Lekparker är inte till för föräldrar för fan!

Okej så jag har inte orkat sätta mig in i det mer än att det tydligen ÅTERIGEN pågår nån jäkla debatt om hur illa skärmar är för barn och hur illa skärmar är för föräldrar för det stör symbiooosen som föräldrar och barn ska ha. En skärm sabbar allt det umgänge som barnen skulle ha fått.

(Liten reminder här bara: vi har världens mest generösa föräldraförsäkring, småbarnsföräldrar bränner ut sig för att hämta tidigt från förskolan och man förväntas hålla barnen hemma 10 veckor varje sommar + 2 varje jul + 1 veckas höstlov, 1 veckas sportlov och 1 veckas påsklov. Vi har aldrig tidigare varit så sinnessjukt involverade i våra barns liv med gps-sändare på mobilen och full koll på deras förehavanden varje liten sekund.)

I alla fall så låter argumenten typ "det är mycket ROLIGARE för barnen om föräldrarna är med i leken istället! Om föräldrarna LEKER i lekparken, inte sitter med en skärm och är upptagna!".

Detta är så knäppt av många anledningar. Här kommer några av dem:

1) Det vore roligare för barnen om varje dag var ett oändligt flöde av badhusbesök, lekparkshäng, nöjesfält och enhörningar, men tro mig - de hade lik förbannat varit missnöjda till sist eftersom det ligger i barns natur att hela tiden vilja ha mer än de får. Har du lekt tre timmar i lekparken med dina barn kan du ändå bli beskylld för att vara världens sämsta förälder för att du glömde köpa sylt till pannkakorna. Om man baserar sitt föräldraskap på att barnen ska vara nöjda är man så himla körd.

2) Lekparker är inte byggda för vuxna. Alla har väl sett den douchiga pappan som gör pullups i nån klätterställning, men alla har också fått skamsköljningar för hans skull eftersom vi vet att vuxna gör bäst i att stay the fuck away ifrån allt som är barnsligt. Vi är nämligen vuxna. Vi skadar oss. Förra helgen skulle jag vara "spexig och rolig" och skulle visa hur jäkla bra jag är på att göra konster i ringar. Newsflash! Romerska ringar är inte lika enkla att ta sig i och ur som vuxen. Nu har jag ett stort blåmärke som påminnelse. PLUS - vill du vara föräldern som fastnar i rutschkanans skarpaste krök och inte kommer ut? Nej, det vill du inte. Backa långsamt ifrån klätterställningen och sätt dig på en bänk med din telefon och ägna dig åt vuxna saker, som att spela spel eller så.

3) Att barnen vill ha uppmärksamhet när de leker är liksom det sämsta argumentet av alla. Visst, har du en ettåring behöver du ha koll på hen och har du ett monsterbarn som min fyraåring som rymmer så fort du blinkar bör du ha koll, men det är ju mer av rena säkerhetsskäl. Inte för att barn behöver det egentligen. Finns inget värre än barn som leker för syns skull. Hitta en kompis att springa runt att leka med istället för att tvinga din stackars förälder titta på när du går balansgång. JA, barn vill naturligt visa upp och få bekräftelse från sina föräldrar. Det hör till. Då lyfter man blicken från telefonen, säger "mmm kul" och tittar ner igen. Sen kan man hela vägen hem prata om hur det kändes i magen när de gjorde det där stora hoppet, eller alla andra fina och genomtänkta formuleringar Petra Krantz Lindgren sagt att vi ska använda. Man behöver inte uppleva deras hela lekparksvistelse med stora ögon på första parkett för det. Barn ska leka med varandra, inte tvinga sin förälder vara publik. Det är ett otyg som vi ska försöka stävja, inte uppmuntra.

4) Alla som är sådär superengagerade i sina barns lekparksstunder är samma föräldrar som är överpedagogiska med sina barn. Det slår ALDRIG fel. Ser du en mamma sitta och gräva i sanden med sin femåring kan du slå dig i backen på att hon istället för att säga "nej jag vill inte leka med dig, jag är trött" säger "Just nu orkar mamma inte leka med dig gubben. Kan du ta och gräva lite själv tror du? Ska mamma hämta din spade så kan du leka lite själv? Sen kan jag sitta här och titta på och så hittar vi på något tillsammans när du är klar? Låter det bra gubben?". Det stör mig något så infernaliskt när dessa föräldrar tror att de har någon slags moraliskt överlägsen position när det enda de gör är att fucka upp sina barn eftersom de inte ens kan prata med barnen utan att förställa sig. Förstår ni vad det gör med en unge att växa upp med föräldrar som förställer sig när de pratar med sina barn? Jag får krupp. Sluta göra så!

5) Barn ska vara med i livet, de ska inte vara livet. Det är galet. Sluta!

Tja, det finns väl ungefär en miljard grejer till att säga dessa bakåtsträvande skärmrädda forntidsvurmande ångestspridande mesar som får utlösning av att ge föräldrar ångest men jag orkar inte. Min skärmtid är slut för idag kan vi säga.

Sjuk och krypet i kroppen.

Så jag var sjuk onsdag, torsdag och fredag. Ordentligt sjuk. Och sedan hade jag sen länge en resa till Göteborg inplanerad så jag tvingade mig själv att bli frisk och åkte dit. Och var så klart egentligen sjuk fortfarande, men det gick. Tills det inte gick längre och här är jag nu. Sjuk igen.

Och helgen var helt underbar. Sådär härlig att jag redan på lördag förmiddag var ledsen över att behöva åka hem igen. Jag träffade människor jag älskar och jag dansade och sjöng mig hes till en spellista som heter "Alla män ska dö!" och jag gick ut och svettades på dansgolvet på ett ställe med bara 18-åringar och allt var så bra.

Och nu är jag sjuk och hemma med ett barn som är så jävla arg på mig att han har rymt två gånger och kallat mig en massa elaka saker däremellan. Det behöver städas och handlas mat och följas till träningar och jag får panik på att vara fast hemma när det regnar och jag mår dåligt och blir utskälld för att jag säger nej till att spela hela dagen. Vill bara bort.

Det har varit alldeles för mycket sjukdomar på sistone. Det tär så jäkla mycket. Nu vill jag bli frisk och ha vår. Tur att det är påsk snart i alla fall.

F u Prins Onsdag

Ibland bloggar jag om barnprogram. Idag är en sån dag.

Daniel Tiger är ett av oräkneliga barnprogram som ska lära barn viktiga livsläxor. Med sång. För det är enda sättet att lära barn viktiga saker som empati och andra goda egenskaper. Det är därför det finns en klar korrelation mellan att barn växer upp och blir moderater och att det inte sjungits tillräckligt i deras hem. True story.

I alla fall så handlade dagens Daniel Tiger om att låta alla vara med och leka tillsammans. Och det är ju jättefint. Till exempel är det ju jättehemskt om två barn säger "du får inte vara med" till ett tredje barn. Det håller väl alla med om. Kanske inte MUF, men vi andra.

Men så var det inte i Daniel Tigers värld. Istället lekte Daniel Tiger och hans kompis mamma pappa barn, och så kommer ett svinjobbigt barn som heter Prins Onsdag och vill vara dinosaurie. Och förstör de andras lek varpå de blir ledsna. Då kommer deras fröken och här tänker väl jag att hon ska säga typ "du kan nog leka dinosaurie här borta istället, för de leker nåt annat här" eller "kom kan du och jag titta på det här" eller "vill inte du också leka med dem, de leker det här - kul va?". Nej. Istället säger hon till de andra att se till att anpassa sin lek så att det svinjobbiga barnet ska få sin vilja igenom. Så det gör de. Allt gott kan man tycka. Inte jag då, men MUF antagligen.

Men sen får Prins Onsdag för sig att han vill leka med bollar och eftersom han skiter fullständigt i vad de andra vill så börjar han göra just det och har sönder det fina hus de andra byggt. Varpå de blir ledsna. Varpå de återigen får anpassa sig efter honom.

Hand upp den som inte upplevt detta genom hela barndomen. Hand upp den som upplevt detta och det inte alltid var killar som kom och förstörde och ba "bröööl, jag vill leka SUPERMAN" *river hela stället*

Ska fan också bli foliehatt och börja tro att media ljuger för oss och att vi indoktrineras till att släppa fram svinjobbiga snubbar hela tiden. Kan man ha som livsprojekt att avslöja Sanningen Om Kanel (den kanel vi köper i affären är tydligen rent gift) så kan man väl ha att avslöja Konspirationen Inom Barnprogram som hobby.

Typ.

Sol ute, sol inne, sol i sinne.

Gud, i söndags var det ångestgnäll och idag är det Pollyanna. Stört. Kan ha att göra med att solen skiner och att jag ska luncha med en kompis och att jag blivit påmind om hur roligt mitt jobb är. Kan även ha att göra med att jag tränade för första gången på veckor igår. Jag glömmer hur livsgivande rollerderby är när jag av olika anledningar har paus. Sitter nu här med öm kropp och känner mig nöjd.

I helgen ska jag åka till Göteborg. Roa mig. Har hela tiden tänkt ha min magiska gröna klänning men har nu fått nån galen idé på outfit som jag måste prova i affär för att få den ur huvudet. Jag vet ju att det inte kommer bli snyggt men om jag inte får det svart på vitt (eller i ångestframkallande provrumsspegel) kommer jag inte kunna släppa det.

Så... det blir en kul upplevelse.

Söndagsångest

Så jäkla onödigt. Men ändå där.

Fönstershoppar för att lindra ångesten. Letar tallrikar till min tallriksvägg. Hotell i Barcelona. Klänningar. Jag fyller ju år snart, så jag borde väl önska mig något, vad vet jag inte. Tallrikar. Hur gammal är man egentligen om man önskar sig tallrikar?

Hur många gånger kan man skriva tallrikar i ett blogginlägg?

Funderar på vilken färg vi ska ha i köket för att matcha den färgglada bråkigtapeten. Har tänkt vitt förut men funderar nu på mörkgrått. Nån gång ska man ju våga mörkare också. Vårt kök är så icke-ombonat att det kan behövas.

Jag saknar att orka med såna saker. Inredning. Jag saknar att ha energi till något utöver att med nöd och näppe klara av vardagliga saker. Jag saknar att ha det fint hemma.

Nu ska jag se de sista avsnitten av Parenthood och gråta.

Värdelösa helvetesdag - nu med tips!

Vissa dagar är sämre än andra. Idag är en sån dag. En uppmärksam läsare av den här bloggen skulle kunna påpeka att jag haft många dåliga dagar på sistone. Ja, det har jag. Ett ganska dåligt år till och med.

MEN nu var det inte depp vi skulle fastna i utan mina bästa föräldratips när jag behöver bli lite omhändertagen men är ensam med barn och de jävlarna vet att jag inte har några kontanter eller godis att muta dem med för att de ska massera mig.

- Lek "spa". Allt som är en lek är mer attraktivt för barn, särskilt typ fyraåringar. Ge dem några gurkskivor och sätt er i ett badkar med skum och ge barnet en tvättlapp.

- Lek frisör. En hårborste, några hårspännen och kanske lite glitterspray. Obs! Akta saxen. Att få sitt hår borstat är skönare än man kan tro. Att få sitt hår intrasslat i hårsnoddar är inte alls skönt, men ibland får man ta det onda med det goda.

- Låt barnet sminka dig. Obs! Gör inte detta när du ska lämna hemmet eftersom ungar gillar 1) Mycket rouge och 2) Mycket ögonskugga. Men ta fram lite billigt smink och några borstar, luta dig tillbaka och låt ungen leka på. Mycket skönt, och man får sig ett gott skratt sen.

- Ta fram en penna och var pappret. Lägg dig i sängen, ge din unge en penna (kanske inte svart märkpenna) och låt hen go crazy. Det syns inte nämnvärt, det är skönt och ritar barnet något fint kan du göra en tatuering av det.

- "Vad ritar du för nåt?" Låt barnet rita med fingrarna och du ska gissa vad det är hen ritar. Här är knepet att komma med så tokroliga gissningar att barnet vill fortsätta rita och du ska gissa. OBS! Akta så att det inte blir omvända roller så att du måste ligga och rita solar och hjärtan på en unge som gissar på "en flygplats för delfiner" typ.

Ja, det var väl det. Fler tips?

4 år med 3

Fatta detta: för fyra år sedan födde jag mitt tredje barn (var inne på förlossningen just vid den här tidpunkten faktiskt). Till oss kom den roligaste, charmigaste och bästa lilla geniungen i världen. Hon som sprutar ur sig oneliners och är allas gullegris. Hon som sjunger opera på förskolan och säger "oh maj gaaaadd" och gör en facepalm när man gör nåt korkat i hennes ögon. Hon som svarar "för att jag ville" på alla frågor om "men VARFÖR gjorde du så?". Hon som lärde sig simma som tvååring för att hon ville. Hon som är känd i hela sommarstugeområdet för att hon är så rolig, charmig och cool. Hon som bara dominerar alla sammanhang eftersom hon är så fullkomligt övertygad om att hon är bäst.

Ungen som alltid har rätten på sin sida. "Man får inte ta grejer från barn! Man får inte skälla på barn, då blir de ledsna! Man får inte säga åt barn!". Hon som kan göra sig så söt att socker är bittert i jämförelse. Hon som klappar varje hund hon ser, men först efter att hon gått fram till ägaren och tydligt frågat "får jag klappa din hund?" (och om det är någon över 60, skriker "FÅR JAG KLAPPA DIN HUND?" för gamla har ju dålig hörsel.)

Barnet med det stora leendet och det rufsiga håret. Hon som alla barn på förskolan tydligen är bästis med enligt deras föräldrar. Hon som ibland drömmer mardrömmar om monster och kommer upp i vår säng, kryper in vid sida och borrar in sitt huvud intill min nacke. Hon som älskar allt och alla - men inte småkillar för de är jobbiga. Hon som tycker om alla djur och vill bjuda spindeln vi hittar till matbordet som vår gäst. Hon som tar hand om besökare, visar dem runt (med specialstopp där hon har ritat på väggen) och som svimmar om hon ser rosa. Hon som leker kurragömma på affären och får mitt hår att grånas. Hon som sitter med benen i kors när vi åker buss och säger "ojojoj" varje gång bussen svänger. Hon som önskar sig jordgubbar varje jul och födelsedag. Hon som säger "kom igen, det blir kul" när hon vill gå och köpa glass.

Hon vars fötter alltid lyckas bli figurer i en ny lek så fort vi åker bil. Hon som ropar "flyg mot ditt öde" till sin ballong när hon försöker knyta loss den från vagnen. Hon som leker att hon ska resa till ljusets gåva. Hon som älskar fladdershaj och appeljack och rämbodash och alla andra my little ponys. Hon som på morgonen vaknar och hämtar gårdagens kebabpizza ur kylen och sitter nöjd framför teven med sin frukost. Hon som en annan morgon tatuerar hela kroppen med låtsastatueringar medan vi sover. Hon som varje dag vill ha lila och rosa färg i håret, annars kan hon inte gå till förskolan. Hon som vägrar ha på sig strumpor och därför har gått barfota i skorna hela vintern. Hon vars fröken ibland kan bli så provocerad av henne att hon måste lämna över till nån annan i personalen.

Våra lilla stora fyraåring som räddar livet på oss varje dag. Tack för att du finns Majken!

(Tycker vi kan ta en liten paus och beundra hur pass fräsch jag var efter att ha fött barn ändå? I och för sig svinlätt förlossning, men ändå. Imponerad själv faktiskt.)

Antingen eller

Antingen så håller jag på att bli en enhörning, vilket vore väldigt coolt.

Eller så har jag bara fått en enorm finne i pannan. Det är både mer troligt och mindre coolt.
Jag som skulle få en superhy nu när jag köpt duschkräm. Har alltid tvättat kroppen med schampo när jag duschar och tänkt att de flesta gör så, medan de som vill göra sig till lite kör med speciell duschtvål. Nähä, tydligen är jag dum i huvudet visade en snabb gallup. Cirka alla tycker att schampo enbart hör hemma på huvudet.

Nu har jag så klart gett efter för grupptrycket och köpt en duschtvål och så händer detta. Enorm finne.

Det måste vara något slags tecken på något.

Möjligtvis att min kropp ba "WTF händer här, jag blir ren??".

Alternativt kan enhörningshornet/finnen också bero på att min kokosolja är slut och jag får sminka av mig med olivolja vilket märkligt nog inte alls funkar lika bra.

Nåt är det.

Om barn och kultur

Igår tog jag med Noa på generalrepetitionen av Drottningens juvelsmycke på Örebro länsteater. Han älskade det. Verkligen älskade det. Och det är ju en vuxenpjäs, med teman som sexualitet, kärlek, rädsla och andra allmänmänskliga drag. Och han älskade det.

Jag är uppväxt på teatern. Min mamma är teaterproducent och jag har varit på fler premiärfester än jag kan räkna. Det var sånt vi gjorde när vi var små, vi tog snittar och gömde oss i garderoben efter premiären och njöt av att vara bland vuxna. En del av deras värld. Mycket av det vi såg gick över vårt huvud, men aldrig någonsin har jag suttit på en föreställning och känt att nej, det här är inte för mig. Inte på grund av min ålder. Jag har känt det på grund av att det varit en dålig pjäs, dåligt manus, dåliga skådespelarinsatser. Men inte på grund av ålder. Jag slukade allt. Om jag förstod 10% så talade de 10% till mig. Och jag tänker att det behövs inte mer än så. Om ett barn ser en pjäs som behandlar de stora frågorna och förstår en liten del, då är det tillräckligt. Man behöver inte förstå varje ord eller handling för att förstå stämningen.

Ni vet scenen i Pretty woman när Julia Roberts är på opera för första gången? De sjunger på italienska (?) och hon förstår inte ett ord. Ungefär så är det med barn och kultur också. Jag går gärna på opera även om jag inte kan språket. Jag kan förstå sammanhanget ändå. Det stora hela. Jag behöver inte varje detaljerat replikskifte för att förstå känslan som förmedlas. Varför ska vi låtsas som att våra barn inte kan hantera samma situation?

Jag läste något lösryckt på twitter om att sätta åldersgränser för litteratur och blev kall inombords. Hur kan man ens tänka en sådan sak? Det är så förtvivlat dumt att jag vill gråta. Återigen: man förstår inte allt av det man konsumerar som barn, men det man förstår är tillräckligt. Det här kan inte nog emfaseras: alla kan inte förstå allt, men man kan ta till sig de stora dragen på sin nivå. Det handlar ju inte ens om ålder för det mesta. Jag har läst Främlingen av Camus på originalspråk och förstod otroligt mycket mindre än om jag läst den i översättning, men det var inte poängen heller? När jag drar med min tioåring på vuxenteater handlar det inte om att han ska kunna relatera till alla delar av pjäsen och all dialog, utan om att han ska få uppleva teater. Uppleva känslorna som en föreställning kan ge, oavsett vilka de är.

Jag jobbar på museum. Jag kan inte mycket om konst. Ser jag en tavla kan jag inte klassificera den eller säga något om dess uppkomst, men jag kan känna något. Jag kan sitta i ett galleri med tavlor av Monet och gråta. Jag kan uppleva. Och jag kan inte svara på något gällande hans konst. (Obs, är medveten om hur banalt det är att gilla Monet, men jag är en banal tjej). Jag kan inte relatera mer än till vad hans konstverk får mig att känna.

Och det är det jag vill att barn ska få göra. Uppleva kultur (av alla sorter, nu har jag snävat in det till teater och konst, men det är självklart inte bara det jag åsyftar) för att få uppleva. Inte för att avkrävas förståelse eller kunna förklara exakt vad som hände, utan för att få svara på frågan "vad kände du?". Det är viktigt för mig när det gäller mina barn och deras kulturella upplevelser. Vad kände du? Hur tänkte du? Vad såg du för något?

Nu kan det låta motsägelsefullt eftersom jag är en stor förespråkare av åldersgränser på filmer och spel av olika slag. Men det är en annan sak. Det handlar ofta om våld och sexism. Och ja, det kan annan konst också porträttera men då ofta med tolkningsutrymme.

Äh jag vet inte, jag har druckit en flaska vin och är rätt full. Det jag ville säga var väl att jag tycker att vi borde unna våra barn mer kultur i alla dessa former utan att begränsa oss till vad som är "passande" för deras ålder. Vad gör det om de inte förstår allt? Ingenjävlating. De får en upplevelse ändå, och det är det som räknas.

Om att vara en riktigt dålig förälder.

Så min äldsta unge spydde rakt ut på bussen idag, på väg till ett kalas. Jag skrek på honom och slängde oss av bussen och hanterade sen situationen så dåligt att jag inte ens vill tänka på det.

Nu sitter jag här och funderar på NÄR jag ska öppna flaskan med vin som ligger i kylskåpet. Vill vänta med att bli onykter tills barnen somnat, men tänk om jag hinner bli magsjuk före jag hinner öppna den då?

Ja, detta är mitt föräldraskap denna helg då jag är inne på sjätte dygnet med huvudvärk, har en magsjuk unge och en katt som kissat inne nånstans så att hela lägenheten stinker och är ensam vuxen till söndag kväll.

Tjipp tjipp!

(Ifall nån känner sig frestad att ringa soc nu och säga att jag smygsuper vill jag bara påpeka att jag bara ljuger. Jag super öppet.)

(Obs igen, skojade så klart)

(Obs igen, fan vad tråkigt att jag ens känner behovet att disclaima)

Lajvade nån livsstilsbloggare

Ni vet hur det verkar så jävla härligt med hemmaspa? Folk lägger upp bilder på vackra vita badkar med ett glas rött vin, skumbad och tända ljus. En god bok och sen njuter de. Efteråt så smörjer de in sig, gör inpackningar och njuter. De är så himla lyckliga.

Nå, jag hade en dålig dag idag. Så jag tänkte att det där med spa, det låter ju bra. Lite skumbad, en bra bok, en cola (inget vin på en vardag, mvh alkoholistgener) och sådär. Jag gjorde en bodyscrub.

Jag.

Gjorde.

En.

Bodyscrub.



Okej att jag bara blandade kaffe, kokosolja och grovt salt i en skål, men ändå. I don't make shit. Nu gjorde jag det, vilket visar på min ambitionsnivå. Så sjönk jag ner i badet.

Nu ljög jag.

Först stod jag i tio minuter och laborerade med ljusen. Ska jag ha en lite mindre lampa tänd så att det blir mysbelysning som jag inte kan läsa i, eller ska jag ha stora lampan tänd så att hela badrummet syns i all sin misär med kattlåda, toapappersrullar, tvätt och utspridda leksaker? Jag valde stora lampan tänd så att jag kunde läsa (och att hela badrummet syns i all sin misär med kattlåda, toapappersrullar, tvätt och utspridda leksaker).

Sen sjönk jag ner i badet. Och så läste jag en bok. Jag ska inte ljuga - den här delen var trevlig. Det var inte så mycket spakänsla eftersom jag aldrig varit på ett spa med odören "kiss från okastrerad hankatt", men jag har å andra sidan aldrig varit på spa heller eftersom jag hellre lägger pengar på upplevelser som är roligare. Och involverar alkohol.

I alla fall så tog boken slut och jag skulle skrubba mig med min hemmagjorda scrub. Jag lajvade Underbara Clara och tänkte att jag såg ut genom fönstret på ekologiska ängar och kravmärkta höns som jag ska slakta imorgon med min treåring i sällskap för att jag är lite för down to earth för Netflix. (Egentligen såg jag ut över grannarnas fönster och det innebär att de kan se in till mig, men vi tänker inte på det nu. Eller någonsin.)

Så jag började skrubba. Efter några minuter var hela jag insmord med kaffesump och salt och olja. Jag skulle precis börja duscha när detta händer.

Son: Mamma, katten har bajs i pälsen!
Jag: Vafan, kom hit med honom då.
Son: Men han har ju bajs i pälsen!
Jag: Ja, jag får ju tvätta av honom?
Son: MEN HAN HAR BAJS I PÄLSEN?
Jag: VAD TROR DU ATT JAG SKA TVÄTTA HONOM FÖR?
Son: Men jag kan inte bära honom.
Jag: Varför inte då?
Son: HAN HAR BAJS I PÄLSEN!

Detta fortgick i ungefär tio minuter, tills jag kom på att om man ropar på katten så kommer han ju. Så det gjorde jag. Och sen stod jag där, insmord i kaffesump, salt och olja, helnaken i ett tomt badkar och tvättade min katt i rumpan. Med händerna. Nämnde jag den stora klumpen av bajs i pälsen?

Detta är vad som händer när jag försöker mig på "spa" och "mysigt" eller typ "ta hand om dig själv". Jag är inte gjord för sånt. Det finns ingen glamour i mitt liv. Här är det kattbajs och smutsigt badrum och fula våtrumstapeter.

Och nu luktar jag kaffe också. Jag som inte ens gillar kaffe. Jag ska fan starta en crowdfundingkampanj för att skicka mig på riktigt spa. Är jag värd efter detta. (Obs att jag skulle lägga pengarna på typ utekväll ändå, men det har ju ingen med att göra.)

Om att ha en son.

Okej så Cissi Wallin snappade upp några av mina tweets om pojkföräldrar, klippte ut de hon tyckte passade hennes syfte bäst och skrev ett inlägg om hur sån här feminism är skadlig för att well, jag offrar tydligen pojkbebisar till nån feministdjävul eller nåt, jag vet inte. Okej nu är jag raljant, men jag tyckte det var rätt skrattretande. 104 kommentarer om hur hemsk jag är och hur fel jag har och jag har inte känt mig så upplivad på länge. Om Cissi Wallins läsare hatar mig är jag på rätt spår. Ungefär så.

I alla fall, självklart blev det ett "inte alla pojkföräldrar"-moment av det hela. För vissa föräldrar anstränger sig självklart för att uppfostra mjuka och fina män som inte är totala idioter, och då var det tydligen en öm tå att jag gormade om att "pojkföräldrar" gör si och så. Well, inte alla män osv.

Och jag pratade med min son om detta. För jag har ju en egen pojke. Alltså är jag också pojkförälder. Nu förstår jag att det brinner av i huvudet på de flesta av Wallins läsare så jag kör en pedagogisk kort förklaring här:... nej, ni får lista ut hur det funkar själva. Tror att hjärngympan behövs.

FÖRLÅT nu raljerar jag igen. Det är så ovärdigt. Jag behöver inte raljera för att jag vet att jag har så jävla rätt. Nu går vi vidare.

Jag pratade med min son om detta nyss. Han är snart 10. Vi pratar om allt. Vi har varit på handbollsträning och åkt buss dit. Jag nådde inte att pussa honom så han tog av sig sin keps och gav mig en stor puss på munnen i en fullsatt buss med tonåriga killar från hans sportförening några säten bakom. Han har lila hår förresten, min unge. För att han vill och för att han tycker att det är fint. Så jag berättade om hur Cissi Wallin hade bloggat om mig och han suckade lite åt de åsikter som kom fram i kommentarsfältet. Och så tyckte han att mamma, det kan ju faktiskt vara så att om man skriver att "pojkföräldrar" är på ett sätt så tolkar vissa det som alla. Du kan ju, här är ett tips, du kan ju skriva "vissa" så att andra inte blir sura. Team god ton tydligen under mitt eget tak.

I alla fall så pratade vi vidare om varför jag hade skrivit som jag gjort. Och jag vill återigen påpeka att detta är ett barn. Han har inte fyllt 10 än. Och jag förklarade hur jag menade och han kontrade med att det är ju sällan man hör om mammor som lämnar sina barn, men ofta pappor gör det - så nåt tokigt i uppfostran av män är det ju ändå. Eller som på fritids, när en unge springer omkring och viftar med en stor pinne och gör andra barn rädda och fritidspersonalen bara säger "ja men han är lite livlig bara", eller som hur sällan tjejer slåss i skolan men hur ofta killar kan göra det.

Och det är det här som är den springande punkten. Hur min tioåriga son kan greppa vad det stora problemet är när vuxna människor tror att det handlar om individer som fått en dålig uppfostran. Som att det inte är ett enormt samhällsproblem med män rent generellt. Men, jag vet ju också att han - min son med det lila håret som kom in på skattefrågan när vi pratade om samhällsproblem för att han vill höja skatterna för att kunna ge mat och husrum till Eu-migranter - han är ju en del av det. Av att ta plats i klassrummet på tjejers bekostnad. Av att knuffas och störa. Av att vara kille och därtill vit och medelklass och ha alla kort på sin hand på strukturnivå. Och det handlar inte om att skuldbelägga honom för det, eller att "möta honom med hat från vaggan" typ, utan om att inse att det är så det är.

Jag förstår inte hur det kan vara så provocerande? Ba jaha, nu har jag fött ett barn som av samhället läses som pojke, då kommer det ge honom en massa fördelar och det kommer göra att utmaningarna gällande hans uppfostran är mycket större än om han hade varit tjej. Ok, hur gör vi då. Hur kan det vara en sån stor grej att jag tycker att många, de allra flesta, misslyckas med detta uppdrag? Jag kämpar själv. Vi kämpar själva. Det är så himla svårt att balansera sitt unika barn med den roll hen fått i samhället och det bemötande man vill att hen ska ge och få. Det är svinsvårt. Vi är halvvägs igenom hans uppväxt och kämpar med massor av grejer. Som man gör med barn. Och när ens egna värderingar och önskningar krockar med samhället är det inte lätt. Det är så jävla svårt. Men de flesta bryr sig inte, anstränger sig inte och försöker inte. Och jag vill inte att mina barn ska leva i ett sånt här samhälle, vill ni det? Det räcker inte det vi gör, det är ju uppenbart. Det räcker inte. Så enkelt är det. Vi måste bli bättre, mycket mycket bättre. Hur kan det vara så provocerande?

Det är väldigt lätt att sitta med ett spädbarn och tro att man vet precis hur det kommer bli. Men man har ingen aning. Det är svinsvårt att vara förälder. Tycker man inte det gör man något fel.

Det var väl det jag hade att säga antar jag.

Varför är föräldrar till killar så dumma i huvudet?

Jag hävde ur mig en hel del på twitter förut om hur hemska föräldrar till pojkar är. Detta triggades av följande scenario:

Majken och jag var i stadsparken förut idag. Ett gäng på kanske fem-sex killar i lågstadieåldern sprang runt med väldigt verklighetstrogna leksaksvapen av typen "stora maskingevär med ljud". Och så lade de sig på taken till lekstugor och låtsades skjuta. Småbarnen i parken. Detta är så sjukt att jag blev illamående. Vem leker krypskytt? Varför? Vem köper såna vapen till sina barn??

I alla fall, efter ett tag kommer pappan till ett av barnen förbi och säger typ "är det här ni är och leker" och barnet svarar att de leker GTA. VEM LÅTER SITT BARN SPELA GTA?! Och pappan ba "jaha, vad kul" och CYKLAR VIDARE!

Ungefär här brann det av för mig. Inombords, that is. För jag var med Majken och hon rymmer om man blinkar så det var inte läge att skälla ut efter noter. Men herregud vad det hade behövts. För det är så stört detta hur man låter småkillar bete sig. Det är ju inte en isolerad händelse på långa vägar, för så här är det hela tiden. Och jag förstår inte varför?

De allra flesta vuxna människor vet om hur mycket våld som män utsätter omvärlden för. Hot om våld och våldtäkt. Hat mot icke-män som har en åsikt/är i offentligheten/bara existerar. Män våldtar, mördar och slåss. Hotar och hatar. Detta är ett enormt samhällsproblem som uppmärksammas ideligen. Men föräldrar till killar ba "lalala, vi bryr oss inte, det rör inte oss!". Nä, för om ni låter småkillar bete sig som skit och vara buffliga, våldsamma och vidriga - klart det inte har NÅN som helst relation till att män generellt är buffliga, våldsamma och vidriga! Det är helt orelaterat!

Först har vi småkillar som skojsjunger och förstör för de andra barnen på skolavslutningen för att de tycker att det är kul. Och föräldrarna gör ingenting, för det är ju deras små gullepluttar som får göra som de vill. Sen har vi tonårskillar som brölar och tafsar och stör och herregud, egentligen borde ju föräldrarna säga nåt, men det är ju alltid de andras barn som gör sånt. Och sen har vi män som måste breda ut sina enorma skrev med sina minikön på tunnelbanan, som skriver hot om våldtäkt till kvinnliga krönikörer och som hatar och hotar allt som inte är precis som de vill ha det. Och sen skaffar de barn.

Jag är så innerligt trött på pojkföräldrar. De gör ett så himla kasst jobb. De låter sina skitungar förstöra, vara våldsamma och jobbiga och växa upp till män som förstör hela samhället. Och inget går att göra åt det för de få som gör annorlunda drunknar i mängden. Och jag är en förälder till en kille. Jag vet att föräldraskap är svinsvårt och att uppfostran är jättekrångligt. Men det handlar liksom om inställningen. Om att inte låta svineri passera för att det är barn det handlar om. Det handar om att ha nolltolerans för dåligt beteende från början och ligga på hela tiden för att inte släppa igenom dessa kassa värderingar som genomsyrar den manliga delen av befolkningen. Den viljan att göra annorlunda. Den saknas. Den saknas nåt enormt om man låter sina ungar leka krypskyttar i en lekpark.

Nej, det är ingen bra vecka för det manliga könet den här veckan.

Varför förälskelser är livsfarliga och varför män suger.

Jag tror inte att det finns så kallade "jämställda" förhållanden, i alla fall inte heterosexuella såna. Jag tror att det finns familjer där man upplever sig vara jämställda för att man har det bättre än många andra. Skulle man skrapa lite på ytan skulle det ändå visa sig vara snedfördelat. För det är så det är.

Ja, det finns självklart vissa exempel där mannen gör mer än kvinnan, men i de allra flesta fall vet ju både vi och statistiken att det inte är så. Kvinnor är fucked for life och det finns faktiskt ingenjävlating vi kan göra åt det.

Först är man förälskad och kär och står ut med att han kanske är lite slarvigare, för herregud - finns det någon som gör slut med en vettig och trevlig man som man vill tillbringa sitt liv med bara för att han kanske inte riktigt når upp till ens städnivå? Nej. Det gör man inte. Man ba "aja, men städning är ju inte allt i livet, yolo!" och så planerar man sin framtid ihop.

Sen får man barn. Och lämnar man pappan till ens barn när man precis blivit en familj för att det kanske är stökigare än man vill ha det? Njae, det gör man helst inte. Man suckar lite och blir trött och kanske surar lite mer än annars nu när första förälskelsefasen är över, men man stannar ju ändå. Man städar lite mer och tänker att jaja det får vara såhär nu.

Sen kanske det kommer ett barn till. Eller två. Eller så gör det inte det. Men helt plötsligt så står man där några år senare och har barn som sprider ut kläder och skit överallt, som ska ha matsäck och aktiviteter som ska hållas koll på, som har läxor och kalaspresenter att fixa, som har lekdejter och klassföräldraskap och ALL den där jättetråkiga skiten som kommer med att skaffa barn och bilda familj. Och då är det ju för sent för länge länge sen. Och som kvinna är det ju så himla lätt att skuldbelägga sig själv, så när kvinnor sitter där i familjelivet och upptäcker att de ju inte ALLS lever så jämställt som de trott och tänkt sig, då kommer följande tankar:

- Jag skulle ha sagt ifrån från början, om vi hade ansträngt oss mer då så hade det varit bättre nu.

Detta är fel för att: Tja, först och främst är det väl för fan inte kvinnans jobb att uppfostra sin partner? Det är lite som att säga att man borde varit striktare med att inte låta barnen spela på ipaden från början, för nu har man tappat kontrollen. Varför ville inte mannen anstränga sig mer från början? Plus: även OM hon hade sagt ifrån mer hade det kunnat bli ett problem i sig. Man förväntas vara tjatig och bitter efter några år, inte efter några månader. Prova att vara svinarg från början och se hur det går.

- Jag borde sänka mina krav, vem säger att jag har rimligast krav?

Detta är fel för att: i de allra flesta fall handlar det inte om orimliga krav. Födelsedagspresenter MÅSTE bli inköpta. Man MÅSTE städa badrummet ibland. Läxor SKA göras, släktingar BEHÖVER firas, mat måste planeras, köpas, lagas, ätas. Sängkläder tvättas. Hår klippas. Det är liksom inte så att kravet ligger på nivån "färska snittblommor varje dag" för de flesta utan det handlar om någon slags miniminivå för att få vardagen att gå runt. Ska då kvinnor sänka sin insats för att matcha mannens så är det ju inte snittblommorna som drabbas om man säger så. Det är andra i familjen och omgivningen. Nån måste liksom plocka upp det som faller mellan stolarna om kvinnan slutar göra det.

- Om jag slutar göra allt så MÅSTE ju han steppa upp.

Detta är fel för att: män är dumma i huvudet och gör inte det förrän det är för sent. Och som i punkten ovan: vem är det som ska få ta smällen för att kvinnan bara slutar? Om hon slutar planera, fixa och dona så är det ju barn som står där utan matsäck sen och det är ju inte jättelätt som förälder att rycka på axlarna och ba "jag försöker visa på en poäng här, så du får stå ut".

I alla fall, finns det då ingen lösning? Nej. Det finns det inte. Alla jag känner som har längre förhållanden med barn inblandade säger samma sak: vi har provat allt. ALLT! Man har provat städschema och poängsystem och ansvarsområden och bråk och skrik, mutor, sexvägran - you name it. Allt är provat.

Och så slutar det ändå med att det absolut enklaste är att göra en övervägande majoritet av hushållsarbetet och familjeprojektledandet själv. För man kan inte tvinga nån annan att ändra på sig och män kommer inte ändra på sig.

Eller förlåt, det finns en lösning. Det är som vaccin, det bygger på att alla måste göra det för att det ska funka: höj kraven från början. Tillåt dig inte att bli kär i nån som inte gör MER i förhållandet än du. Det ska vara ojämställt till din fördel när ni börjar leva ihop, på så sätt finns det en chans att det blir någorlunda jämställt efter att barnen kommit. Ingen tjej ska nånsin bli ihop med en kille som inte levererar på toppnivå gällande ansvar för hem och projektledning och familj. Aldrig. Och jag pratar inte enbart om delad föräldraledighet eller att dammsuga lika ofta utan ALLT. Hela paketet. Från början. Om enbart de som tar fullständigt ansvar har en chans att få ett (heterosexuellt) förhållande kan det finnas en chans. Men tja, det kommer ju inte hända pga förälskelser. Detta skit.

I övrigt har jag gett upp. Det här är absolut inte riktat mot min man specifikt. Eller din. Eller min kompis man. Det är liksom bara såhär det är. Och jag kunde inte bry mig mindre om ifall just DIN man faktiskt gör exakt hälften. För 1) du inbillar dig bara och 2) inga regler utan undantag.

Bittra kvinnor makes this world go around.

Mello!

Ungarna har varit överlyckliga hela dagen. Jag också. Samt bakis, men mest väldigt pepp. Så himla mycket mello idag ändå.