Vi har ett dilemma här hemma. Majken sover bäst i vår säng. Jag sover bäst när Majken sover bra. Men jag lider av en ohälsosam fixering vid plötslig spädbarnsdöd och vill därför ha andningslarm till ungen. Och andningslarmet finns i hennes egen säng. Ni ser ju problemet; av rädsla för psd vill jag att hon sover i sin säng, men alla får sova bättre om hon får ligga och snusa på någon av oss när hon sover. När hon sover i sin egen säng så är det mer knorr, lite mer bök och hon vaknar tidigare. Men hon skriker ju inte, hade hon skrikit hade det inte varit någon diskussion, då hade hon fått sova i vår säng direkt. För ingen förälder låter ju sitt barn ligga och skrika.
Nämen vänta nu. Det finns det ju faktiskt massor av människor som gör. Föräldrar som ser på sina bebisar och tänker att "Nä du lilla barn, din sömn passar inte mig. Så nu tänker jag lägga dig här i din säng och så får du skrika bäst du vill. Jag kommer in om fem minuter. Men inte för att ta upp dig, det trodde du väl ändå inte? Nej, för att säga att jag inte har övergett dig. Sen får du skrika i fem minuter till och så upprepar vi det hela tills du ger upp eftersom du inser att dina föräldrar skiter fullständigt i att du är vanvettigt ledsen."
Eller just ja. Bebisarna är ju inte ledsna. De är ju arga. Det är det människor som använder sig av fem minuters-metoden brukar hävda, antagligen för att döva sitt samvete. Bebisarna är arga, de bara vill inte sova, det är inte ett dugg synd om dem. Inte ens om de skriker i timmar, skriker tills de kräks eller skriker tills de i princip tuppar av pga trötthet.
Jag vet inte om det är på grund av okunnighet eller ren elakhet man hävdar något sådant? Och säg att bebisen nu är arg och inte ledsen; är det bättre? Är det bättre att ignorera sitt barn som skriker för att hen är arg istället för ledsen? Vi pratar inte om en hysterisk treåring som inte får godis. Vi pratar om små bebisar som vill ha sina föräldrar. Som vill ha närhet, som vill ha sällskap, som inte vill ligga ensam i ett mörkt rum och skrika tills lungorna nästan brister.
På sistone har jag verkligen försökt att bli mer ödmjuk och tänka på att allas situationer ser olika ut, tro det eller ej. Men jag har verkligen svårt att se hur man kan utsätta sitt barn för regelrätta skrikmetoder. Visst, det finns ensamstående med barn som aldrig sover och där föräldern håller på att bli galen av sömnbrist - då förstår jag. Hellre en skrikmetod än en sönderskakad bebis.
Men ärligt talat, de flesta som kallt utsätter sina barn för den här tortyren (nej, jag skräder inte orden är det gäller sånt här) är ju inte ensamstående som har gått in i väggen. Det är vanliga föräldrar, oftast två stycken. Många med sitt första barn. Och jodå, jag vet att det är sjukt jobbigt att inte få sova, Noa sov i princip ingenting under sitt första år. Och nej, den gamla klyschan "barn tar den sömn de behöver" stämmer inte, det vet alla som har haft barn med sömnproblem.
Men är lösningen att lämna barnen ensamma, att låta dem känna sig övergivna, att strunta i att ta upp ett hysteriskt ledset barn? Självklart inte! Det finns massor med saker man kan göra istället. Ingen har provat allt, ärligt talat. Och om man har det, om man har provat allt (inklusive sömnmedel) så fine. Då har man inget val, men jag har svårt att se att dessa föräldrar är de som kallt stänger dörren och säger "hen lugnar sig när hen inser att vi inte kommer springandes direkt".
Som sagt, jag förstår verkligen inte hur man som förälder fungerar när man utsätter sin lilla bebis för något sånt här. Många använder sig av argumentet "barnet kommer inte minnas det när hen blir stor, och nu sover hen ju bra - så vad är problemet?". Tja, en bebis som får en örfil av sin förälder någon enstaka gång eller två kommer inte heller minnas det som större - så vad är problemet? Jämför jag nu verkligen skrikmetoder med att slå sina barn? Ja. Jag vill till och med påstå att det är mer skadligt för barnet att flera kvällar få skrika sig till sömns helt övergivet, än en ett enda slag. Märkligt nog så är det ena olagligt, det andra rekommenderas av personal på bvc. År 2011!
För att förtydliga så vill jag säga att jag hela tiden har talat om regelrätta skrikmetoder. Där barnet skriker och skriker och där föräldern låter bli att ta upp barnet. Barnet kan skrika i timmar i flera kvällar, föräldern avbryter inte.
Om du har lagt ditt barn för att somna själv och hen somnade efter tre minuters skrik och sedan dess alltid somnat själv så är det inte en skrikmetod du har använt.
Om du har provat allt annat och barnet ändå bara skriker, så till sist väljer du att lägga ner barnet i sängen och sitter bredvid och pratar och lugnar tills barnet har somnat så är det inte en skrikmetod du har använt.
Om du har buffat, gått in med napp och gosat, tagit upp och försökt lägga igen, suttit bredvid och sjungit, engagerat dig, försökt hjälpa - då är det inte en skrikmetod du har använt. Det finns extremt många människor som säger sig ha använt sig av skrikmetoder som det senare visar sig att det har de inte alls gjort. Det är inte er jag kritiserar.
Om du däremot har bestämt dig för att barnet ska lära sig att somna och somna om själv utan din hjälp, och bara bevärdigar din skrikande bebis med din närvaro någon gång då och då, och då bara för att säga "sov nu", ja grattis. Du har använt en skrikmetod. Jag hoppas att du är nöjd med resultatet, med tanke på vad du utsatte ditt barn för för att nå dit.
