Anthem

Lana del Rey. Herregud.

Den hesa rösten och coolheten och så läpparna? Håret? Det blasé ansiktsuttrycket? Jag dör.

Med henne som förebild tvingade jag igår mig till att vänner skulle tupera mitt hår, låna ut sitt nude läppstift och hade jag haft ett par maffiga lösögonfransar med mig hade de suttit som en smäck. Så jävla unik och speciell jag är som säger detta, men: herregud vad jag älskar sextiotalslooken. Har alltid gjort. Har absolut inte kroppen för a-linjeformade klänningar men bleka läppar och markerade ögon och stort hår? Är så kär i det.

Enda problemet (förutom att det "kanske" tar "lite" tid att göra sig så snygg) är att jag fan inte kan borsta ut håret när det har tuperats. Har haft i två hårinpackningar idag och kan fortfarande inte få en borste igenom det. HUR GÖR LANA DEL REY??? Kanske har hon lite bättre hår. Kanske har hon löshår. "Kanske". Vetefan.

Vill bara vara så snygg.

Fundering på tågstationen.

Folk som tar på sig för mycket parfym, sådär så att de verkligen stinker, får man slå dem?

Mvh,
Illamående

All stress and no play...

När det är så här mycket som det är just nu, med saker med barnen och med huset och med jobbet och med allt, då vill jag bara rymma. Låtsas som att jag inte måste fixa, rodda, ringa, boka, hinna till deadlines. Som att jag inte måste planera vintergarderob och fasa för vabbsäsong och betala varmvattenberedare. Jag vill låtsas att jag är ung och bekymmersfri och kan leva livet utan bekymmer.

Så det är precis vad jag tänker göra också. På fredag åker jag till Göteborg och kommer tillbaka först på söndag. Då ska jag, bakis och trött, ta tag i stress och skit som hopar sig och känna mig exalterad över det. Men innan dess alltså: fest och vänner. Bästa sortens verklighetsflykt.

Att jag måste hyperventilera i en påse för att överleva nästa vecka, det är en annan sak.

Nu är jag upprörd. Igen.

Gud, vad skönt det vore att inte behöva bry sig om allt hela tiden. Att bara rycka på axlarna och strunta i saker och ting. Men nej, det är ju inte min grej.

Jag började bläddra i Ettans läsebok "Läs med oss"- Olas bok som han har fått ta hem. Och sen var det kört. För herregud, boken?! Galet konstigt språk, märkliga konversationer och unkna värderingar.

Jag har rantat på twitter och jag har samlat ihop alla tweets här så kan ni se vad det handlar om. Och ja, jag har mailat rektorn. Så klart. Jag är ju "den" föräldern.

Ikväll ska jag dock gå ut och äta med vänner och lajva vanlig människa som inte måste lägga sig i varenda liten sak. Ska bli avslappnande!

(Leo är den duktiga killen som kan läsa. Tjock, med mittbena och glasögon. Pluggis liksom. Och nallen är rar.)

Lite navelpill igen.

Ibland tänker jag att mitt liv hade varit mycket enklare om jag inte varit så fast vid föreställningen om att jag måste "lyckas", "göra något med mig själv" eller "bli något". Att växa upp i en elitistisk familj är kanske inte det bästa receptet för sinnesfrid.

Slut på meddelande.

Kom igen nu då, kämpa!

Eller så kanske man inte säger till barn? I alla fall: imorgon börjar gympan för Tvåan och hennes kompisar igen och eftersom ingen annan ville ställa upp så föll det sig så att jag blev ledare. Ihop med en till, men ändå. Gympaledare. För barn. Det är så många fel i den ekvationen att det känns otäckt.

Eller okej då, främst två fel:

1. Jag gillar inte gymnastik
2. Jag gillar inte barn.

Trots detta tänker jag så klart göra mitt bästa. (Inte för att jag har något val, jag vill ju gärna att barn fortfarande ska komma och leka med oss och att hon ska bli bjuden på kalas i fortsättningen och sådär. Så jag anstränger mig.) Igår var jag till och med och köpte träningsbyxor. Det! Dessutom i två storlekar mindre än vanligt. DET!

Imorgon kväll kan ni tänka på mig i en gympasal full av barn och en hinderbana. Det kan gå precis hur som helst. Låt oss hoppas att det går bra och att jag inte "får sparken". För vad ska jag då ha mina nya träningsbyxor till?

Klockan är 20.00

Jag har simmat 50 längder idag.
Jag har ätit tre små tunnbrödsmackor + en nutrilettbar.
Ingen middag.
Det är kolsvart ute.
Det spöregnar.
Vilken sekund som helst kommer min man hem med en släpkärra full med ved som vi ska lasta in i förrådet. Först efter det kan vi laga mat till oss.

Jag vet inte hur det känns att vänta på sitt dödsstraff, men jag tror inte att jag är långt ifrån.

Hoppas ni har en trevligare fredag!

Hitta ett fel!

Det här är felet: det lilla glaset! Vad vill ni att jag ska göra med det när ni dukar fram det vid en middag? Ska jag doppa fingrarna i det? Skölja av dessertbesticken? Ni kan ju inte mena att det är det jag ska dricka, för allt jag dricker ur såna små glas har ca 40% alkohol i sig. Herregud, det är två klunkar och sen är det slut. Vad är poängen med det?

Minst ett sådant glas till vänster ska det vara till maten. Gärna med en tillbringare, så att det går att fylla på. Och självklart ska det vara kranvatten, denna oändligt goda dryck.

Att dricka ur ett sådär litet glas är ju som att äta en halv köttbulle och en fjärdedels potatis som mat. Vatten är livsnödvändigt och gratis. Det finns ingen anledning att snåla.

Glasögonjakt, part II

Jag mår bättre idag, tack och lov. Är rätt mycket mitt vanliga jag helt enkelt.

Förut var jag med Tvåan till ögonläkaren där det konstaterades att hon behöver lite starkare glasögon. "Men ni har ju lyckats hitta så fina bågar, så det bästa är väl bara att byta glaset?" sa läkaren sådär lite frågande och jag tänkte stilla för mig själv att hon precis bekräftade det jag alltid tyckt: folk köper så förbannat fula glasögon till sina barn.

Eftersom hon är fem år vill hon självklart inte ha kvar sina gamla bågar utan vill ha nya istället, i färgen "starkt grön". Så nu får jag ägna timmar och åter timmar åt att försöka hitta ett par snygga bågar i den färgen och let me tell you, det blir svårt! De hon har nu är från Ray-Bans barnkollektion och de är jättesnygga, för att vara glasögon, men de verkar inte finnas i grönt. Så klart.

Visst skulle vi kunna säga nej och stopp. Vi skulle kunna säga att hon redan har ett par glasögonbågar och att de duger ett tag till. Men jag tänker om så att om man nu som oskyldigt litet barn utsätts för den helvetiska vidriga jävliga skit som är glasögon, då ska man åtminstone få välja bågar och färg själv. Så att dessa helvetestingestar, dessa förpestande tortyrredskap i alla fall ser ut som man vill. Och nu vill hon som sagt att de ska vara starkt gröna. Så jag googlar.

Och självklart finns de snygga bågarna INTE på ställen som har "ta tre betala för 2" eller där de kostar 250 kr per båge. Det vore ju lite överdrivet generöst.

Men hoppet är det sista som dör, så någon dag nu framöver får jag väl ta henne och åka runt och se vilket utbud som finns. Det kommer ändå sluta med att jag försöker övertala henne att skaffa ett par blåa istället, eftersom de faktiskt finns i Ray-Bans kollektion.

Så mycket för den valfriheten!

Jag älskar torrschampo

Gud vad jag hatar att tvätta håret. Kan vi inte bara avskaffa den nödvändigheten? Jo jag vet, det finns människor som lär sitt hår att det inte behöver tvättas förrän efter flera veckor, men mitt hår är efterblivet. Jag har i långa perioder försökt vänja håret vid att inte behöva tvättas så ofta (t.ex. kört med balsammetoden, inte tvättat på jättelänge, massa olika tips), men det lyssnar inte.

Det kan ju vara för att mitt hår, om mitt liv vore en musikal av Joss Whedon, skulle vara min Captain Hammer. Min nemesis. Det vill mig inget väl. Så jag måste tvätta och sedan det värsta: borsta ut det. Låt det torka. Gäsp.

Jag tvättar det varannan eller var tredje dag, men det blir fett i hårbotten tidigare än så. Så klart, för mitt hår hatar mig. Därför: torrschampo. På allvar, kan vara den bästa uppfinningen efter internetz. (Internet slår allt, för på internet är jag nästan cool och har vänner och ett liv.)

Det enda problemet med torrschampo är att... vänta... nej. Det finns inget problem. Det är guld värt!

Och this infomercial was brought to you by en kvinna som precis sitter och anstränger sig för att orka borsta ut det nytvättade håret.

Melankoli av den värsta sorten.

Jag hatar såna här dagar. När jag vaknar och är ledsen, känner mig värdelös och kass. Dålig, trist, hemsk. Det värsta är att det inte finns något fog för det. Inget alls. Ingenting har ändrats sedan igår kväll då jag var mitt vanliga glada jag. Ingenting.

Ändå är det närapå gråtfest här hemma idag. Sådär riktigt ingen vill ha mig, ingen tycker om mig-ömkande. När jag vet att det inte är sant. När jag för bara tolv timmar sen var nöjd och lycklig. Jag förstår inte.

Kanske är det någon dröm som hänger kvar? Något jag inte minns, men som har försatt mig i en sinnesstämning som inte har någonting med det verkliga livet att göra? Jag kanske drömde att alla mina kompisar sa upp kontakten, att min man lämnade mig och mina barn förnekade mig och jag tappade allt hår och vägde 220 kilo? Jag kanske drömde att jag mördade någon och att jag nu ska åka i fängelse för resten av mitt liv? Jag kanske drömde att Swedish House Mafia INTE ska lägga ner?

Jag vet inte. Den här känslan av värdelöshet är enormt svår att skaka av sig. Jag förstår inte hur man gör? Och jag tänker på alla som är deprimerade, som varje dag går omkring i ett moln av känslor som de kanske vet inte är logiska men som de ändå inte kan övervinna. Och så säger folk att de ska rycka upp sig? Herregud vilken pärs det måste vara, att slåss både mot sitt tillstånd och mot folks idioti.

Jag är ju inte deprimerad, inte alls. Jag är glad och lycklig och undrar bara varför jag vaknat upp såhär ledsen idag. Men imorgon, eller kanske senare idag till och med, kommer jag vara mig själv igen och jag vet att jag har en jäkla tur. Någon deppig dag. Jämför det med ett konstant tillstånd. Fy fan vad det måste vara hemskt.

"Vi komma, vi komma, från stjärtekakeland."

Ibland brukar jag roa mig med att byta ut valfria ord i barnsånger mot ordet "stjärt". Det blir JÄTTEKUL!

Ett exempel:

"Det var en gång en stjärt, och den stjärten hette Klas. Och han var alltid bjuden, när det var stjärtkalas. Det bästa som han visste, det var att stjärta sig. Nu tar nog ingen miste, det handlar ju om mig, fadderullan stjärt!"

Visst är det kul? Jag skrattar jättehögt varje gång. En annan favorit är:

"När Lillan kom till jorden, det var i maj när göken gol, sa mamma att det lyste av stjärtar och viol."

eller varför inte

"Stjärtarna ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår. Barnen de plockar små stjärtarna glatt, rusar sen hem under rop och skratt. Mor, nu är stjärten kommen mor."

MEN MINA BARN SKRATTAR INTE?! De säger bara mammaaaa.... sluuuutaaaaa och tycker att jag är larvig. Så jäkla tråkiga ungar. Det var en gång en stjärt och den stjärten hette Klas, det är ju jättekul!

Jag ska adoptera bort dem.
Förresten har mina barn aldrig hamnat i kiss- och bajsåldern.
Jag förstår ingenting.
Det kan ju självklart inte vara så att de valde att hoppa över den för att deras föräldrar fortfarande är kvar där.

Hej HM! Nu är ni väl lite VÄL sunkiga?

Jag fick, som de flesta andra antar jag, HM-katalogen igår. Och jag satt och bläddrade lite förstrött och noterade att det är samma sak varje gång. Tråkigt och några få ljusglimtar.

Sedan kom jag till barnavdelningen. Så mycket sött! Så mycket gulligt och fint och snutteputtesöööött. Sådär makalöst dockgulligt. Ja, på tjejavdelningen så klart. Sedan kom jag till killavdelningen och noterade att de ju inte får vara söta. Men inte nog med att de inte får vara söta, de ska vara aggressiva också. Arga. Ilskna.

Här är samma tröja i tjej- respektive killutförande. Enligt HM då.

Tjejernas tröjor har söta små djur på sig. De är väna, sköra, gulliga. Trevliga, fina, gosiga. De är byten.
Killarnas tröjor har farliga djur på sig. Elaka, arga, otäcka. De är förövare. Jägare.

Jag vet inte ifall det KAN bli tydligare det här? Ifall "göra kön" kan bli mer uppenbart utan att göra det ironiskt? Killar är tuffa, arga, starka, bråkiga, våldsamma förövare. Tjejer är söta, väna, gulliga, kärleksfulla byten.

Fräscht HM. Verkligen.

Vad blir det för mat då?

Jag har haft en lång svacka när det gäller att komma på mat. Just ikväll gick det dock lekande lätt att slänga ihop en lista. Det kan bero på att jag är bakishungrig som ett djur, eller på att jag surfat på receptbloggar hela kvällen, men jag är i alla fall nöjd. Inte för att receptbloggesurfandet gjorde så mycket till, det blev ändå gamla favoriter i repris i mångt och mycket.

Aja, det här ska vi äta i alla fall.


White chicken chili
Panini med cheddar, lök och avocado
Pennepasta med broccolipesto och halloumi
Laxwok med teriyakimarinad
Moules frites
Green chili enchiladas
Skaldjurspasta med hummersås och chili

Jag hatar att man måste anpassa maten efter det som händer. På torsdagar spelar Noa fotboll, då har vi kort om tid. På onsdagar rider jag och måste äta något lättsmält så jag inte får håll. På måndagar börjar snart Emmys gympa och vi kommer få stressa med maten. Och så vidare.

Hur gick det med att inte äta rött kött då? Skitbra den här veckan. 2 vegetariskt, 3 fisk (skaldjur räknas dit), 2 kyckling och inget rött kött. I'm happy.

Kids say the darndest things.

- Mamma? Jag vill fråga dig en sak. Är det okej om jag är extra snäll imorgon?

Eh... Har påven en rolig hatt? Är Swedish House Mafia äckligt överskattade? Är choklad gott? Drack jag för mycket igår?

Älskar när de är sådär supersöta. Vad "extra snäll" går ut på vet jag inte än. Det får jag se imorgon nämligen. Jag håller mina tummar och tår för att det ska innebära en smidig morgon utan klädkrångel.

Fast det är väl lite väl orealistiskt.

När ens barn frågar...

"Mamma, vad betyder 'full'?"

Då kanske inte det mest pedagogiska svaret är "det mamma tänker bli ikväll".

Men det var ju i alla fall sant. Skål!

Bästa sättet att tillbringa en lördag på.

Fotboll. Hur jag älskar att Noa är med i ett lag och att de spelar matcher. Det är verkligen en drömstart på en lördag.

Jag är helt oironisk. Älskar't!!

Finfredag!

Alltså, inte nu. För jag sitter här med strumpbyxemage framglipande mellan tröja och kjol, det ligger smulor överallt och håret är ihoptrasslat. Smulorna är dock på golvet, någon måtta får det ändå vara.

Men snart ska vi rycka upp oss och åka in till min mamma för att fira min syster som fyller år imorgon. Ja, min syster kommer också dit så klart. Det vore ju himla mysko att fira henne utan hennes närvaro kan jag tycka.

Jag tycker det är så deprimerande med inställningen "när man är vuxen firar man inte födelsedagar längre". Varför inte då? Vi firar med pompa och ståt såväl ojämna som jämna födelsedagar. Tårta, presenter och hurrarop.

Vardagen tar ju över så mycket ändå, så jag fattar inte varför man väljer bort anledningar till att fira. Det låter ogint, småsint och jävligt tråkigt helt enkelt.

Nu drar det igång. Nu börjar det. Välkomna, tv-serier!

Jag ser ju sjukt många tv-serier. Fler än vad jag skriver här tror jag, för jag glömmer alltid bort hälften när jag ska räkna upp dem. I alla fall så ligger vissa mig närmre om hjärtat än andra, och en av dessa favoriter är självklart Downton Abbey!

Via den superhärliga bloggen "Jag tittar på tv" hittade jag trailern för säsong 3. Snart, snart, snart! Gud vad jag älskar tv-seriehösten. Nu börjar det igen, allt det jag längtat efter så länge.

Var så goda. Njut!

Aj. Aj. AJ!

Okej, så hästen jag red igår bet mig när jag sadlade honom.

Jag hämnades genom att rida så jävla bra att han fick lyda min minsta vink.
Bakdelsvändning nu, ökad trav pronto, skänkelvikning hoppla!

Jag hatar att jag så lätt börjar gråta. Om jag slår mig, blir arg, ledsen, glad, orolig. Jag börjar gråta.
Direkt. Jag kunde inte säga ifrån till en lärare utan att börja gråta. Jag har gråtit i förskolans kapprum när jag velat ta upp något jag blivit ledsen av att se. När jag bråkar, när jag är glad, alltid alltid alltid. Det är så jävla handikappande!

Blir man tagen på allvar om man sitter och bölar? Nej.
Verkar jag vara en mes som inte kan ta ett nyp från en häst utan att tårarna börjar rinna? Ja.

Finns det någon medicin mot överaktiva tårkanaler? Nej? Fan då.

Akta tårna nu!

Jag förstår mig inte på behovet av att kalla sig för familj? Är det finare att vara en familj än att inte vara det? Det jag tänker på är när par utan barn säger att de är en familj. "Min man är min familj, vi är en familj på två." Va? Nej? Eller?

Man är ett par. Kanske makar, kanske sambos. Men familj? Jag vet inte, jag har svårt att köpa det. Och om det enskilda paret nödvändigt vill kalla sig för familj så får de ju självklart göra det utan att jag måste säga min åsikt, men vadan detta behov? Är man mer värd om man som par titulerar sig familj? Är det bättre eller finare? Eller varför behovet?

Familj för mig: förälder/föräldrar och barn. Styv-/biologiska/adopterade. Homo/hetero/bi. Poly eller tvåsamhet. Men det behövs barn för att vara en familj. För min del.

Jag vet att per definition måste det inte till barn alls för att man ska vara en "familj". Och som sagt så får ju alla kalla sig vad de vill. Jag fattar bara inte varför.

Låt mig få sova i fred!

Jag orkar inte.

Jag drömmer så mycket hela tiden att det känns som att jag inte får vila. I natt drömde jag bland annat att en tjock och jobbig kompis till barnen, ca 12 år och helt påhittad av min fantasi, sprang omkring naken och nyduschad i vårt hem. Hon hoppade naken i vår säng och slog våra katter. Dessutom har jag haft cancer och kräkts av cellgiftsbehandlingen. Efter det så åkte jag över riktigt snöiga bergsvägar till ett bostadsområde där jag har bott tidigare, i en dröm för några år sedan alltså, inte nu. Och jag har varit på fest med Soran Ismail och en fd kompis nere i Malmö, jag har letat efter trosor eftersom jag skulle köra standup och inte ville göra det naken, jag har väntat på en buss som aldrig kommer och ni fattar...

Det är väl inte konstigt om jag är trött om jag inte får sova?! Dröm på dröm på dröm, och börjar jag tänka på en så ramlar jag iväg och minns drömmar från flera år sedan. Det kan ju inte vara normalt?

Jag har skrivit om det här tidigare, men nu känns det nästan akut. Jag kan sova 14 timmar per dygn utan att ha problem att somna på kvällen sen. Jag är trött hela tiden och jag vill inte drömma så här mycket och nu har det gått så långt att jag är osäker på ifall saker jag minns är drömmar eller saker som har hänt på riktigt. Jag kan se en bild framför mig, men jag vet inte om jag har varit där i verkligheten eller bara i drömmen. Det kan ju inte vara vettigt?

Jag orkar inte.

Syskon, förälder, partner - såna jävla queerfeministiskt ställningstagande ord!

Ibland tänker jag att om man nu inte klarar av att förstå hur ordet hen är tänkt att användas, nej används, hur klarar man då av enkla saker som att ta sig ur sängen på morgonen? Pricka munnen, inte ögat, med tandborsten? Förstå hur barn blir till? Ta HAND om barn?

Det är lite oroväckande faktiskt.

Om man tror att man måste använda ordet hen för att en statsnazifeminism har sagt det, hur lyckas man då få på barnen kläder på morgonen? Adopterar man bort ungen sen när det blir dags för matteläxa och man ska börja klara av svårigheter som att lägga ihop ett plus ett? Vad gör man när barnet börjar prata och man inte hittar alla ord i SAOL? Slår man ungen som använder ord som inte finns? Skär man ut tungan på sig själv ifall man råkar säga galonisar istället för galonbyxor?

HUR FUNGERAR LIVET OM MAN ÄR SÅ JÄVLA DUM I HUVUDET?

Det var allt jag undrade.

Eller så äter man bara en påse chips.

Jag googlar efter "healthy snacks" och hamnar på amerikanska sidor och läser recept efter recept och känner lite att det här med att amerikanare är så feta? Inte en slump.

Ett nyttigt mellanmål enligt dem kan vara en "brownie bar" som innehåller cashewnötter, jordnötssmör, banan, råsocker och så lite vitt mjöl. Jättehealthy! Ja, i jämförelse med glutamatbombade färgämnesskadade flingor kanske, men om man marknadsför något som får en Snickers att verka kalorisnål som "nyttig" så blir det väl ändå lite fel?

Det är samma sak hela tiden. Nyttig middag är till exempel mozzarellafyllda brödbitar, för de "lack the fats of the deep-fryed mozzarella sticks you usually buy". Jo...

Alltså, det är klart att det finns människor som äter smalmat i Usa också. Och jag vet väl att jordnötssmör har jättebra fetter i sig, men ändå. Nästa varje recept jag hittat kan man i princip skita i och istället äta en påse ostbågar. Ungefär samma kaloriinnehåll. Och mycket godare. Kanske inte så nyttigt, men det är ärligt talat inte recepten heller. Däremot tydligen "healthy".

För övrigt...

...så undrar jag hur i helvete det kan vara så omöjligt att göra ett par strumpbyxor som faktiskt HÅLLER?! Eftersom jag aldrig har byxor har jag strumpbyxor ca 9 månader om året och jag är trött på att de går sönder hela tiden. I våras köpte jag tre par på Lindex. Såna där lite dyrare, med mönster och allt. Alla har gått sönder. Det första gjorde det efter en vecka.

Varenda par strumpbyxor jag har i min låda har åtminstone ett litet hål någonstans. Vissa har maskor som har gått på magen och jag kör på devisen att om det inte syns så finns det inte. Jag måste köra på den devisen, för jag har inte råd att slänga strumpbyxor så fort de går sönder.

Kan inte någon bara lära sig att göra strumpbyxor som inte går sönder hela tiden? Vi har åkt till månen, jag känner inte att det är helt orimligt?!

Tack för ordet.

En söndag i punkter.

• Jag sprang intervaller i morse och lyckades få så ont i ryggen att jag nästan avlider.
  
• Vi åkte till IKEA, för förskolans räkning. Dock blev det några prydnadskuddar hem också. Jag kan verkligen inte få nog av prydnadskuddar. Ryggvärken blev värre.
  
• Jag längtar så vanvettigt mycket efter julen.
  
• Från och med nu fram till en bit in i november har jag något roligt inplanerat varannan helg. Känns bra.
  
• En getingjävel stack mig mellan två fingrar förut, så min hand har varit svullen och gjort ont i några timmar. Nu är den dock bättre.
  
• Jag fryser. Vi har ingen ved.
  
• Jag har ont i huvudet och massiva muskelknutor i skuldrorna. Det mesta beror nog på att min sportbh som jag rider och springer i är för liten. Köp en ny då, i rätt storlek? Lättare sagt än gjort.
  
• Min man ska se på amerikansk fotboll ikväll vilket innebär att vi inte ska se på Vita Huset och jag vill slå honom för det.
  
• Jag tycker lite synd om mig själv.
  
• Men mest är jag trött. 

Hej läslust! Välkommen tillbaka!

Jag har haft svårt för att läsa på sistone. Meningslösa och dåliga lagom hjärndöda böcker har jag kunnat läsa, men riktiga böcker? Stopp. 

Men så åkte maken och sonen bort ett tag idag, och kvar var jag och två barn. Och Emmy lekte med en kompis och Majken sov först och sen lallade hon runt och lekte hon också, så efter lunch hade jag ingenting att göra. Efter en räd i bokhyllan hade jag hittat flera böcker som jag inte kommit längre än ett kapitel i innan läslusten övergett mig. 

Till sist valde jag den här:

582 sidor senare är jag väldigt nöjd med mitt val. Läslusten är återupptäckt. Återuppväckt. Helt ärligt föraktar jag mig själv när jag inte läser, så det har varit lite väl mycket självförakt på sistone. Förhoppningsvis håller det här i sig, för jag har ett gäng böcker som jag verkligen vill sätta tänderna i. 

Lite kuriosa: boken är faktiskt stulen också. Eller, stulen och stulen. Min mamma såg att den låg kvar på ett flygplanssäte när vi steg av planet till/från Alicante (minns ej i vilken riktning) och tog den. Hon tyckte att det kändes passande med tanke på titeln.

Oavsett är det en bra bok.
Förhoppningsvis kommer jag lyckas läsa fler bra böcker de kommande dagarna.
Nu när läslusten äntligen är tillbaka och allt. 

Fredagar som de bör vara.

Jag älskar såna här dagar. Det är soligt men inte för varmt. Vi är lediga. Det är höst och klart luft.

Först åkte jag och simmade 1,5 km och var hemma till elva igen. Sedan har vi hunnit med att köpa höstskor till Noa, sätta en pizzadeg, slappa, fika och mysa. Och titta på när Majken är helcrazy, som vanligt.

Jag vet inte, men när jag tänker på riktigt mysiga dagar så är det nästan alltid en familjedag i september jag tänker på. Med sol, lite fuktiga löv och helst också lite frost på morgonen.

Snart ska jag orka resa mig för att göra kvällsmat (ja, vi måste äta så tidigt för att "någon" vill somna klockan sex varje kväll) och sen är det tv-soffa med tända ljus och tv-serier och Vita huset (West Wing) för hela slanten så fort barnen har somnat.

Hösten alltså. Jag har inga problem med den.
Älskar den.
Särskilt dagar som den här.







(Biskvierna är i smakerna mint, hallon och citron och skitsmå. Vilket är tur, för de är så goda att man skulle kunna sluka ett helt gäng utan problem. De är köpta på Bullvivan här i Örebro och tro mig, det är mitt favoritbageri alla kategorier. Vår bröllopstårta köpte vi också där och det är den godaste tårta jag någonsin har ätit. Billig var den också. Slut på spontanreklam!)

Jultidningar, vad gör man?

Så nu har barnet fyllt sju och får tydligen sälja jultidningar. Något kryphål kring barnarbete finns det antagligen.

I alla fall så vet jag att han kommer vilja göra det. Han älskar pengar. Ibland undrar jag om han är adopterad, men sedan börjar han snyfta till någon sorglig reklam och då inser jag att han har mina gener trots allt. I alla fall så vill han sälja och jag är så jäkla fundersam och ambivalent. Får era barn sälja jultidningar?

Det som gör att jag tvekar är inget larv om att det kan vara farligt att knacka på hos folk, herregud - jag är ju inte dum i huvudet. Inte heller handlar det om att folk kan bli upprörda och arga om de blir störda i hemmet. Det skiter jag ärligt talat i. Nej, det handlar mer om värderingar. Vill vi uppmuntra konsumtion bara för sakens skull? Vill vi uppmuntra att han går storföretagens ärenden för småpengar i ersättning? Vill vi uppmuntra hela den här konstiga gången med pengar för pengar osv?

Å andra sidan vill han ju. Och vi är redan de jobbiga föräldrarna som inte låter honom vara med i baptistkyrkans (!) fritidsklubb. Hur jobbiga kan vi vara liksom?

Får era barn sälja jultidningar?

Instagram, baby.

Jag läste något om att på facebook är alla lyckliga och på instagram är alla snygga och på twitter är alla smarta. Eftersom jag finns på alla tre ställena är jag således lycklig, snygg och smart. Jag kan acceptera det.

Mitt instagramkonto består av bilder på barnen, trädgården och så bilder på mig. Och jag har två teman när jag ska försöka vara snygg på bilder.

Tema 1: Klipp av pannan.
Uppenbarligen gillar jag inte min höga panna.
Och jag vill inte ha lugg. Lösningen? Låt inte pannan vara med på bild!






















Tema 2: Se ut som en zombie/utvecklingsstörd barbie.
Halvöppen mun, död blick. Och eftersom jag har ett lazy eye blir det ännu bättre.

(På mittenbilden har jag gråtit i nästan ett dygn, därav de svullna ögonen som gör att jag ser lite asiatisk ut?
Notera även att... pannan självklart är bortklippt på dessa bilder också. Så klart.)

Jag älskar instagram. På riktigt. Jag tycker det är kul att dela med mig av bilder (på annat än mig själv), jag tycker det är kul att prata med folk och jag gillar formatet. Men ja, det blir "lite" pinsamt när jag ska ta något kort och min man säger "är du zombie igen?" och jag inser att jag lagt upp samma bild 500 gånger.

Jag får skylla på att jag jobbar hemifrån och inte direkt har något kul att fota här hemma. Det är väl förvisso en rätt kass ursäkt. Jag är självupptagen utan fantasi är väl bättre då.

"Idag blir det något lätt: fiskpinnar och makaroner!"

Jag provoceras jättemycket av att folk äter äcklig mat. Jo, äcklig. Jag provoceras av att de använder margarin istället för smör, ifall de tycker att det är att lyxa till det att äta fläskkotlett med pommes och bearnäääs och jag stör mig som katten på att de inte äter finare/godare/onyttigare mat på fredag och lördag?

Det är ju helt stört det här. Vill folk tro att risotto är lite torrt ris blandat med ärtor och majs får de väl tro det. Om de tycker att det är helgmat och fint att panera sin egen fisk så är det väl upp till dem. Så nu stör jag mig mer på att jag stör mig, för det är ju helt orimligt.

Men jag kan ändå inte låta bli. Det kryper i mig när jag tänker på att det finns de som faktiskt köper färdiga köttbullar? Att falukorv och makaroner äts på en lördagkväll i vissa hushåll?

Det är ett sånt snobberi från min sida, och en inte så liten släng av klassförakt också, så jag jobbar på det. Och det är ju inte som att vi har hyllor med tryffelolja och bara äter lyxmat hela tiden heller. Absolut inte, jag sitter på höga hästar helt utan anledning helt enkelt. Tacopizza på lördag liksom. Wow, vad exklusivt och fint.

Näe, det här är helt klart något jag måste jobba med. Kanske ska jag börja genom att köpa några fiskpinnar till helgen?

Ellens föräldraskola, del 2

Den här föräldraskolan är väldigt enkel och kortfattad. Helt enkelt:

Ta med kompisar hem från förskola/skola.

Klart!

Nähe, ska jag utveckla också? Det behövs väl inte? Okej då, lite snabbt.

Rätt ofta drar jag hem med fem barn från skolan. En kompis var till de stora och sedan mina egna tre barn. Fem barn är lugnare än tre barn. Fem barn är lugnare än två barn, för den delen. Att ta hem kompisar är som att skaffa barnvakt. Barnen leker ensamma och glada och är så jävla TACKSAMMA för att man ställer upp och fixar lekdejter till dem. Och kompisarna är glada för att få komma över och sedan kommer kompisarnas föräldrar och de är OCKSÅ tacksamma, för de behövde inte stressa hem för att hämta på förskolan. Så då står man där som ett helgon och bara jo, ja... jag har tittat på Project Runway på paddan hela tiden, men sure. Varsågod för att ditt barn tog hand om mitt barn några timmar.

En sak som är väldigt viktig är dock detta: om du har flera barn måste båda ta hem kompisar samtidigt. Annars blir det ojämnt och orättvist och så kan man inte alls hoppas på att hinna klämma några avsnitt Awkward eftersom det blir bråk och tjafs. Ibland leker alla barn bra ihop ändå. Ibland inte. Varför chansa?

Det här med att ta hem kompisar är självklart lika effektivt oavsett om du kommer på idén i samma sekund som ditt barn av en händelse råkar fråga "kan Åsa- Nisse och jag leka idag?" eller kvällen innan, men det finns några aspekter av att bestämma lekandet kvällen innan som ändå gör det till det bättre alternativet:

1) Du hinner städa innan. Vårt hem är INTE redo för besök när som helst.
2) Du har det som muta. "Nu måste du verkligen sova, för annars orkar du inte leka med din kompis imorgon". Inte för att barnet somnar för det, men du har i alla fall ett ess i rockärmen som inte fungerar men som ändå finns där.
3) Du slipper stå mitt på skolgården med tre barn runt benen (eller i kompisgungan) och försöka nå diverse föräldrar för att stämma av med dem att det funkar att du tar hem deras barn. Kidnappning står nämligen inte så högt på föräldrars listor av favoritsaker.

Bara för att jag är snäll kommer här också Det Bästa Tricket Evah för att få barn att vilja leka hos er trots att alla delar rum, det finns en liten marodör (also known as lillasyster på 1.5 år) som förstör allt och du helst sitter framför några avsnitt av ANTM. Nämligen detta: ge barnen några skålar och fri tillgång till skafferiet. Så får de hitta på ett eget recept.

Obs! Villkora redan från början att de bara får använda 1 ägg var, annars kan du inte göra omelett till lunch senare i veckan som du tänkt.

Obs! Det blir inte gott, men försök att låta bli att kräkas när de sedan sätter i sig den ugnsbakade röran av ägg, rågmjöl, socker, havregryn och sirap. Okej?

Obs! Låt dem inte använda bakpulver. Ugnen blir inte så rolig att rengöra sen. (Som att vi rengör vår ugn, ha ha ha.)

(Ifall barnens kompisar är jobbiga föreslår du helt sonika att de ska leka hemma hos dem. Rent självförsvar.)

Nu blev det ju inte så kort, men förhoppningsvis matnyttigt. Har ni några tips på fler saker jag ska ta upp i föräldraskolan, hojta bara till!

Hola chicas y chicos!

Nej, jag vet inte hur man gör ett utropstecken upp och ner.
Nej, ni behöver inte berätta det för mig.

Jag har insett att jag skulle ha fötts i central/sydydamerika istället. Bevis?

1) All mat jag vill ha är i princip från Mexico eller liknande. Igår åt vi kycklingchili med bönor, koriander och en massa kryddor. Idag ska vi äta fisktacos med koriander (eh ja...), lime och en massa kryddor och gräddfil och ja, jag vet att det är svennebananvarianter på mexikansk mat, men det är ju inspirationen jag pratar om people, inspirationen! På lördag skrev jag upp tacopizza och sedan tänkte jag klämma in kycklingenchiladas på fredagen (jag gör världens godaste), men där hejdade jag mig. Någon måtta får det ju vara.

2) Jag är blond. Okej, nu är jag rödhårig, men egentligen är jag rätt blond. Och då är man snygg där borta. Det vet jag, för jag har bestämt att det är så.

3) Jag har en stor rumpa. Visste ni att många i sydamerika (att jag buntar ihop massa länder till en världsdel är inte av arrogans, det är för att jag är episkt kass på geografi) opererar in implantat i rumpan för att den ska bli större. I need not do that om man säger så.

These hips don't lie.
(Jo, jag kan uttrycka mig på svenska också, jag lovar.)

Någon som vill ha hjälp med läxläsning?

Det sjuka i att göra rut-avdrag för läxläsningshjälp? Kan de inte bara erkänna att de fuckat upp skolan och nu försöker rädda de rika barnens skolgång? Jag orkar verkligen inte med den här massiva idiotin. Det är för mycket.

Skolan ska inte ge läxor alls. Nej. Det behövs inte. Läxor ser enbart till att de som har föräldrar som kan hjälpa till klarar sig bättre än de barn som redan från början har sämre förutsättningar hemma. Gynna de starka och skit i de andra. Skolan ska inte ge läxor.

Skolan ska se till att barn lär sig det de ska under skoltid. Om man då vill lägga in en timme lektionstid extra för att fånga upp de som hamnar efter så kan man göra det. Om man behöver strukturera om lektionerna så ska man göra det. Om hela jäkla skolsystemet behöver omvärderas och omarbetas i grunden så GÖR det då.

Men skapa inte klyftor med flit. Se inte till att lägga en stor del av arbetet på fritiden så att barn som inte har föräldrar som kan hjälpa dem, eller föräldrar som har råd att betala för att någon annan ska hjälpa dem, blir ensamma med läxorna. Och hamnar efter. Igen och igen och igen.

Jag har eget företag. Jag kan ta betalt för att hjälpa ett barn med läxorna. Sedan kan hens föräldrar få skatteavdrag för det. Ser ni det sjuka i det här? Istället för att barnet ska lära sig i skolan ska vi lägga ut våra barns skolgång till lägstbjudande.

Om jag skulle hjälpa någon med läxorna skulle det vara gratis, tro mig. Men jag är sjukt opedagogisk och klarar inte av när folk - vuxna som barn - inte fattar självklarheter, så jag tror ingen vill ha min hjälp. Förutom mina egna barn då, men de har ju inget val. Om inte skolan här ute kan anamma "inga läxor"-policyn jag förespråkar.

Vi kan ju alltid hoppas.

Det som bara inte får hända.

Jag fick inte jobbet, och vi har fått en räkning för bytet av varmvattenberedare som är absurd. I vanliga fall hade jag klagat här och vältrat mig i hur synd det är om mig. Säkert svurit en hel del också. Men det är inte vanliga fall.

I söndags kväll fick vi ett sms om det ofattbara. I morse när jag lämnade på förskolan flaggades det på halv stång. För i lördags natt förlorade två små barn här ute sin pappa i en mopedolycka.

Det här är inte min sorg, det är inte vår sorg. Det är en nattsvart svindlande sorg som tillhör en familj några hundra meter härifrån. Det är två små barn, 2 och 3 år, som har förlorat sin pappa. Det är en fru och mamma som har förlorat sin andra hälft och sina barns far. Det är föräldrar och syskon som har förlorat en familjemedlem.

I vanliga fall ter sig små bekymmer som väldigt stora. I vanliga fall är det lätt att inte se helheten utan att fastna i detaljer. Men i morse lämnade jag barn till pedagoger som var rödgråtna och i eftermiddags hämtade jag barn som lekte bredvid de två små som inte riktigt ännu har förstått vad det innebär att pappa för alltid är borta.

Vi har gråtit här hemma och jag gråter nu. Men det här är inte min sorg och det jag känner är inte ens i utkanten av det bottenlösa hål som slukar dem nu. Olyckor borde inte få hända. Men de händer ändå.

Näe, Justin. Hur tänkte du här?

Justin Bieber. Jag skiter fullständigt ifall han är ful eller töntig eller pinsam. Jag tycker att allt sånt hat är ett uttryck för samma jävla kvinnofientliga skit som hån som drabbar ridsporten eller vad som nu råkar vara pinsamt att gilla för att det är en "tjejgrej".

Med det sagt. Har ni hört hans senaste låt? Jag har gjort det, tyvärr, för jag fick lite spyor i munnen när jag lyssnade. Texten går nämligen så här:

"As long as you love me
We could be starving, we could be homeless, we could be broke
As long as you love me
I'll be your platinum, I'll be your silver, I'll be your gold
As long as you love, love, love, love me (love me)
As long as you love, love, love, love me (love me)"

Och. Jag. Spyr.

På hela den här "kärleken är allt i världen, bara vi har varandra så behöver vi inget annat"-grejen som unga håller på med. Som de gjort i alla tider, men alltså ärligt talat? NEJ. Du skulle inte vilja svälta bara tjejen du gillar är med dig. Jag svär och lovar att du inte vill vara hemlös, även om du då får ligga. Pengar är inte allt, men en förälskelse är fan inte allt heller.

Pengar (som kan få symbolisera, mat och husrum och värme osv) är bara oviktigt när man har dem. Så då kan man ju låtsas som att det är sak samma ifall man inte har ätit på tre dagar, så länge man får vara med den man älskar. (Eller så kan man ju låtsas att man inte vill vara rik man vill bara "kunna resa, äta gott, ha tid för barnen och ett bra hem med varsitt rum till barnen". Mmm... pretty much definitionen för välbärgad these days.)

Jag vet, jag vet. Det är bara en popsång från en kille som knappt kommit i puberteten. Och jag är bara en bitter trebarnsmamma som uppenbarligen tar saker på för stort allvar.

Men låten var ju dålig också, ovanpå allt. Någon måtta får det väl ändå vara.

Lägger korten på bordet.

Okej så här är det:

Jag har varit på intervju för ett jobb som jag nästan skulle kunna döda för.
Jag vill ha det så mycket att det är det enda jag kan tänka på.
Jag tror inte att jag kommer få det.
Jag får besked i veckan som kommer.

För att försöka fokusera på annat än "tänk om alla mina drömmar kan slå in" ser jag på Project Runway och försöker förbättra mitt rekord i att skriva snabbt. Bästa någonsin är en bit över 100, på det skrivbord jag sitter på nu är det:




Besök Skrivprovet och prova!


Utmana mig gärna. Jag är så nervös och stissig att varenda liten sak som kan distrahera mig från att nojja är bra.

Okej? Tack!