Mardrömmar are made of these.

Hur man vet att man är obotligt nära medelålders medelklass? Man drömmer mardrömmar om husförsäljning. Vi ska inte ens flytta, men jag har ändå flera gånger drömt om hur vi inte lyckas sälja huset.

Nu senast så började drömmen med att det var en timme kvar till visning och huset var i kaos. Ni vet: disk överallt i köket, spridda kläder, soffkuddar lite huller om buller och leksaker överallt. Smulor både högt och lågt och fyra obäddade sängar. Ytterkläder i en enda röra och ett badkar som borde ha skurats förra veckan. Ja, men ett vanligt hem för en småbarnsfamilj. Inget visningshem dock. Så på en timme gjorde vi allt vi kunde för att få det hyggligt presentabelt. Vi slet och släpade och slängde och gömde och sopade och såpade och skurade.

Och sen kom det inte en enda på visningen. Inte en! Vi satt där med mäklaren och funderade på vad vi skulle göra nu då? Hu.

Så det är sånt jag drömmer mardrömmar om nuförtiden. Snart kommer det väl varvas med mardrömmar om att vi missar flyget till Kroatien, eller att det inte går att bada i havet där. Eller vänta, den drömmen har jag redan drömt. Skönt att mitt undermedvetna är precis lika avslappnat och chill som mitt alldeles vanliga medvetande.

Nervös är bara förnamnet.

Den första maj är jag med i en hopptävling på ridskolan. Enkelt (80 cm), avslappnat (ridskoletävling) och egentligen inget att stressa upp sig över. Med andra ord är jag sketanervös nu. Sådär darrig och orolig.

Jag vet egentligen inte varför heller? Jag var med förra året utan att vara särskilt kräknervös. Jag har hoppat mer sen dess. Men nu... jag vet inte. Jag är bara nervös. Det är ju inte som att jag kommer vinna eller ens bli placerad ändå, så varför denna nervositet? När jag var liten och tävlade så fort jag fick en chans var jag aldrig så här nervös. Då var jag förvisso ung och dum också, men ändå.

Ja ja, jag får väl representera alla tjocka småbarnsmorsor som inte förstått att deras tid på tävlingsbanan (ridskolemanegen) är över. Och sen trösta mig med godis när jag kommer trea från botten som förra året...

Fame, I'm gonna live forever eller nåt sånt.

Idag kände jag mig lite som Justin Bieber. En bloggläsare sprang fram till mig på Ica och skrek "Ellen! Ellen! Ellen!" och slet i mina kläder och var överlycklig över att få träffa mig.

Eller okej, jag kanske överdriver lite. "Lite". Kanske var det istället så att det var igenkänning från instagram (först stod jag som en idiot och undrade varför en främmande människa log mot mig, sedan lyckades jag också ta steget från den virtuella världen till den verkliga och göra den nödvändiga kopplingen) och en mycket sansad handskakning och så blev jag presenterad för hennes man som "hon som fastnade i rutschkanan på badhuset". Det är ju ändå så man helst vill bli presenterad tänker jag.

Ah, det tuffa kändislivet sliter på mig känner jag. Sedan åkte jag och stack lite nålar i mina vener också. Fast inte med knark utan med blodprov. Eller alltså, de tog blodprov på mig. Jag injicerade inget. Ni fattar va? Lagom rock and roll och sådär. Gud, jag skulle verkligen bli en dålig kändis. Vilken tur att jag är helt talanglös.

Något något något.

Något jag aldrig någonsin skulle klara av: att ha barn som varje dag vaknar typ 5.30 och ska upp. Jag. Hade. Dött. Nu har jag nyss gått upp och klockan är snart nio. Visserligen gick de större barnen upp tidigare, men de är ju så stora nu att de inte behöver oss på morgonen.

Något jag aldrig kommer ha råd med: en vacker trädgård. *ledsen smiley* Alla saker är jättedyra. Och jag känner inte till någon slags bytesmarknad med växter här (och tror ingen vill byta med brännässlor), så jag känner mig utlämnad till att köpa rubbet. Vilket, återigen, är svindyrt.

Något jag längtar efter: vår resa till Kroatien. Om en månad vandrar vi längs Podgoras strandpromenad och jag har bara liiite ångest över att resan ska bli helt misslyckad.

Något jag är glad över: att det är jättefint väder idag. Mycket trädgårdsarbete blir gjort, barnen leker glatt och bra och dagen känns lång och härlig.

Något jag är mindre glad över: mitt halsont. Jag skulle ju springa i helgen. Men nehej, jag får väl ta ut mina frustrationer på ogräset.

Något jag är trött på: ..., jag vet inte? Jag är rätt glad och happy idag så jag kommer liksom inte på något att gnälla på. Men visst, ogräs och brännässlor är väl ett stående trötthetsmoment.

Total skräck. Total panik.

Nä, men det här var ju upplyftande! Idag var jag på en föreläsning med Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar. Han pratade om influensa och pandemier. "Hur otäckt kan influensa vara?" kanske ni tänker. SKITLÄSKIGT!

Han berättade om den influensa som nu har skördat ett tjugotal offer i Kina och som spridit sig till Taiwan. Han sade att den i dagsläget har en dödlighet på ca 20% (tror jag det var), och om den börjar sprida sig från människa till människa och blir lika smittsamt som vissa tidiga virus så... Han exemplifierade det såhär: om dödligheten sänks till 1% så är vi ändå långt över nivån på Spanska sjukan som härjade på 1910-talets slut. Kul! Upplyftande! Nu är ju det skräckscenarion och ingen vet vad som händer med denna eller nästa influensa eller nästa, men vi har tydligen 144 olika influensamutationer och vi har enbart stött på ett fåtal hittills.

Sen pratade han om antibiotikaresistens. Och om att vi inte ska äta massuppfödd kyckling. Och om att filmen Contagion, den som jag sett som skräckscenario, den är typ vår framtid om vi inte börjar ändra hur vi ser på våra största hot just nu.

Jag blir både rädd och trött. Jättejätterädd och jättejättetrött på att inget görs. På att det lilla jag, vi, gör inte räknas.

Så jag börjar känna lite såhär: jag kommer börja bunkra havregryn, torra bönor och linser i vårt förråd. Ja, jag känner mig som en foliehatt, men om en riktigt allvarlig pandemi bryter ut så att de mest grundläggande funktionerna i samhället slås ut; hur länge tror ni att det finns mat då i affärerna? De får ju påfyllning varje vecka. "Lagret" existerar knappt längre. Så jo, jag tänker bunkra lite sånt. Och odla egna grönsaker i sommar. Och hoppas hoppas hoppas att alla de som lallar bingo och struntar i allt och tänker att äsch, vad gör det om vi får lite influensa, vad gör det om klimatet förändras och herregud, vad spelar det för roll om lite bin dör - jag hoppas att de har rätt. För själv tänker jag på bidöden och sen tänker jag på att Einstein påståtts ha sagt att när bina har dött ut så har mänskligheten fyra år kvar. Och det blir ju ingen munter av att tänka på.

Vilken tur att människans psyke bara klarar av att tänka katastroftankar i korta stunder i taget. Snart har jag glömt denna skenande panik igen och kan tänka på roligare saker. Som att Örebro har fått en saluhall till exempel. Det känns trevligare.

Varde vabb.

Lämnade en hostig Majken i morse.
Ringde och stämde av vid elvatiden; då hade hon bett om att få sova innan lunch.
Vid ett ringde de mig och sa att hon var gnällig, trött och inte alls sig själv.

Så nu sitter jag här med myskläder på under en filt och tittar på ett barn som i ena sekunden springer omkring och leker, andra sekunden ska "vila soffan" och andas rossligt.

Det är så himla svårt att veta när ett litet barn är sjukt, hängigt eller bara lite snorigt. Det kan vända så fort och ibland vet de ju inte själva hur de mår. Jag avskyr att känna att jag har lämnat ett barn som borde ha varit hemma, men det är ju inte så jättekul att åka hem och vabba när man märker att barnet är helt friskt heller.

Vår inställning har alltid varit att hellre ha ett friskt barn hemma än ett sjukt på förskolan. Det känns bäst i magen så helt enkelt. Även om tankarna nu går till saker jag skulle behöva göra på jobbet...

Men som genom ett trollslag...

...kom trädgårdslusten tillbaks igen. Jag har insett att det bara är att resignera för det faktum att vi har ett stort problemområde, och sen bara dölja den förbannade skräpdungen. Roshäck kantad med buxbom, och där bakom ett trädäck för barnen, med klätterträd och kanske linbana och så sandlåda. Gömma det fula och det som inte ska synas, helt enkelt.

Vi har, som alla andra, en sån där bautastor studsmatta. Verkligen bästa köpet någonsin för barnen leker och hoppar och busar där och rör på sig och älskar den där studsmattan. Men. Den är ju så jäääääävla ful. Stor, ful, bökig. För jävlig. Är så frestad att gräva ner den i marken, men det där förskräckliga nätet skulle ju ändå vara där då. Blä.

Men i alla fall, trädgårdslusten har återvänt. Nu ska jag googla effektiva marktäckare och planera barnens lilla trädäck.

No more gympaledare!

Idag var det avslutning på Emmys gympa som jag varit ledare för under hösten och våren. Inte ensam, pris ske gud, men ändå. Nu är det slut och över och jag behöver inte må dåligt varje måndag för att jag ska iväg och låtsas vara glad.

Man ska verkligen verkligen inte vara någon slags ledare eller lärare för barn om man har otroligt svårt för ouppfostrade barn. (Ja, jag har väldigt låg tolerans för mina egna barns dåliga beteende också.)

Ett tag tänkte jag utbilda mig till lärare. Jag tror att världen som helhet är jävligt tacksam över att jag ändrade mig.

Brytningspunkt

Jag och Majken:

- Men Majken! Vilken bula du har i pannan? Har du gjort dig illa?
- Jaa! Ja hoppa soffan, ramla ner! Ont där, ä lessen!
- Ojdå, stackare.

Min man och jag:

- Såg du Majkens bula? De på förskolan sa att hon...
- Fick den när hon hoppade i soffan och ramlade ner, jag vet.
- Jaha, hade jag redan berättat det?
- Nej, hon berättade det för mig.

Det är nu det vänder. När talet liksom kommer ikapp förståelsen, eller vice versa. När hon kan säga vad hon vill och tänker och tycker och vad som har hänt (med självklara begränsningar) och vi inte lämnas till rena gissningar. När hon kan formulera sig kring minnen och inte bara akuta önskningar. Det är nu.

Det är rätt sorgligt mitt i det befriande och roliga i att talet verkligen har lossnat. Det blir så tydligt att hon med stormsteg är på väg bort från bebislandet och rakt emot barnvärlden. Att hon nyss två år fyllda redan är på väg att frigöra sig från oss, sakta sakta (tack och lov!!) men ändå säkert.

När vi köpte huset var Emmy lika gammal som Majken är nu, på en månad när. Jag kommer ihåg att jag stod i köket och lagade mat och hon kom och sa någon lång harang om att Noa var dum och att hon ville bada men inte fick och hej och hå. Och att jag tänkte att herregud, nu pratar hon ju helt flytande, vad hände med min bebis?? Nu är Majken snart i samma ålder och snart kommer hon att prata mer och mer och mer och sen kommer hon bli längre och smalare och inte ha kvar knubbiga armar och tjocka lår och sen snart börja skolan. För det går ju så fort. Vi flyttade hit med en gosig liten fyraåring och en knubbig tvååring. Nu har vi en åttaåring som tränar amerikansk och vanlig fotboll flera gånger i veckan, som går på disco och diskuterar världshändelser och en femåring med långt hår i tofs som läser sin kvällssaga flytande själv och som ska börja förskoleklass i höst. Och så en knubbig liten tvååring som i rasande fart är på väg att bli lika stor som de andra och jag står här och är glad, stolt och väldigt väldigt förvånad över att det går så ohyggligt fort!

Kan vi bara pausa lite tack?

Sisyfos had nothing on me.

Vad som provocerar mig: när man i trädgårdsreportage alltid alltid alltid läser att det är så himla lätt att sköta en trädgård om man bara ser till att göra jobbet ordentligt på våren. "Då sköter den sig själv sen under sommaren, man behöver bara dra upp några ogräs då och då".

Visst. Fungerar säkert skitbra om man bor i en radhusplätt på 250 kvm, eller om man köpte nytt hus och fick en frösådd gräsmatta som grund. Men vi om inte börjar på noll då? Vi som börjar långt ner på minus? Snön har PRECIS smält och redan har brännässlorna hunnit upp en bit. De har alltså nästlat (!) sig fram under snötäcket. Jag orkar inte.

Vi har kommit så himla långt. Så himla himla långt. Vår trädgård är inte längre ett skrotupplag med nässlor överallt. Men det räcker liksom inte. Och tidigare år har jag varit jättepepp och glad att trädgårdssäsongen är igång. Men i år? I år känner jag bara trötthet. Igår skulle vi röja i trädgården och städa upp efter vintern och jag såg allt som behöver göras och jag orkar bara inte. Och jo, det BEHÖVER göras. Resten har jag inget problem med, det som inte behöver göras. Köpa rosenbuskar och plantera jasminbuskar och ordna med rosenbågar. Nemas problemas. Men allt det nödvändiga? Orkar inte.

Så har jag inte känt förut. Själva viljan att få det fint har trumfat uppgivenheten inför det oändliga arbetet. Men inte i år. Men ja ja, i värsta fall får vi väl anlägga asfalt överallt. Eller bambu och prydnadsgräs. Ha ha ha, fy fan.

En lista. För att jag inte har ork med något annat.

Veckans mest irriterande: Att alla sa att det där programmet Spung var så jävla bra. Jaha, så jag började ju kolla på det. Skitsmart, eftersom jag inte har tid till att sträckse en ny serie men inte har förmåga att låta bli när jag väl har fastnat.

Veckans jobbigaste: Att vi kom hem klockan 03.00 efter att ha landat på Arlanda vid midnatt i måndags. Jag är fortfarande trött på grund av den sömnskulden.

Veckans lättaste: Att vara glad på barnen. Lite saknad gör så mycket.

Veckans sämsta: Jag är så ledsen för att min favoritperson här där vi bor ska flytta in till stan.

Veckans bästa: Att träffa barnen igen. Att jag fick en ny favorithäst på ridlektionen igår och att jag red honom asbra. Och så var ju måndagen i Paris rätt awesome.

Veckans blogginlägg som inte blir av: Jag har tänkt göra ett inlägg om Paris. Men då måste jag redigera bilder och hålla på och det orkar jag inte.

Veckans tröttma: Jag orkar verkligen inte med idioter längre. Fräser till och svär och orkar inte ha tålamod. Det har liksom runnit över nu.

Veckans vågar jag: Nä, men dags att ta och försöka leta reda på några stand up-tillfällen kanske? Ja, det tror jag!

Om att trivas där man bor.

Jag har funderat rätt mycket på flytt på senare tid. Jag har varit missnöjd med lite kring skola och förskolaoch jag har funderat på hur kul det är för dem att bo utan barn på gatan. Nu kommer vi få nya grannar till vintern (en barnfamilj börjar bygga hus mitt emot oss i juni, visserligen med små barn men ändå) och våra pensionärsgrannar direkt bredvid oss ska också flytta. Så kanske blir det fler barn på gatan?

Men att vara missnöjd med saker kring skola och förskola är ju en annan sak. Och att huset är för litet och lyhört med pappersväggar (nejdå, men gips - alla väggar är i gips) är en annan. Så jag har tittat på hus och funderat och tänkt och landat i att jo, någon gång måste vi nog flytta. Kanske. Eller. Väl? (När jag skriver jag så menar jag ibland vi men helt ärligt talat så är det jag som står för det mesta drivet i vårt liv i alla frågor)

Men så kommer våren och snart så är det kosläpp. Och vi har så många planer för trädgården. Barnen cyklar på vår trafikfria bilväg och vi har äntligen fixat (nästan) alla rum som vi vill ha dem och trädäcket är ju stort och inbjudande och var kan vi någonsin hitta ett hus som har utsikt över kalvar från köksfönstret samtidigt som det är nära till massor av kompisar? Jag vet inte.

Men jag trivs så bra här på våren och sommaren. Då är gräset grönast på den här sidan av staketet. Så alla eventuella tankar på framtida flytt skjuts upp till nästa vinter.

Sommarens projekt är hittat!

Alla bloggar/twittrar om samma sak nu känner jag: att SVT öppnar sitt arkiv. Tydligen är alla aspepp på en serie som heter Spung, men jag har aldrig sett den. För ung månne?

Istället känner jag spontant såhär. VEM ÄR MED PÅ OMTITT AV REDERIET I SOMMAR?

Stört konstigt ordet "omtitt" ser ut i caps lock, men ja ja. Rederiet! Who's with me?

Hej hallå!

Vi kom hem från Arlanda klockan 03.00 i natt och jag har tagit hand om barn och storhandlat sen dess, så det blir knappast något långt inlägg det här. Bara mest en reflektion som går såhär:

Va? Det är alltså inte 22 grader varmt med blommande körsbärsträd och spirande grönska överallt i Sverige? Synd, jag hade liksom vant mig vid det från Paris.

Paris, je t'aime!

I eftermiddag åker vi till Paris. Igår började jag gråta för att jag längtade så mycket. Idag började jag gråta för att jag kommer sakna barnen så mycket. Helt stabilt!

I Paris ska vi hångla i parker, äta små pastelliga bakelser, gå på museum, äta god mat, hoppa i motljus och botanisera i små chica vintagebutiker. Man kan liksom inte bli kallad Elsa Billgren-look-a-like hur många gånger som helst utan att anamma hela den klickens livsstil.

Eller, alltså, det är ju min mans 30-årsresa. Så vad han vill hitta på det gör vi. Men jag ska nog kunna klämma in lite poserande på marknader och kisande ut över Seine också.

Ska vi göra som så att vi utser mig till vinnare i "vad ska du göra i helgen då"-tävlingen redan nu? Bra.

Helt vardaglig idyll

Vi var på sjukhuset för en enkel grej jag och Noa och åt först chokladboll före besöket samt en sen pizzalunch efteråt OCH glass sen. För det är ju så mysigt och trevligt att umgås med barnen ett i taget att jag säger ja till precis allting.

Så himla gullig pizza att det kändes mycket sorgligt att styckmörda Björne och äta honom. Men det gjorde vi och vi pratade om discot på fredag och om att våga fråga chans trots att man tror att man ska få ett nej och att några ska skratta, och vi pratade om hur han kan bli så lik Yohio som möjligt tills discot. Och för nästan första gången kände jag att åh, ska jag säga något om att de andra kanske retas om han dyker upp med rosa toppar på håret och paljetter under ögonen som han vill ha? Fast det gjorde jag inte.

Sen hämtade vi de andra barnen och sen lekte alla tre i flera timmar i badkaret, i vardagsrummet med kojbygge, utomhus på studsmattan. Utan att bli osams eller arga. Och det är våren, jag tror att det är våren som gör att vi orkar mer och vill mer och är gladare?

Tack våren.

Och DÄR insåg jag att det inte är någon mening att blogga längre.

Nej, inte bara för att kommentarerna är färre än oaserna i... jag vet inte var det ens finns oaser eller brist på desamma? Men i alla fall, det är inte därför. Utan för att jag har gått varvet runt nu.

Se förra inlägget. Och se sen detta från maj 2010.

Det mest ironiska? Jo, detta: vi bokade sedan en resa. Till Kroatien. Gissa vilken resa jag är på G att boka nu? Samma. Nej, inte bara till Kroatien utan SAMMA JÄVLA HOTELL.

Alltså jag vet inte varför jag ens försöker. Jag kan ju bara leva mitt liv som jag gjort en gång redan.

"Men hur svårt kan det vara att bara boka en resa egentligen?"

Skitsvårt. För det är så mycket som måste stämma och fungera och jag känner att jag har fastnat i en evighetsloop där jag inte kan ta ett beslut och så försvinner resorna iväg och blir dyrare och jag kan lik förbannat inte ta ett beslut?

Så här: jag gillar egentligen inte charter. MEN: eftersom det är första gången vi åker på ren solsemester med barnen vill jag ha det enklast möjligt och under paketreselagen och med stora, säkra bolag och med pool där barnen kan träffa svenska kompisar.

Och då blir det ju rimligast att åka till en klassisk turistort. MEN: Jag avskyr verkligen såna orter som i, säg Grekland, bara består av en asfalterad väg, en strand och restauranger och barer. Och eftersom det är jag som vill resa mest så känns det värdelöst att dra iväg på en resa som jag kanske ändå inte gillar? Då kunde vi ju lika gärna stannat hemma.

Så alltså vore det ju bäst om vi helt enkelt åkte någonstans dit jag vill åka bara, så blir det nog bra. MEN: Det känns som att det här är min chans att visa barnen (och min man) hur mysigt och härligt det är att resa tillsammans och då vill jag att de ska trivas också och känna att de har saker att göra och att de kan bada i en älskad pool och på en fin strand och inte bara gå i mysiga och pittoreska gränder.

Och då kan man ju tänka att vi kan åka någonstans där de har allt sånt. Både mysiga gränder, hotell med pool och fina stränder. Det är ju bara att leta reda på något sånt? MEN: Vi har en ytterst begränsad budget. Inga utsvävningar. Vi är fem personer och måste definitivt hamna under 20 tusen, helst runt 15.

Men herregud, då kanske vi ska åka nästa år istället då? Hinna spara ihop till en bättre och dyrare resa? MEN: Nästa år är det valår. Vetefan hur semestern kommer se ut då.

JA MEN VAD FAN ÄR DET HELT OMÖJLIGT ELLER? Ja, det är lite så jag känner också. Lägg sen till grov ångest för att flyga pga klimatmord, men ändå en längtan som gör att detta är året då vi faktiskt tar en flygcharter. Så får vi se sen hur det blir.

Om vi någonsin kommer iväg det vill säga. För varje gång jag hittar något som verkar relativt okej så går jag ut på internet och googlar och läser och hittar att stranden är smutsig och hotellet är skitdåligt eller så öppnar inga restauranger före 19.30 eller så är det jättelångt till centrum och de utlovade bussarna går inte eller så eller eller eller... Och jag vet ju att det bara är att blunda och ignorera, men nu känner jag ju som sagt att det här är Chansen Att Resa för tillfället och då hamnar jag där.

I total analysparalys.

Typiskt nöjt födelsedagsbarn!

Det där med att man slutar fira födelsedagar när man blir vuxen? Vi jobbar inte så i vår familj, thank god!

(Och nu: en kavalkad av osorterade bilder eftersom jag bloggar från telefonen. Med på bild är inte massagen från i eftermiddags eller skorna jag köpte. Mmm... födelsedag!)

Det härliga med att bo på landet.

Vårt internet strular massor och det tar mig en evighet att öppna minsta lilla sida. Kul.

Det kan ju också vara så att mitt internet har gått i strejk för att det är så jävla trött på att surfa efter resor hela tiden. Det är också en rimlig förklaring. Det, eller som sagt uppkopplingen här i kohagen.

Sann kärlek.

Min man är hemma igen. Jag känner spontant såhär inför det: YAY!

Jag har nu sällskap, slipper ta hand om barnen helt ensam, någon att prata med och någon att sova ihop med. Dock främst av allt: någon som kan bära in ved åt mig.

"Meh! Kan inte du som stark kvinna och feminist bära in lite ved själv?"
Jo, klart att jag KAN. Men nu råkar jag vara sjukt mörkrädd och vår ved råkar ligga i det mörka förrådet i den mörka utbyggnaden. Jag har alltså varit rätt kall i några dagar nu.

Cravings. Vissa värre än andra.

1) Idag var det en nyföddd bebis i korridoren på landstingskansliet. Ja, alltså inte ensam. Då hade jag ju kidnappat stackaren fortare än hen kunnat säga "äh", men barnet fanns där. En sån där liten ny och fortfarande röd liten sak på max en månad. HERREGUD vad jag ville gå fram och nosa och snusa och lukta och hålla. Men jag hade ingen aning om vem mamman var och då kan det ju bli lite awkward om jag börjar bita hennes bebis i kinderna. Tror jag.

2) Fina klänningar. Jag kan inte få nog av fina klänningar. Som av en händelse fyller jag år på måndag och för första gången på tio år har jag blivit den där tråkiga frun som köper sina egna födelsedagspresenter. Jag tycker att det är skittråkigt och är lite ledsen över att inte bli överraskad med presenter på min födelsedag, men å andra sidan: klänningar! Jag tror jag överlever.

3) Ostfondue. Vet ni hur gott det är? Vilken tur att vi har regeln "den som fyller år väljer mat" i vår familj. Mmm... ostfondue!

4) Sardinien. Just nu lutar det åt att sommarens resa går till Alghero i Sardinien. Om ingen har skräckhistorier därifrån?

5) Gå ut och dansa. Det är verkligen en av mina favoritsysselsättningar. Synd bara att jag gör det så sällan (EFTERSOM JAG INTE HAR NÅGON ATT GÖRA DET MED TYP!) och att det inte finns några bra ställen här i Örebro att gå ut och dansa på.

Ja, det var väl det.

Promenad med Majken

- Titta, dä uppe! Fågel!
- Ja, titta!
- Fågel ä lessen!
- Är den?
- Jaa... ha ramlat! Ont i ryggen!
- Ojdå.
- Stackars fågel! Inte lessen mera!
- Är den inte ledsen längre?
- Näe. Ha busat nu!!


- Oj, titta där!
- Ja, vilka fina fjädrar de har satt i trädet.
- Ha busat!
- Har de busat?
- Nä, Majken! Jag gjort!
- Har DU satt i fjädrarna i deras träd?
- Jaa! Majken busa!

- Hej! (till random människa)
- Hej du!
- Ja ä Majken!
- Hej Majken.
- Ä MIN MAMMA!!!!
- Jaså? Jaha. Hej då Majken!
- Ä MIN MAMMA! MIN MAMMA!! MIN!!
- Eh...

Nämen charmig unge man har ändå. Ibland.

Det här med att sakna.

Ursäkta mig om jag låter som världens smörmes nu, men det är verkligen jättejobbigt att min man är borta tis-fre den här veckan. Jag vaknar på morgonen och är ensam. Jag kommer hem från jobbet och är ensam. Jag lägger barnen och är ensam. Ja, ensam vuxen då.

Och jag saknar honom verkligen. Vi pratar med varandra i telefon 2-3 gånger per dag och vi smsar lite och mailar lite men det är ju inte samma sak. Vi är uppenbarligen inte såna som behöver frihet från varandra några längre stunder.

Nåja, nästa fredag åker vi till Paris på en barnfri weekend och kan verkligen ägna oss åt varandra. Antagligen så att vi hinner tröttna också. Lagom är väl bäst antar jag.

Mvh, livscoach_84

Dagdrömmar deluxe

Jag älskar att dagdrömma. Älskar, I tell you! När jag inte kan somna/när jag är och simmar/när jag sitter på bussen/är på ett tråkigt möte/typ när som helst? Här kommer mina topp 5 dagdrömmar.

1) Om vi skulle vinna megamycket pengar. Sådär 178 miljoner eller en miljard eller något. Vad skulle vi göra då? Jo, först och främst: lösa lånen för min mamma, bjuda henne på en resa och lite sånt. Köpa en lägenhet i Stockholm till min lillasyster och hennes sambo. Skapa fonder till barnen. Skänka till välgörenhet. Sen: RESA! Herregud vad jag skulle resa. Sen när vi tröttnat på det hade jag istället köpt ett hus i Frankrike eller Italien och åkt dit så fort jag fick lust. Och så skulle vi köpa en hästgård med personal som tar hand om hästarna när vi inte orkar, vi ska ha kock och efterrättsbagare och massör och frisör på ständig stand-by. Dessutom skulle vi renovera upp vårt gamla hus (alltså det vi bor i nu) och göra precis det vi alltid velat göra men aldrig haft råd med. Sedan, när det var i absolut toppskick, skulle vi ha gett bort det. Ordnat en öppen visning och sedan gett huset till en ung familj som inte har råd att köpa hus egentligen. Ja, och så skulle jag så klart alltid vara vacker i fina klänningar och jag hade nog gjort en bukplastik dagen efter jag vunnit alla dessa miljoner.

2) Om jag skulle få ge ut en bok. Jag kan planera allt i detalj; vad den ska handla om, hur jag vill att omslaget ska se ut, hur releasfesten (för en storslagen sådan skulle det tydligen bli) ska vara, hur jag vill se ut på mitt författarfoto, ja jag har precis ALLT klart i huvudet. Det enda som är kvar att göra är att skriva boken.

3) Erik Haag. Eller okej, det är kanske inte dagdrömmar.

4) Om jag skulle bli smal. Plötsligt skulle mitt liv vara perfekt? Det här att jag skulle vara exakt samma person bara smalare, det når inte fram. För om jag hade varit smal, då hade jag helt plötsligt varit en annan person med ett totalt perfekt liv? Rimligt.

5) Om Gudrun Schyman skulle börja följa mig på Twitter. Nejdå "skoja bara". Men jag drömmer ofta om det där lilla pensionatet som jag vill ha i Provence eller Toscana. Där vi lagar god mat, dricker goda viner och umgås med våra gäster på äldre dar.

Dagdrömmer ni?

Smart Ellen, smart.

Tidigt imorgon åker min man till Stockholm för en kurs. Han kommer tillbaka sent på fredag kväll.

Hur jag förbereder mig inför en vecka ensam med barnen?

Jag skär närapå av mig toppen av min tumme. Bra jobbat, jävla idiot. Förhoppningsvis behöver jag inte åka in och sy. Vi ska ju se Game of thrones ikväll!

(Vi behöver uppenbarligen investera i en första hjälpen-låda)