Gott nytt år!

Det här med nyårslöften, har ni  några såna? Jag tänkte att mitt skulle vara att jag skulle börja ha rött läppstift. Det är ju både snyggt och coolt liksom. Vem vill inte vara snygg och cool? Så jag tänkte inviga nya året med just rött läppstift, för om jag redan har börjat innan året är slut lär ju nyårslöftet gå bra att uppfylla.

Så kommer Noa in i badrummet när jag har tagit på mig läppstift.

"Men mamma! Det är inte så fint det där läppstiftet. Ingen kommer känna igen dig för du ser så annorlunda ut. Du skulle kunna vara på en cirkus, du ser ut som en clown! Alla kommer tänka att du ser ut som en clown."

Jahapp. Så jag tog av mig det igen. Men trotsade lite genom att sätta på rött läppglans. Nästan där!

När Emmy såg den här bilden frågade hon varför jag hade så rufsigt hår. De vet verkligen hur man höjer en mammas självförtroende, mina små barn.

Men nog om dem nu. Nyårslöftet står kvar. Jag får bara passa på när ingen annan i familjen är hemma.

Gott nytt år allihop!
(Nyårslöfte eller ej)

499

Näe, jag har egentligen inget att säga. Men om det femhundrade inlägget ska bli ett "gott nytt år" så behöver jag ju ett innan dess. Så jag slänger bort det på ett sånt här, där jag egentligen inte har något att säga.

Men jag kan ju fråga. Vad ska ni göra ikväll? Eller vad gjorde ni ikväll/igår/i förrgår, om ni nu mot förmodan inte sitter och läser bloggar på nyårsafton. Dvs: hur firar ni avslutet av det förhatliga 2010?

Själva ska vi äta sushi och chevretoast och chokladpannacotta hemma hos vänner. Ha barnen vakna till tolvslaget. Försöka se fyrverkerier från grannarna eftersom vi inte köpt några själva. Ungefär så. Lagom, trevligt och även om menyn är märkligt komponerad så följer den devisen "Är det gott? Ja, det är det!".

Förresten såg jag nu att Sound of Music börjar klockan ett och håller på tills vi ska åka. Score!

Årssummering

Nu är året slut. Hejdå förbannade helvetiska 2010. Imorgon är det sayonara forever och om jag inte hade varit i det "välsignade tillståndet" (lätt en man som kom på det uttrycket) så hade jag halsat skumpa like it was... några år sedan. Men vi ska väl inte säga hejdå utan en tillbakablick? Nejdå, så klart inte. Här kommer det en!

I januari så mådde jag dåligt. Det var ungefär bara det. Jag mådde så otroligt dåligt, jag var så nere och under isen och deprimerad att jag aldrig har varit med om något liknande. Nu i efterskott är det så tydligt att det var jobbet som var den tjocka isen som jag stötte mitt blonda huvud emot, men då var det svårt att se någon lösning. Jag hade lugg dock och var rätt så snygg i det.

I februari mådde jag lite bättre och passade därmed på att dissa lite människor. Malin Wollin, bland annat. Men så skrev jag också ett inlägg om Anna Wahlgren, och med tanke på att hon rätt nyligen publicerade en krönika som handlade om att plötslig spädbarnsdöd beror på vaccin, känns det som att fler behöver få lite koll på vad det är för människa egentligen. Varsågoda.

Sen kom mars. Jag mådde bättre. Jag hade en plan, våren kom och så även ljuset. Så jag unnade mig lite ytlig bloggning om män som egentligen inte är snygga. Då vet man att jag mår bättre, när ytlighet åter prioriteras högt.

I april fyllde jag år. Jag nämner det inte för att jag bloggade något särskilt om det, utan för att ni ska komma ihåg det tills nästa april. Ok? I övrigt så tröttnade jag på att vara ytlig och gjorde en helvändning och bloggade om utilitarism. Hey presto vad det fick fart på folk.

Sen kom maj och bloggandet fick ta lite stryk av att vi fixade så mycket i trädgården. Det var ju helveteshålet, om ni minns? Men det är inte det jag tänker länka till, utan ännu ett upplysningsinlägg. Jag är ju rena rama utbildningsradion. Men med tanke på att antal barn som dör i trafiken har ökat under året, känns det som att det behövs. Ha era barn bakåtvända, för fan!

Och så juni då. Fy fan. Morfar fick sin dödsdom. Världen rasade. I juli orkade jag inte blogga alls.Och sen i augusti så dog världens bästa man till sist. Åh, denna sommar. Vilken hemsk tid det var.

Ni ser ju vilket värdelöst år 2010 har varit. Depression, vantrivsel på jobb och så förlusten av en av de jag älskar allra mest. Och som om det inte var nog så gick äckel-alliansen och vann valet i september. Och ja just ja, brunskjortorna kom in i riksdagen. Men något positivt kom i alla fall med det här skitåret. Jag berättade att jag var på smällen på ett väldigt finurligt sätt.

Oktober då. Det var ju typ nyss. Jag avslöjade i alla fall att jag inte tänker genomgå någon slags metamorfos och bli en självuppoffrande mamma när tredje barnet kommer. Jag tänker ju nämligen inte amma. Shock! Horror!

I november så hakade jag på en trend, men slutade sedan rätt snart igen. Det där med temabloggning har aldrig varit min grej.

Och nu är det december. Slut på året. Alla i kör: tack och lov! Har någon haft ett bra 2010? Alla jag känner ser 2010 som ett av de absolut sämsta åren, någonsin.Så jäkla skönt att år aldrig någonsin kommer tillbaka.

(Det här är dock inte det sista blogginlägget i år. Jag vill nå 500, så det kommer minst 2 till.) 

Å ena sidan, å sjunde sidan.

Jag, precis som så många andra, fick hem HM-katalogen häromdagen. Snacka om ett happy moment när jag insåg att jag om en sisådär 8-12 veckor faktiskt har fått ut ungen och därmed kan återgå till normala kläder.

Men sen kom jag på vilket enormt dilemma jag befinner mig i. Jag vill beställa kläderna jag vill ha nu, för annars tar de slut. Så enkelt är det, saker jag gillar tar alltid slut. Så jag vill beställa dem nu.

Å ena sidan är det ju väldigt korkat att beställa kläder när jag inte vet vilken storlek jag kommer ha efter förlossningen. Å andra sidan kan jag ju bara beställa någon storlek större än min vanliga storlek, så borde det lösa sig. Å tredje sidan kanske det ändå är för litet. Å fjärde sidan får jag då en motivation till att gå jävligt många och raska promenader. Å femte sidan kanske jag - trots promenaderna - ändå inte kommer i de nya kläderna. Å sjätte sidan kanske jag kan spara dem till nästa år då. Å sjunde sidan kanske jag har gått ner i vikt tillräckligt för att de ska ha blivit för stora till nästa säsong. Å åttonde sidan vore det ju bara bra och då kanske jag kan ta att jag inte hunnit använda kläderna.

Å nionde sidan... har jag tappat bort mig lite nu. Beställa kläder och chansa på att jag kommer i dem inom en någorlunda snar tid efter att barnet har kommit? Ja, vi kör på det.

Renoveringsteamet, firman som inte vill ha kunder.

Vi ska ju renovera kök och bygga om en dörr och lite sånt nu i januari/februari, så nu börjar jakten på en hantverkare. Eller flera, för den delen. Det irriterande är att det är samma firma som annonserar överallt och hos dem har vi blivit svartlistade. Nu kanske ni undrar hur man kan bli svartlistad hos ett företag som lever på kunder och att ha nöjda sådana? Ja, det undrade vi också. Renoveringsteamet (som företaget heter) har dock en strikt "vi behöver inga nya kunder om vi inte gillar dem av någon anledning"-policy, något vi fick erfara förra hösten.

Jag skickade nämligen ett mail för drygt ett år sedan och frågade om de kunde tapetsera om vårt kök. Till svar fick jag:

"Ellen

Du har tidigare frågat oss efter pris på att renovera dit badrum.

Jag har svarat dig och du har varken svarat eller meddelat oss ditt namn, adress eller telefonnummer som vi frågat efter så vi är absolut INTE intresserade av att utföra någonting hos dig. Ej heller ge dig prisuppgoft på nåt arbete.

mvh// Torbjörn RenOveringsTeamet"

 Mysko? Eh ja. Särskilt eftersom jag svarade med namn och adress och de kom ut och undersökte vårt badrum. Sedan glömde de lämna en offert, varpå jag fick stöta på dem. Till sist fick vi en offert och vi tyckte inte att den var bra så vi kontaktade dem inte igen. End of story. Trodde ju jag. Men tydligen inte, eftersom de nu absolut INTE är intresserade av att göra något jobb åt oss. För att jag inte hade svarat. Vilka det var som hade Renoveringsteamets logga på kläderna och besökte vårt badrum, det vågar jag inte riktigt tänka på. Tur att vi har flyttat nu i alla fall, ifall det nu var förklädda inbrottstjuvar...


Tydligen kan det gå så bra för ett företag att de inte behöver bra rykte, nöjda kunder eller ens nya kunder. Man får ju vara glad för deras skull om inte annat. De måste verkligen ha pengar att strö omkring sig om de har råd att behandla eventuella kunder på det här sättet.


Nu fortsätter jakten på en bra och billig hantverkare i Närke. Några tips?

Och förkylningen börjar släppa.

Känner mig löjligt tillfreds och nöjd just nu. Och då inte bara för att jag fick allt jag önskat mig i julklapp, eller för att jag orkade följa med på pulkautflykt idag. Inte heller för att vi har ett ovanligt välbalanserat konto för att vara några dagar efter jul, eller för att det ligger en oöppnad chokladask i köket. Allt det hjälper till, så klart. Det gör också det milda vädret, särskilt eftersom vår luftvärmepump nu har kraschat helt.

Men den egentliga anledningen till att jag är så nöjd och glad är att det bara är några få dagar kvar på detta skitår. Snart är det sayonara 2010 och var så välkommen 2011. Jag tror aldrig jag har upplevt ett sämre år. Så nu under de sista dagarna njuter jag av att snart kunna skriva - 11 och lägga det här året bakom mig. Samt den kvarvarande chokladen, så klart.

De är många saker, men inte giriga!

- Åh! Det var precis vad jag önskade mig! Tack så jättemycket!
- Vad är det då?
- Eh... jag vet inte?

Alltså julen. Jag är sällan så otroligt stolt över mina barn som när de tindrar med ögonen, låter bli att riva och slita och istället bara är och umgås. Spelar spel, äter en lagom mängd godis, är sådär vackra så att man skulle kunna spela in en reklamfilm här utan att behöva blinga tillvaron något alls.

Och så genomskådade de inte att det var deras pappa i lösskägg och tomtedräkt som kom med de efterlängtade sandalerna och spelen heller. Det är idyll så att det gnistrar om det.

God Jul!

Från... eh mig. Till er alla. En riktigt god jul!

Att tänka positivt.

Fördelen med att bli sjuk när det är - 20 grader ute är att man får febersvettningar varje gång man rör sig. Och känner därmed inte av den arktiska kylan som smyger in via fönster och dörrsmygar.

Det negativa överväger dock fortfarande. Just nu har jag till exempel inget luktsinne och kan därmed inte känna smaken av något. Precis vad man önskar sig i juletider, no?

En bra anledning till att inte ha vapenlagar som i USA.

Jag lovar, hade jag haft en pistol i nattduksbordet i natt när jag låg och lyssnade till mina egna dödsrosslingar som kom ut över spruckna, onda läppar - då hade jag skjutit mig själv. Så jäkla ynklig är jag. Jag som redan var bitter och ledsen över att ha ont i fogarna. Ha! säger jag nu. Dubbel-ha! Vad är väl lite ont i fogarna om man bara får vara frisk i övrigt?

Nu ligger jag här i soffan med blödande näsa, snor överallt och rinnande ögon. Visst kan det gå över som ett trollslag tills imorgon när släkten kommer hit och klär gran och griljerar skinka? Visst?

Nej, nu har jag inte tid att blogga längre. Jag ska gå och äta några hela vitlöksklyftor och skölja ned dem med apelsinjuice. Mumma!

Spiken i kistan.

Min kära make brukar säga att om vi någon gång hamnar i vårdnadstvist så behöver han bara ge familjerätten min bloggadress och så kommer han få ensam vårdnad på stört. Jag är - tyvärr - smått benägen att tro honom. Men vad fan, ska det va så ska det va, så nu till det värsta erkännandet någonsin:

Jag låter inte barnen sätta upp sitt pynt i granen.

Jag vet. Omajgadd liksom. Nej men på riktigt, om de gör något som faktiskt är fint, som vi tycker är värt att spara - då åker det upp någonstans. Men inte i granen. Granen är helig och det är troligare att jag köper en egen gran till dem att ha på sitt rum än att jag låter russinskrynliga smällkarameller i grällrosa åka upp i toppen.

Nu har de inte tagit med sådär mycket pyssel hem. Emmy har gjort några glitterkort som står i hallen, Noa har gjort en tomte som är uppsatt bredvid och i övrigt är det inte så mycket. Men det kommer ju, det vet jag. Det vittnar alla om, jag minns väl själv mina sorgliga kreationer som jag drog hem under åren. 20 år senare sitter man och tittar på en pappersbit och bara "Eh... en ängel kanske? Utan vingar?" och så slänger man i princip allt.

Därför gör vi våra barn en tjänst och slänger det mesta redan nu. Sparar bara det fina, det bra, det som faktiskt föreställer något. Men upp i granen åker det som sagt inte. Hör ni det, familjerätten?

Växeln, hallå hallå hallå.

Vi har köpt en hemtelefon. Och programmerat in närmsta familjen på kortnummer.

Jätteuppskattat, tycker barnen. De ringer nu och uppdaterar om sitt liv ungefär en gång i kvarten.
Sådär vidare uppskattat tycker nog de som ligger på kortnummer.

Särskilt eftersom Noa precis ringde till sin moster för att berätta om den nyinköpta julgranen. Sedan påpekade jag att han glömde säga hejdå när han lade på. Varpå han ringde upp igen, sa hejdå och lade på.

Telefonterror deluxe.

In, ut, slut.

Jag fick en tid på jourvårdcentralen klockan 20.30. Så jag åkte iväg, bara för att fastna med bilen i snön ca 10 meter utanför garaget. Det är i såna lägen en granne med lastbil som kan dra upp en ur snön passar som handen i handsken.

I alla fall så kom jag till vårdcentralen, blev lyssnad på och ordinerad Cocillana och lugnad med att lungorna förvisso var irriterade, men inte inflammerade. Skönt? Oh yes!

Något som däremot inte är skönt är min reaktion på att få en läkare med utländsk härkomst och kraftig brytning. I någon slags missriktad välvilja tänker jag att jag ska underlätta för honom och visa att jag minsann inte har något problem med hans uttal och brytning. Så jag börjar prata idiotiskt tydligt och långsamt och liksom gestikulerar också. Gud, jag dör pinsamhetsdöden bara jag tänker på det. "Ja, det gör ondare i lungorna när jag sitter ner än när jag står upp." Och så handgesterna på det.

Och han bara tittar på mig och bara "ja, det står ju klart att smärtorna är andningsrelaterade." Jag hoppas verkligen att han trodde att jag var en dum blondin bara. Det känns så mycket mindre pinsamt.

Är sjukt taggad inför Cocillanan förresten. Den kan tydligen göra mig trött, och som preggo är ju alla substanser som påverkar en på något sätt lite spännande. Det är så nära droger jag kommer innan mars.

Dålig ekvation.

Googlar:

Jobbig hosta + ont i bröstkorgen + ont i övre delen av ryggen.

Får bara tillbaka lunginflammation varenda gång. Lägg till ett +gravid så blir det ännu värre läsning.

Det är inget jag vill höra talas om såhär fyra dagar innan julafton.

Here we go again...

Jag trodde att jag skulle slippa det den här graviditeten. Jag trodde - lite naivt kanske - att den här gången var det annorlunda. Men nej. Nu börjas det igen.

Vad då? undrar kanske någorlunda nytillkomna bloggläsare. Jo förstår ni, den konstigaste cravingen någonsin. Nej, inte betongdamm. Nej, inte sand. Nej, inte pyttipanna blandat med glass. Men renlighet. Eller mer exakt: rengöringsmedel samt tandborstning.

Det började häromdagen när jag borstade tänderna. Plötsligt kunde jag inte sluta. Jag ville på något sätt nå in under tänderna, jag ville borsta tills min mun hade sugit åt sig all den tandkräm den kunde. I vanliga fall hatar jag tandkräm eftersom jag inte klarar av den starka mintsmaken.

Så fortsatte det lite smått. Jag städade handfatet och tyckte helt plötsligt att Cillit Bang luktade gott. En vecka tidigare tyckte jag att det luktade superäckligt. Här började jag misstänka att min renlighetscraving hade kommit tillbaka, men det var först när jag satt med näsan tryckt mot det nyligen avtorkade köksbordet som jag insåg att jag är fast. Igen.

Så nu är det väl bara att upprepa proceduren jag hade med de andra barnen. En flaska rengöringsmedel i badrummet så att jag kan spraya handfatet vid behov, spola i lite vatten och njuta av doften som uppstår. Fast den här gången är det inte Jif, ty de har bytt recept och luktar nu märkligt. Däremot ajax. Ah... ajax!

Julstök.

Näe, jag hinner nog inte blogga nu i helgen. Jag har krönikor och recensioner att skriva, samt tre kilo köttbullar att steka. Jag återkommer någon gång när jag kan se för allt stekos.

Frågesport!

En sån här snöig lördag innan jul kan det väl vara trevligt med lite frågesport? Precis! Då kör vi!

1. Vad lyckades den här smått inkompetenta mamman med idag?

a) att bränna knäcken
b) att ta fel på tid för det kalas som femåringen sett fram emot länge, vilket gjorde att femåringen bara fick gå på halva kalaset. Dvs anlända över en timme sent.
c) att avslöja att jultomten inte finns

(rätt svar är b)

2. Hur reagerade femåringen på nämnda mammas inkompetens?

a) Han började gråta av besvikelse och var ledsen resten av dagen
b) Han blev arg och slog sönder pepparkakshuset
c) Han sa "Äh, det gör inget. Jag trodde nog också att kalaset var på eftermiddagen. Vi är virrpannor båda två idag. Det är inte ditt fel. Dessutom ville jag nog egentligen gå på ett halvt kalas, så du gjorde så att det blev som jag ville. Det var väl bra?"

(rätt svar är c)

3. Hur reagerade den inkompetenta mamman på det fina barnet?

a) grät en skvätt för att hon blev så rörd
b) kramade honom och sa att han är världens finaste
c) åkte till ett köpcentrum för att straffa sig själv samt möjligtvis för att köpa de sista julklapparna

(rätt svar är all of the above)

Godmorgon!

Det finaste.

"Det är så fint, den där dekorationen jag har gjort i vardagsrummet. När jag kommer in där och ser hur fint det är så svimmar jag nästan och tänker "åh vad fint! Vem har gjort det här?" Sen kommer jag ihåg att det är jag och då blir jag nästan snurrig för det är så otroligt vackert."

Eller som häromdagen, när samma femåring började gråta när några skolbarn sjöng en sång. "Det är så vackert så jag måste gråta."

Jag dör en smula varje gång.

Jullov...ish.

Ungarna har jullov nu. Det har inte resterande familj. Jag ser ett litet dilemma här, men hey - allt löser sig. (Ser ni vad positiv jag är jämfört med igår? Otroligt.)

Just nu är jag mest peppad inför tanken att få skriva en krönika som dissar Marcus Birro. Förvisso ingen som ska publiceras, men det måste ju innebära att jag kan bre på lite extra? Ja?

Jag är verkligen ingen fin människa. Men såna som jag behövs också i världen. Säger vi.

Maraboufudge

Det blev faktiskt jättegott! Jag hade nog i lite för mycket honung, så den som inte tycker om honung minskar på mängden. Annars: kör på! Det får bli de här + vanlig kola och knäck den här julen. Mer hinns det inte med. Och så några paradisaskar då. Och lite skumtomtar kanske. Frågan är om jag ska svänga ihop något med vitchoklad också?

Nåja. Maraboufudgerecept för de som är som jag och hittills har missat detta enkla godis:

3 dl vispgrädde
3 dl strösocker
1 dl ljus sirap
50 gram smör
2 msk flytande honung (ta mindre om du inte gillar honung)
100 gram marabou mjölkchoklad



Blanda grädde, socker och sirap i en kastrull. Koka upp tills stektermometern visar 120 grader eller smeten går att forma till en mycket mycket lös kula, dra kastrullen från plattan och rör ner smör och honung. Koka två minuter till. Stäng av plattan och tag kastrullen åt sidan. Lägg i hackad choklad och rör om tills den smält helt. Häll upp fudgen i en form som du klätt med bakplåtspapper. Låt svalna i rumstemperatur och täck den sedan och låt stå i kylskåpet över natten.

Sedan dagen efter är det bara att skära upp den i bitar och ta larviga bilder av den med din nya systemkamera. Eller nehej. Det kanske bara är jag?

Dagens höjdpunkt.

Gissa om jag är glad förresten, över att jag orkade pallra mig iväg till föreläsningen trots den tidiga timmen (09.00) och den ihärdiga snöstormen. Vi diskuterade krönikörer och jag fick tillfälle att plocka poäng på att dissa Marcus Birro. Åh, det nöjet.

Jag menar, kan det bli bättre än så en kass torsdag? Birro-dissande deluxe. Sen åkte jag hem och gjorde maraboufudge med barnen, så helt kass har dagen trots allt inte varit.

Så förbannat trött.

Gud, jag är så jävla trött på familj så att jag kan kräkas. Jag är trött på hinderbanor av vardagsrumsmöbleringen, jag är trött på bråk och gnäll. Jag är trött på lata makar, på orensade kattlådor och på katter som kräks bara på pin kiv känns det som.

Det värsta är att jag inte ens kan ta mig iväg någonstans för att vara ensam och ifred och få en chans att vila upp mig och uppskatta det jag har. För vart jag än tar vägen är jag ändå inte ensam. Då är det ändå någon därinne som ska se till att jag har ont, är hungrig hela tiden, inte kan sova.

Det är en jävla konspiration. Eller så kanske man kan se det som att jag har valt att sätta mig i den här situationen och egentligen är rätt så nöjd med den, men så har jag ingen lust att tänka nu. Just nu tänker jag drömma mig bort till ensamhet och lugn och gärna lite värme också. När jag ändå önskar.

Lite önskningar såhär i juletider.

Det var så enkelt att skriva önskelista i år. Kläder går ju fetbort, pun intended. Smink har jag nyss bunkrat upp via näthandel, så det behöver jag inte önska mig. Upplevelser blir rätt svårt, så kvar blev ungefär en hemmamysares största dröm:

- Morgonrock
- Tofflor
- Böcker. I princip allt med Joyce Carol Oates som jag inte redan har. Inget med Kajsa Ingmarsson.

Apropå den senare så har hon lyckats med konststycket att skriva världens sämsta bok. På riktigt alltså. Har ni läst "Bara vanligt vatten"? Nej, gör inte det heller. I korta drag handlar den om det här:

Extremt ytlig överklassförfattare ska skriva sin sista bok. Hon får en vattenläcka. En snygg, ung hantverkare vid namn Johnny (but of course) kommer för att laga läckan. De bråkar, blir kära, gör slut och blir ihop igen. Hon blir en bättre människa due to hans arbetarklassinflytande på henne.

Själva intrigen är väl inte sämre än din närmsta harlequinroman, men hur den är skriven! Enda anledningen till att jag tvingade mig igenom hela boken var för att jag tänkte att någonstans måste det ju avslöjas att allt är ironiskt. Man kan inte skriva en såhär platt bok år 2010. Man kan inte få ge ut en såhär platt bok år 2010.

Tänk på en stereotyp om rika kvinnor. Tänk sedan på ungefär 100 till. Tänk sedan att du beskriver alla dessa stereotyper på ett uppradande, nästan parodiskt sätt. Fast du är seriös, dårå. Lyckas du? Grattis, du är Kajsa Ingmarsson. Ungefär såhär är hela boken:

"Hon kastade sitt blonda, välskötta hår över axlarna. Det var gyllengult efter den dyra färgningen hos hennes exklusiva frisör, men eftersom hon inte lade några pengar på mat då hon vill vara smal, hade hon råd med så många dyra hårbehandlingar hon önskade. Hon trampade på gasen och hörde hur hennes sportbil varvade till. Det var den perfekta bilen för henne: kvinnlig men ändå djurisk. Den var vacker och dyrbar, precis som hon. Hon hade valt att inte sätta på sig säkerhetsbältet för det matchade inte den rosa, dyra dunvästen. Och ärligt talat var ju säkerhetsbälten bara larvigt, det var säkerhet för pöbeln som inte hade hennes körskicklighet eller hennes bils förmåga att ta snäva kurvor snabbt. Otåligt tittade hon på sitt exklusiva armbandsur. Snart skulle hon vara framme i stallet. Hon hade saknat sin häst. På senare tid hade hon inte varit ute hos honom alls, men han led ingen nöd för det. Den dagliga skötseln hade hon hjälp med, det fanns alltid någon fattig flickunge som ville rida och rykta. Själv tyckte hon om att klä sig i de dyra designerridstövlarna och ta en snabb galopp i skogen. Varför slösa bort sin viktiga tid på att ta en lugn tur? Tid är pengar, det visste hon ju."

Nej, det är inget exakt citat. Men närapå, sorgligt nog.

Ge boken som julklapp till en elak svägerska eller en dum kollega eller något. Det är det enda den duger till.

Som spindeln i nätet

Det är en konstig upplevelse att försöka ordna julen såhär pass handikappad. Jag skriver listor och jag skickar ut folk på stan för att köpa saker, men själv är jag tydligt begränsad i vad jag kan göra. Så jag letar recept vid datorn, jag skriver inköpslistor vid datorn, jag ligger vaken i sängen och tänker på hur vi ska fixa allt. Men det faktiska utförandet, inköpandet, det får någon annan stå för.

Tack och lov för internet dock. Och tack och lov för att jag inte är ensamstående. Fast å andra sidan hade jag ju inte varit handikappad pga graviditet om jag varit ensamstående, så tja...

Nu ska jag surfa efter nätjulklappar. Det blir ju faktiskt lite tråkigt ifall jag måste skicka ut maken för att köpa sina egna julklappar. Någonstans går ändå gränsen.

Annars rullar det på som det ska tycker jag. Snart ska vi göra maraboufudge, sen i helgen blir det inköp av de sista julklapparna, knäck och kola. Så är det bara paketinslagning, julgransinköp, matinhandling och julpyntande och städning kvar. Bara lite drygt en vecka kvar nu. Det närmar sig, minst sagt!

Hur mycket mönster är för mycket mönster?

(Först och främst: jodå, jag har massor att göra. Men man måste ju få ta en paus ibland och fundera över triviala ting som renovering, tapeter och typ...The Amazing Race också. Eller hur?)

I alla fall då. Jag har svårt för vita hem. Det kan vara fint hos andra, men eftersom vi varken är pyssliga, inredningskunniga eller särskilt stiliga (eller välstädade) av oss blir det bara sjaskigt där vi bor. Dessutom får jag en känsla av att bo på ett sjukhus, och det vill man ju gärna undvika.

Så vi kör på mönster istället. En masse. Mönstrade tapeter, tapettavlor och mönstrade mattor. På tapetfronten dominerar Josef Frank. Och då menar jag dominerar. I lekrummet, i vårt sovrum och snart i köket. Frågan är nu bara om treans sovrum också kan få en vacker, sprudlande mönstrad tapet.

Josef Frank-tapeter i fyra av fem rum. Hot or not?

Rummen går inte in i varandra på något sätt. Men visst, sitter man i en viss vinkel i sovrummet så ser man ut i köket, men i övrigt så är de inte anslutna till varndra så att tapeterna krockar.

Vad säger ni?

(Den här har vi i sovrum och lekrum. Den här ska vi ha i köket. Och den här vill jag ha i bebisens rum.)

Två anledningar till att fira med lite chokladpudding.

1. Jag fick så sjukt bra kritik från min lärare idag. På en jämlik nivå, alltså inte så mycket "du är duktig för att vara student". Verkligen sjukt bra kritik. *kan inte sluta upprepa mig*

2. Jag har världens vackraste Lucior. Den ena lika söt som den andra, men finhetstoppen knep nog ändå femåringen när han sjöng engagerat, läste dikt som han lärt sig och bara var så vacker att det sved i ögonen. Tyvärr som en av få pojkar som faktiskt inte främst ägnade sig åt att sabba luciatåget för de andra. What's up with that egentligen?

Små lydiga medborgare i vardande.

Jag blir så otroligt illamående av hur folk ser på sina barn nu för tiden. Det är som att hela ungarnas barndom bara är en transportsträcka, och den som fostrar den mest lönsamme medborgaren vinner.

"Kan min övertrötta åttaåring stanna hemma från skolan en dag?" frågar en mamma på Familjeliv. Åttaåringen är makalöst trött, som både barn och vuxna lätt blir nu mitt i den mörkaste perioden. Vad tror ni folk svarar? Absolut inte! Skär först bort allt roligt som ger energi (som körövningar, badminton eller umgänge med vänner). Om barnet fortfarande är trött, då kanske kanske kanske man kan unna ungen en dag hemma. Fast helst inte. För det är ju skolplikt, gubevars! Och om man lär en åttaåring att det är ok att stanna hemma för utmattning, då slukar ungen hela handen och lillfingret med den. Sedan växer barnet upp till en bidragsfuskande människa som ligger samhället till last. Snacka om att ha förlorat tävlingen där!

Samma sak med mammor (alltid mammor) som erkänner att de prioriterar tid med barnen före helnyttig mat. Att de faktiskt låter ungarna äta både bullar och godis i veckorna ibland. Det är också makalöst farligt, för ungen kan ju bli tjock. Det i sig är inte något dåligt för barnet, åtminstone är det inte därför folk är så upprörda. Men tänk på kostnaderna för fetman i landet. Tänk på hur mycket det här barnet som fick en bulle på en onsdag kommer kosta när hon är tjock och vuxen. Tänk bara! Vilket slöseri för samhället! Vilken dålig medborgare. Förlorad tävling, direkt!

Det är såhär hela tiden. Se det i det långa perspektivet. Vilken slags vuxen vill du att ditt barn ska bli? För alla ungar vill egentligen växa upp till slackers som inte gör ett skit, det vet vi ju. Därför ska de hållas kort från första början. För en treåring som inte får time out när han säger "dumma mamma", han kommer växa upp till en ligist i tonåren. En sån som driver runt på stan och slår sönder rutor. Och det vet vi ju alla hur mycket vandalismen kostar samhället!

Så gör ditt jobb och banka lite vett i ungarna (medelst skamvrå och hot det vill säga. Aga har de ju så olägligt förbjudit) så att de kan växa upp till laglydiga, normalviktiga och produktiva medborgare. Något annat vore ju katastrof.

(Det där med psykvård för att man mår dåligt i sig själv, det tar vi inte in i ekvationen. För det vet ju alla att sånt är bara larv och lättkränkta människor finns det alldeles för många av. Dessutom går det väl att fixa med något slags piller?)

Hjärtklappning.

Efter en otroligt slackig höst kommer nu helvetesveckan. Eller, två helvetesveckor. Jag bara förstår inte hur jag ska få ihop allt faktiskt. Förstår inte, förstår inte, förstår inte.

Det är otroligt frestande att ta en chokladbit, krypa ner under täcket och lalla bingo. Men det går ju inte, så istället är det bara att kavla upp ärmarna och köra på i full fart. 110% och allt sånt. In i kaklet, kör så det ryker, vila får du sedan.

Dessutom är min knäck slut, så jag har inte ens en snabb sockerdos att ta till när blodsockret dippar. Helvetesveckor, det är ju det jag säger.

Näe, fattarnte.

Alltså, vad är grejen med apelsiner egentligen? Det är ju något man ska älska, man ska vilja äta hundratals varje vinter.

Jag har precis ätit en och nej. De är inte så goda faktiskt. De är överskattade, tråkiga och blir lätt spöade av satsumas.

Vad är förresten skillnaden på satsumas, clementiner och mandariner? Någon som vet?

Fail. Epic fail.

Jag köpte lite pistagenötter för att få lite sälta efter allt pepparkakshusbakande och lördagsgodis. Så kom jag hem, tjuvöppnade påsen för att smaka och... blä!

På något sätt hade jag lyckats köpa osaltade pistagenötter. Hur gör jag nu? Hur saltar jag dem själv? Bara salta rakt upp och ner lär ju inte fungera, hur ska det fästa då?

Finns det någon som vet och som av någon märklig anledning läser min blogg på en lördagskväll; jag behöver hjälp! Pronto!

Lika som bär

Tig i Sons of Anarchy och Olle i årets Idol. Lägg på lite rynkor och längre hår på den nedre och ni har den heta galningen från världens bästa Tv-serie. Jag blev lite glad när jag upptäckte detta, för det har känts lite sådär att velat ligga med Tig. Snubben ligger med allt som rör sig, för att inte nämna sånt som inte rör sig. Eller för att tala klarspråk: män, kvinnor, barn, lik och djur. For real.

Å andra sidan har Olle ställt upp i Idol. Jag vet inte riktigt vad som är mest smutsigt.

Icke önskvärd.

- Älskling, idag var ännu en mamma vikarie på Emmys avdelning för att ordinarie personal var sjuk. Vilken tur att jag är gravid så att de inte kan fråga mig.
- Alltså, jag tror inte att de skulle fråga dig ändå.
- Inte?
- Nej. Du vet, några av dem läser din blogg. Jag tror att du skulle vara deras sista alternativ.
- Hm...
- Jag tror till och med att de hellre ringer dig och ber dig göra mitt jobb så att jag kan komma och vara vikarie, snarare än de ber dig.
- Hmpf!

(Fast alltså, jag skulle inte heller fråga mig. Men vad hände med att låtsas att den man är gift med är en underbar person, no matter what?)

Varför vill man göra sin son så ful?

Nej men hörrni! Nu har det varit lite väl mycket gullesnutt och sötsaker i den här bloggen. Jag känner knappt igen mig längre. Hence rubriken!

Jag kan ju inte vara den enda som noterat hur gemene man gör sina söner fula? Varför?! Varför vill man att ungen ska vara fulare än han är? Jag menar, hockeyfrillor? Militärkläder? Dödskalletryck? Hur kan man som förälder få hem ett rosigt litet knyte från BB och bara "näe, men den här ungen är ju alldeles för söt! Det går inte för sig, fram med de bylsigaste och fulaste kläderna från HM så att vi kan göra en klassisk ful kille av honom!"

Tro mig, jag är ju inte den som klär upp mina barn i prinsesskläder och lockar håret och säger att de ska vara så sööööta. Det är inte det jag eftersträvar heller. Men varför vill man fula ner ungen? Kan han inte få vara sådär normalsöt som de flesta ungar skulle vara om inte deras galna föräldrar lade sig i?

Vad säger ni nu? Att de kanske tycker att ungarna är söta? Ha ha! Nu skojar ni med mig. Det finns väl ingen som på riktigt - helt oironiskt - kan tycka att camouflagekläder och mörka kläder tillsammans med hockeyfrilla är sött? Det måste ju handla om att pojkar ska vara tuffa, coola och då spelar de ingen roll att de blir fula. Så länge det syns att de är killar! Bättre fula än att misstas för att vara tjejer, liksom?

Jag vet inte jag. De flesta jag umgås med har inte förfulat sina söner, så jag kan inte fråga. Och att hoppa på någon random person på stan känns lite... riskabelt. Jag tror inte att så många skulle uppskatta att någon kommer fram och frågar "Hörru du. Varför har du gjort din son så ful för?".

Eller?

Jag är inte den som är den.

Ska snart på julbord förresten. Och till nämnda julbord samt julafton köpte jag ju en Odd Molly-liknande (i alla fall enligt min amatörundersökning) klänning som är så olik mig att jag liksom studsar till när jag ser mig i spegeln. Ingen urringning! Ingen markerad midja! (Ingen midja alls för den delen). Söta broderier och volanger. Ja men ni hör ju, det är inte jag.

Men utbudet är som sagt rätt så litet när man är på smällen, och eftersom jag inte gillade att se ut som en stoppad korv så blev det en sån här lösning. Men allt det här har jag ju sagt redan. Mycket babbel bara för att visa en bild.

(Jag tycker att det är mycket skickligt av mig att ha matchat kinderna med tapeten bakom. Det är väl sånt modebloggare sysslar med?)

Värdelös och oälskad av alla.

Jag tycker ju förvisso att det är Jättebra att ungarna älskar sin förskola. Det tycker jag verkligen. Jag får ont i magen när jag läser om barn som fejkar sjukdom eller får panik bara för att de inte trivs med sin förskola. Så; Jättenöjd, verkligen!

Men alltså, någon gräns måste det väl ändå finnas? Idag började Noa gråta när han såg mig. Gråta! "Jag vill inte åka hem, jag vill stanna längre! Snälla, måste jag åka hem?!" hulkade han fram. Efter att ha mutat med Kalle Kunskap-spel efter hemkomst fick jag med mig barn 1 ut i bilen. Dags för barn 2. Hon började förvisso inte gråta, men ställde sig i ett hörn med ryggen mot mig och fnös "Jag vill inte åka hem! Jag vill vara här! Jag vill leka mera!" Henne fick jag muta med russin för att få ut till bilen. Såna stunder känns det bra att jag har en unge till i magen. Med den har jag åtminstone 1.5 år på mig innan den börjar förskolan och börjar gråta när jag kommer och hämtar.

Det känns - minst sagt - rätt så värdelöst att hämta barnen klockan 15 när de inte vill åka hem och jag  skulle behöva tiden till annat. Så varför jag gör det?

Tja, det är ju inte bra med för långa dagar på förskolan. Det har man ju läst...

Graviditetsfinnar, huh! What are they good for?

Absolutely nothing!

Nej men på allvar, vad är grejen med dessa förbannade finnar och pormaskar som dyker upp så fort jag blivit på smällen? De är ju så onödiga, så irriterande och så förbannat fula.

Är det tänkt att vara någon slags förberedande grej? Typ "Snart kommer du vara fulare än du någonsin har varit. Du kommer vara rund som en tunna och ha vedklabbar till anklar. För att förbereda dig på denna enorma fulhet kan du redan nu få börja med att se ut som en prickig korv i ansiktet."

Eller är det tänkt att vara lite snällt? Sådär att "Ja, visst! Du är på väg att bli förälder och det är enorma vuxenpoäng på det. Men hörru, deppa inte för det! Här får du lite finnar så att du känner dig som en tonåring igen!"

Möjligtvis kan det vara en grym ironi från kroppens sida också. "Ha ha! Nu har jag sett till så att du går som en pensionär, har sovvanor som en pensionär och nöjeslust som en pensionär. Bara för att det ska blir lite wild and crazy så ska du få hormonstyrda känsloutbrott och finnar som en tonåring. Det bästa ur två världar, baby!"

Jag vet inte jag, men graviditetsfinnar alltså. Himla onödigt.

Dagens tips!

Alla kanske inte visste det här, men lussebullar är godast frysta. Då smakar de mer saffran än någonsin förr och dessutom tar de lite längre tid att äta upp.

Varsågoda. En tidig julklapp, från mig till er.

Inte en storkonsument.

Jag ramlade in på en tråd på Familjeliv, där folk uppmanade varandra att konsumera mindre. Ni vet, typ "man behöver kanske inte 20 ögonskuggor, det räcker med 10" och så vidare.

Och det bara slog mig att alla deras exempel som de hade som "lite konsumtion", det är min vardag. Jag menar, 10 ögonskuggor? Tja, om man lägger ihop alla jag har haft under de senaste åren kanske.

Vi är helt enkelt inte storkonsumenter av "småsaker". Vi har ett hus, men nästan inga prydnadssaker eller ljuslyktor eller tavlor eller sånt som folk tydligen köper för mycket av "bara för att". Vi har ungar, men de har inte 20 par byxor eller tröjor eller klänningar. Jag vet inte riktigt hur vi har hamnat här, om det var för att vi inte hade så mycket pengar förr och därför vant oss vid en låg nivå, eller om vi bara är såna? Vi kan ju låtsas att det är ett väldigt miljömedvetet val. Att vi väljer att inte storkonsumera småsaker en masse. För att vi tänker på miljön. Visst kan vi säga det?

Igår upptäckte jag dock att Noas overall var sönder på två ställen. Rumpan och grenen. Tjoflöjt! Med andra ord får vi lägga vårt nyupptäckta återvinningstänk åt sidan (overallen var från förra året och eftersom den passade tänkte vi att den skulle fungera i år igen) och köpa nya kläder.

Fast vi nöjer oss nog med ett set vinterkläder. Inte 10. Miljötänk deluxe!

...

Kan inte den här dagen bara ta slut nu? Och så kan vi hoppa över morgondagen också, när vi ändå håller på och önskar.

Tack!

/slutkörd_mamma

Saker jag alltid har velat kunna göra...

1. Locka håret till filmstjärnesvall
2. Sminka mig så att jag ser naturligt snygg, men inte sminkad, ut.

Uppenbarligen har jag jävligt långt kvar när det gäller båda sakerna.

Egentligen är det märkligt med såna småsaker som ändå får en sån hög placering på "vill kunna göra"-listan. Jag menar, jag vill väl egentligen skriva en bok hellre än få till de perfekta lockarna - men det är ju inte sådär jätteofta jag sitter och googlar instruktioner på att skriva en bok. Kan ju i och för sig också bero på att det känns rätt självklart hur man gör.

Men visst är det märkligt ändå? Energin man kan lägga på de minsta små sakerna. Tänk om man lade samma mängd energi på ett stort projekt? Sen må det vara bokskrivande, viktnedgång eller det största lapptäcket known to man. Istället för tja... den perfekta ögonbrynsformen, den godaste pannacottan eller naturlig sminkning.

Kan inte någon av er berätta av något sånt där totalt onödigt mål ni har? Så att jag inte är ensam om att lägga för mycket tid på att drömma om larviga saker som filmstjärnelockar.

Kompensation.

Ok.

Jag är kanske definitivt dålig på att ta mina vitaminer. Och ja, jag har bara tagit en järntablett under hela grosessen so far. Men jag ser åtminstone till att ge ungen sin dos av omega-3! *mätt*

Och en smart unge är ju faktiskt det viktigaste. Det, samt att den sover. Och gärna att den har hår. Men det vet jag inte om sushi kan hjälpa till med faktiskt.

Stressiga dagar.

Det är två veckor kvar av ungarnas tid på förskolan innan deras jullov börjar. Två veckor med idag, I might add. På dessa två veckor ska jag slänga mig in i en ny delkurs, med långt fler föreläsningar och uppgifter än de tidigare. Jag har också en broschyr att formge och färdigställa, den ska till tryck i januari. Nämnde jag förresten att jag har en till broschyr att formge och skriva - bara att den är för ungarnas förskola/skola och jag därmed inte får betalt för det arbetet? Två veckor people. Yay.

Sedan är det en vecka då de har julledigt och jag fortfarande har föreläsningar och broschyrer att färdigställa. Samt julbak, julgodis, julklappsinhandling, julplanering, julmat och allt sånt. Jag har anlitat min mamma som barnvakt till en av föreläsningarna, men i värsta fall får väl mina ungar hänga med på en föreläsning om kulturjournalistiken i ett postmodernt samhälle. Ah, ni känner hur svetten börjar tränga fram i nacken va? Lägg sedan till att jag ska pilla mig i naveln, ta magbilder och sova extra länge också - som man ju gör som gravid. Och blogga också, gubevars!

Så idag ökade jag på deras förskoletid med 1.5 timme varje torsdag. Jag känner verkligen att den totala summan av 3 timmars extra förskoletid är det som kommer rädda mig från total decemberstress. Verkligen.

One of those days.

Min käre make fyller år i år. Nu är han bara 2 år ifrån 30, och har således redan börjat titta på På Spåret på fredagarna. Tanken var att jag - efter det sedvanliga tårtfikat med presenter i morse - skulle ta mig upp på stan och luncha med honom. Sådär på tu man hand, bara vi.

Men tji fick vi. För en dag när fogarna gör ont när man bara ligger på rygg i sängen, det är inte en dag då det lämpar sig att klämma sig ner i strumpbyxor och ordentliga kläder. Inte heller lämpar det sig att halka runt på gator i torg, hur snyggt födelsedagsbarn man än har på sin sida.

Så jag blev kvar här hemma. Med foglossning, märkligt ont i magen och en futtig omelett till lunch istället. Fast å andra sidan är det ju inte jag som fyller år.

Dagen ska istället tillbringas med alldeles för mycket teve för di små. Och vila för mig. Mitt liv alltså. Så himla spännande ibland.

Antikvit, vaniljvit, vintervit eller gul?

Jag har färgat håret. Eller, jag har blonderat utväxten. Det är ett långt projekt som började i onsdags och som ännu inte är avslutat, och just nu befinner jag mig i silverschampofasen.

Men så blir jag så tveksam såhär i vintertider. När håret nästan är vitare än snön känns det lite märkligt. Ihop med mina röda graviditetsfinnar och mörka ringar under ögonen känns det mindre fräscht och mer... träsh.

Samtidigt så kan det ju vara en initial chock bara. "Shit vad ljust mitt hår är, vad har hänt med halvmetern utväxt och har mitt ansikte en såhär rödflammig färg, bara att det inte synts förrän nu?"

Alternativet är väl att lägga i någon slags pärlemortoning/färg, men risken då blir ju att det blir helt grått. Och vill jag ha grått hår kan jag ju bara förlita mig på silverschampo.

 

Oh yes! Det är en "jag tar bilder på mig själv i badrumsspegeln"-bild, men hey - annars hade ni ju inte fått se anledningen till att det kanske till och med kommer komma bilder på bloggen. Vår nya bebis. Nikon, heter den.

Skit i de gula partierna nu. Frågan är alltså: behålla eller göra mildare, inte så vitt? 

Samma gamla situation som då.

Jag ser året i mönster, jag ser veckor i mitt huvud och jag ser årstider på ett visst sätt. Jag ser visserligen inte siffror i färger längre, men ni fattar - jag är en sådan som ser allting i mitt huvud. Säger någon "torsdag" så "ser" jag torsdagen framför mig. Jag hoppar liksom dit i mitt huvud. Jag ska rita upp det här någon gång så ni fattar.

Ihop med det här hör att jag alltid ordnar in människor i olika slags strukturer. En viss gruppering människor ser jag till exempel som en storfamilj. Där någon är som fadersfiguren, någon annan är gammelfastern, någon tredje är den rebelliska lillasystern. Och så vidare och så vidare.

Så idag skulle jag tipsa en kompis om bra bloggar och insåg att jag på något sätt har delat in de bloggar jag gillar mest efter någon hierarkisk struktur från högstadiet. Så Anna-Klara och Anna är de där jättecoola tjejerna i rökrutan. De snygga, de som har de senaste jeansen och som kan sminka sig så att de ser äldre ut och de som hånglar på discot.

Onekligen däremot är den där snälla tjejen som får bra betyg, är poppis bland killarna och lyckas ha ett gäng vänner - inom alla grupper. Den som alla gillar. Den som får stipendie på skolavslutningen och verkligen varenda kotte tycker att det var välförtjänt.

Själv är jag - nu som då - den töntiga pluggisen. Alltid lite töntigare, osäkrare och barnsligare. Som när jag väl får ett par coola jeans bär dem alldeles för osäkert och för självmedvetet för att det ska se enkelt och självklart ut.

Jag kan ju inte vara ensam om att dela in folk i såna här system i mitt huvud? (Helt omedvetet, vill jag bara tillägga.)

Små idylliska stunder.

Ibland är allting så otroligt fint och mysigt att det borde förevigas på något sätt. Och hey, jag har ju en blogg! Let's föreviga!

Ute är det - 12 grader. I sovrummet sitter treåringen och tränar på att skriva. Femåringen är på kalas och maken är iväg och handlar mat och godis inför kvällens pizzalördagsmyyys.

Själv sitter jag här under en filt och äter lite knäck. Buffar på bebisen. Lyssnar på julmusik. Sneglar mot vår alldeles nyinköpta Nikon D3100 som laddar sitt batteri innan jag får leka med den.

Strunt samma att dagen främst har bestått av tjat och gnäll och onda fogar och svidande hårbotten (blekningsomgång nummer 2) - just nu är det en perfekt lördagseftermiddag i december. Det är inte fy skam!

Önskebloggning.

Jag har (som ni nog har märkt) bestämt mig för att helt hoppa den här listan. Det var inte kul. Men om det nu var någon som mot förmodan satt och såg fram emot en viss dag, så kan jag väl ställa upp och önskeblogga om det.

De här rubrikerna är det kvar:

Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick


Så om det är någon som bara måste veta vad som får mig att gråta (i princip allt) eller vad mina ambitioner är (ingen aning) så är det bara att hojta till. Man vill ju inte besvika (nu är det ett ord) sina läsare liksom!

Man måste ju prova något nytt!

Idag har jag gjort något som är otroligt olikt mig. Nej, jag har inte storstädat huset. Det gör jag faktiskt ibland, tro det eller ej. Jag har inte heller byggt en stor matplats för vinterns hungriga fåglar. Det vore faktiskt rätt olikt mig dock.

Det jag har gjort är att jag har köpt en klänning. Det i sig är väl något av det vanligaste jag köper (fast enligt treåringen så lägger jag mina pengar på mjölk och böcker), men den här är inte en vanlig klänning. Det är en sån där som är otäckt lik en tunika. Klänningen är också otäckt lik något från Odd Molly (var tvungen att dubbelkolla på deras hemsida, jag äger inget plagg därifrån) med rysch och pysch och broderier.

Varför jag har gjort det? Tja, något måste man ju klä sig i nu i juletider. Och eftersom makens chef igår hörde mig skrika på maken i telefon, så tänkte jag att något ljuvt och vänt väl passar bra när vi ska på julbord tillsammans på torsdag. (Ja, inte bara jag och makens chef då. Det vore ju lite märkligt.) Dessutom så ser jag rätt så smal och nätt ut i den här kreationen. Min vanliga devis är väl ungefär "ju tightare, desto bättre", men med en stor mage och tillhörande extrafett känner jag mig inte riktigt bekväm i det.

Således: odd molly-liknande klänning som får mig att se vän, ljuv och någorlunda smal ut införskaffades idag. Det ni!

Nu ska jag bara se till att färga utväxten en gång till. Jag tror inte att någon klänning i världen kan väga upp för det gula barr jag har på huvudet just nu.

Why it sucks to be Brummelisa.

Vi älskar Bamsetidningarna, ungarna älskar Bamsetidningarna. Men de ger material till så himla många diskussioner. Som till exempel den om Brummelisa. Stackars kvinna (björn?)! Hipp som happ så försvinner hennes man iväg på något galet uppdrag som kan vara i flera veckor. Har hon tur så säger han till i förväg, har hon otur får hon väl ett vykort från Sahara efter några dygn.

Så då ska hon, som har ett heltidsjobb i leksaksaffären, ta hand om hem och hushåll och fyra barn varav tre är trillingar i mellanstadiet (förpuberteten med andra ord, oh joy) och en är utvecklingsstörd. Hon har ingen tillgång till barnvakt, för det vet ju alla att om man ber Farmor passa ungarna så sätter hon på en film och går och lägger sig, och vips har ungarna trollats iväg till ett främmande land någonstans. Hon kan heller inte be sin bästa kompis Nina, för hon är också övergiven av sin man (är de gifta btw?) och ska också balansera ett heltidsjobb med en väldigt krävande adhd-unge.

Så där är Brummelisa, ensam. Med många barn, ett jobb och ett ständigt hot från elaka bovar och kapitalister. Hon vet att barnen lider risk att bli kidnappade när som helst, men vad ska hon göra? Någon måste ju dra in pengarna. För när Bamse väl är hemma så har han  visserligen officiellt ett jobb som skogshuggare, men ärligt talat så vet vi ju alla att han främst lallar omkring och vill känna sig behövd.

Fast å andra sidan vetefan om hon har så stor hjälp av honom när han är hemma heller. I senaste numret så skickade han iväg sin utvecklingsstörda dotter som är max fem år till affären för att handla. Ungen kan inte säga mer än treordsmeningar, men enligt Bamse kan hon ta sig genom skogen till affären och handla. Herregud, han skickar ju med en lapp liksom. (Glöm nu heller inte bort det konstanta kidnappningshotet Bamseungarna lever under.) Det här är samma pappa som när trillingarna var nyfödda övertalade sin fru att de kunde lämna ungarna i lekhagen medan de åkte och storhandlade.

Men om man tänker på det så kan det ju inte vara kul att vara Nina Kanin heller. Hon har som sagt samma problem som Brummelisa, med den enda skillnaden att hon inte ens får vara gift med en hjälte. Hon är istället gift med den mest osympatiske i Bamsegänget; Lille Skutt! Kaninen som är småsint, snål, långsint, grinig, fördomsfull och feg. Hans enda positiva egenskap är att han är snabb, och jag tror inte att det gynnar Nina Kanin. Snarare tvärtom, om vi ska vara såna. Hö hö.

Fast för den delen lär det ju inte vara så kul att vara Skalman heller. Då måste man ju vara kompis med Dum och Dummare.

Ska man vara någon så ska man vara Bamse, helt enkelt. Han kan sticka iväg på semester när han vill, han har en hushållerska därhemma som sköter allt och han behöver varken tänka själv eller koka sin egen jävla dunderhonung. Han behöver bara vara snäll, korkad och stark och bli dyrkad för det. Är det någon som har en bra deal så är det Bamse!

Dagens kanske osmartaste.

Att ge sig in i en "låt bli alkoholen på julen för alla de barn som har föräldrar som är alkoholister"-diskussion på facebook. Särskilt när det är på svägerskans status, och vi inte precis står högt i kurs hos den familjen som det är.

Å andra sidan kan man bara klara av x antal meningslösa uppdateringar som uppmanar folk att "älska sina barn" eller "tänka på alla de som har fått cancer" eller något annat som är fyllt av hjärtan. Någon gång brister det ju.

/irriterande_84

En anledning till varför vintern suger.

- 20 grader utomhus. Frost på våra fönster. Inomhus.