måndag 30 augusti 2010

Om morfar, Bertil Karlsson.

Det finns så mycket att berätta om min morfar. Som till exempel den gången när han som skolpojke räddade livet på sin kamrat som ramlat i ån och inte kunde ta sig upp igen. Alla de andra barnen försökte springa längs med åbanken och försökte dra upp pojken därifrån, men morfar visste att längre fram smalnade ån av vid en krök. Så han sprang det fortaste han kunde dit, och med hjälp av en gren kunde han rädda den lilla pojken. Min morfar är världens mest omtänksamme man.

Eller ska jag berätta om hur han alltid har älskat att dansa? När han var liten så brukade han få dansa med sin mamma Anna, som också älskade att dansa men som inte alltid hade en danspartner. Som vuxen har morfar dansat, dansat och dansat. Gammeldans. Hambo, stilla vals, polka, bugg. Allt. Varje lördag trots att åldern har varit närmre 90 än 80. Min morfar är världens mest energiske man.

Det finns så mycket att berätta om min morfar. Som historien om hur han under lumpen blev stationerad uppe i norr, nära den norska gränsen. En natt upptäckte han och hans vänner att det simmade norrmän över älven mot Sverige. De försökte fly det ockuperade Norge, men tyska soldater upptäckte dem och började skjuta mot norrmännen. Så morfar och de som var med honom tog helt enkelt upp sina vapen och sköt tillbaka mot de tyska soldaterna för att rädda norrmännens liv. Min morfar är världens modigaste man.

Det finns så otroligt mycket att berätta om min morfar. Han har jobbat hela livet trots att han egentligen ville studera till att bli ingenjör. Han har tagit hand om lantbruk och skog. Han har slitit inom industrin. Och när han äntligen gick i pension så slutade han inte jobba för det. Varje dag åkte han till sin gamla gård för att hjälpa sin son med skogen. Han har hjälpt sina vänner, han har målat hus, skottat snö, skottat tak, byggt stall, renoverat lägenheter. Han har hjälpt sin exfru, sin särbo, sina barn, sina barnbarn, ytliga bekanta. Alla ber om hjälp och han har aldrig kunnat tacka nej till något. Min morfar är världens mest osjälviska man.

Det finns så mycket att berätta om min morfar. Och själv har han alltid älskat att berätta om mig. Han tog hand om mig mycket när jag var liten, han var som den pappa min egen pappa inte förmådde vara. Först hade han mig en dag i veckan när mamma pluggade, sen har jag ofta följt med honom på olika saker, auktioner inte minst. Jag vet inte hur många gånger jag har hört historien om hur jag byggde en koja i bilen och somnade i den när han plockade jordgubbar, eller om hur vi en gång stannade vid en kiosk och köpte randig glass. Han har förtjust berättat om hur jag som liten deklarerade att "alla andra har en morfar, men jag har en Bertil!" eller när jag inte ville att han skulle raka av sig sin mustasch, för då vore han inte morfar längre. Min morfar är världens mest kärleksfulle man.

Nu skulle jag ge vad som helst för att få höra hans röst igen. Jag skulle kunna riva upp himmel och jord för att få hans sjukdom ogjord. Jag vill så gärna tro på något, på nangijala, på en himmel, på reinkarnation, på andar eller på något som inte gör det så svart, hårt, ont och tomt. Min morfar är världens mest älskade man. Och nu så är han död.

12 kommentarer:

presens sa...

Åh, Ellen! Jag beklagar. Men ändå - grattis till en så underbar morfar. (Och vilken fantastisk text!)

ak sa...

Även jag beklagar. Vilken enorm förlust. Ta hand om dig, många kramar.

leos mamma sa...

helvete. jag fattade det när jag började läsa och ändå kunde jag inte sluta.
jag är så hemskt ledsen vännen.

Familjen skogstokig sa...

Usch. Ta hand om er. Otroligt vacker text, han är stolt över dig!

Sofie sa...

Beklagar. :( Han låter som en fantastisk morfar och människa.

Christina sa...

Vacker text. Sorgligt att han är borta. Jag har också svårt att tro på livet bortom detta, men om det finns sitter han där och är stolt över dig.

Lena sa...

Jag bölar som en gnu här och då har jag ändå ett hum om hur du känner det Ellen. Det finns inga bra ord för att beklaga sorgen för allt låter så futtigt men jag är verkligen ledsen för din skull.
Man kommer vidare, man gör det, även om det inte känns så nu en en dag kommer du kunna tänka på honom utan att börja gråta även om det kommer hugga lite i hjärtat. <3

Helena sa...

Sa fint skrivet om din morfar. Sorgligt att han är borta. Hoppas hans fina egenskaper lever vidare genom dig och dina barn

Sara sa...

Jag beklagar din sorg. Vilken otroligt vacker text. Sorglig, tårframkallande och bara jättevacker.

Kerstin sa...

Jag beklagar verkligen sorgen Ellen. Vilken fin morfar du haft. Och vilket fint barnbarn han har som skrivit så kärleksfullt om honom. Ta hand om dig!

Anonym sa...

Jag beklagar verkligen din förlust av en morfar som verkat vara underbar! Det måste ha varit en ynnest att som barn fått uppleva honom. Många tröstekramar från en okänd som ändå är ledsen för din skull!/Anna Panna

Anna sa...

Åh vilken härlig människa, vilken stor förlust.