Man lär så länge man lever.

Såhär lastgammal som jag är nu har jag insett en hel del saker. Jag har insett att jag aldrig aldrig någonsin ska se skräckfilmer eller skräckserier. Detta insåg jag efter att ha blivit traumatiserad av The ring och sen dess har jag inte sett något läskigare än typ True Blood.

Jag har också lärt mig att inte börja läsa deckare före läggdags (för har jag väl börjat läsa kan jag inte sluta). Nu väntar jag bara på att jag ska lära mig att gå och lägga mig i tid. När som helst kommer jag lära mig det, jag lovar.

Att vara självförhärligande, är det samma som att vara snäll mot sig själv?

Jag stör mig ju på alla dessa bloggare (mängder!) som aldrig någonsin skriver något negativt om sig själva. Jag menar inte att man ska klaga på sitt utseende eller basha sig själv något enormt, men jag förstår inte varför man alltid alltid måste låtsas som att allt är perfekt och genomtänkt och är det inte det så är DET en dygd i sig och yada yada yada.

Nu har Underbara Clara bloggat om hur hon tänker när hon inte skriver negativa saker om sig själv. Som att det är en jämställdhetsfråga att inte klanka ner på sig själv, som att vi som efterfrågar lite vanlig ärlighet och humor eftersträvar någon slags högstadiementalitet där vi sitter i ring och hånar oss själva. (Fråga: va? Gjorde ni sånt? Har absolut inget minne av det från någon tid i skolan, men jag kanske har förträngt?)

Jag tycker inte att självförakt är samma sak som att faktiskt vara lite ironiserande eller krass om hur livet är ibland. Jag tycker inte att det är att självhata när man säger att man inte är perfekt. Och om vi nu ska prata om vad som lägger sten på börda så vet jag inte hur mycket nytta alla dessa perfekta fasader gör? På vilket sätt gynnas kvinnor mer av att Underbara Clara fotar hembakt i pastelljus iförd nystrykt förkläde än om hon då och då hade visat upp en pizzakartong och ett vodkaglas för att bryta av? (Just ja, hon är ju nykterist.)

Missförstå mig rätt, jag tycker inte att kvinnor i offentligheten har något slags automatiskt ansvar att vara förebilder. Absolut inte. Vill man vara all pastell och glam får man vara det precis lika mycket som man får vara destruktiv och självhatande - kvinnor är först och främst individer och varje gång vi yttrar ordet "förebild" tar vi ifrån dem den rättigheten.

MEN. Det här är liksom på något sätt ännu ett symptom på det som kliar och stör: istället för att bara säga "jag vill ha en blogg fri från kritik, det trivs jag bäst med" måste allt, precis allt, göras till Något Som Är Väldigt Bra och jag bara orkar inte.

Jag efterfrågar inte att alla ska blogga precis som jag vill, uppenbarligen fungerar ju detta sinnessjukt otroligt präktiga för många och fine, ha så kul med det! Men att vända kritiken till att handla om att vi som inte står ut med det vill ha en kvinnofientlig självhatande atmosfär, det är ju bara larvigt.

Ålderskrisen som kom av sig.

Eftersom jag har ålderskrisat i FEM HELA ÅR NU så känns det lite märkligt att min 30-årsdag närmar sig med stormsteg utan att nojar något alls (okej då, men inte så jättemycket) över det. Om bara några ynka veckor går jag mot 40 istället för 30 (trodde att jag var chill men börjar nu hyperventilera) och det känns ändå halvokej. Jag vill inte gråta i alla fall. Jag överlever.

Kanske handlar det om att mitt liv är så satans perfekt just nu att det liksom inte finns utrymme för navelskåderi á la ålderskrisande. Vi har nyss gjort en stor livsförändring i och med flytten och njuter av att bo i stan, jag har ett kul och givande jobb, barnen är glada och jag har roller derby i mitt liv vilket ger både träning, tävling och världens roligaste och coolaste vänner. Dessutom lär det bli ännu mer roller derby framöver med tanke på att jag igår blev invald i styrelsen för Örebro Roller Derby som sekreterare. Utöver det kör jag lite standup och andra grejer och har så himla kul hela tiden känns det som.

Framöver lockar en resa till New York och sen sommaren. Kanske sommarstugeköp också. Det är så mycket bra just nu att mina tilltagande rynkor och hängande kinder inte skrämmer så mycket som de gjort tidigare. Dessutom blir jag bra på typ alla selfies, vilket inte är att förakta.

Det enda jag känner är att risken för att jag ska kraschlanda hårt i höst är rätt stor. Med en sån här vår och sommar framför mig kommer väl oktober som nybliven 30-åring vara tuffare än någonsin.Men det tar vi då. Själva födelsedagen, aka D-day, aka "dagen då jag går ännu tydligare mot medelåldern" är som sagt bara några veckor bort. Om ångesten ligger på den här hanterliga nivån tror jag att det inte blir så traumatiskt trots allt.

Ifall någon lyckats missa.

Jag har klagat på facebook, på twitter och på instagram. Ifall det skulle vara någon som missat exakt HUR SYND det är om mig kommer nu även en litania här.

Jag var på bootcamp i helgen. Vi tränade hårt. Efter två träningar med rullskridskor på hade vi ett fyspass utan skates. Vi höll till i ett klassrum och skulle träna lite lätt på att blocka varandra. Lite lätt. Tränarna SA till och med "tänk på att det finns möbler här inne och ta det lugnt". Tror ni jag kan ta det lugnt när jag väl fått igång tävlingsinstinkten? Nej. Aldrig.

Så jag skulle ta mig förbi två stycken och gjorde ett sista ryck, tog i som fan, snubblade på någons fot och for med huvudet först in i en bokhylla. Alltså den smällen hördes vida kring kan jag säga. Eller har jag hört av andra, själv låg jag i fosterställning och tänkte att min hjärna var på väg att rinna ut på golvet. Fast som tur var gick det inte hål. Däremot fick jag en lätt hjärnskakning fick jag inse på söndagen när jag fortfarande mådde illa, var yr och hade ont i huvudet.

Så det var ju kul att missa att försöka klara "minimum skills", dvs det skicklighetstest man måste klara för att få börja spela matcher. Och det var två jättehärliga timmar hem i bilen när jag körde och mådde illa och bara ville lägga mig ner och sova. Dessutom är det supermysigt att det var ett stort projekt att lämna barnen på skolan imorse och att jag fortfarande mår så himla illa. Eller inte.

Jag ser en synundersökning som en tävling.

Jag hatar hatar hatar hatar och avskyr att vara dålig på något. Jag vill alltid vara bäst. (Paus för chockad reaktion av ingen någonsin)

Imorgon ska jag åka på bootcamp hos min systers roller derby-lag. Folk kommer dit lite överallt ifrån och vi ska träna, träna, träna - plugga regler - träna och så träna lite till. Typ så. Och jag vet att jag inte är värdelös men jag vet också att jag verkligen inte är bäst, och det är Så Jävla Jobbigt för mig att vara dålig på nåt att jag seriöst har haft ångest över den här helgen länge nu. Det är klart att det ska bli kul, lärorikt, nyttigt och allt sånt men det jag fokuserat mest på är att jag kommer vara dålig. Wow, such Mia Törnblom, so very the secret.

Snart ska jag ställa mig och göra pastasallad, jag ska packa nötter och snickers och hotpants och skridskor och sen imorgon är det bara vakna upp iväg och på söndag kväll är jag förhoppningsvis några kunskaper rikare. Och blåmärken.

Kul det vore att vara en sån där avslappnad människa.

Fan fan fan.

Det snöar ute igen. Massvis.

Kan vi bara enas om att någon måste avgå? Den var ju nästan helt borta, snöjäveln!

Annars då? Tja, jag var MC (typ väldigt ansträngd och skämtsam och stammande konferencier) på en tävling i Poetry Slam ikväll. Skitläskigt och svinkul. Att ha som livsfilosofi att tacka ja till grejer är rätt roligt ändå. Om det inte är bjuder in mig till massmord. Då tänker jag nog ändå tacka nej. Om det inte är på vädergudarna förstås.

Se på fan, jag sprang!

Kommer ni ihåg när jag började springa för ca två år sen? Jag sprang och jag sprang och jag kämpade och till sist klarade jag de där jävla 5 kilometrarna, var överlycklig, stolt och glad. Sen slutade jag springa. Eller jag kanske sprang några gånger efter det, men aldrig så långt igen. Sen kom vintern och förra året sprang jag inte mer än en gång ungefär.

Eftersom roller derby är en inihelvete krävande sport måste jag få upp både kondis och styrka för att kunna bli riktigt bra, så när solen sken idag och det doftade av vår kände jag att vafan, en springtur kan jag väl ta ikväll? Sagt och gjort. Precis här där vi bor ligger en liten ö, en holme, som på sommaren är full av barn som åker tufftuff-tåg, klappar getter och kör trampbil. På vintern är den tom. Så jag tänkte att några varv runt den här holmen borde jag ju orka. Och jag sprang och jag sprang och jag sprang och tog varv på varv på varv och när jag kom hem igen hade jag sprungit nästan SEX LÅNGA KILOMETER? Se på fan!

Jag tror att det där med att springa runt runt runt var min grej. Jag orkar ett varv till tänkte jag och sen ett till. När som helst var det bara att avbryta och så var det ett stenkast hem. Dessutom är det vatten och stadspark och fint runt omkring, vilket var mycket roligare än att springa längs med en dammig landsväg. Uppenbarligen ett vinnande koncept.

Är jag nöjd nu eller? Hell yes!

Förresten.

Hör jag en gång till något jävla pucko säga "jag vill inte kalla mig feminist, jag är humanist" så slår jag hen. Hårt.

DET ÄR INTE EN JÄVLA SYNONYM?? Humanist är redan ett begrepp. Gå med i humanisterna om du vill, de hatar religion så de är ju ändå rätt vettiga, men vad i helskotta? (Eller så pluggade du den enda vettiga linjen på gymnasiet, för vem fan vill läsa natur?)

Folk. Så. Jävla. Dumma. I. Huvudet.

Och lite till om flytten.

Förlåt att jag ältar flytten så himla mycket, men det är liksom det som ockuperar mitt liv just nu. Annars kan jag blogga om hur jag var full och gick ut med tjejerna i laget igår, men det är väl inte heller så intressant?

I alla fall: vi var ute i huset för att parkera en bil och hämta lite saker som finns kvar där och jag trodde att jag skulle gråta, det trodde jag faktiskt, men inte en tår kom. Det enda jag kände var att det tog sån jävla lång tid att köra ut dit (har blivit redig stadsbo efter en vecka i centrum) och att jag ville hem. Saknade det inte alls, konstigt nog.

Nu kan det ju också bero på att det är februari och regnigt och grått och inte ljuva maj, men ändå. Det kändes skönt att det var skönt att åka hem till lägenheten helt enkelt. Sen när vi kom hem sprang ungarna ut med sina sparkcyklar på gården och körde runt och sen lämnade jag familjen och gick på pubquiz och jag vet inte men det är verkligen en sån himla förälskelse för mig att ha allting nära. Jag kunde gå hem från krogen igår kväll. Min man kunde gå och handla ostbågar och cola åt mig när jag låg immobiliserad av bakfylla i sängen. Så många fördelar det här ändå är.

Att flytta i februari var ett smart drag.

Whoop whoop!

Igår sålde vi - ÄNTLIGEN - vårt hus!
Imorgon ska jag på lagfest.
Jag vet inte riktigt vilket jag är mest pepp över, men det lutar ändå åt huset trots allt. Det har varit en sån ångestkälla så länge nu. Att flytta utan att ha sålt huset var vidrigt, och jag har gått omkring med en stor svart klump i magen sen mitten av november.

Dessutom har jag sett det som ett personligt misslyckande. Det gör jag ju med allt, men att inte lyckas sälja sitt hus är ju inte på något sätt nåt man kan rå för eller på, om man nu inte förstört huset. Det hade inte vi. Vi hade gjort det finare och bättre, så när det inte blev sålt kände jag som att det var mig alla ratade? Att det var jag som var oönskad?

Ja ja, nu är det sålt. Kontraktet är påskrivet. Lägenheten blir finare och finare och imorgon ska vi tapetsera om köket till en skrikig rutig tapet. Jag hade ju någon slags tanke om att vi skulle ha ett vitt och fräscht och stilrent hem när vi nu flyttade in till stan. Lite modernt. Lite coolt. Lite ögonkakao-affisch om ni förstår? He he, jag har pastell i blodet. Slipper inte undan färgen och det där. Stiliga hem kommer aldrig vara min grej, det går bara inte. Jag kan inte.

Just ja, dessutom fick jag rosor av min man i morse. Man är ju grymt lyckligt lottad ändå.

När vi vill rätt och så blir det fel.

Jag tänker ofta på hur dumt det är när jag som förälder vill hjälpa mitt barn och istället stjälper. För att jag har ett mål för ögonen och vill nå dit och tror att jag gör det bästa.

Emmy är blyg på morgnarna. Hon tycker att det är lite jobbigt med så stor ny skola med så många barn så lämningarna av henne är inte direkt enkla nu. Ibland går det jättebra och hon hittar någon att leka med direkt, och ibland går det inte alls bra. Två dagar i rad nu har några klasskompisar suttit och grävt en tunnel precis vid ingången. Bra, tänkte jag! Här är några kompisar hon gillar som hon kan leka med. Vad skönt att få in henne i leken innan jag går.

Men Emmy ville inte gräva och sa precis det. "Jag vill inte gräva". Och jag försökte lirka med henne och säga att här sitter ju några kompisar, lek med dem då? Om det inte är några andra här är det väl gräva du får göra helt enkelt? Kom igen nu, vill du leka får du leka det de andra leker. För ni vet, vardagsmorgnar är ju döden och helvetet och man kanske inte är superpedagogisk när man står där och känner tiden ticka iväg. Så jag blev irriterad när hon ändå inte ville.

Istället för att inse hur jäkla bra det var? Hon är ny på skolan, hon känner inte jättemånga och det absolut enklaste för henne hade ju varit att strunta i vad hon själv kände och välja att gräva med sina klasskompisar bara för att få någon att leka med. Det hade jag gjort. Det gör jag hela tiden: låtsas att jag gillar något för att jag ska känna att jag hör till och är med. Men nej, min sexåring nöjde sig med att konstatera att hon inte var ett dugg intresserad av att leka det hennes kompisar lekte, och sen gick hon och hittade på något annat ihop med sin bror och några okända barn. Jaha, skyll dig själv, tänkte jag och gick till jobbet. Efter några timmar trillade polletten ner och jag insåg hur det där med att "stå emot grupptryck" och "lyssna på sig själv" faktiskt fungerar i praktiken, även under stressiga vardagsmorgnar när det är mamma som står för det mesta av pushandet.

Ibland tar det ett tag att inse att man blivit ägd av sina barn.

Jaha, men på stenåldern, när jag var ung...

Noa har några kompisar på insta. En av dem chattade han med häromkvällen. De pratade om när de hade läggdags, ifall de var kära i nån osv. Och häromdagen kläckte han ur sig "det är så himla JOBBIGT att man måste svara helt sant när man kör sanning och konka!"

URSÄKTA?? HUR KAN JAG HA ETT BARN SOM KÖR SANNING OCH KONKA?

Dock, ja, det är ju bästa leken någonsin för man får ofta både hångla och veta smaskiga saker - och nej, jag tror verkligen inte att hånglet är en del i leken för barnen - men ändå. Sluta med det där läskiga "bli jättestor jättefort", tack!

Annars då? Tja, följer man mig på insta får man både lägenhetstjuvtittar och mängder av selfies, så det tycker jag att ni ska göra. Enligtellen heter jag där. Förutom att tumla runt bland massor av flyttkartonger ser jag även fram emot lagfest på lördag. Första gången jag slipper sova hos mamma efter en fest. Ser flera fördelar med detta, som tex: sova i egen säng. Ser i och för sig också nackdelar: bli väckt av barnen alldeles för tidigt.

Men men, det här med att bo i stan är än så länge awesome. Det tar tio minuter till barnens skola och affärer ligger överallt så förut idag när jag var döende av sötsug kunde jag springa ner till en affär och köpa något gott. Obs! Jag gjorde det inte eftersom jag av någon anledning hade sån där Karaktär jag har hört talas om, men ändå. Det ligger även ett Friskis & Svettis precis bredvid men dit springer jag inte lika lätt. Främst för att det ju är svindyrt att träna. Och tråkigt. Men vi skyller på det dyra.

Jaha, läggdags nu då? Ja.

Tre sekunder av ren och skär lycka.

Alldeles nyss lystes lägenheten upp av sol från alla håll och kanter. Jag tittade upp och såg blå himmel och kände ett sånt enormt lyckorus: VÅR! Solen sken, fåglarna kvittrade och jag tänkte att jag skulle ge mig ut på långpromenad, omfamna världen, köpa blommor, vissla lyckligt, älska livet. Det finns inte ord för hur mycket jag älskar våren. När man äntligen kan börja leva igen. När jag äntligen känner det som att det finns ett slut på den halvårslånga depression som är vintern.

Sen blev det mulet igen. Så jag fortsätter väl packa upp kartonger då.

PS.

Igår grät jag mig till sömns när jag tänkte på de kvällar i juni då vi suttit på trädäcket, hört våra barn leka på studsmattan och luktat på syrenerna. Och nu hör vi någon spela hög musik sådär avlägset att det bara halvstör och vi måste vänja oss vid att bo med grannar igen.

Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan det här känns som hemma på riktigt. Jag tror att det kommer bli jättebra, det är inte det. Jag är bara väldigt nostalgisk, vemodig och sentimental.

Men sitter man på vår toalett kan man se in i vardagsrum på andra sidan vägen och där har folk tv-apparater så det är ju lite win ändå. Att se på andra människors tv när man bajsar måste väl räknas som någon slags life hack?

*dammar av tangentbordet*

Hej hej, kommer ni ihåg mig? Jag som har liksom försvunnit upp i packande, städande och flyttande? Well, vi har flyttat nu. Vi överlevde! Vi är i och för sig sinnessjukt trötta dock. Alltså SINNESSJUKT. Det känns som att jag kommer dö om jag tar ett enda steg till. Ungefär så.

Men fint är det! Och vi har hunnit med sjukt mycket, köket är till exempel helt klart och barnen sover i sina sängar i sina rum. Imorgon: ikea, uppackning och misshandel av min ömma trötta kropp lite till.

Nej men vad kul det måste vara för er att läsa min flyttblogg.

...

Vi har haft visning igår, vi ska ha visning imorgon, vi har börjat packa. Det finns så mycket att göra hemma och på jobbet att mitt huvud snurrar och jag bara vill gråta och självklart har kroppen bestämt sig för att strejka så jag ligger under ett duntäcke i soffan och fryser så jag skakar.

Det är inte jättekul just nu, det är det inte.

Däremot har jag upptäckt att man kan ha igelkottar som husdjur, så det är ändå lite plus minus noll på den här dagen. Nästan.

Det dåliga samvetet

Jag har inte särskilt dåligt samvete för att jag skriker och svär och sånt. Jag är en miljon procent säker på att mina barn vet att de är älskade och så är det med det.

Däremot har jag extremt dåligt samvete över att vi är så förbannat virriga och inte tar tag i saker. Jag har ringt ridskolan för att kolla om Emmy kan börja där och de skulle ringa upp men har inte gjort det. Har jag ringt tillbaka? Nej. Så Emmy frågar och frågar om när hon kan börja och jag lovar att jag ska ringa igen och glömmer det. Dåligt samvete deluxe. Eller när vi lovade att de skulle få ha en liten "inflyttningsfest" när deras rum var färdiga. Och sen glömde vi det. De påminde - så klart när det inte passade - och vi lovade igen. Och glömde. Det var ett år sen. Nu ska vi flytta och de ska få nya rum och den utlovade inflyttningsfesten kanske går att ha i nya lägenheten, men det blir ju ändå inte samma.

Det är såna saker hela tiden. Inga stora, inga jättetraumatiska saker, men vi liksom kommer inte till skott att ordna så mycket som vi skulle vilja/behöva/har lovat. Om Emmy nu inte kan börja på ridskolan så kanske hon kunde ha börjat med dans istället, OM jag bara anmält henne till terminsstart för några veckor sen. Det är skidturer vi inte har tagit och det är fritidsaktiviteter vi pratat om och det är just nu funderingar på kanske ett marsvin/en hamster eller en kattunge nu när vi bara har en katt kvar och jag vill verkligen verkligen inte bli den där föräldern som lovar/pratar om saker som aldrig införlivas.

Nu låter det ju väl dramatiskt. Vi gör ju det mesta, till sist, men det sitter alltid som en tagg i mig att jag så sällan får tummen ur och bara GÖR saker direkt de behöver göras.

Tänker att om man vore en sån där ordentlig och ordningssam och DUKTIG förälder kanske man slapp det dåliga samvetet. I alla fall i den här frågan.

Tre anledningar till att vara glad just idag.

NEJ herregud jag har inte kidnappats av Mia Thörnblom (särskilt inte eftersom jag började inlägget med "Fem anledningar att..." men bara kom på tre). Orkar inte ens googla för att se hur hon stavar sitt namn, det är för mycket energi att lägga på henne. Men ändå, jag är glad idag. Och då har jag ändå varit på köpcentrum med två barn, varav en var trotsmonstret Majken som ägnade sig åt att sjunga "bajsbajs bajs bajs bajs bajs BAJS" det högsta hon kunde samt att lipa åt alla som tittade leende på den söta ungen i vagnen. Mammas gener det där, socialt inkompetent and proud.

Här kommer i alla fall fem anledningar till att man kan vara glad idag.

1) Det är februari. Vilket innebär att nästa månad är mars. Vilket innebär att NÄSTA månad är april och då slipper vi vinterhelvetet!

2) Det var plusgrader idag. Plus!!

3) Melodifestivalen börjar idag. Nu vet ju jag att detta jippo inte är odelat älskat, men tro mig: det är mycket roligare att vara med på tåget än att inte vara det. Vi på mellosidan har chips, tänk på det.