Året som gick. (Ja, jag också!)

2012 var ett rätt händelselöst år. Vi har lämnat föräldraledighetsbubblan bakom oss, annars har det inte hänt något annat än det vanliga. Så jag kör en liten "årets"-lista, bara för att jag vill och kan. Utan spännande händelser eller stora nyheter. Bara vardag.

Årets bästa: Att vara en trebarnsfamilj har blivit vardag och inte så omvälvande längre. Men herregud vad glad jag är att Majken finns. Det mesta vi skrattat åt i år har kommit från henne.

Årets serie: I år var året vi såg Vita Huset. Det är jag väldigt glad för (se föregående inlägg) och samtidigt är jag lite ledsen över att det tog slut.

Årets bedrift: Jag sprang fem kilometer i sträck! JAG sprang fem kilometer i sträck?! Jag sprang FEM KILOMETER osv osv. Helt sjukt. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle klara det, men en dag var jag där. Jag är fortfarande helt paff vid tanken på det. Och vet ni? Jag har fått tillbaka lusten att springa igen. Förhoppningsvis klarar min rygg det i vår, det var ju den som krånglade till allt i höstas.

Årets återseende: Älskade hästar! Förra januari började jag rida på ridskola igen efter nästan tio års uppehåll och herregud vad jag älskar det. Jag insåg inte förrän jag var där hur mycket jag hade saknat det, men nu känner jag i hela kroppen hur viktigt hästlivet är för mig.

Årets modigaste: Jag vågade ställa upp i en hopptävling i våras. Jag vann inte, långt ifrån, men jag gjorde imtt bästa och det dög rätt bra det.

Årets sämsta: Min kropp. Den är så förbannat kass, jag hatar den verkligen. Benhinneinflammation, ryggvärk, huvudvärk och så visade provsvaren allvarliga brister nu på slutet. Jag har sovit mig igenom hösten, jag har gått som i dvala, jag har kämpat med en mage som varit värre än någonsin och jag orkar fan inte. Dessutom handlar det inte om att det är mitt fel, jag har varit hos läkare som bekräftat att jag gör det mesta rätt. Problemet grundar sig i min dåliga mage och att jag inte kan tar upp näringsämnen på rätt sätt. Kanske väntar nu gastroskopi och fler undersökningar. Kanske 2013 blir året då jag kan återgå till att hata kroppen bara för att den är ful och inte för att den också är totalt värdelös?

Årets stoltaste: Jag, när jag har sett på fotbollsmatcherna som sonen har spelat. Han är en naturbegåvning som målvakt och jag försöker att inte låtsas som att jag blir stolt över hans talang, men jag lurar ju ingen. Klart jag är stolt.

Årets pucko: Ja, men vafan. Sverigedemokraterna slår alla nya rekord. På mer personligt plan är det väl jag, som hela tiden tror att det ska gå att lösa tjafs med vissa släktingar, men som motbevisas gång på gång.

Årets snyggaste: Förutom Erik Haag då, så är jag rätt nöjd med min röda hårfärg. Det började illa men slutade bra. Lite som mitt och makens förhållande.

Årets kärlek: Förutom Erik Haag då, så är jag väldigt glad över att jag och min man har hållt ihop i 10 år. Fint.

Årets resa: Förutom Eri... näe, skojar bara. Budapest var svindlande vackert, underbart, billigt, en matresa utan dess like och hade stämningsfulla bad. Jag åker gärna dit igen!

Årets karriär: Eh... stiltje? Eller, inte stiltje men knappast en karriär att tala om. Jag har fått skriva för tidningar som IcaKuriren, ETC, Föräldrar&Barn och andra, men har knappast en månadslön att skryta om. Dessutom börjar jag inse att det är rätt ensamt att vara frilansare. Att jag inte vet om det är det här jag vill. En insikt att fundera över helt klart, och kanske tar 2013 mig åt ett helt annat håll. Vilket det är vet jag redan, men vi får se hur saker och ting utvecklar sig.

Årets ekonomi: Ha ha ha, episkt kass. Fy fan. Saker har gått sönder, skulder har hopat sig och allt har skitit sig om och om igen. Tack och lov har vi tur, bra skyddsnät och en förmåga att alltid landa på fötterna. Peppar peppar.

Årets kris: Jag har insett att det nu bara är vardag och vardag framför mig. Jag är snart trettio, mitt yngsta barn blir snart två år och mina två äldsta blir bara större och större. Allt stort i mitt liv har jag gjort. Jaha, liksom.

Årets tråkigaste: Vädret. Vanvettigt kasst det här året. Låt oss hoppas att 2013 inte blir lika dåligt.

Årets projekt: Det kanske inte räknas till 2012 eftersom vi började först igår, men det är äntligen dags för barnen att få varsitt rum!

Jag slutar här va? Ifall någon vill påpeka att jag har bloggat om något ni minns specifikt, något jag inte nämnt här, hojta gärna till. Mitt minne är som ett såll.

Gott nytt år på er och låt oss hoppas att 2013 blir ett lite roligare år. Vi kan ju låtsas att det är för bloggens skull!

Nu ska vi prata om Vita Huset/West Wing!

Självklart blir det här spoilers för de som inte sett klart serien, men eftersom jag såg sista avsnittet igår så bara måste jag ventilera. Ifall ni inte har sett serien/inte vill bli spoilade/tycker att det är TRÅKIGAST I VÄRLDEN att prata om tv så kan ni ju hoppa över det här inlägget. För nu jäklar behöver jag prata av mig.

Först och främst: jag älskar serien. Allt jag kommer säga och påpeka och störa mig på i inlägget måste ses utifrån den informationen. ÄLSKAR! Men...

Just ja, det här också: eftersom jag är så jäkla sen med att se serien har allt detta självklart redan sagts. Jag har inte läst något som skrivits om serien så flera av dessa saker har säkert förklaringar eller så, men det vet jag alltså inte om. Sitter ni på info så hojta gärna till helt enkelt.

Då tar vi mina funderingar/tankar i punktform då, så får ni gärna säga er åsikt och så kan vi låtsas att vi kan få till en DISKUSSION i mitt kommentarsfält?

• Det här med den totala bristen på förklaringar vart karaktärer tar vägen. Ena säsongen är de där, andra inte. Ena avsnittet är de med, nästa är de helt borta. JA, ibland förklaras det med någon bullshitförklaring, men ofta så är det helt ologiskt. Jag har fattat att Rob Lowe fick sparken pga för höga lönekrav, men är det verkligen realistiskt att Sam och Josh inte skulle ha kontakt trots allt som hände osv? Ibland kändes det som att Sorkin hatade vissa karaktärer, så de fick inte nämnas eller vidröras igen. Sånt stör jag mig på, för det skaver i mig när man liksom bara lämnar ett stort hål där en karaktär tidigare var. 

• Apropå ologiskt när det kommer till karaktärer så verkar det vara HELT godtyckligt vilka som får vara med på viktiga morgonmöten och vilka som är presidentens närmsta rådgivare. När Josh, som har ett snorviktigt jobb, tabbar sig får han inte vara med på dessa viktiga möten ett tag, men sen helt plötsligt är den nya pressassistenten med, och Will Bailey - som jobbar för vicepresidenten - springer där oftare än någon tidigare gjort. What's up with that? Antingen finns det väl någon slags ordning i vilka som har tillträde till vad, eller så finns det väl ingen anledning till att utesluta någon om det ändå är ett öppet party. Kanske kan detta bero på nästa punkt, nämligen:

• Ibland upplever jag att det känns som att manusförfattarna har suttit med dessa berömda "polls", fast för serien istället för presidenten, och sedan anpassat serien efter detta. "Jaha, de gillade den nya blonda tjejen vi tog in istället för den förra blonda tjejen. Då gör vi henne till en viktig karaktär trots att det är helt ologiskt. Jaha, de har tröttnat på Zoey/Charlie-förhållandet, då släpper vi det som en het potatis. Jaha, nu vill de se mer av det här och mindre av det, då styr vi om serien direkt". Är det därför jag upplever att det ibland inte finns någon logik? Eller ska jag bara släppa kravet på logik och följa med strömmen?

• Will Bailey??? Kanske en av de mest osympatiska karaktärerna någonsin? Dryg, otrevlig, illojal, snobbig, töntig, äcklig, vidrig, hemsk, avskyvärd, jag HATAR WILL BAILEY! Den där trista kärlekshistorien mellan honom och Kate, vad var det? I VILKEN VÄRLD skulle den lilla tönten ha chans att få en så snygg tjej? Varför följde man honom så mycket? Jag hatar honom. Hoppades hela tiden på en ny attack på Bartlet så att Will kanske skulle bli skjuten. 

• Är det meningen att man ska tycka att Bartlets är ett härligt och mysigt presidentpar? Jag vet inte jag. Det finns självklart sympatiska drag hos båda och jag tycker att Bartlet är härligt vänster i vissa frågor, men denna tydliga vilja att vara förmer än andra, jag har svårt att släppa det. Jag ser väl med mina svenska ögon på ett amerikanskt system, men ofta upplever jag dem rätt högfärdiga och ibland rent ut sagt otrevliga i sin iver att hålla på etiketten och det faktum att De Ju Faktiskt Är Presidentparet. Eller alltså, jag gillar dem. Men älskar inte oreserverat. 

• Hur mycket bättre var de första fyra säsongerna än de sista tre? Enormt. 

Saker jag älskade då, för att väga upp, är ju typ allt. Jag älskar så klart de snabba replikskiftena, deras elitism, deras idealism som smolkas av verkligehetens möjligheter, jag älskar hur CJ åldras och tappar sin gnista för att sedan få en chans att få tillbaka den när hon slipper vara stabschef till sist, jag älskar att Donna till sist får visa sig på styva linan och vara duktig, jag älskar Josh - gud vad jag älskar Josh - jag älskar att Toby är så förbannat envis och har rätt nästan alltid, jag älskar att Leo tilläts vara en charmgubbe på slutet (åh, detta otroligt sorgliga slut) och jag älskar att det fick vara kvinnor på viktiga poster också. Även om Santos administration hade män, män och åter män i sista avsnittet.

När jag började titta på första säsongerna så var jag så glad över att kvinnorna (och männen för den delen) tilläts vara fula. Donna hade en osmickrande frisyr och gick omkring i konstiga tröjor, CJ var osminkad och mest lång, Josh hade fula smutsgula kostymer och alla såg rätt verkliga ut. Sedan hann väl tiden ifatt dem också och alla slutade som snyggingar med perfekta garderober. Så himla tråkigt. Jättetråkigt. 

Nu känns det rätt tomt. Serien är slut. Snyft. Nåja, vi får väl börja se Dr. Who eller något istället!

Om denna dagen vore ett liv.

Vissa dagar är inte värda någonting. De är inte dåliga eller negativa eller något sånt, de är bara inte något alls. Som idag.

Idag vaknade jag tidigt (av väckarklockan så klart, vad trodde ni?) och begav mig till vårdcentralen för ytterligare blodprov. Sen hem igen för att sova lite på soffan. Pannkakslunch på det och nu sitter jag här vid datorn när Majken sover och resten av familjen åker pulka. (Höll på att skriva "pulla" där, det hade väl varit något?)

Nu tänker jag inte göra det här till en sjukdomsblogg eftersom det vore förskräckligt tråkigt att läsa och för att b-vitaminbrist inte ger lika många läsare som någon allvarlig sjukdom, men jag måste ändå säga att det är så förfärligt handikappande att vara såhär trött. Även när jag gör roliga saker är det som att gå omkring i en bubbla av trötthet, jag lyckas liksom inte riktigt nå fram igenom den. Jag kan vilja göra saker, men kommer mig inte för eftersom det känns så oöverstigligt svårt att göra något annat än att vara trött. Jag gör saker ändå, så klart, men det krävs så himla mycket. Och det tär på alla i familjen. Inte bara mig. Jag får sovmorgnar men somnar ändå på soffan när jag myser med barnen. Jag orkar inte göra saker med dem som jag skulle vilja och jag är för trött för att orka vara den förälder jag vill vara.

På onsdag är det dags för min första injektion av b-vitamin. Folsyra och järn har jag redan börjat äta. Men jag är så himla himla rädd för att jag inte ska märka någon skillnad. Att det här tillståndet jag befinner mig i har blivit en del av mig. Att jag inte kommer känna mig piggare, gladare, lättare, bättre. Det är jag orolig för ibland. När jag inte är för trött för att oroa mig.

Förresten.

Det är väldigt, väldigt, tråkigt att läsa om folks julfiranden. Det kan jag konstatera efter att ha läst ikapp 60+ blogginlägg, som alla i princip handlar om följande:

1) Hur härlig julen var. JA, den är härlig. Släpp det.
2) Hur gott det är med julmat. Vilket det ju inte ens är.
3) Hur alla bara ääälskar mellandagarna då man kan mysa utan press. Vi vet. Vi behöver inte läsa om det.
4) Hur trötta alla är på julmat. Ja, så klart. Det är ju inte så gott.

Kan vi inte bara enas om att julen är här, we're all living the dream (eller en mardröm) och så kan vi blogga om lite roligare saker?

Själv tänker jag fokusera på hur vi ska bygga om ungarnas stora rum till två mindre eftersom det äntligen, ja äntligen, ska bli dags för dem att få varsitt eget rum. Kanske inte roligare för er, definitivt roligare för mig.

Om att skjuta sig själv i foten.

Jodå, julklappen "årskort på äventyrsbadet" var mycket uppskattad. MYCKET. Och vi gick omkring och var så stolta och nöjda över vår påhittighet. Klapp på axeln och mys och le och känna sig som årets förälder typ.

Sen insåg vi att det betyder att VI OCKSÅ måste åka till badhuset hela tiden. Och alla som nu invänder "men det är ju kuuul att åka till badhuset" vill jag bara påpeka detta: ja, det är kul. Att åka till ett äventyrsbad med tre barn är också ungefär lika ansträngande som ett maratonlopp. Det är liksom på gränsen att man bajsar på sig till slut för att man inte vill avbryta för ett toabesök när man är så nära slutet.

Såatteh... bra jobbat Pellen! Verkligen!

Vi e så jefla smarta.

God jul!

Knäcken är kokad, skinkan griljerad, granen klädd, och snön ligger vit på taken. Allt är förberett och alla är glada och väntar spänt på morgondagen. Enda kruxet är väl att jag är lite hungrig, eftersom "vi tar en skinkmacka på kvällen bara" inte fungerar så bra om man inte äter skinka. Får väl koka makaroner.

Imorgon har jag gett mig på att laga grönkål av någon anledning, men i övrigt är det bara lugn och ro och gamla favoriter som gäller.

Hoppas att ni får en underbar jul, fri från kräksjuka och grälsjuka släktingar!

Kämpa fredagen, kämpa!

Igår: riskerade min mentala hälsa för att handla julklappar.

Idag. riskerade min mentala hälsa för att handla julmat.

Varför inte min man tog tag i det och handlade istället? Tja, kanske för att tre barn på jullov är ungefär den apokalyps som Mayaindianerna såg i framtiden och jag tog the easy way out?

Men i affären, herregud. Folk alltså. DE KÖR PÅ MIG?! Med kundvagnen. De mosar mina hälsenor och ställer sig ivägen och kör in med sina kundvagnar i små trånga hörn där de inte kan vända sen? Folk är störda.

Jag har hämtat ut (hämtat ut och hämtat ut, köpt för svinmycket pengar snarare) mediciner för mina brister också. Alltså de i kroppen, inte mina övriga fel och skönhetsfläckar. Tänk vad skönt om det fanns medicin mot sånt också?! I alla fall så kan jag inte börja ta dem förrän jag har tagit fler prover nästa vecka, men jag kunde hämta ut dem nu. Vet ni vad jag ska syssla med i tio dagar efter jul? Jo, något så roligt som att åka till vårdcentralen varannan dag för injektioner av b-vitamin. YAY!

Men visst, jag är glad för att jag kommer bli piggare framöver. Och för att de kanske lyckas hitta grundproblemet också, vilket de inte gjort än. Sätter väl några hundra på att det handlar om magen. Vad annars liksom?

Jag hade tänkt blogga om hur de här provsvaren kommer som en enorm lättnad, eftersom jag burit på en jobbig känsla av att vara otillräcklig, lat, slapp, dålig under hela hösten. Med svår brist på b-vitamin, folsyra och järn är det ju inte konstigt att jag varit trött, och det känns som att jag äntligen fått bevis på att det inte har varit bara att "rycka upp sig" eller gå lite fler promenader. Men jag orkar inte utveckla det mer. Ironiskt nog.

Jag får pigga upp mig med lite chokladkola istället fram tills det är dags att injicera och svälja piller som en pensionär alternativt knarkare.

Helt slut i huvudet.

Idag åkte jag som utlovat iväg för att handla de sista julklapparna. Or so I thought (läses med fördel med mycket dramatisk ton), för det jag skulle ha fanns ju så klart inte? I tre timmar irrade jag fram och tillbaka i vårt stora köpcentrum, bland människor och julpynt och ytterkläder alla önskade de hade lämnat i bilen. Så jefla hemskt det var.

Jag har ju sagt det förut: min hjärna stänger av när jag är iväg och handlar sådär. Stänger av helt och hållet. Till exempel ringde min man mig och bad mig köpa något från coop och jag sa ja. Jag handlar lite fler julklappar och ska sen gå ut med några påsar till bilen innan jag ska vidare till mataffären. Hittar jag bilen? Klart jag inte hittar bilen. Jag irrar omkring på parkeringen i ungefär en kvart innan jag hittar den. Som tur är såg jag ut ett minnesmärke så att jag skulle veta vilken rad den stod på när jag kom tillbaka ut igen.

Så in i affärerna igen och så hade jag hört min man önska sig något finpressat espressokaffe i julklapp trodde jag. TRODDE JAG. Så jag irrade runt där och letade efter en kaffebutik som skulle finnas, men som tydligen ätits upp av ett café istället. Aja, jag får väl köpa det en annan dag tänkte jag, och insåg i samma stund att jag glömt bort vad det var min man ville få köpt från coop. Så jag ringde upp honom och fick reda på att han ville att jag skulle köpa ett paket kaffe. Espresso. Finmalet. SKITBRA julklapp det hade blivit om jag köpt det i julklapp istället? Som att han skulle köpt en burk cola zero till mig i julklapp och bara "jag tyckte du sa att du önskade dig det?!".

Sen var det bara utmaningen "hitta bilen på parkeringen" kvar, men jag var ju så smart, remember? Jag hade ju sett ut ett minnesmärke? Så klart jag hade! Jag hade valt "den där gatulyktan som står precis där raden börjar". Så smart! För det var ju självklart inte så att det fanns en gatulykta VID VARJE JÄVLA RAD?! Ibland vill jag bara skjuta mig själv. Ungefär en kvart senare hittade jag bilen och åkte hem till familjen och nyss så skrattade jag så jag nästan grät till några klipp från nya Sunefilmen, så jag tror att man lugnt kan säga att jag är övertrött.

Dagens dummaste, topp 3.

På tredje plats hittar vi det här. Kul att jag en gång tyckte att Linda Skugge var "all that"? Idag är det mer "jaha, är hon igång igen". Ja, Linda, det var säkert skittrist för dig att vara ful och icke-åtrådd i skolan. Det gör liksom inte att det inte är ett problem med slutshaming, kvinnoförakt och hån av tjejers kroppar. Äh, läs själva istället. Så jävla dumt.

På andra plats kommer tyckmaskinen, före detta Robinsonvinnaren, polisen Martin Melin. Jag pratar inte om hans famösa blogginlägg om utvisning ifall man snattar, utan om ett nytt. Han är en stjärna denne Martin.

Här har han skrivit om hur han som polis kommer till en lägenehet där mannen i familjen har spräckt skallen på sin fru, de ringer ambulans och allt är misär med spritflaskor och gråtande barn. Handlar inlägget om att vi måste ta tag i problemet med mäns våld mot kvinnor? Så klart inte. Den gode Martin tycker att man ska "Se till att hålla sams i jul." Båda två alltså. Den där provocerande kvinnan som säkert höll på och tjafsade och bråkade ska minsann inte hålla på och förstöra barnens jul. Vilken dålig stil.

På första plats kommer dock alla de som utsätter människor som Åsa Lindeborg för hot. Läs här hennes berättelse om vad hon, och många många fler med henne, måste utstå för att de vågar säga ifrån mot rasism/nazism/kvinnoförakt. Ordet "dum" räcker inte till för dessa människor, men jag vet inte vad jag ska säga om dem. Jag är rädd, faktiskt. Och jag vill inte vara rädd men det är jag. Snart flyttar jag till Kanada och låtsas som att allt hat och all fascism som är på frammarsch i Sverige, i Europa, inte existerar.

Men först ska jag köpa julklappar.

Snälla sluta. Bara sluta med ert "vit jul"-dravel.

Varje år! Varje jäkla år kommer samma dåliga argument kring "vit jul", dvs alkoholfri jul, och jag orkar inte. Orkar inte orkar inte orkar inte.

Här är anledningen till att man propagerar för en vit jul: man vill känna sig som en lite bättre människa. Slut på anledningar.

Jag skriver om det här varje år, gör jag inte det? Jag blir arg varje år, skriver om det varje år och kan inte släppa hur pinsamt det är att läsa argument av typen "om man inte kan låta bli spriten ens på jul, då har man problem!" eller "om man älskar sina barn ger man dem den jul de förtjänar". HÅLL TYST!

Jag har inte en enda gång stött på ett vettigt argument för att skuldbelägga föräldrar som dricker vinglögg, tar en öl och en nubbe på julafton. Inte en enda gång. För det finns inga.

Vi är alla överens om att man inte ska dricka sig full och förstöra barns jul. Kan det inte stanna där? Måste folk sedan låtsas som att alla som dricker ett glas vin har förstört barnens jul för alltid? Det är så dumt att jag skäms när vettiga människor som jag i vanliga fall tycker om börjar trumpeta om hur de minsann tycker att man borde avstå från varje droppe alkohol på julen, "för barnens skull". Sluta göra bort er?

Ids inte ens ta upp alla argument för att dessa "vit jul"-kampanjer är verkningslösa och värdelösa. Jag förväntar mig helt enkelt att ni som läser här fattar ändå. Annars får ni väl säga ifrån så får jag ge mig in i det då. Familjelivsstyle!

En typisk kille med portfölj.

Jag sökte ett jobb* förra veckan, och då var det någon grej på arbetsförmedlingen där man kunde lämna in ansökan personligt? Eftersom jag har en sån bedazzling personlighet lät jag ju inte detta tillfälle försvinna, så jag knatade glatt dit.

Efter att arbetsgivarna hade presenterat sig fick man köa till den arbetsgivare man var intresserad av. Framför mig stod den typiska Killen Med Portfölj som man kan återfinna på varje utbildning.

En Kille Med Portfölj har inte alltid portfölj. Ibland har han sina grejer i en plastpåse, ibland i en ryggsäck, ibland har han skaffat en ipad och har inga papper alls. Ofta, väldigt ofta, har han hästsvans. Väldigt väldigt sällan (typ aldrig) är han välklädd. Ibland är Kille Med Portfölj en tjej. Nej. Nej, det är han aldrig. För det är bara och enbart män, killar, gubbar, dudes som beter sig såhär. De som sitter långt fram i föreläsningssalen och avbryter föreläsaren med sina OH SÅ VIKTIGA reflektioner eller idéer eller frågor eller ifrågasättanden. De som levererar självklarhet på självklarhet med en min av oändlig upplysthet. De som egentligen är rätt korkade men som lägger all sin fritid på att plugga istället för att umgås med vänner. De som är utanför i lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet och tycker att allt är "ren otur" och inget har med deras personlighet att göra.

Precis en sån kille stod framför mig i kön. Och presenterade sig för arbetsgivaren som det självklara valet. Hade han erfarenhet? Nja, han hade ju praktiserat... och pluggat! MEN! Förtrösta icke! Har man inte de nödvändiga kriterierna för tjänsten så kan man ju alltid vinna över arbetsgivaren med plattityder, och all heder till Killen Med Portfölj, för han försökte verkligen:

- Har ni tänkt på att ni borde finnas på sociala medier? Det är ju jätteviktigt att vara aktiv på till exempel facebook. Jag har tänkt på det lite; man skulle ju kunna starta en facebookgrupp där era besökare kan diskutera viktiga frågor med varandra, väldigt interaktivt? Vad tycker du om det? 

- När tror ni att ni kommer vara klara med att läsa ansökningarna? Okej, strax efter jul? Ska jag ringa om någon vecka då och höra hur det går för er? Stämma av lite? 

- Jag kanske kan svänga förbi och hälsa på kontoret och se hur ni har det? Hur brukar det se ut, är ni där varje dag? Kan jag komma förbi? Det vore ju trevligt! Jag kan ju komma förbi någon gång strax efter jul och se hur det går för er med ansökningarna, så kan ni få träffa mig lite mer.

Man ba DUDE, HÅLL KÄFTEN! Poängen här är att du ska lämna fram din ansökan, presentera dig ytterst kort och sen GÅ DIN VÄG. Om du inte har erfarenheten som krävs - och nej det har du inte eftersom du är helt färsk från universitetet - blir det inte bättre av att du står här och svänger på din hästsvans och bjuder in dig själv på en kopp kaffe.

Eller vänta nu. Jo, det blir det ju faktiskt. Jag vet inte hur många gånger jag sett totalt inkompetenta människor sitta på en tjänst och insett att de faktiskt kommit dit för att de är Killar Med Portföljer. För att de tar sig själva på sånt oändligt stort allvar att folk går på det. Och jag blir så himla himla trött.

Jag tycker faktiskt inte att vi kanske behöver peppa unga tjejer till att ta för sig på samma sätt som många unga killar gör. Snarare tvärtom: hörrni män, sluta tuta i ert eget horn så förbannat mycket när ni inte har något att backa upp det med. Jag tycker att vi snarare kan säga till dessa inkompetenta unga män att klippa håret, skaffa en normal väska, uppfatta vanliga sociala koder, lär dig saker innan du säger att du kan dem och sitt ner och håll käften när föreläsaren pratar.

Det var allt för mig.

*( Jobb? Jag som har eget företag? Jo, men det är rätt segt att vara frilansare. Dyker det upp roliga jobb söker jag dem. Inte svårare än så.)

Jag måste gå och lägga mig.

Varför har jag inte lagt mig än?
Varför har jag inte sorterat tvätten så att jag lättare hittar kläder till barnen imorgon?
Varför har ingen tänkt på julpresenter till fröknarna på förskolan, måste jag fixa något nu?

Varför är småbarnslivet så sjuhuhuuukt osexigt ibland?

Snälla snälla låt oss slippa i år.

Förra julen var ett komplett misslyckande. Vi var magsjuka en vecka innan, sen blev min syster magsjuk PÅ julafton (efter julklappsöppningen, innan julbordet) och sedan blev resten dåliga någon dag efteråt. Inga mysiga mellandagar, inställd kalkonmiddag hos mamma på annandagen och ren misär. Så jävla värdelöst.

Och nu läser jag om familj på familj som drabbas. Folk faller som furor. Det rapporteras om vinterkräksjuka och magsjuka precis överallt och jag är helt gråtfärdig. Jag längtar efter julen i flera månader, snälla låt inte den här julen också bli förstörd!

Så när jag handlar julklappar och inte kan tvätta händerna hela tiden spritar jag mig mellan varje affär. Barnen får tvätta händerna så fort vi kommer innanför dörren och jag har sagt åt förskolepersonalen att förvarna ifall det går magsjuka på avdelningen, då får Majken och Emmy stanna hemma. Jag vill inte, vill inte, vill inte?!

Och så är det så JÄVLA svårt att vara hövlig och artig när jag läser om bekanta och vänner som ger sig ut och träffar människor trots att de kräktes dagen före. Eller som inte håller sina barn hemma från förskolan trots att resten av familjen ligger och kräks. Jag blir så jäkla förbannad på människor som inte har vett att hålla smittan borta från andra, men jag kan ju inte påverka dem. Jag kan bara tvätta händerna och be till högre krafter som jag inte tro på: snälla låt oss slippa i år!

I den lilla byn Apfelbachen...

Först ett långt konstaterande: jag har bråkat med alla i min familj idag. ALLA. De har förvisso bråkat med mig också och de har varit jobbiga mot mig men så har vi varit sams också. Vi har gjort delar till ett pepparkakshus och vi har byggt en svinstor snöborg och haft snöbollskrig. Under vilket jag råkade putta Emmy så hon stukade handen och vi faktiskt ett tag befarade att den var bruten. (Det känns viktigt att poängtera här att vi var sams vid det tillfället.) Sen har vi gjort calzone, sett på film och varit jättesams. Och sen bråkat igen. Puh. Jag har skrattat, gråtit, svurit och surat. Men nu är dagen över och framför allt: pepparkakshuset är klart!

Vi gör ju ofta en liten by och i år är inget undantag. I år finns det även en historia med de fina bilderna (låtsas gärna att hela pepparkaksbygget gjordes i total harmoni och att vi inte lyckades ha sönder samma takdel - fast i två olika versioner - och sådär. Så, låt oss börja. 

Välkommen till den lilla byn Apfelbachen. Här är det väldigt idylliskt må ni tro, med den gamla kyrkan mitt i byn.

Där anordnar kyrkoherden varje år en konsert och samlar in pengar till de fattiga. Han är helt okej, den gamle kyrkoherden Edward. Han dricker lite mycket och tycker om att grymta på barn som pallar äpplen i hans trädgård, men när det gäller så står han alltid på barnens sida.

 Kyrkoherde Edward behövs, för trots att byn ser så idyllisk ut är den väldigt segregerad. De fattiga bor på ena sidan av kyrkan och de mer välbärgade bor på den andra. Allra längst ut bor de gamla systrarna Gerta och Berta. De bor i två fallfärdiga små hus i stadens utkant och borde egentligen kanske bo i samma hus för att spara pengar, men trots att de står varandra nära trivs de med att ha sitt eget boende. Gerta tycker om att dricka kaffe och Berta vill ha te och Gerta tycker att Berta alltid har det så onödigt varmt i sitt lilla vardagsrum. Dessutom vill nog ändå ingen bo i deras små fallfärdiga hus, så de bor kvar där som de gjort så länge de båda kan minnas.

På andra sidan staden bor som sagt de som har det lite bättre ställt. Vera, kvinnan i rött vid kyrkan, är ensam sedan några år tillbaka, skilsmässa - inte dödsfall, men trivs så bra i sitt hus i de gamla medelklassområdena närmast kyrkan. Där har hennes familj bott i generationer och hon ryser lite vid tanken på att flytta någonstans där hennes trädgård inte längre skuggas av klocktornet. Ibland när hon vaknar ensam och saknar barnen som flyttat hemifrån ett efter ett så finner hon tröst i att kyrkan fortfarande basunerar ut tiden. Hon tycker att det känns tryggt och hemtamt i en värld där allt egentligen ändras alltför fort för en gammal akademiker som hon. 

I nästa kvarter bor familjen Wassel. De är inte hemma över jul eftersom de tycker att julen är en förlegad tradition. Familjen Wassel bor på de gator som Vera ibland lätt föraktfullt kallar "nyrika". Deras hus är rätt nybyggt och saknar den äkta "Apfelbachenkänslan", men familjen Wassel bryr sig inte. De är nöjda med sin centraldammsugare och flotta utsida. Det ska vara vitt och fräscht, sa fru Wassel när de byggde. De brukar sucka när de ser ut över hus liknande Veras från sin toppmoderna övervåning. Så mycket potential om gamlingarna i husen bara orkade rycka upp sig och åtminstone måla om eller något, så brukar de säga. Fast inte nu förstås. De är ju på Gran Canaria nu, förväntas åter först efter nyår.

Men på detta, på alla dessa människor, tänker kyrkoherde Edward inte just nu. Han irriterar sig lite på att hans kusin Otto inte kan hålla takten på saxofonen och på att stämmorna i "O helga natt" låter lite falska. Han vill verkligen samla in ordentligt med pengar i år. Tiderna blir tuffare och tuffare och i år är det rekord, eller en bottennotering snarare, när det gäller hur många familjer som bett om lite bidrag till barnens julklappar. Hå hå, ja ja, tänker han och ser sig lite småsorgset omkring. De tuffare tiderna kommer även till vår lilla by. Men än har vi det bra i Apfelbachen, det har vi ju. Kyrkan står fint där den står, vi har rikligt med snö och nog kommer tomten i år också. Som alla år förut.

Saknar ord.

Jag tänkte blogga om hur lycklig jag är, om hur julen står för dörren, om den otroligt goda chokladkolan min man har kokat men sen öppnade sig verkligheten för mig och jag läste om skolskjutningen i USA och nu sitter jag bara och gråter.

De är små barn! Små små barn! Och medan vi gråter och inte förstår hur någon kan göra så, fortsätter efterblivna jävla vapenfixerade idioter hävda att "guns don't kill people, people do" och det är så främmande att man kan ha en sån inställning till vapen. Jag vill gråta över deras dumhet också.

Detta sorgliga. Detta otroligt sorgliga. Och människor som "inte vill göra politik" av det när det är just det man måste göra, för det är ju vårt liv som grundar politiken och det är politiken som påverkar vårt liv. Inte just våra i detta fall, men andras. Och jag tänker på att det var en mellanstadieskola precis som den vi har här ute och jag läser om föräldrar som mött sina barn och aldrig känt sig så lättade förut och jag förstår inte, jag kan inte ta in, hur man går vidare om ens barn blivit ett av offren.

Jag kan bara inte förstå. 

Så. Jävla. Kallt.

- 22 grader är det här idag. Och eftersom jag stressade iväg med barnen till förskola och sen skolans luciafirande har jag börjat elda först nu. Vet ni hur kallt ett hus hinner bli om man inte har eldat på en sådär 12 timmar?

SJUKT KALLT!

Det är vackert, det är det för all del. Vintervärlden utanför alltså, inte huset. Huset är kallt, men julpyntat och brasan brinner och jag har ett knäckäpple att mumsa på strax.

Fy vad jag saknar att gå i luciatåg förresten. Jag saknar att gå flera om dagen och att fixa allt med ljus och band och jag saknar att sjunga i stämmor med en kör och jag saknar att få ta i från tårna och jag saknar allt med det. Men jag vill inte börja i en kör och de flesta luciatågen som inte är i en kör är ju i kyrkan, så jag vetefan när jag någonsin ska få till att gå luciatåg igen? Jag kanske ska smyga in i barnens tåg istället? Fast de sjunger ju så dåligt, så det blir ju ingen vacker stämsång då ändå.

Finaste luciasången då? Gläns över sjö och strand. Alltid. Och Gloria, den andra versionen av Gläns över sjö och strand, och så Det strålar en stjärna och... nämnde jag att jag älskar lucia?

Jag kan inte skriva mer nu. Mina fingrar är för stela. Helt på allvar. Stackars mig!

Fantasi vs. verklighet.

I fantasin:

"Åh, jag vet! Jag går och hämtar barnen istället för att ta bilen. Vagnen går ju inte att köra i snön, men jag kan ta pulka till Majken. Vad mysigt det blir. Så kan vi prata om dagen och strosa i den kalla vintereftermiddagen. Då är jag hurtig, närvarande, miljövänlig och en bra mamma rent generellt. Sen kan de få varm choklad när vi kommer hem också, sådär underbart vintrigt!"

I verkligheten:

"Jaha, Majken? Du "vill inte" sitta i pulkan? Nehej? Du ska gå själv säger du? Och "inte ha" vante heller, okej. Och nu blev du kall om händerna och gråter och vill bli buren. Bara en kilometer kvar. Längs landsväg utan trottoar. Yay. Och vad roligt Emmy att du tar hem en kompis, men du behöver ju inte reta Noa för det för han tog inte hem någon kompis idag och nu vill han inte gå längre, kom nu Noa, kom nu snälla, Majken är jättetung och sluta åla Majken och har det REDAN blivit mörkt?! Vi har ju inga reflexer!

Och just ja. Ni tycker ju inte om varm choklad."

Det är aldrig, ALDRIG, samma!

Vad jag har gråtit åt idag.

Klockan är 11.36 och jag har varken hunnit äta frukost eller lunch, däremot har jag hunnit gråta lite idag. Idag som alla andra dagar med andra ord. Jag gråter hela tiden. RIMLIGT!! Slår du upp ordet "hudlös" i en ordbok får du upp en bild på något jävligt äckligt antar jag, men metaforiskt så är det jag som är hudlöshetens posterchild. Detta har jag gråtit åt idag. Än så länge:

- Att polisen jagar papperslösa i tunnelbanan.

- Att ängsliga medelklassmänniskor ringer polisen på hemlösa som försöker värma sig i trappuppgångar.

- Den här låten.

- Jag såg en bild av Mark Sloan från Grey's Anatomy och grät för att han är död.

Bara fyra saker innan lunch ändå. Rätt lugn dag idag alltså.

Har du gråtit idag?

Obs! Dåliga bilder på halvgulligt barn!

Min doktor ringde i morse och frågade om jag hade fått brevet om provsvaren och att jag måste ta nya blodprov. Jag skyllde på att jag varit förkyld (vilket förvisso är sant), men den egentliga anledningen är att labbtiden är mellan 8-10 och med min lamslående trötthet är det för tidigt på dagen. Ja, jag SKA dit. Ja, jag vet att det är för att jag ska bli mindre trött. Men ändå.

Igår tänkte jag ta bilder på barnen när de lekte med en ljusslinga. Jag hade sett på Pinterest en så fin bild där ljusslingan liksom lyste upp barnen så juligt och vackert. Well, deras ungar kanske fattade konceptet bättre?

Såhär såg bilden ut som jag hade till inspiration:

Gullig? Right!

Så jag tänkte att mina barn skulle göra samma sak. Bara det att ett av dem var helt ointresserat, ett ställde upp i en bild och sen tröttnade hon och det sista var, well, hon är två år i mars. Need I say more?

Här är mina försök till ett gulligt julkort:

"Emmy, kan du visa Majken hur ni kan leka lite med ljusslingan? Nej, alltså... inte så... eh... jättefin älskling."

"Majken, ta upp den där ljusslingan. Ja, precis den. Nej, titta hitåt. HITÅT ÄLSKLING!!"

"Nu så. Nej, trassla inte in dig. Sitt med den. TRASSLA INTE IN DIG! Sitt still och titta hit. Nej, den behöver inte vara på huvudet. Inte på huvudet. Sitt bara med den. Kan du le? Nej, inte bita i ljusslingan. Nej, dra inte ur kontakten. Mamma, stoppar i kontakten, inte du. Jag gör det, låt mig göra det, trassla inte in dig mer nu!!"

"Okej, kan vi prova att du lägger dig framför ljusslingan nu? Och tittar på mig? Framför, framför, inte PÅ, nej framför sa jag, ja jag ser att du är ett stort monster, jättefint älskling."

Vad är väl ett julkort ändå? Folk utan barn tar illa upp, de med barn tycker ändå bara att deras ungar är söta ändå och de i släkten som bryr sig träffar ju barnen ändå. Så det så!

Fan!

Jag kan inte blogga för jag har inget "n" utan jag får klippa och klistra in det och då blir hela inlägget uppfuckat och jobbigt och jag blir så jävla trött på den här datorn jag har. 

Ser på Love Actually och stör mig som fan på den fula tjejen med den stora munnen som försöker förföra Snape. Men ja, jag vet, jag borde störa mig mer på honom, det är ju han som faller för det. Fast å andra sidan stör jag mig på henne mer för att hon har en ful frisyr än något annat, så all is good ändå.

Lever just nu den totala juldrömmen. Ser på bästa julfilmen, en sprakande brasa, snö utanför, jag åt nyss en lussebulle och en chokladkola men jag har ju inget JÄVLA n så det är skitsvårt att blogga så jag är inte helt nöjd ändå. I och för sig ingår ju inte bloggande i juldrömmen, så jag antar att det är perfekt ändå.

nu ska jag surfa efter en ny dator. Det får företaget betala, jag behöver ju något som fungerar att skriva på. Lite svårt att vara skribent annars. 

Den 10 december genom tiderna.

Jodå, så himla drastiskt. Nej, men jag tänkte att jag kunde visa vad som har skrivits i bloggen (denna samt den förra) denna dag några tidigare år? Ja, så gör vi!

År 2011 så hade vi en jättelugn slappdag tydligen. Det låter otroligt skönt och jag förstår att jag tyckte att det var trevligt. Idag har jag inte haft en mysdag, men det kan man ju inte ha varje dag heller. Tydligen!! http://enligtellen.blogspot.se/2011/12/stilla-lordag.html

När det var 2010 var jag gravid och pluggade en termin och hade tid att blogga, så den dagen skrev jag flera inlägg. Ett handlade om att jag inte förstår varför man klär sina söner så fult. Det undrar jag fortfarande, se på fan. http://enligtellen.blogspot.se/2010/12/varfor-vill-man-gora-sin-son-sa-ful.html

2009 då? VAD för rafflande handlade min blogg om den dagen? Jo, julkalendern! Jag lackade tydligen ur på att folk klagade på julkalendern. Den som går i år, Mysteriet på greveholm, v.2, tycker jag inget om än så länge. Eller jo, den känns riktad till lite äldre barn än förra årets kalender? Mina ungar gillar den i alla fall. http://enligtellen.blogspot.se/2009/12/det-var-battre-forr.html

2008 var jag på min gamla blogg och bodde i vår gamla lägenhet och det känns som att det var oceaner av tid sen? Då bloggade jag om att jag hade haft en dålig dag, och så gjorde jag lite jämförelser som jag tyckte var roliga. Jag känner så lite samhörighet med den person jag var då? Jag brukade ha byxor på mig varje dag nästan, bara det?! http://blandkatterochkorvar.blogg.se/2008/december/min-dag-ar-sa-dalig.html

År 2007 hade jag minsann också en blogg, men den 10 december skrev jag inget och lika bra är kanske det, för jag skriver det här inlägget från ipaden och det är skitjobbigt, men min dator har inget fungerande tangentbord, så det får vara som det är.

Moving on.

Jag orkar inte köra en "det här gjorde vi i helgen" komplett med vackra bilder tagna med vårt nya objektiv. Vi har haft det trevligt, det har varit intensivt och nu har hela min kropp sagt ifrån och jag har ont i hals, huvud, lår (från pulkaåkandet) och ögon. Trött. 

Jag har inget att skriva här. Jag tänkte ställa någon fråga om hur ni klär granen, om barnen får vara med osv, men helt ärligt skulle jag göra det bara för att få kommentarer. Inte för att jag egentligen vill veta. Det går bara på tomgång just nu i mitt huvud. Runt och runt och runt. Har inget att säga.

Eller, jag har massor att säga men det kan jag inte skriva här och det stör mig så inget kommer ut alls. Eller (alltid detta eller, en gång var jag jätteförälskad i en kille som kallade mig för Ällän och jag sa att han skulle uttala namnet precis som "eller" och då sa han "ja, det gör jag ju redan; ällär!") jag kan säga så här: vi har sagt upp kontakten med en i vår släkt. 

Det har växt fram och det var den berömda droppen som fick bägaren att rinna över och allt det där. Och jag vet inte om vi har sagt upp kontakten sådär "vi kommer aldrig någonsin att prata med dig i hela vårt liv, må våra kroppar förtvina och falla döda ner om vi någonsin ser åt ditt håll igen" eller om det är mer "vi orkar inte med mer nu, det finns ingen plats i vårt liv för det här". Jo, antagligen det senare.

Det svåra är hur vi pratar om det med barnen. Varför vi inte kommer träffa personen mer. Varför vi inte kommer hälsa på eller ta emot besök. Vart personen har tagit vägen. För även om det inte direkt har varit en tät kontakt oss emellan kommer barnen ju märka det. Det är trots allt en släkting. Vad säger man? 

Jag har alltid tyckt att barn inte behöver bli inblandade i de vuxnas konflikter. Att de kan ha en bra relation med någon som man själv har en rätt kass relation med, eftersom det är deras relation. Inte vår. Men när det blir en brytning så att barnen inte ens kommer ha denna relation? Vad säger man?

Jag vet inte. Men det har tagit alldeles för mycket kraft, energi och ork att hantera relationer som inte fungerar. Att blod är tjockare än vatten är ju ändå bara något som hör hemma i någon av Shakespeares pjäser.