Nycklar!

Vi får nycklarna till vår lägenhet idag. IDAG! Vi flyttar inte förrän nästa lördag, men vi får nycklarna idag! Woho, yay, untz untz och allt man säger.

Jag hade tänkt åka dit direkt vi fått nycklarna och bara gå och insupa VÅR lägenhet, men tji fick jag. Istället sitter jag hemma i soffan under ett täcke och vabbar med Emmy. Så att herren ger och herren tar, hade jag väl sagt om jag var minsta lilla troende. Nu säger jag istället att det suger ju. Å andra sidan ska jag se på serier, äta onyttigheter och sen åka på träning ikväll, så det känns som att dagen artar sig rätt okej ändå.

Nycklar! Wow!

Gamla människors prioriteringar. (Du är pinsam Bengt Ohlsson)

I mitt flöde på facebook och twitter delas det artiklar till höger och vänster. Från typ alla. Och de unga delar just nu saker om samtyckeslagstiftning, om våldtäktsmän som slipper undan sina straff och om rasism. De äldre? De gamla? De delar den här skiten. Visst, "gammal" i det här avseendet syftar så klart inte enbart på ålder utan mer mentalt state of mind, men det finns ändå en klar korrelation mellan år och vad man upprörs över. De yngre rasar över bristande lagstiftning när det gäller våldtäkt. De äldre tycker att det är JÄTTEHEMSKT att folk använder sina smartphones. Puh-lease, det är så gjort? Dessutom att de delar en text som är så vansinnigt dålig? Om jag bara hade sett denna text en gång i mitt flöde hade det varit en gång för mycket, men tyvärr är det snarare tiotalet gånger. 

Bengt Ohlsson tycker att det är jetehemskt med tillgång till the internetz i telefonen. (Ser ni vad jag gjorde där? Använde mig av sån där halvrolig internetslang bara för att retas med de eventuellt "äldre" som läser detta inlägg. Jag är inte mognare än så.) Det är verkligen jättejobbigt för Bengan (härskarteknik, jag är inte större än så heller när jag läser en så här kass text) att unga människor typ asså ba använder sina telefoner?

Här är ett citat.

"Porten faller igen bakom mig. Det är en vanlig vardagsmorgon. På andra sidan gatan ser jag en ung kvinna som skjuter en liggvagn framför sig. Hon ser på sitt barn med huvudet på sned och pratar engagerat, hennes ansikte lyser av kärlek och inlevelse.
Jag stannar till och följer henne med blicken. Jag blir varm om hjärtat. Det är en sån udda syn, under en tidpunkt när föräldrar annars småspringer med sina barnvagnar på väg till dagis, med en djup rynka i pannan. Men där går en mamma som så uppenbart tycker om att prata med sitt barn. Som tar sig tid att berätta någonting, och visar med hela kroppen att det är viktigt och att det inte kan vänta. Några meter senare ser jag den vita sladden gunga till bakom hennes huvud. Och pluppen i hennes öra. Och Iphonen i sin hållare på barnvagnens handtag."

Okej Bengt, först och främst: SNYGG passus där du liksom generöst skuldbelägger typ alla föräldrar av idag. Snabbt, i förbifarten, men man ska ändå märka det. Vi föräldrar idag, vi suger. Noterat. Nu går vi vidare.

Jag har två funderingar här Bengt. Den första är denna: hur vet du att hon inte pratade med sitt barn? Hon kanske hade förberett en långpromenad där barnet ska sova och hon lyssna på musik/podcast/ekonomifuckingnyheterna, men du fångade henne innan hon kommit iväg ordentligt?

Den andra funderingen är: OM hon nu pratade i telefon så skriver du ju själv att det såg ut som att hon verkligen interagerade med sitt barn. Eller vänta, jag stryker det. Hon gjorde ju det. Hon hade huvudet på sned och hennes ansikte lyste av kärlek. Här kommer en newsflash Bengt: barn i liggvagnar är så pass små (generellt knappt några månader) att de inte förstår ett skit av vad hon säger. De förstår inte orden. De förstår tonläge, ansiktsuttryck och mimik, ögonkontakt. De förstår INTE ifall hon pratar med sin eventuella partner om vad de ska äta till middag, eller om hon deltog i ett viktigt möte via telefonen. Det gör de inte. Det du såg först: en engagerad och kärleksfull mamma, det är exakt vad barnet såg.

Nästa citat.

"Varenda bussresa. På varje säte, någon som gned på sin skärm, med ett lätt bekymrat ansikts­uttryck, som om de tyngdes av detta ANSVAR. Alltid något viktigt som måste ses över. Jag lärde mig att känna igen det vita skenet som strålade upp från pekskärmen och spred sig över alla sammanbitna ansikten."

Oh no! Folk som sitter på bussen och... alltså... kanske INTERAGERAR med andra människor? Läser nyheter? Jobbar undan när de ändå är fast i pendlingen? Chattar med vänner? Smsar med barnen? När de kunde göra som man gjorde förr, innan smartphones: stirra apatiskt rakt fram och bara sitta av dödtiden. Alternativt läsa en papperstidning. För det är okej. Är det en tidning via skärm är det inte okej, men en papperstidning - herregud. Det är ju på riktigt, den kan man ta på. Det godkänns minsann! Sa Bengt och klappade sig för bröstet.

Visste ni att folk inte tittar på TV ihop längre? I alla fall inte föräldrar med sina barn. Jag, som debatterade frågan om Den Sönderklippta Dockan i höstas, förstår inte var han får sin information ifrån? Hand upp den förälder av idag som INTE kan introlåtarna till minst tio barnprogram. Av detta märka Bengt ingenting, för så är det inte alls. Visst, jag erkänner att jag gärna sitter på twitter under Bolibompa eftersom det är jättetråkigt med barnprogram, men jag vill ändå sitta där i soffan med mina barn och gosa och mysa eftersom jag tror att kroppskontakt är viktigt och bra. Så vi kramas och myser och har det trevligt men jag är inte helt närvarande i EXAKT vilket traumatiserat djur som ska räddas av supertrion idag. Däremot vet jag att det som funkar bäst är teamwork. I alla fall, tydligen är vår familj ett unikum i denna uppkopplade hemska värld jämförbar med the matrix efter man har svalt the blue pill. (Eller det röda, jag minns inte. Sjukt överskattad film ändå.) För enligt Bengt ser det ut såhär i landet där Ingen Ser På Tv Ihop Längre:

"I dag sitter morsan antagligen inte alls bredvid. Och ingen annan heller. Morsan sitter framför sin egen skärm och kollar upp gamla gymnasieflörtar på Facebook, farsan sitter i ett angränsande rum framför sin egen skärm och ser unga svanktatuerade pundare gestalta hans sunkigaste sexuella dagdrömmar, och barnet behöver inte längre ta sig ner till något snålblåsigt Ica-torg för att träffa polarna utan klarar av allt skrävlande och skvallrande på sin egen skärm; sitt maskspel och sina inköp av smuggelsprit och piller som tillverkats i en postbox i gamla Östtyskland."

Ni kanske tycker att jag raljerar för mycket? Att det är lite oärligt sätt att argumentera på? Ja men serrni, jag bemöter bara med samma mynt, för vet ni vad Bengt gjorde? Han var så himla smart att han liksom passade på att lägga in en brasklapp, en försäkring. Han visste att mothugget skulle komma och eftersom anfall är bästa försvar bakade han in bästa försvaret: "alla som säger emot är fast i beroendet!". Wow! Det är nästan som när jag stöter på Illuminati-trådar på Familjeliv där folk säger att alla som säger emot är köpta. Eller vad nu illuminati gör, jag vet inte. Jag är inte foliehatt. Men det är Bengt, så han passar på.

 "Jag ställer den här sorgsna frågan, vad smartphonen gör med oss, så att du ska slippa göra det. /.../ Jag ställer den så att du ska kunna fnysa och säga något spydigt om att den här sortens ockanden och ackanden alltid har dykt upp inför varje teknisk revolution, och sen ska du med världsvan vällust börja rada upp exempel på vilsegångna krösamajor i historien, tidningsartiklarna i järnvägens barndom som varnade för att läsa under tågresan, eftersom skakningarna fick blicken att irra på ett sätt som ledde till sinnessjukdom, eller larmandet när videobandspelarna spred sig, om hur det skulle leda till biografens död och ungdomens förvildning eftersom de skulle sitta och se på ”Motorsågsmassakern” och ”Toolbox murders” varje ledig stund. Och glöm inte dansbaneeländet, eller Nick Carter! Under tiden rullar barnet vidare i sin liggvagn, medan mamma pratar och skrattar där uppe. Snart är barnet större och får en sittvagn. Och kanske en egen Ipad som kan visa vägen in i världens mysterier."

Denna text delas alltså friskt på min facebook och twitter. Ursäkta om jag kanske inte tar ert engagemang och driv på allvar. KÄMPA ÄLDRE AKTIVISTER!

Man måste ha tråkigt för att kunna ha kul.

Men det är ju så jobbigt när det roliga är över och man bara vill uppleva allt en gång till? Att man aldrig kan ha samma upplevelse två gånger om är en av livets stora fuckups. Jag förstår poängen med det, men det är något infernaliskt sorgligt med att det härliga man just upplevt för alltid är förlorat. Det finns kvar i minnet, visst, men det kommer alltid bara vara ett minne. När det gäller längre saker, som förhållanden eller uppväxter eller så är det en annan sak - det jag pratar om är just specifika enskilda händelser. Som en jätterolig fest, en underbar konsert eller första gången man kysste sin kärlek. Jag antar att det är basen till att vi springer omkring och säger carpe diem till varandra: att vi vet att vi måste uppleva allt nu och sen försöka att uppleva nästa sak och nästa för allt det underbara som har varit får vi aldrig igen?

He he, är kanske bakisfilosof här? Det gick i alla fall bra igår när jag körde standup. Publiken var väldigt onykter och kanske inte jättepepp på att någon "rolig" skulle komma och prata sönder deras middag, men det gick bra. Sen tog jag taxi för en del av mitt gage (alltså, att jag kan skriva den meningen?) och anslöt till några i laget och sen gick vi ut och dansade, träffade fler ur laget och var allmänt ÅSM.

Dagen idag har tillbringats med huvudvärk och trötthet och en djup lyckokänsla. Att jag får ha allt det här i mitt liv.

Gud, nu måste jag rycka upp mig och sluta vara så djup? Blev kallad för käck igår. Här går jag omkring och tror att jag är cynisk och negativ och så uppfattar folk mig som käck? Var ju... fascinerande.

Imorgon är det måndag. Om en vecka får vi nycklarna till lägenheten. Snart är det vår. Känner ni livet i er? *anammar käckheten i mig*

Gisslan i mitt eget hem

Ja, ibland känns det så. Som att barnens humör dikterar mina helger. Det låter ju ytterst illa, som att jag fastnat i curlingsförälderns helvete, men det handlar mer om självbevarelse. Jag kan självklart packa in dem i bilen och ge mig iväg till någon loppis eller så, men är det verkligen värt det med tanke på att Majken är Sjukt Trotsig som bara en treåring kan vara? Oftast landar jag i "nej". Särskilt såna här dagar då förmiddagen nästan är slut och hon PRECIS slutat sitta i soffan och gnälla. Jag orkar helt enkelt inte springa runt och bära på henne, krångla med henne, lirka med de stora som är inne i någon fas där de bråkar om ALLT. Jag gör inte det.

Just det där med bilen är också en stor del i det hela. Krångla med overaller och bilbälten och stök och få med vagnen och så blir jag varm och svettig och så måste vi passa tider eftersom något av de större barnen nästan alltid har någon lekdejt eller aktivitet. Så nej, helt ärligt, jag orkar inte.

Då är det lättare att stanna hemma och bada skumbad, spela spel och äta lördagsgodis och inte göra något vettigt alls. Och jag vet att det skulle kunna vara underbart och räcka med det, men jag är rastlös. Jag vill hitta på saker. Jag vill ut.

Att vi flyttar in till centrum är ju ingen slump om man säger så.

Sen ska jag i och för sig iväg ikväll och roa folk på fest och sen roa mig själv, så jag tror att jag överlever. Det bara kryper i mig lite ändå att vi borde TA TILLVARA på helgen på nåt sätt. Ja ja, vi överlever nog.

Jeopardy, here I (förhoppningsvis) come!

Förut idag twittrade jag om att jag saknar Jeopardy, för, om vi ska vara ärliga, vem gör inte det? Sen svarade någon och sa att det, wait for it, SKA BÖRJA IGEN??

Så jag rusade direkt till Tv8:s hemsida och anmälde mig. Nu ska jag bara komma med också, men om jag gör det så kan ni ju få se mig göra bort mig på (säkert jättekass) bästa sändningstid någon gång framöver. Peppen på det då?

Nu hoppas jag bara att programledaren är mer Härenstam än Olsson.

På lördag smäller det!

Jag ska ÄNTLIGEN få ha mina nya fina strumpbyxor som enligt min man både är för sexiga och får mig att se ut som en tolvåring? Jag gick INTE vidare med hur han tänkte där kan jag ju säga, men eftersom jag har kläckt ur mig saker som "vad många svenska guldmedaljörer det är under SM-veckan" ska jag inte döma för hårt.

Äntligen strumpbyxedags med andra ord. Och ja, så är jag ju anlitad (!) för att köra standup (!!) på en fest för ca 150 personer (!!!) på lördag. Det också. Det är ju också rätt kul, coolt och bra.

Men ändå. Strumpbyxor och kort klänning. Trumfar det mesta.

Sak jag undrar

Varför stör jag mig så mycket på präktighet?

Renlevnadsmänniskor, scouter, såna som bara äter grön sörja och yogar hela tiden?

Det är inte det att jag får dåligt samvete över min egen livsstil, för jag tycker att mitt liv är rätt awesome.
Det är inte heller det att jag blir avundsjuk och önskar att jag skulle orka vara så "duktig". Fy katten, det är verkligen inget för mig. 

Istället är det nån inneboende klåda som vill ut, jag vill liksom ruska om folk och ba "SKÄRP ER!", som att deras livsval direkt påverkar mig? Det gör det inte. Jag vet det.

Men ändå. Stör mig! Mest på att jag blir så provocerad dock. Jag behöver väl börja med yoga och meditation jag också för att få sinnesro. 

Statusuppdatering

Jag har vabbat i två dagar nu. Igår hade jag mängder av lösgodis men idag hade jag sista delen av Cirkelntrilogin så det har ändå varit två helt okej dagar. Jag längtar efter vår så mycket att jag nästan spricker i sömmarna och jag har åkt slalom och blivit åksjuk av det och planerar inflyttningsfest och längtar efter att flytta.

Jag har ont i magen över en konflikt som inte är min. Den är inte ens i närheten av min. Den är inte ens i periferin av att vara min. Ändå får jag ont i magen. Det är ju värdelöst att gå omkring och ångesta över en grej som Inte Har Med Mig Att Göra, men är man sån att man tar på sig ansvar för hur precis alla andra känner så är man. Jag är den som skulle försvara min värsta fiende om hen fick många emot sig på en gång.

Vi tränar bara Roller Derby en timme i veckan nu pga lokalproblem. Eftersom en timme är alldeles för lite behöver jag träna annat för att få upp muskler och styrka och ork. Jag hatar att träna hemma och lägger helst ingen tid på det alls, så om någon sitter på jättebra länkar till såna där "träna hela kroppen på 15 minuter"-videos, hojta gärna till.

Gjorde en sån igår och har nu sinnessjuk träningsvärk i hela magen. Det enda som saknas är riktig motivation: om jag inte tävlar kan jag inte motivera mig och ger alltså upp så fort det blir riktigt jobbigt. Tyvärr. Om någon däremot gör det till en tävling (och då någon som kan BEDÖMA mig, jag kan inte sätta upp tävlingskriterier själv, det måste vara på riktigt) så klarar jag vad som helst. Min tävlingsinstinkt skulle kunna få mig att sätta världsrekort i något. Antagligen i att läsa riktigt fort eftersom det är den enda riktiga talangen jag har. Nu måste jag googla fram guinness rekordbok också. Ja ja.

Hjälp! Hårdilemma!

Jag måste alltid tvätta håret på kvällen eftersom jag är för trött för att göra det på morgonen.
Jag måste alltid sova med uppsatt hår eftersom jag vaknar dyngsur av svett annars.

Detta innebär att mitt hår alltid ser risigt och rufsigt ut dagen efter. Sover jag med flätor blir det lockigt på ett fult sätt, sover jag med tofs blir det risigt, sover jag med knut blir det rufsigt och JA, jag borstar det, men då får håret den där slitna looken ni vet?

Ska jag behöva sova med hårnät för att det ska se bra ut morgonen efter? Att jag tvättar håret på kvällen hör egentligen inte till problemet förutom att det innebär att jag inte kan åtgärda problemet genom att tvätta håret på morgonen för att få bort sovrufset. Platta det varje morgon har jag helt enkelt inte tid med.

Tips?

Mitt liv just nu.

Jag har ett par strumpbyxor som jag verkligen tycker om men som jag inte får något tillfälle att ha. Det stör mig. De är jättefina men väldigt "sexiga" (alltså tycker att ordet sexig är larvigt, men kommer ej på någon bra synonym) och man måste ha en väldigt kort kjol/klänning till för att de ska synas och jag har inte direkt fullt med tillfällen att klä mig så?

Tänker att jag kanske inte ska göra DET första intrycket på nya skolans första föräldramöte? Känner inte heller att de lämpar sig i pulkabacken eller i landstingskorridorerna.

Tänkte skriva att ja ja, det håller mig ju inte vaken på natten, men det GÖR det ju? Ligger på kvällen när jag inte kan somna och tänker på vilken fest jag kan gå på då jag kan ha min planerade outfit? Det kan i och för sig handla mer om min längtan efter lite eskapism än om dessa specifika strumpbyxor, men män har väl i all evinnerlighet låtit symbolism ta alldeles för stor plats så vem är jag att inte göra detsamma.

Nästa helg kanske.

Dessa helvetesmorgnar

Saker jag skulle kunna tänka mig att skänka bort bara jag slapp ta hand om alla vardagsmorgnar: ett ben, mitt kungarike, halva min hjärna (folk i gemen verkar ju klara sig med sisådär 2-3 hjärnceller så).

Jag hatar morgnarna. Hatar hatar hatar. Det är bökigt och krångligt och stressigt och bråkigt och tjafsigt och gnälligt och trött. Trött trött trött. Just nu har vi även den jätteroliga situationen att barnen går på olika skolor/förskolor samtidigt som vi inte har flyttat. Det innebär att mina morgnar ser ut ungefär såhär:

06.30
Jag går upp

06.30 - 06.45
Jag sminkar mig och klär på mig

06.45 - 07.15
Jag försöker få barnen redo, packar väskor, letar matchande strumpor osv.

07.15 - 07.30
Jag säger "vi ska åka nu vi ska åka nu vi ska åka nu" och hanterar barn som bråkar, inte vill klä på sig, som måste HA MED SIG STORA BRUNA NALLEN, som inte hittar vantarna... you name it. Jag går ut genom dörren utan ytterkläderna på eftersom jag ändå är genomsur av svett efter vintersporten "tre barn i vinterkläder i en liten hall".

07.30 - 07.45
Jag lämnar Majken på förskolan. Eftersom hon vägrar låta mig gå förrän hon hittat en aktivitet hon gillar och jag vägrar (om jag kan) lämna gråtande barn på förskolan tar det ett tag innan hon bestämt sig för att hon vill pärla och därmed kan låta mig lämna byggnaden.

07.45
Jag tittar på klockan, inser att jag borde ha lämnat stora barnen på nya skolan redan nu, suckar och börja köra in till stan.

08.05
Jag hittar en parkering i snökaoset.

08.15
Emmy låter mig äntligen gå efter att vi letat reda på en klasskompis hon känner sig trygg med på stora skolgården.

08.25
Jag kommer till jobbet.

Det är kul på morgonen just nu, det är det. Vi väcker barnen vid kvart över sex, de äter frukost framför teven, vi lägger fram kläderna, vi curlar dem något enormt på morgonen just för att de är så himla trötta och gnälliga - lik förbannat tar det sån tid. JAG DÖR! Jag är inte intresserad av tips (vi har ändå provat allt i omgångar och insett att hur frustrerande våra rutiner nu än är så är de ändå de bästa för vår familj), jag är mest intresserad av att gnälla av mig.

Bilar, overaller och vantar och mössor är några av mina hatobjekt just nu. I vår kommer jag spatsera fint och enkelt förbi barnens skola på väg till mitt jobb. Det kommer ta tio minuter. Och alla barn kommer vara sams för alltid amen.

(Imorgon ska jag med ett tåg som går 07.45, det ska bli... spännande.)

Obekväma obehagliga otäcka känslor

1. När strumpbyxorna liksom vrider sig ett halvt varv när man drar på sig dem och skär in och korvar sig och helt plötsligt ser ens lår ut som ett sånt där typ svarvat spiraljus som jag tyckte var sååå fina när jag var ungefär nio år. Inte nu längre. Inte när det är mitt lårfett som är svarvet. Förutom att det ser konstigt ut får jag någon slags klaustrofobisk känsla och måste slitriva av mig strumpbyxorna. Detta händer oftast med strumbyxor med mycket lite stretch i, typ termotights eller liknande. Vidrigt i alla fall.

2. När jag går förbi ett gäng ungdomar som sitter på en bänk och de börjar fnissa och jag tänker typ "åh nej, de tycker säkert att jag är jättetöntig och så" och sen inser att de inte tänker något alls om mig eftersom jag är en anonym jävla gammal TANT för dem. Den känslan.

3. Illamåendet efter att man har ätit godis. Psykisk och fysisk ångest.

4. En lös tand. Det var länge sen nu (tack och lov!), men det där vidriga köttiga halvblodiga hålet under tanden som man inte kunde låta bli att känna på med tungan trots att det vände sig i magen varje gång.

5. Varje gång jag går in i en skolmatsal. Mår så illa av lukten och tanken på skolmat att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

6. Att ta bort nagellack med aceton/nagellacksborttagningsmedel baserat på typ aceton.

Nirå?

Vill ni veta en hemlighet...?

Igår var första dagen av mensen. 

Nu är jag så ängslig att jag måste lägga in en snyggbild också. Bjuda på sig själv i viss mån bara. 

Någon dag framöver har jag tänkt att jag ska orka blogga ordentligt igen. Snart. 

Middagen som inte blev

Ibland kukar det till sig. Ibland missar man middagen eller så tänkte man laga något som sket sig eller så trodde man att man skulle äta ute och så blev det inte så. I alla fall: ibland befinner man sig i läget att man får fixa något enkelt och litet som inte är riktig middag, men duger som substitut. Vad äter folk då?

Oftast mackor. Folk äääälskar mackor. Mmm... mackor! De lägger upp bilder på insta med smörgåsar i stora lass och alla är överens om att en redig smörgås är godare än vilken mat som helst. Well... låt mig vara motvallskärring. Jo, rostad skogaholmslimpa med tunna tunna skivor av picks ungerska salami är ju godare än nästan precis exakt allt annat i världen, men hur ofta har man det hemma? Med tanke på att vi bakar vårt eget bröd: aldrig. (Också med tanke på att har vi det hemma äter resten av familjen upp allt innan jag hinner ta minsta lilla brödkant.)

Så förutom det har jag ingen sån där go to-kvällsfika. Nudlar gillade jag förr men inte längre. Fil? Trist. Yoghurt? Usch. Avocado med nachochips? Don't mind if I do, men inte kan det räknas som middagsersättning?

Jag får se till att börja köpa hem skogaholmslimpa och ha i frysen för de där tre gångerna per år då det inte blir någon middag här hemma.

Vi vann!

Ni vet att lägenheten vi ska flytta till har fula tapeter, fettfläckar och spackelfläckar etc? Vi ställde in oss på att behöva tjafsa med hyresvärden, krångla, hota, bråka... you name it. Ge oss tänkte vi ju inte göra, att bo med fula tapeter är otänkbart för mig och jag slipper ju HELST betala själv om man säger ju så.

I alla fall. Vi vann! Om man med "vann" menar att vi ringde ett (1) samtal, personen vi pratade med besökte lägenheten och bestämde att vi skulle får fyra rum omtapetserade. Bara sådär.

Så idag var jag iväg och valde tapeter. Det var... stressande. En normal person hade ju kanske tänkt till i förväg och tittat ut tapeter innan hen besökt affären? Well, det gjorde inte jag. Istället stod jag där och ba den? den? den? I och för sig förenklades beslutet av att vi har noll pengar så att barnens tapeter (förutom Majkens) valdes ur gratisutbudet som kanske inte är överväldigande direkt. Matsalen blev rosa. Det blir aldrig fel med rosa. Med tanke på att jag vill ha kopparfärgade stolar kommer vår matsal att bli... spännande, minst sagt.

Ja ja, slut på pratet fram med beviset. Dessa tapeter ska få pryda barnens sovrum.

Hur kan man blunda för klimathotet?

(En av era önskerubriker)

Kort svar: för att man inte orkar. För att man tror att det kommer gå åt helvete ändå och att det är så jävla jobbigt och krävande att försöka göra rätt och samtidigt leva med konstant ångest. Så länge det inte drabbar oss (vilket det ju gör), kan vi fortsätta konsumera och förstöra och ignorera. Trots att vi vet. Trots att vi verkligen vet att vi förstör alla chanser våra barn och barnbarn har att få ett drägligt liv på denna planet vi kör i botten just nu. Stoppa huvudet i sanden är det enkla, det mest bekväma, det enda vi orkar.

Jag flyger till USA om några månader. Jag orkar inte heller.

(Alternativt svar: man är konspirationsteoretiker och trots att 97% av forskarna säger åt oss att vi måste sluta förstöra nu tror man inte på dem och man tror inte heller på månlandningen. Möjligtvis är man Pär Ström.)

Vad jag tänker på.

Flytt flytt flytt flytt.
Nytt nytt nytt nytt.

Det är lika delar ångest (tänk om huset verkligen inte blir sålt alls, hur ska vi orka packa allting, var ska vi få plats med allt?) och drömmar (hur ska jag möblera vardagsrummet, vilka tapeter ska vi ha i matsalen, hur ska köket se ut?). Men det är påfrestande oavsett om det är positiva eller negativa tankar som snurrar runt. Det är aldrig lugn och ro. Ångest är min arvedel och efter detta tänker jag aldrig flytta igen. Hoppas jag.

Om en månad smäller det, snälla snälla låt januari gå snabbt och smärtfritt. Jag vill börja på nytt. Nu!

Skilda världar

I en drömvärld gör jag detta ikväll: vräker i mig lösgodis till en jättebra bok, helst Nyckeln, men annat duger. Gärna samtidigt som jag blir masserad av en halvnaken Erik Haag.

I den verkliga världen gör jag detta ikväll: går igenom förrådet och letar reda på precis varje liten vante och överdragsbyxa och mössa som barnen ska ha med sig när de börjar på nya skolan på onsdag.

Nu kanske vän av ordning (eller snarare vän av oordning) tänker att vafan, det där kan jag ju göra imorgon kväll? De börjar ju inte förrän på onsdag. Men nej, eftersom mina barn är episka slarvmonster (heeelt orelaterat till sina föräldrar), vet jag att det kommer saknas både det ena och det andra. Vilket alltså måste kompletteringshandla imorgon.

Jag har en vision om att på nya skolan ska vi inte bli kända som de slarviga glömska föräldrarna. I alla fall inte under första veckan. Tänker också detta: kommer inte acceptera NÅGON förälders vänförfrågan på facebook, för då kan jag inte heller se att/om de är idioter och behöver inte uppröra mig så värst utöver föräldramötena. De behöver inte heller bli medvetna om att jag är helt rabiat och kan således hälsa på mig glatt i korridoren utan något som liknar rädsla i blicken.

Jag har en plan för det mesta i livet just nu.

Veckans vegetariska

Vi har ju bestämt oss för att äta mer vegetariskt. Det är en utmaning. Alla är med på banan, helt klart, men sen att faktiskt GILLA recepten också? Jag, som en gång i tiden deklarerade att det är med linssoppor aldrig skulle bli min grej, älskar ju det mesta vegetariska så länge det smakar lite. Övriga i familjen är lite mer skeptiska, men om viljan finns så...

Den här veckan har jag i alla fall (med lite hjälp från twitter och pinterest) lyckats tota ihop följande meny. Och ja, det blev fisk på slutet. Dels för att jag tror att fisk är viktigt och bra för barn och dels för att jag inte har några moraliska betänkligheter med att äta fisk. Nästan. Okej då, men fisk är nyttigt. Moving on.

Måndag: sötpotatisburgare med avocado
Tisdag: panerade ostbollar med pitabrödstrips och ris + stekt aubergineröra
Onsdag: kikärtsgryta med jordnötssmör och curry
Torsdag: auberginelindad ost med pasta
Fredag: nachotallrik (med vegfärs)
Lördag: - ute -
Söndag: helstekt lax med risotto

Jag förutspår att: ingen förutom jag kommer gilla burgarna, att barnen kommer gilla currygrytan mer än jag gör, att barnen kommer peta ur osten ur auberginerullarna och att nachotallriken är min mans favorit. Vi får väl se...

"Men jag vill ju knarka!"

Det finns vissa filmer som jag verkligen väntar på att kunna visa för mina barn. Noa är ju 8.5 och tycker att "Vi är bäst" är BÄSTA FILMEN NÅGONSIN, så jag tänker å ena sidan att snart snart snart måste jag kunna visa honom Fucking Åmål och så kan han älska den lika mycket som jag? Jag var 11 när jag såg den tror jag och jag blev helt omkullslagen av hur bra den var. Men å andra sidan vill jag ju inte göra bort mig och visa honom den för tidigt, så att han kanske inte till fullo förstår sig på dess storhet? Tänk om han ser den och ba jaha, vad är det här då? Värdelöst.

Så fort han har läst sig läsa tillräckligt bra för att hänga med i textremsorna ska vi se Billy Elliot i alla fall.

Vad har ni för såna där "jag kan inte vänta tills jag kan dela den här upplevelsen med mitt barn"-filmer?

Gott nytt då!

Hoppas att ni hade ett lika bra firande som jag hade igår. Jag fick till och med Spice Girls! Imorgon ska vi börja fixa inför husvisning och tro mig, det behöver städas. En hel del.

Idag tänkte jag däremot främst sitta och surfa på klänningsreor och ebay och etsy och fönstershoppa. Saker jag tänker satsa på 2014:

1) Vara snygg. Dvs inte så jäkla bekväm hela tiden. Orka klä mig lite finare osv. Typ pumps istället för sneakers.

2) Ha kul. Alltså jag har så sjukt mycket kul inplanerat redan så det lär inte bli svårt att leva efter detta mål, lyssna bara: flytt, inflyttningsfest, fylla 30, åka till NY, 30-årsfest, mer standup, roller derby...

3) Det var väl det.

Var snygg, ha kul. Punkt slut.