jag se på Vänner och försöka tänka på annat.

Vad ger man till nån som har allt?

Och inte gillar att pyssla, att leka med leksaker etc etc. Ja, jag pratar om mitt äldsta barn, min tween, min tredjeklassare. Äldsta barnet. SOM JAG INTE VET VAD JAG SKA GE I JULKLAPP!

Vi har köpt biljetter till melodifestivalen när den är här i Örebro. That's it. I övrigt är det så jävla svårt eftersom det inte finns något sånt där intresse för t.ex. lego eller ninjago eller vad all skit heter. Pysselgrejer är så sjukt ointressanta. Böcker är en klassiker men inte många tioåringar blir jätteglada för "enbart" böcker? Så det blir i princip upplevelsegrejer, biocheckar och lite kläder. Det känns så himla tråkigt? Ska det vara såhär nu när barnen blir stora? Att man har råd att ge dem ETT par jeans de vill ha och det var den julen typ?

Tack och lov för de mindre barnen. Har köpt in massa Frostgrejer från ebay. Älskar ebay. Älskar barn som fortfarande gillar att klä ut sig, pyssla och sånt.

Och ja, jag tycker att det känns sjukt att leta efter något att ge när han uppenbarligen inte behöver något. Men vad katten, nu lever vi i den här världen, okej? Disclaimer över.

Akilleshäl.

Är det nåt den här familjen är kass på så är det att hantera tomma dagar. Såna dagar som många andra drömmer om: inget inplanerat, fri att fylla med vad man vill osv osv och det ska vara SÅ JÄVLA HÄRLIGT?

För oss är det aldrig det.

Även om vi har någon lös idé om att "hitta på något" tar det alltid till 11-12-tiden innan vi är redo att lämna hemmet. Och då får vi alltid börja med att äta lunch ute vilket är både onyttigt och dyrt. Sen gör vi "nåt" och sen tänker jag att nu måste det väl ÄNDÅ vara dags för middag? Klockan är 16. Sen, till sist, blir det kväll och allt löser sig. Men fram tills dess? Värdelöst.

Just nu är Majken och min man på sjukhuset för att kolla så att Majken inte fick hjärnskakning när hon for med huvudet före ner i asfalten efter att ha cyklat nerför en kulle. De stora barnen är ute och går bus eller godis. Jag sitter och kollar youtubetutorials på smink, as I often do dagen före en fest.

Snart är det kväll. Snart är eftermiddagen över. Äntligen.

Om analsex och föräldraskap.

Har ju läst att det där med analsex ska locka läsare, och det passar ju perfekt eftersom jag tänkte presentera En Text Om Föräldraskap. Jag vet, det är lite gjort. Men för att lätta upp stämningen tänkte jag åtminstone inte skriva om hur jag blivit feminist för att jag fått en dotter. Vill ju inte att ni ska spy heller. Däremot tänkte jag skriva lite om föräldraskapet som projekt. Ok, stay with me, tänker inte jämföra barn med accessoarer eller så, men ändå. Barn som projekt. Alternativ titel: ”för att?”.

Jag skulle ju önska lite att föräldraskapet var en naturlig del av livet för de som vill och kan få barn. Att man bildar familj för att man vill ha barn och så är kommer barnen och liksom är en del av livet. Inte större eller mindre än så. Men nja, det är inte riktigt där vi är idag.

För så många är föräldraskapet en roll man axlar. Man stiger in i ett föräldraskap, snarare än att man utökar sitt liv med några personer till. Helt plötsligt ska man följa ett gäng principer som man inte hade förut. Man ska anpassa livet efter någon eller några som kommer in i det. Livet blir ett efter och ett före. Jag säger inte att man kan rulla på precis som vanligt när man fått barn, vissa barn ställer till det så att man tror att någon har tagit upp en i håret och släppt ner en i en helt ny värld. Det är inte det. Men ibland tror jag att folk skulle behöva fråga sig ”för att?” när de börjar väva in sig i principer, regelverk och förhållningssätt, för annars är det så himla lätt att svepas med i föräldraskapet som idé snarare än som verklighet. Det jag far efter är väl att barn ska bli en del av livet snarare än en produkt av det.

Som det här med maten. Inget socker eller e-ämnen (!). Eller undvika tv. Eller ha utvecklande aktiviteter. Och så frågar man sig ”för att?” och kanske svarar ”för att det är nyttigt för barnen”. Ja, det är det. Om man hade haft som projekt att få fram en lyckad människa hade det varit jättebra. Om man med föräldraskap menar ”kuvös för perfekta människor” så är det självklart så att man ska undvika allt socker, drilla barnen i klassisk dans och enbart läsa kvalitetslitteratur. Det är ju så man gör, med projekt. Man ser till att lägga ner arbete och tid för att slutprodukten ska bli som man vill. Fast, det är ju det där lilla kruxet: barn är inte en produkt. De är människor, sina helt egna till och med. Och de är inte våra små projekt att ge bästa förutsättningar i ett vakuum. De ska vara en del i vår familj. I vårt liv. Och sedan växer de upp och får göra vad de vill med sina liv och då kan vi bli besvikna eller stolta eller glada eller arga men det är deras val. Inte vårt. Och det här är väl en väldigt långdragen och dåligt underbyggd slutsats, men jag tänker ändå att vi kanske accepterar deras olika val lite bättre om vi inte inbillar oss att målet med vårt föräldraskap är att producera en människa med perfekta förutsättningar. Om vi inser att det enda vi gör, eller bör göra, är att leva vårt liv tillsammans med våra barn. Våra liv. De liv vi vill ha. Så får barnen leva de liv de vill ha när de är vuxna.

Jag tror att livet blir enklare för de flesta om man slutar se barnen som något som vi ska valla genom livet så att de kommer ut som lyckliga, perfekta, friska vuxna som har alla förutsättningar i livet. Alltså jag förstår att det är frestande. Sjukt frestande. Man vill ju att de ska få allt, ha möjlighet att göra allt, uppleva allt. Men då har man också krånglat till en hel del under barnens uppväxt för att nå dit. Och så kanske de ändå fuckar upp det till slut. Som man ju gör när man är 19-20 och ska ta ansvar för hela sitt liv. Det spelar ingen roll om du har stått tillbaka med ditt liv under denna tid för att Ge Dem Allt. De kommer ändå fucka upp. Det är så vi gör. Så då kan man lika gärna slappna av lite på vägen dit och inse att om du inte är perfekt kommer dina barn antagligen inte bli perfekta heller. 

Eller så är du en sån där mammabloggare med blonda barn i vita kläder och howardsoffor och både du och dina barn är perfekta. Då kan du ju bara fortsätta vara perfekt. Så steker jag lite fiskpinnar så länge. 

Vissa kvällar

Däckade pga magont under en filt i soffan.
Har jättetråkigt.
Har även ca 500 fula och tråkiga klädesplagg att sortera.
Majken sover inte för att hon somnade på vilan på förskolan.
Jag har ont i huvudet.

Nä men alla kvällar är ju inte toppen. Det är de inte.

Sidoregn, inställda spårvagnar, strypgrepp - en helg i Göteborg

Jaha så jag åkte ju ner till Göteborg i helgen. Planen var såhär: träffa en kompis på fredagen, träffa en annan kompis på lördagen, sen åka hem.

Fredagen bjöd på regn. Från sidan. Och jag vet att folk säger att det är vanligt väder från Göteborg, men för att citera en rödhårig Idol-domare: DET ÄR ORIMLIGT! Regn ska inte komma underifrån och sidofrån. Det ska komma uppifrån? Det är därför paraplyer ser ut som gör?! Folk i Göteborg lider ju av gravt Stockholmssyndrom (hehe) eftersom de tror att sånt väder är rimligt? De har vant sig vid att bo där regnet regnar från sidan, där man måste ha våtdräkt för att stå ut och de ba "nä men de e la gött änna". Stört.

I alla fall, fredagen gick som planerat. Orimligt trevligt, men så kan det ju vara. Förutom att jag upptäckte att jag glömt följande hemma: hårborste, mobilladdare, värktabletter. Oh well.

Så lördagen då. När jag skulle ha träffat min kompis redan på dagen, något som hennes magsjuka barn satte stopp för. Så vi sköt upp det till kvällen och jag åkte på bout istället. Herregud vad jag älskar roller derby. Herregud vad jag älskar när jag tror att jag ska vara där ensam och istället får överraskningssällskap av personen jag sa hejdå till kvällen innan och trodde att jag skulle se om kanske ett halvår eller så igen. Och herregud vad jag älskar att det var efterfest för derbytjejerna senare på kvällen, eftersom barnens magsjuka verkade ha flyttat över till föräldrarna och jag stod utan sällskap en lördag i Göteborg.

Men, jag tog mina sociala svårigheter vid hornen och åkte och mötte upp en twitterbekant på en bar full med bajenfans. Lade hela budgeten för barnens vinterkläder på vin. Hade otippat roligt med tanke på att jag är skitdålig på att träffa nya människor. Sen drog vi till derbyfesten och lade även julklappsbudgeten på alkohol.

Och sen.

En tjej trängde sig före mig i toakön, så jag sa åt henne. Varpå hon, efter ett enkelt "ursäkta, men jag var före", tar ett svinhårt strypgrepp, väser åt mig att inte tjafsa åt henne och trycker till så att det gör skitont. Så jag gör som vilken tuff derbytjej som helst gör: jag blir jätterädd och gråter sen på toaletten när jag väl får komma in. För vem fan GÖR så?

Sen.

Mer dans, mer vin, selfie med instagrams selfiequeen @smulsex, träna på självförsvar, träffa roliga derbytjejer.

Men sen.

Så gick vi ut för rök/andningspaus och Galna Tjejen kom förbi och jag var så pass dum att jag frågade varför hon var så arg på mig och så vips, igen, en stenhård hand runt halsen så att jag knappt kunde andas och så hot om stryk. VEM GÖR SÅ?? Jag förstår inte! Jag blev så jävla rädd, igen, och sen kom min kompis till mitt försvar och sen blev det tumult och sen hotade nån med polisen och till sist gick tjejen och hennes gäng och jag stod kvar och grät helt darrig. Jag förstår mig verkligen inte på våldet, oprovocerat våld bara för sakens skull?

Sen repade jag mig, dansade, hade kul och så tog kvällen slut och vi skulle hem. Vilket ju var lättare sagt än gjort eftersom spårvagnarna på grund av tidsomställningen hade... lagt av? Inte vet jag varför, men de gick inte. Vi stod och väntade i evigheter, men ingen spårvagn kom enligt tidtabellen. Till sist tillbringade jag natten på en soffa i Gårda, och fick ställa mig och koka linsvätska klockan fem på morgonen. Smidigt, enkelt, härligt. Verkligen.

Så skulle jag ÄNTLIGEN ta mig hem dagen efter då. Åkte buss till spårvagnen. Väntar på spårvagnen. Spårvagnen kommer och går sönder. Elfel. Spårvagnen står i vägen för alla spårvagnar som ska åt mitt håll. Jag har 4% batteri på telefonen. Jag har inte ätit sen lunch dagen innan. Jag är vilse i en främmande stad. Jag är förvirrad. Tack gode gud att jag hade en egen skyddsängel* som efter mina "jag vet inte var jag är, jag vet inte hur jag ska komma hem"-meddelanden kom och hämtade mig med bil, körde mig till lägenheten jag lånat över helgen, väntade medan jag rusade runt och packade och bytte om och sen tog mig på lunch innan mitt tåg gick.

Tåget ja. Tåget som inte hade en fungerande toalett och som på grund av elfel inte kom fram dit jag skulle så att jag fick vänta på att mamma skulle komma och hämta mig i Laxå. Just ja, hade ju inget mobilbatteri heller.

Denna helg alltså. Har varit HELT fucked up när det gäller kollektivtrafik. När det gäller allt annat? Rätt episk. Förutom psykotjejen som försökte strypa mig. Och förutom magsjuka barn - även om det inte var mina.

Men annars? Rätt konstig, men väldigt väldigt härlig.

Kul det är med grå måndag nu då. Verkligen.

*(Alltså nån som står ut med att umgås med mig fredag, lördag OCH söndag är verkligen ängel. Eller släkt/gift med mig.)

Detta med blommor och bin.

Vid matbordet för några veckor sen, apropå jag kommer inte längre ihåg vad:

Noa: Jag är ju ditt äldsta barn och...
Jag: Va? Är du mitt äldsta barn? Hur gick DET till?
Maken: Vet du inte hur barn blir till älskling?
Majken: Mamma, det är en snopp i snippan...

That's my treåring!

Har aldrig förstått mig på det där med hysch hysch. Vi pratar om allt. För mig är det sinnessjukt främmande att folk ba "hur berättar man för barnen om mens?" för mina ungar har vetat allt om det sen ca alltid. De vet hur barn blir till, känner till ägg- och spermiedonation, ivf, adoption, att män kan vara gravida osv osv. Det är ju inte som att vi satt oss ner med dem och dragit fram en bok och börjat mässa om "när två personer tycker om varandra", men de frågar ju och undrar och så svarar man och så frågar de mer och det ena leder till det andra.

Jag tror inte på att dölja saker från barn så länge det inte är sånt de mår uppenbart dåligt av att veta. Eller sånt som är jättejobbigt att förklara, som idag vid middagsbordet då de ville att jag skulle förklara vad jag menade med att "tillsätta folk i nämnder" och jag kände att min huvudvärk inte riktigt var up for it. Sexprat däremot, walk in the park.

Dör en smula.

Så... Noas favoritmusik är just nu Ted Gärdestad och Abba. Han sätter på dem på spotify på hög volym, tar en bok och lägger sig på sängen och läser. Han ska på disco på fredag och cyklar själv dit och hem. I helgen när jag var borta och maken var sjuk och behövde sova gick min lilla unge och köpte pannkakor och sylt, kom hem och micrade dem till lunch och gav sina syskon.

Han är fan mer kompetent än jag. Hur kan jag ha ett barn som är 9.5 år, jätteklok och liksom en helt egen person? Jag är ju bara jag. Hur hände det här?

Ted Gärdestad ändå. Dör en liten smula.

Så mycket sämre

Okej, jag tittar ju sällan på tv-tv, det vill säga på det som sänds här. Tittar mer på serier i USA-takt. Men i lördags var jag hemma hos en kompis och då stod Så mycket bättre på i bakgrunden ( i förgrunden diskuterade vi mäns behåring dvs tunnhårig/mkt kroppsbehåring) och jag såg väl en hel del. Ola Salo satt och grät över att andra människor slaktade hans fina låtar hyllade honom och allt var fint. Nu har ju jag aldrig gjort mig några illusioner om att vara en Fin Människa, men jag hade fått psykbryt av det där?

Säg att man är en begåvad artist. Man har skrivit och sjungit en hel del hits. Och sen ska andra människor, vissa av dem totalt okända och rätt kassa, göra covers och sjunga för mig medan jag ssitter och lyssnar och förväntas bli rörd?! Jag tycker det är pinsamt nog att stå ut med att folk sjunger ja må hon leva, inte katten skulle jag stå ut med att sitta där och hålla ögonkontakt med nån som "hyllar" mig? Ba hej hej, jättekul att du har gjort min fina ballad som jag är otroligt stolt över till en eurodiscodänga utan takt, skitkul! Nu fäller jag en tår, inte för att jag är så förbannad över att du har slaktat den utan för att jag är så rörd. Rörd sa jag, för i helvete!

Enda positiva jag kan se med det här programmet är att massa unga kanske upptäcker Carolas storhet (alltså musiken, ej privatpersonen). Fast unga tittar inte på Så mycket bättre väl? Eller?

Pinsammast: när Amanda Jensen naglade fast Ola Salo med blicken så att han verkligen skulle förstå hur mycket den låten hade betytt för henne. Hej tonårsfansvarning.

Äh, det var inte riktigt ett program för mig. Då föredrar jag Så ska det låta som musikprogram, men så är jag väl 100 år mentalt också.

Yta, yta, yta. (Sminkbloggar eftersökes!)

Har seriöst börjat bli jätteintresserad av smink? På riktigt? Har alltid sminkat mig, gärna mycket och ofta, men har haft samma budgetsmink från HM ungefär hela livet. Nu: läser recensioner, googlar produkter, kollar tutorials? Vet inte vad som hänt och antar att det knappast kommer vara bra för min ekonomi, men har sån lust att prova nya produkter. Lära mig. Prova nytt?

Behöver därför också tips på bra sminkbloggar. Gärna såna som har lite text och inte bara en lång radda med vilka produkter de har på sig idag. Också gärna såna som gillar budgetsmink, det känns fortfarande långt bort för mig att lägga 400 kr på en ögonskugga liksom.

Såatteh... tipsa gärna!

True story

Ok vet att detta är sjukt daterat men saknar Ola Lindholm som programledare för Wild Kids. Tar ju hellre nån som knarkat som förebild för mina barn än nån som är jättejättetråkig.

Så himla svårt att vara förälder och behöva lämna över allt ansvar för ens barnuppfostran på TV och förebilder och sånt. Liksom, vill ju inte att barnen ska växa upp och bli knarkare, men om alternativet är att vara tråkig programledare för Vem vet mest? Hur ska jag kunna välja? Alla vet ju att barn gör som vi vuxna och vet inte om jag ORKAR ha ungar som står och krystar fram larvigt kallprat?

Så jobbigt det här med att man inte kan prata med barnen. Att det är nödvändigt att de ska göra precis allt som vuxna i ett helt annat, orelaterat och ovidkommande, forum gör.

Livsuppdatering

Har lärt mig hur man målar eyeliner på vattenlinjen.
Har köpt en foundationborste för första gången i mitt liv.
Behöver vattna blommorna.
Funderar på att pausa bloggen.
Planerar utekvällar.
Läser inga böcker.
Äter glass.
Ser på Vänner.
Längtar efter jul.

Dags för lite hederlig ytlighet

Men buhu buhu vad himla gnälligt det var här inne då. Orkar inte med att den här bloggen ska vara lika deprimerande som jag är just nu, så nu tänkte jag liva upp stämningen lite med ytliga saker jag tänkt på nu på sistone. Obs, när jag säger ytliga så menar jag superytliga, galet ytliga. Om ni är känsliga för sånt så sluta läs nu. JÄTTEYTLIGT, OKEJ?! Orkar ej få pk-kommentarer sen, nu är ni varnade.

Okej, here we go:

När jag var ute med kompisar i helgen så var det ett par gubbar på kanske 45-55* som var jättefula och töntiga och stod och stirrade på mig och en kompis sådär totalt uppenbart. Vilket fick mig att berätta om hur jag blir förolämpad när riktigt fula killar kommer och försöker ragga på en, eftersom det får mig att känna att de tycker att jag är i samma liga som de är? Vilket ju i förlängningen blir en förolämpning, eftersom de är jättefula.

Tydligen är det här jättekonstigt? Någon tyckte att killar chansar bara på nån de tycker är snygg och tänker inte på ifall de har nån chans eller inte. Men så kan det väl ändå inte vara? Även män måste väl ha någon slags reality check och inte ragga på en sjua om de är en etta? Eller vänta nu, män... realistiska... nä, det kanske fanns något i det ändå? Nån annan tycker att man ska känna sig smickrad för att nån blir intresserad av en, oavsett hur den ser ut. Men alltså, en random kväll ute på krogen = väldigt väldigt väldigt mycket flirtande. Kommer en som är grymt snygg fram och raggar är ju det smickrande eftersom det betyder att han tycker att vi är i samma liga. Kommer en som är jätteful fram... osv osv.

Åh, nu kommer folk ba "Men vem TÄNKER ens på ligor? Poäng? 1-10 skalor höll man väl på med när man var 17?" Well, have you met me? Nej okej, det har de flesta av er inte. Stackars er. I alla fall: jag tänker på sånt. Och jag har alltid funderat på det här med att ranka sig själv på en skala av 1-10. För jag har tänkt att antingen måste man jämföra sig med typ folk generellt, dvs de man möter i arbetsliv, på krogen, på fritiden osv. Och då kanske man hamnar på en viss siffra. Men ska man ta in supermodeller, skådisar, Zara Larsson osv. i ekvationen, då borde man ju hamna på en etta. Vad händer då med alla som är mycket fulare?

Men! Nu har ju jag en man som är "lite" bättre på det här med matteliknande grejer och han förklarade att om jag tar med Beyoncé, CC i New Girl osv, det vill säga HELA världens befolkning, då måste jag även ta med pensionärer, finniga tonåringar, Bert Karlsson, Idol-Danny mfl, vilket innebär att ja, toppsiffrorna fylls ju fort med alla undervackra människor, men bottensiffrorna fylls ju också fort med well, typ danskar, vilket gör att man kanske hamnar ungefär samma ändå.

Sånt funderar jag på ibland.


*(Obs, var egentligen inte åldern som var problemet. Mer att de var episkt fula. Skulle ju som alla vet INTE klaga om Erik Haag stod och stirrade på mig.)

Min mentala nivå just nu.

ÖLGNKAKlgnlrkgnlwk nelnwtnweltkn


Typ så. Borde: skriva om en uppsats och lämna in. Tänker: se på någon tv-serie. Borde: blogga, vara kreativ, kul, skriva matlista, fixa dona. Tänker: lägga mig i fosterställning och tycka synd om mig själv.

Igår var jag ute. Spontant med några kompisar. Jag älskar att bo i stan så att det enda som står mellan soffkväll framför Harry Potter och en utekväll med vin är smink. Och det var verkligen jtätekul igår, det var det. Men det var igår och idag är idag och jag kan knappt formulera en enda tanke. Jag sitter seriöst och halvgråter nu för att jag inte klarar av att uppdatera vår betalningsinformation på Netflix. Detta måste göras: fylla i kortuppgifter. För mig är det övermäktigt just nu.

Jaha nä men måndag imorgon då. Kul!

Kass vecka.

Ok så den här veckan har varit kass. Alltså episk kass. Precis som förra helgen. Jag orkar inte med mer kasshet. Jag tycker inte att jag förtjänar det och jag blir grinig och sur. Så klart, eftersom allt är kasst.

Nu har ju ni slutat kommentera (JA JAG ÄR BITTER) men annars skulle jag gärna efterfråga tips på hur man kan roa sig i trist oktoberväder utan massor av pengar.

Eller så rymmer jag utomlands. Nej just ja, där härjar ebola. Världen suger.

Det blev lakan!

Dessutom fick jag energi att göra en bättre klädförvaringslösning i sovrummet. Fast det var idag, igår var jag trött och ledsen och slängde datorn i golvet för att den hängde sig. True story. 

Idag mådde jag bättre och var dessutom ledig, så jag fixade lite i vårt sovrum. Det har sett dödstrist ut här jättelänge, men nu är det pimpat med klänningar och vimplar eftersom jag är sjukt icke-unik och därför inreder som alla andra som har rött hår och en faiblesse för klänningar. Skit samma. I like it! 

(Tavlorna blev sneda i arbetet. Jag har uppenbarligen inte ocd.)

Köpa sig lycklig

Fy fan vilken helg jag har haft. Eller okej, i fredags hade jag galet roligt på mitt lags klubbkväll på ett uteställe i stan, men resten av helgen? Värdelös.

För Emmy blev ju bara sjukare och sjukare så arbetshelgen i sommarstugan gick fetbort för vår del. Istället har vi häckat i soffan och tillbringat 1.5 h på jourvårdcentralen på lördagkvällen. Party party, untz untz. Nu var det inget allvarligt fel på Emmy, men när Majken för tredje gången hade spillt ut vår medhavna saft i väntrummet kände jag mig rätt trött på att vara ensam med barnen. Somnade alldeles för sent igår, väcktes alldeles för tidigt idag. Lyckades somna om och vaknade sedan av en stank som visade sig komma från att det var kattbajs i hela sängen.

ALLTSÅ! Är så jävla trött just nu. Och gnällig. Och luktar svett, borde städa, borde plugga men orkar verkligen ingenting. Har gett order om att min man ska köpa nya påslakan på vägen hem från sommarstugan och kan verkligen inte tänka mig att lägga mig i sängen om jag inte fått nya påslakan. Har blivit en fix idé. Sen är det också rätt smidigt eftersom vi inte kommer in i lakangarderoben på övervåningen eftersom det står en nedmonterad spjälsäng framför.

Jag orkar inte. Jävla skithelg. Det kommer inte bli några jäkla lakan heller, det känner jag på mig.

Jaha, så klart.

Första ensamkvällen av fyra. Ett av barnen har insjuknat i feber. Så klart, så är det ju alltid. En vuxen åker bort = ett (eller fler) barn blir sjuka, det är ju sen gammalt.

Eller vad säger ni?

Skoja bara, vet att ni tydligen har lagt av med kommentarer. Trevlig överenskommelse det där. Bloggdöden är runt hörnet och vad man nu säger.

Jag vet inte, jag är mest sur för att jag inte har några serier att se. Eller rättare sagt, jag HAR serier att se men det är serier jag ser ihop med min man. Inte ensam. Mina ensamserier har inga nya avsnitt. Förstå mitt trauma här. Ensamkväll UTAN serier.

Jaha.

Note to self: NEJ!

Hösten är ju nystarten för alla, det är allmänt känt. Nyår kommer med löften om att träna, men det är höst och ny termin som skriker GÖR NÅGOT NYTT MED DITT LIV FÖR FAN!

Och eftersom man alltid lyder sin inre röst så går man på samma nitar hela tiden. Eller i alla fall jag gör det.

Här är några klassiska höstmisstag som jag hoppas slippa i år.

1. Klippa lugg.

Alltså andra kan vara fina i lugg. Jag? Jo okej jag kan också vara fin i lugg, men det är ju så krångligt? Så jobbigt. Så krävande. Jag ska aldrig mer klippa lugg, snälla gode mytologiska varelse låt mig hålla det löftet.

2. Köpa en härlig stickad tröja.

Jag vill ju också vara en sån där härlig tjej som snurrar runt i lövhögar, dricker te, virar in mig i en stor stickad tröja och bara är genuint höstmysig. Okej, jag erkänner: jag älskar att tända ljus, jag äter satsumas bara för att det hör till och jag dricker te även om jag inte är överförtjust. Men snälla låt mig slippa falla för att köpa en stickig grej med krage som får mig att se ut som en stoppad korv i ett garnnystan.

3. Färga håret chokladbrunt

Okej jag har faktiskt aldrig gjort det, men lider av något sånt absurt sug varje höst? Ofta min höst skulle vara lättare att hantera om jag gick från jättesnyggt orangerött till tråkigt jäkla brunt? Det är något med det där varma chokladiga håret som får mig att längta efter lövhögslek, te... stickade tröjor... och lugg.

4. Bli harmonisk

För det verkar sinnessjukt tråkigt.

Denna helgen ändå.

Helt plötsligt står alla stjärnor i rad, eller vad man nu säger. Karma is not a bitch, det är min tur nu, vinden har vänt, plötsligt händer det och så vidare. Med andra ord: jag har haft en episkt bra helg.

Det började redan i torsdags kväll. Ni vet när man ibland vet hur mycket roligt man har framför sig och hur härligt det känns? Det var min torsdagskväll. Och allt blev exakt sådär bra som man faktiskt hoppas att det ska bli också.

Som att Majken hade en kompis över på lekdejt för första gången och jag kom bra överens med mamman. Alltså detta är unheard of. Eller inte riktigt, men inte heller långt ifrån. Och sen på kvällen lagade vi pizza och hade spelkväll och senare började vi vuxna se alla serier som äntligen börjat igen. Tv-serier! Woho! (Jag är lite exalterad, ja.)

Och igår då! Igår! Jag åkte till Uppsala för att min syster hade födelsedags/inflyttningsfest. Herregud vad kul det var. Nästan 30 personer i en tvåa. Massor av roliga människor, snittar och alkohol. En trollkarl som dök upp och gjorde korttrick! (En present från två på festen). Så det allra bästa: en av mina (två) kusiner som jag inte sett på över sex år kom på festen. Jag skrek rakt ut av glädje.

Så gick vi ut och dansade och jag fick tackla jobbiga killar som tog för mycket plats och det var svinkul. Och så gick vi hem och min kusin sov över och vi åt brunch med rester från gårdagen och slappade.

Sen då! När jag kom hem? Barnen blev asaskitaimponerade av mitt korttrick jag lärt mig under helgen plus att Noa fastnade i en bok och inte ville sluta läsa förrän den var slut. Han som inte gillar att läsa själv.

Ni hör ju. Ca bästa helgen ever. Nu ska jag leta weekendresor till mig och Pelle och sen ska jag se min favoritserie som kom med nytt avsnitt nu i helgen. Om jag inte jinxat allt genom att skryta om vilken underbar helg jag har haft och därför måste drabbas av akut magsjuka eller något på grund av lagen om alltings jävlighet osv.