Imorgon ska jag och Emmy åka till Uppsala för att hälsa på min syster. Bara jag och Emmy. Inga andra. Bara vi.
Men jag kan inte släppa tanken på att Majken ska med. Eller nu skrev jag nog fel, jag tänker inte att hon ska med - jag liksom förutsätter. Eller kan tydligen inte tänka mig att jag ska åka Utan Bebis.
När jag skriver packningslista börjar jag skriva upp ersättning och nappar. När jag letar rena kläder till Emmy i torktumlaren slänger jag med Majkens kläder. När jag går förbi diskmaskinen tycker jag att det är bra att det finns diskade nappflaskor.
Det är som att hon har blivit en fastväxt del på mig. Jag har alltså svårt att inse att jag inte ska dra med henne som vanligt. Det är tydligen OTÄNKBART. Jag har blivit en sån där förälder som känner sig naken utan en bebis på höften. Eller som ser till att bebisen är välmatchad och snygg men själv hasar omkring i mysbyxor och urtvättade t-shirts.
Så egentligen borde jag dra på mig en kort kjol, tjockt med eyeliner och ett snyggt läppstift* när jag drar iväg imorgon. Om jag hade haft några kjolar jag kommer i, det vill säga.
*(Ja, uppenbarligen är min uppfattning om motsatsen till tråkig småbarnsmorsa att klä mig som en streetwalker, men må så vara. Roligare än mysbyxor i alla fall.)
onsdag 31 augusti 2011
Stress.
Shit vad mycket det är att göra just nu. Mamma som fyller 60, syster som fyller 25, Romresa inplanerad om några veckor, barnkalas, företagsuppstart och så allt det andra som hör till livet med tre barn och hus.
Det är roliga saker, så det är ju lyxproblem, men det är ändå väldigt mycket. Kul, javisst! Men samtidigt stressigt.
Ibland tänker jag mig att det där med att kloning anses vara "dålig" vetenskap beror på att det inte finns tillräckligt många engagerade flerbarnsföräldrar i forskningsvärlden. Etik schmetik, ge mig en dubblett (stavade fel först, snacka om att tydligt exemplifiera tröttheten och stressen) som kan klippa gräset och ta hand om barn så att jag kan planera vatikanbesök och hinna med lite sminkvideos på youtube också.
Etik och moral alltså. Står ivägen för precis allt skoj.
Det är roliga saker, så det är ju lyxproblem, men det är ändå väldigt mycket. Kul, javisst! Men samtidigt stressigt.
Ibland tänker jag mig att det där med att kloning anses vara "dålig" vetenskap beror på att det inte finns tillräckligt många engagerade flerbarnsföräldrar i forskningsvärlden. Etik schmetik, ge mig en dubblett (stavade fel först, snacka om att tydligt exemplifiera tröttheten och stressen) som kan klippa gräset och ta hand om barn så att jag kan planera vatikanbesök och hinna med lite sminkvideos på youtube också.
Etik och moral alltså. Står ivägen för precis allt skoj.
Busy bee.
Hej, jag är ledsen att jag kanske försummar bloggen lite, men jag är upptagen.
Dels med att leka företagare (yay...), dels med att faktiskt sälja in riktiga jobb (yay!), dels med att gå ner i vikt (YAY!!).
Himla bra prioriteringar här känner jag. Insålt jobb gav ett litet "tjoho" medan ett kilo minus på vågen i morse gav en smärre glädjedans.
I alla fall så tänkte jag bara säga det att jag återkommer. Jag menar, jag jobbar ju bara några få timmar per dag (företrädesvis när Majken sover), så egentligen borde jag ha tid för bloggen. Det är bara det att de där ungarna och maken som kallar sig för "familjen" tycker att de också ska få tid. Och det vill jag ju ge dem, jag menar - är man älskad så är man.
Ni som läser det här nu kanske tycker att det är ett ovanligt innehållslöst inlägg. Det kan ni ha rätt i. Det kan nämligen också vara så att anledningen till att jag inte bloggar är att jag inte har så mycket att säga. Det kan det vara.
Men det är ju roligare att låtsas vara framgångsrik och smal.
Dels med att leka företagare (yay...), dels med att faktiskt sälja in riktiga jobb (yay!), dels med att gå ner i vikt (YAY!!).
Himla bra prioriteringar här känner jag. Insålt jobb gav ett litet "tjoho" medan ett kilo minus på vågen i morse gav en smärre glädjedans.
I alla fall så tänkte jag bara säga det att jag återkommer. Jag menar, jag jobbar ju bara några få timmar per dag (företrädesvis när Majken sover), så egentligen borde jag ha tid för bloggen. Det är bara det att de där ungarna och maken som kallar sig för "familjen" tycker att de också ska få tid. Och det vill jag ju ge dem, jag menar - är man älskad så är man.
Ni som läser det här nu kanske tycker att det är ett ovanligt innehållslöst inlägg. Det kan ni ha rätt i. Det kan nämligen också vara så att anledningen till att jag inte bloggar är att jag inte har så mycket att säga. Det kan det vara.
Men det är ju roligare att låtsas vara framgångsrik och smal.
tisdag 30 augusti 2011
Om jag hade taggar på mina inlägg skulle det här taggas som "saker min man inte vill att jag ska blogga om".
Det känns ju sådär kul att inse att nya läraren på ungarnas skola har gått i parallellklass med mitt ex på gymnasiet.
Det var ju för bövelen för att slippa sånt som jag flyttade 15 mil. Det, samt att Nyköping är en skithåla. Men främst för att slippa detta eviga "alla känner alla"-stuff som alltid påverkar livet i små hålor.
Å andra sidan är det ju oändligt mycket bättre än att upptäcka att ens ex är den nya läraren, så...
/Ser saker från den ljusa sidan.
Det var ju för bövelen för att slippa sånt som jag flyttade 15 mil. Det, samt att Nyköping är en skithåla. Men främst för att slippa detta eviga "alla känner alla"-stuff som alltid påverkar livet i små hålor.
Å andra sidan är det ju oändligt mycket bättre än att upptäcka att ens ex är den nya läraren, så...
/Ser saker från den ljusa sidan.
Kan folk inte bara låta mig SOVA?
Åh vad jag hatar att må såhär. Jag blir fysiskt dålig av för lite sömn; mina armar och ben blir tunga, huvudet bultar och magen krånglar mer än vanligt. Illamående, surhet och så den bedövande tröttheten.
Bara att skriva det här blogginlägget känns fysiskt jobbigt. På den nivån är det.
Det är ett under att inte fler småbarnsföräldrar används som spioner i krig. Om de skulle sömntorteras när de fångats av fienden skulle de bara "Du, jag har haft det såhär i tre år redan. Prova något annat.". Då skulle ju i och för sig fiendesoldaterna typ vattentortera eller lemlästa de stackars småbarnsföräldrarna och det vore ju inte trevligt för någon.
Jag vet inte. Jag vill bara sova. Och äta choklad. Fast helst sova. SÅ trött är jag!
Bara att skriva det här blogginlägget känns fysiskt jobbigt. På den nivån är det.
Det är ett under att inte fler småbarnsföräldrar används som spioner i krig. Om de skulle sömntorteras när de fångats av fienden skulle de bara "Du, jag har haft det såhär i tre år redan. Prova något annat.". Då skulle ju i och för sig fiendesoldaterna typ vattentortera eller lemlästa de stackars småbarnsföräldrarna och det vore ju inte trevligt för någon.
Jag vet inte. Jag vill bara sova. Och äta choklad. Fast helst sova. SÅ trött är jag!
måndag 29 augusti 2011
Kvällsrutiner
Jag är en sån som tycker att det är mycket viktigt med bra rutiner för barnen. Rutiner, ordning och gärna lite regler också. Därför har vi infört rutinen att vi väcker Majken runt 20-21 och lägger henne några timmar senare igen.
Detta gör vi självklart för att det är kul med rutiner bara, och inte för att vi lite desperat sådär försöker få bort hennes ovana att vara vaken mellan 4 och 6 varje morgon.
Detta gör vi självklart för att det är kul med rutiner bara, och inte för att vi lite desperat sådär försöker få bort hennes ovana att vara vaken mellan 4 och 6 varje morgon.
Arn - riddaren av "we who stare like retards"
Hörrni, kan vi prata om den allmänna sugigheten i filmerna om Arn? Jag vet inte, jag kanske har ondgjort mig över detta slöseri av tid förut någon gång, men filmerna - särskilt den första - är så dåliga att de behöver slaktas en gång till i såna fall.
Hur kunde dessa filmer bli så populära? Hur kunde de spela in så mycket pengar? Hur kunde så många av Sveriges stora skådespelare ställa upp? Och den viktigaste frågan av dem alla: vem sa åt Gustaf Skarsgård att ha en kroppshållning som en tre meter lång flaggstång med akut gallstensanfall? En annan viktig fråga är hur den enda i filmen som inte är så ful att man vill klösa ögonen ur sig (Cecilia), vill ligga med en snubbe med pottfrilla som tillbringar hela första filmen med att stirra efterblivet framför sig.
Detta stirrande!? Jag förstår inte sedan när allmänt blankt stirrande ut i luften anses som en positiv sak i en film? Uppenbarligen har jag missat något som regissören förstår, eftersom båda jävla filmerna är fulla av män i pottfrillor med taskig hållning som står och stirrar utan att förmå sig att säga ett ord. Lägg till lite dreggel och talsvårigheter så kan filmerna byta namn till "Byfånen 1" och "Byfånen åker till det heliga landet där alla pratar engelska, that's right - Palestina!"
Det är så många skämskuddemoment i filmerna om Arn att Mio och Hemtex borde sponsra filmen på något sätt, de lär ju ha sålt soffkuddar som aldrig förr när filmerna släpptes på dvd. Skådespeleriet är så totalt utan känsla att jag tror att det hade blivit ungefär samma resultat om man tagit ett gäng töntiga tonåringa lajvare och låtit dem leka loss framför kameran. Då kanske vi till och med hade sluppit allt detta stirrande.
Varför såg jag klart ettan då? Tja, för att det är en utomordentlig komedi. Det är så dåligt att det blir roligt, det är så vansinnigt lökigt att det blir komik på hög nivå. Därför.
Sedan såg jag tvåan i förhoppning om att få skratta tills jag grät igen, men insåg rätt snabbt att den inte var lika rolig. Waste of time, med andra ord.
Sådär! Det var dagens välmenande tips till er alla: om ni ännu inte har sett Arn - tempelriddaren, gör inte det. För guds skull, gör inte det.
Hur kunde dessa filmer bli så populära? Hur kunde de spela in så mycket pengar? Hur kunde så många av Sveriges stora skådespelare ställa upp? Och den viktigaste frågan av dem alla: vem sa åt Gustaf Skarsgård att ha en kroppshållning som en tre meter lång flaggstång med akut gallstensanfall? En annan viktig fråga är hur den enda i filmen som inte är så ful att man vill klösa ögonen ur sig (Cecilia), vill ligga med en snubbe med pottfrilla som tillbringar hela första filmen med att stirra efterblivet framför sig.
Detta stirrande!? Jag förstår inte sedan när allmänt blankt stirrande ut i luften anses som en positiv sak i en film? Uppenbarligen har jag missat något som regissören förstår, eftersom båda jävla filmerna är fulla av män i pottfrillor med taskig hållning som står och stirrar utan att förmå sig att säga ett ord. Lägg till lite dreggel och talsvårigheter så kan filmerna byta namn till "Byfånen 1" och "Byfånen åker till det heliga landet där alla pratar engelska, that's right - Palestina!"
Det är så många skämskuddemoment i filmerna om Arn att Mio och Hemtex borde sponsra filmen på något sätt, de lär ju ha sålt soffkuddar som aldrig förr när filmerna släpptes på dvd. Skådespeleriet är så totalt utan känsla att jag tror att det hade blivit ungefär samma resultat om man tagit ett gäng töntiga tonåringa lajvare och låtit dem leka loss framför kameran. Då kanske vi till och med hade sluppit allt detta stirrande.
Varför såg jag klart ettan då? Tja, för att det är en utomordentlig komedi. Det är så dåligt att det blir roligt, det är så vansinnigt lökigt att det blir komik på hög nivå. Därför.
Sedan såg jag tvåan i förhoppning om att få skratta tills jag grät igen, men insåg rätt snabbt att den inte var lika rolig. Waste of time, med andra ord.
Sådär! Det var dagens välmenande tips till er alla: om ni ännu inte har sett Arn - tempelriddaren, gör inte det. För guds skull, gör inte det.
En god, samhällsnyttig medborgare. Förhoppningsvis.
Nu är jag inte föräldraledig längre. Nu jobbar jag. Just i skrivande stund sitter jag på mitt kontor och har jobbkläder på mig och allt.
Att kontoret är en hörna i vårt gästrum i vår utbyggnad, och att jobbkläderna är det första jag drog ur torktumlaren i tvättstugan utanför "kontoret", det hör inte hit. Nu har jag nämligen ett eget hörn i världen. Ett rum med utsikt, eftersom gästrummet har fönster. Nu kommer jag bli produktiv, effektiv, samlad, organiserad och allmänt lyckad.
Säkert smal också. Man vet aldrig vad som kan hända när man har ett eget kontor.
Att kontoret är en hörna i vårt gästrum i vår utbyggnad, och att jobbkläderna är det första jag drog ur torktumlaren i tvättstugan utanför "kontoret", det hör inte hit. Nu har jag nämligen ett eget hörn i världen. Ett rum med utsikt, eftersom gästrummet har fönster. Nu kommer jag bli produktiv, effektiv, samlad, organiserad och allmänt lyckad.
Säkert smal också. Man vet aldrig vad som kan hända när man har ett eget kontor.
söndag 28 augusti 2011
4 underbara år.
Jag har en faiblesse för ordet "dotter". Ordet "son" är inte samma sak, kanske för att det på något sätt har missbrukats av folk hit och dit - eller överanvänts av amerikaner i typiskt amerikanska filmer. Men dotter - jag gillar det. Jag älskar ordet och jag älskar mina döttrar. Jag älskar självklart min son precis lika mycket, men nu råkar det vara min första och äldsta dotter som har födelsedag idag.
För fyra år sedan hade vi precis parkerat utanför sjukhuset. 2 timmar senare var hon född, helt smärtfritt och enkelt och snabbt. Lite så har livet med henne varit sedan dess: smärtfritt, enkelt och alldeles alldeles underbart.
Så idag firar vi vår vackra, fantastiska och vansinnigt roliga Emmy! Själv firade hon med att lära sig simma helt och hållet när vi var på badhuset idag.
(Och jag har bara lite, liiite, ångest över att de blir stora så fort. Bara lite. För det vägs liksom upp av att badhusbesöket var det roligaste någonsin. Nu när man faktiskt kan göra saker med dem och inte bara hantera dem.)
För fyra år sedan hade vi precis parkerat utanför sjukhuset. 2 timmar senare var hon född, helt smärtfritt och enkelt och snabbt. Lite så har livet med henne varit sedan dess: smärtfritt, enkelt och alldeles alldeles underbart.
Så idag firar vi vår vackra, fantastiska och vansinnigt roliga Emmy! Själv firade hon med att lära sig simma helt och hållet när vi var på badhuset idag.
(Och jag har bara lite, liiite, ångest över att de blir stora så fort. Bara lite. För det vägs liksom upp av att badhusbesöket var det roligaste någonsin. Nu när man faktiskt kan göra saker med dem och inte bara hantera dem.)
Nej, men nu tycker jag att vi gör om och gör rätt.
Ibland kan jag störa mig på de minsta små saker. Som till exempel barnsånger. Eller som till exempel en specifik barnsång. Kanske sången om årstiderna. För vad är det för mupp som har skrivit den? Eller rättare sagt, vem är det som har översatt den till svenska?
Vi tar och tittar på den rad för rad:
Januari börjar året, februari kommer näst.
Ja, det stämmer ju. Det finns ju inget positivt att säga om dessa vidriga månader, jag fattar. Moving on.
Mars, april har knopp i håret.
Nja? Kanske inte va? I bästa fall kanske det är knoppar i Skåne i mars, men i resten av Sverige är det ofta snö, is och allmän misär. I april, fine - jag kan gå med på det.
Maj och juni blommar mest.
Nja, njo. Beror ju lite på hur man ser det. Jag skulle väl vilja påstå att juli blommar mer än maj, men det beror kanske på vilka blommor man menar.
Juli, augusti och september, härlig sommar är det då.
Say what? Sedan när är det "härlig sommar" i september? Nu känner jag att det är lite väl fel här.
Men oktober och november och december äro grå.
Ja ja, jag gillar inte heller vintern. Men oktober är väl färgsprakande i alla fall i början? Och vintern är ju vit? Och december har ju julen. Lite mer finns det väl att säga än att de är grå?
Stör mig mest på att september är härlig sommar och att mars har knopp i håret. Mest pga avundsjuka dock; jag vill också bo i ett Sverige där våren börjar i mars och sommaren varar långt in på hösten.
Vi tar och tittar på den rad för rad:
Januari börjar året, februari kommer näst.
Ja, det stämmer ju. Det finns ju inget positivt att säga om dessa vidriga månader, jag fattar. Moving on.
Mars, april har knopp i håret.
Nja? Kanske inte va? I bästa fall kanske det är knoppar i Skåne i mars, men i resten av Sverige är det ofta snö, is och allmän misär. I april, fine - jag kan gå med på det.
Maj och juni blommar mest.
Nja, njo. Beror ju lite på hur man ser det. Jag skulle väl vilja påstå att juli blommar mer än maj, men det beror kanske på vilka blommor man menar.
Juli, augusti och september, härlig sommar är det då.
Say what? Sedan när är det "härlig sommar" i september? Nu känner jag att det är lite väl fel här.
Men oktober och november och december äro grå.
Ja ja, jag gillar inte heller vintern. Men oktober är väl färgsprakande i alla fall i början? Och vintern är ju vit? Och december har ju julen. Lite mer finns det väl att säga än att de är grå?
Stör mig mest på att september är härlig sommar och att mars har knopp i håret. Mest pga avundsjuka dock; jag vill också bo i ett Sverige där våren börjar i mars och sommaren varar långt in på hösten.
lördag 27 augusti 2011
Steget längre.
Ibland kan jag önska att föräldrar skulle tänka ett steg till i sin barnuppfostran. Att de inte bara gör, utan tänker efter varför gör jag det här? Vad vill jag uppnå?
Jaha, ni vill att barnen ska sitta kvar vid matbordet tills alla ätit färdigt. Ni vill att det ska vara en familjestund då man pratar om dagen som har varit. Därför tar ni fajten varje kväll med femåringen som bara inte vill/kan/orkar sitta vid matbordet mer än några minuter. Varför?
Blir det en mysig familjestund om en i familjen är arg? Hinner ni prata om dagen som har varit om ni ska parera ilskeutbrott? Tror ni att barnet aldrig kommer lära sig vikten av en lugn matstund? Är det många vuxna i er omgivning som känner sig nödgade att springa från bordet efter fem minuter? Går det att ta bort den här konflikten? Är den ens nödvändig?
Eller så kanske barnet har matsmältningsproblem och behöver träna på att sitta längre vid måltiden. Vad vet jag.
Men jag gör såna här kardinalmisstag hela tiden. Jag ser inte skogen för alla träd. Jag låter principen bli orsaken, jag låter "för att" bli svaret. Jag sätter käppar i hjulet för mig själv för att jag inte reflekterar lite, inte tänker ett steg till. Bara kör på.
För när man börja tänka ett steg till så är det så smärtsamt uppenbart hur många principer som är onödiga, hur många konflikter som skapas av mig, utan anledning. Jag vet ju varför: det är ett enklare förhållningssätt som förälder. Jag har blivit latare. Med fler barn, större boende, allmänna vardagsbestyr så vill jag fuska och ta den enkla vägen ut. Den enkla vägen ut där jag kör på, för så brukar det vara, för så säger folk, för så är det bara. Den enkla vägen som ändå blir den krångliga vägen eftersom det i kölvattnet följer bråk och sårade känslor och dåligt samvete över det sämre föräldraskapet.
Så nu ska jag försöka ta tillbaka det förhållningssätt jag har haft, som jag vill komma tillbaka till. Varför vill jag det här? Är det viktigt? Vad blir konsekvensen av att jag framhärdar. Är det kontraproduktivt? Finns det någon egentlig vits förutom "det bara är så"?
Det är lite jobbigare för stunden, men så otroligt mycket bättre i längden.
Jaha, ni vill att barnen ska sitta kvar vid matbordet tills alla ätit färdigt. Ni vill att det ska vara en familjestund då man pratar om dagen som har varit. Därför tar ni fajten varje kväll med femåringen som bara inte vill/kan/orkar sitta vid matbordet mer än några minuter. Varför?
Blir det en mysig familjestund om en i familjen är arg? Hinner ni prata om dagen som har varit om ni ska parera ilskeutbrott? Tror ni att barnet aldrig kommer lära sig vikten av en lugn matstund? Är det många vuxna i er omgivning som känner sig nödgade att springa från bordet efter fem minuter? Går det att ta bort den här konflikten? Är den ens nödvändig?
Eller så kanske barnet har matsmältningsproblem och behöver träna på att sitta längre vid måltiden. Vad vet jag.
Men jag gör såna här kardinalmisstag hela tiden. Jag ser inte skogen för alla träd. Jag låter principen bli orsaken, jag låter "för att" bli svaret. Jag sätter käppar i hjulet för mig själv för att jag inte reflekterar lite, inte tänker ett steg till. Bara kör på.
För när man börja tänka ett steg till så är det så smärtsamt uppenbart hur många principer som är onödiga, hur många konflikter som skapas av mig, utan anledning. Jag vet ju varför: det är ett enklare förhållningssätt som förälder. Jag har blivit latare. Med fler barn, större boende, allmänna vardagsbestyr så vill jag fuska och ta den enkla vägen ut. Den enkla vägen ut där jag kör på, för så brukar det vara, för så säger folk, för så är det bara. Den enkla vägen som ändå blir den krångliga vägen eftersom det i kölvattnet följer bråk och sårade känslor och dåligt samvete över det sämre föräldraskapet.
Så nu ska jag försöka ta tillbaka det förhållningssätt jag har haft, som jag vill komma tillbaka till. Varför vill jag det här? Är det viktigt? Vad blir konsekvensen av att jag framhärdar. Är det kontraproduktivt? Finns det någon egentlig vits förutom "det bara är så"?
Det är lite jobbigare för stunden, men så otroligt mycket bättre i längden.
Tröttma
Gud, jag är så trött på all den här "ta tillvara på de sista sommardagarna"-hetsen som är just nu. Tänk om jag inte vill då? Tänk om jag inte vill slänga ihop en spontan grillkväll med goda grannar och vänner, där jag likt Leila Lindholm (?) springer omkring med min yppiga kropp bakom ett blommigt förkläde? Tänk om jag inte har lust att stå och grilla ännu en gång bara för att det går? Tänk om jag inte har några vänner eller goda grannar? Tänk om jag har lust att gömma mig under ett täcke i soffan och hetsäta godis?
Va?
Allt detta vad man borde göra är så sablans tråkigt. Nu borde jag laga mat. Men alltså, orka.
Inte på världens bästa humör idag kan jag känna. Men någon måste ju väga upp för alla som springer omkring som yra höns och mantrar carpe diem samtidigt som de klämmer ut de sista dropparna av grillmarinaden bara för att de inte vill missa något av vad sommaren kan erbjuda.
Va?
Allt detta vad man borde göra är så sablans tråkigt. Nu borde jag laga mat. Men alltså, orka.
Inte på världens bästa humör idag kan jag känna. Men någon måste ju väga upp för alla som springer omkring som yra höns och mantrar carpe diem samtidigt som de klämmer ut de sista dropparna av grillmarinaden bara för att de inte vill missa något av vad sommaren kan erbjuda.
...48...49...50!
Kurragömma är lätt bästa leken.
Bara "vad sa du att jag skulle göra? Gömma mig för dig och sen stå där tills du kommer? Får jag ta med min iphone? Okej, vi kan leka kurragömma!"
Stört dock att jag ser ut som en alv på bilden. Fast om det innebär att jag får ligga med Aragorn är jag helt med på det.
Bara "vad sa du att jag skulle göra? Gömma mig för dig och sen stå där tills du kommer? Får jag ta med min iphone? Okej, vi kan leka kurragömma!"
Stört dock att jag ser ut som en alv på bilden. Fast om det innebär att jag får ligga med Aragorn är jag helt med på det.
fredag 26 augusti 2011
På nostalgibesök
Jag är hemma hos min bästa kompis från högstadiet och gymnasiet.
Hon är gravid så jag tar kort på hennes mage, frågar om hon är nervös inför förlossningen, kommer med namnförslag, berättar hur lite hon kommer få sova och lite till. Typ allt som man hatar att folk gör när man är gravid.
Men nu är ju jag för ovanlighetens skull INTE gravid och jag vill njuta till fullo av att vara på den "andra sidan".
Det får hon tåla. Hon är rätt tuff; hon har ju stått ut med mig i över tio år.
Hon är gravid så jag tar kort på hennes mage, frågar om hon är nervös inför förlossningen, kommer med namnförslag, berättar hur lite hon kommer få sova och lite till. Typ allt som man hatar att folk gör när man är gravid.
Men nu är ju jag för ovanlighetens skull INTE gravid och jag vill njuta till fullo av att vara på den "andra sidan".
Det får hon tåla. Hon är rätt tuff; hon har ju stått ut med mig i över tio år.
torsdag 25 augusti 2011
Elitist, javisst.
Jo, jag vet. Det är fult att vara elitistisk. Men ändå.
Det är ju ingen slump att ungarna i det här sorgliga inlägget heter Keila och Vegas istället för Marianne och Olle.
Just sayin'!
Det är ju ingen slump att ungarna i det här sorgliga inlägget heter Keila och Vegas istället för Marianne och Olle.
Just sayin'!
And so we leave this town behind us, with regret in our eyes
Ungarna säger "ska vi leka datten" när de menar kus. Datten?! Jag kan i värsta fall gå med på kull, men datten?!
Vi måste flytta härifrån, till ett område med vettigare dialekt.
Vi måste flytta härifrån, till ett område med vettigare dialekt.
Tumble out of bed and stumble to the kitchen
Jo, jag tycker att det är skitjobbigt att fyraåriga dottern just nu bara vill vara fin. Och hon vill vara fin för att alla ska tycka om henne. Det är svinjobbigt, det känns som ett totalt misslyckande och vi jobbar på det.
Men!
Som feminist föredrar jag att hon växer upp till en "karriärskvinna" som tycker att utseendet är jätteviktigt, sminkar sig och klär sig i rosa klänningar och högklackat, än att hon blir en hemmafru utan ambitioner och jobb. Även om hemmafrun är nöjd med sig själv och skiter fullständigt i utseendeidealen.
Egen försörjning över fina ideal, anyday of the week.
Men!
Som feminist föredrar jag att hon växer upp till en "karriärskvinna" som tycker att utseendet är jätteviktigt, sminkar sig och klär sig i rosa klänningar och högklackat, än att hon blir en hemmafru utan ambitioner och jobb. Även om hemmafrun är nöjd med sig själv och skiter fullständigt i utseendeidealen.
Egen försörjning över fina ideal, anyday of the week.
onsdag 24 augusti 2011
Hon är stark, hon är varm, hon har pengar och charm.
(Nej, rubriken har inget med inlägget att göra. Men det verkar ju vara en trend bland bloggare att använda lösryckta textrader från sånger till inläggsrubriker. Jag tror väl dock att det inte är tillräckligt creddigt med GES?)
Det blev inget bråk på föräldramötet, så jag behövde inte oroa mig. För ni kanske inte visste det, men jag är sjukt konflikträdd. Alltså sjukt konflikträdd. Det innebär inte att jag inte säger ifrån när något är fel, för civilkurage har jag, men jag får typ hjärtklappning och blodsmak i munnen då.
Jag är så konflikträdd att när det kom några kommentarer som sa att man inte alls ska ta bort lappen på iittala-vaser så fick jag typ ont i magen och bara "jag är värdelös och har fel". Sen kom jag på att jag har rätt, men ändå. Ångesten!
Så det är därför jag är så stöddig i skriftform. Det är lite som när den mobbade snubben har massor av vänner på World of Warcraft, man lever ut sina drömmar på nätet. Här är jag tuff. Typ. Förlåt, jag ska inte skriva typ så ofta. Men ändå: min generation var den första att börja använda detta ord vill jag minnas. Typ. Älskar typ. Vad sa man innan man började använda orden "typ", "liksom" och "ba"? Hur berättade man en historia då? Jag fattar inte. "Men eller hur" är också ett bra uttryck, dock inte lika livsnödvändigt som typ.
Var var jag? Jo! Föräldramötet! Det blev som sagt inget bråk alls, så jag kunde sitta där och känna mig snygg i sned tofs. Ni vet, en sån tofs som sitter liksom (säger ju att det är ett användbart ord!) bakom ena örat. Lite 80-tal, lite busigt. Mycket snyggt, tyckte jag idag. Det har dock ingen sagt till mig, så jag säger det själv nu. Jättesnyggt!
Ni får inget bildbevis, så ni kan inte säga emot mig.
Gud, ibland får jag såna här jävla mundiarréer, fast i bloggform, och kan inte sluta. Det inträffar oftast efter jag ätit socker, och idag har jag ätit två mycket små chokladbitar. Nu när jag lever nyttigt ger det mig värsta sockerchocken.
Jag vet inte hur jag ska avsluta det här pladdret, så jag gör det med två bilder. Vem är vem?
(Och om ni inte har svarat på Den Mycket Viktiga Enkätfrågan i inlägget nedan så gör det nu också. Danke!)
Det blev inget bråk på föräldramötet, så jag behövde inte oroa mig. För ni kanske inte visste det, men jag är sjukt konflikträdd. Alltså sjukt konflikträdd. Det innebär inte att jag inte säger ifrån när något är fel, för civilkurage har jag, men jag får typ hjärtklappning och blodsmak i munnen då.
Jag är så konflikträdd att när det kom några kommentarer som sa att man inte alls ska ta bort lappen på iittala-vaser så fick jag typ ont i magen och bara "jag är värdelös och har fel". Sen kom jag på att jag har rätt, men ändå. Ångesten!
Så det är därför jag är så stöddig i skriftform. Det är lite som när den mobbade snubben har massor av vänner på World of Warcraft, man lever ut sina drömmar på nätet. Här är jag tuff. Typ. Förlåt, jag ska inte skriva typ så ofta. Men ändå: min generation var den första att börja använda detta ord vill jag minnas. Typ. Älskar typ. Vad sa man innan man började använda orden "typ", "liksom" och "ba"? Hur berättade man en historia då? Jag fattar inte. "Men eller hur" är också ett bra uttryck, dock inte lika livsnödvändigt som typ.
Var var jag? Jo! Föräldramötet! Det blev som sagt inget bråk alls, så jag kunde sitta där och känna mig snygg i sned tofs. Ni vet, en sån tofs som sitter liksom (säger ju att det är ett användbart ord!) bakom ena örat. Lite 80-tal, lite busigt. Mycket snyggt, tyckte jag idag. Det har dock ingen sagt till mig, så jag säger det själv nu. Jättesnyggt!
Ni får inget bildbevis, så ni kan inte säga emot mig.
Gud, ibland får jag såna här jävla mundiarréer, fast i bloggform, och kan inte sluta. Det inträffar oftast efter jag ätit socker, och idag har jag ätit två mycket små chokladbitar. Nu när jag lever nyttigt ger det mig värsta sockerchocken.
Jag vet inte hur jag ska avsluta det här pladdret, så jag gör det med två bilder. Vem är vem?
Edward Blom?
Adam Alsing?
(Och om ni inte har svarat på Den Mycket Viktiga Enkätfrågan i inlägget nedan så gör det nu också. Danke!)
OBS! Viktig enkät! OBS! Typ.
True story: när Noa var liten så var han jätteförkyld och klagade något enormt på ont i pannan. Eftersom jag då rätt nyligen hade haft en fruktansvärd förkylning som satt sig på bihålorna tänkte jag ju så klart på det.
Så jag ringde sjukvårdsupplysningen, drog snabbt alla hans symptom och avslutade lite nonchalant med ett "ja, så jag tänkte att han kanske har bihåleinflammation?". Varpå det blev tyst i luren i några sekunder innan kvinnan jag pratade med svarade: "Ja alltså... barn har ju inga bihålor!"
Men hur fan skulle jag kunna veta det då? Visste ni det? Är det bara jag som gått igenom livet och inte fattat detta? När jag sedan googlade det visade det sig att barn "i princip" inte har några bihålor, men ändå. Snälla säg att detta är ny kunskap för någon av er?
I alla fall så är det återigen dags för mig att få ont i bihålorna. Det dunkar bakom pannbenet och det trycker över ögonbrynen, och det beror inte enbart på den enorma finne som helt sonika och oönskat har slagit sig ner där likt en israelisk bosättare. Det är alltså med andra ord väldigt synd om mig.
Därför vet jag inte om jag orkar blogga så mycket. Dessutom måste jag spara all min energi till föräldramötet ikväll, där föräldrar som inte ids engagera sig i föräldrakooperativet klagar på allt som styrelsen och de ideellt engagerade föräldrarna gör. Jag vet inte om jag vågar sätta dem på plats, men energin krävs liksom för att jag inte ska brista ut i allmänna svordomar över hur jävla dumma de är.
Men istället för att jag ska vara aktiv kan ni få vara det. Jag behöver nämligen lite hjälp. Jag känner att min blogg är lite väl schizo - precis som jag själv - och undrar om ni kan svara på vad det är ni gillar med bloggen?
Kanske är du som läser en förälder som gillar när jag skriver om uppfostran men kräks lite i munnen när jag är upprörd och svär och har mig? Eller så kanske du inte alls har barn, utan tycker om när jag är elak? Kanske gillar du inget av det, utan bara tittar in för att skratta åt mina misslyckade försök att vara rolig? Oavsett vilket: vad vill du läsa mer om?
Och, bara för att ge er incitament att svara kan ni även få svara på ifall ni har fattat att det heter ugnspannkaka (tjock i ugnen), pannkaka (stor och tunn) och plättar (små i plättjärn) eller ifall ni tillhör de som ännu inte förstått det?
Alltså:
1. Tyck synd om mig.
2. Säg gärna att ni inte visste att barn inte har bihålor.
3. Tyck till om bloggen.
4. Svara på plättfrågan.
5. Säg att jag är vansinnigt snygg, att allt jag gör är underbart och att ni vill vara som jag.
Eller nej just ja, jag är ju inte Elsa Billgren. Stryk det sista.
Så jag ringde sjukvårdsupplysningen, drog snabbt alla hans symptom och avslutade lite nonchalant med ett "ja, så jag tänkte att han kanske har bihåleinflammation?". Varpå det blev tyst i luren i några sekunder innan kvinnan jag pratade med svarade: "Ja alltså... barn har ju inga bihålor!"
Men hur fan skulle jag kunna veta det då? Visste ni det? Är det bara jag som gått igenom livet och inte fattat detta? När jag sedan googlade det visade det sig att barn "i princip" inte har några bihålor, men ändå. Snälla säg att detta är ny kunskap för någon av er?
I alla fall så är det återigen dags för mig att få ont i bihålorna. Det dunkar bakom pannbenet och det trycker över ögonbrynen, och det beror inte enbart på den enorma finne som helt sonika och oönskat har slagit sig ner där likt en israelisk bosättare. Det är alltså med andra ord väldigt synd om mig.
Därför vet jag inte om jag orkar blogga så mycket. Dessutom måste jag spara all min energi till föräldramötet ikväll, där föräldrar som inte ids engagera sig i föräldrakooperativet klagar på allt som styrelsen och de ideellt engagerade föräldrarna gör. Jag vet inte om jag vågar sätta dem på plats, men energin krävs liksom för att jag inte ska brista ut i allmänna svordomar över hur jävla dumma de är.
Men istället för att jag ska vara aktiv kan ni få vara det. Jag behöver nämligen lite hjälp. Jag känner att min blogg är lite väl schizo - precis som jag själv - och undrar om ni kan svara på vad det är ni gillar med bloggen?
Kanske är du som läser en förälder som gillar när jag skriver om uppfostran men kräks lite i munnen när jag är upprörd och svär och har mig? Eller så kanske du inte alls har barn, utan tycker om när jag är elak? Kanske gillar du inget av det, utan bara tittar in för att skratta åt mina misslyckade försök att vara rolig? Oavsett vilket: vad vill du läsa mer om?
Och, bara för att ge er incitament att svara kan ni även få svara på ifall ni har fattat att det heter ugnspannkaka (tjock i ugnen), pannkaka (stor och tunn) och plättar (små i plättjärn) eller ifall ni tillhör de som ännu inte förstått det?
Alltså:
1. Tyck synd om mig.
2. Säg gärna att ni inte visste att barn inte har bihålor.
3. Tyck till om bloggen.
4. Svara på plättfrågan.
5. Säg att jag är vansinnigt snygg, att allt jag gör är underbart och att ni vill vara som jag.
Eller nej just ja, jag är ju inte Elsa Billgren. Stryk det sista.
tisdag 23 augusti 2011
Kan vi #prataomdet?
Risgrynsgröt, vispgrädde, apelsin och socker - blandat! Ihop!
Att det finns folk som skyller dålig psykisk hälsa på Staffan Westerbergs barnprogram när en maträtt som ris a la malta existerar känns väldigt fel.
Att det finns folk som skyller dålig psykisk hälsa på Staffan Westerbergs barnprogram när en maträtt som ris a la malta existerar känns väldigt fel.
Underbara Ellen
Det här äppelträdet står på vägen en bit ifrån vårt hus. Eftersom det är kommunens tomt och de skiter fullständigt i dessa äpplen går vi och plockar friskt. Idag har jag påbörjat två satser äppelchips och dessutom lagt in äppelbitar till minst två äppelpajer i frysen. Perfekt att ta fram i höst!
Anledningen till att jag ens berättar detta är för att jag inte är riktigt nöjd med hur jag framställt mig i den här bloggen när det gäller husmoderlighet, naturkunskap och allmän duktighet. Folk i min närhet som läst bloggen kommer på riktigt fram och bara "Vet du att det finns något som heter SVAMP i skogen? Det finns det! Den går att äta. Fast inte den röda med vita prickar, förstår du? Vill du plocka SVAMP i skogen? Vill du prova det? Det kan vara kul. Vet du vad skogen är? Det är det där gröna där borta med massa träd. Vet du vad träd är?"
Eller så får jag beröm för att jag "orkat" gå en kilometer, "vad duktig du är, hur känns det!?". Så bara så att ni vet: idag har jag dels gått en promenad på typ 5 kilometer, dels skalat och fixat med en jävla massa äpplen.
Apropå att vara underbar och allt därtill. Ni har väl inte missat Sonjas otroligt roliga video om Underbara Clara? Om ni har det, masa er genast dit och se den!
Öh ja, det var väl allt. Jag är alltså INTE helt dum i huvudet och världens lataste. Inte hela tiden i alla fall.
Sweet life!
Så himla skönt, jag har börjat gilla keso! Jag som hade trott att den här viktnedgången skulle bli jobbig, men nu behöve jag inte ens anstränga mig.
För det vet man ju: om man gillar keso blir man smal.
Äntligen!
För det vet man ju: om man gillar keso blir man smal.
Äntligen!
måndag 22 augusti 2011
Välkommen höst.
Hej och välkommen till en lite argare, surare och elakare blogginnehaverska.
Eller bara: hej och välkommen hösten!
Eller bara: hej och välkommen hösten!
Dagens utbrott!
Hur svårt ska det vara att fatta att man ska pilla bort den lilla "iittala"-lappen på skålarna/ljusstakarna/whatever?
Det är inte meningen att den ska sitta kvar. Ni är pinsamma! Klistrar ni på en lapp med "målad av" ifall ni råkar ha en äkta tavla också? Sparar ni lapparna på kläderna för att det ska synas i vilken affär de är köpta i? Blir skålen snyggare om det märks att den var dyr?
Fatta att vara en så bajsnödigt ängslig människa att man inte vågar pilla bort lappen, för att det då inte SYNS att det är ett "fint" märke på en fucking ljuslykta.
Sorgligt.
Det är inte meningen att den ska sitta kvar. Ni är pinsamma! Klistrar ni på en lapp med "målad av" ifall ni råkar ha en äkta tavla också? Sparar ni lapparna på kläderna för att det ska synas i vilken affär de är köpta i? Blir skålen snyggare om det märks att den var dyr?
Fatta att vara en så bajsnödigt ängslig människa att man inte vågar pilla bort lappen, för att det då inte SYNS att det är ett "fint" märke på en fucking ljuslykta.
Sorgligt.
Hur mycket regnade det? SÅ mycket regnade det!
Jag var ute och "rörde på fläsket" förut idag. (Det är ett så stört uttryck, att "röra på fläsket". Om jag sitter i soffan och bollar med min hängmage så rör jag ju också på fläsket, men inte fan skryter jag om det.)
I alla fall så var jag ute och promenerade med en fellow mamma och så öppnade sig himlen. Och vi blev blöta. Typ så här blöt blev jag:
Eller vi kan formulera det såhär:
Jag drabbades av lika mycket regn som det finns svett i Pär Ströms armhålor när någon börjar granska hans "vetenskapliga källor".
Det kom ungefär lika många regndroppar som det finns människor med ett IQ under 70 på Flashback.
Antalet torra fläckar på mina kläder var ungefär lika många som antalet intressanta uttalanden från en centerpartist. Ever.
Om regndropparna hade varit lika många som antalet gånger någon skrivit ett trött skämt om Pernilla Wahlgrens generella uselhet så... eh... jag tror att antalet regndroppar var exakt så många när jag tänker efter.
Jag blev så blöt att det enda som är blötare är en servett som använts till att torka bort dreglet från mungipan på en Aftonbladet-reporter som precis insett att hen har fått ännu en chans att skriva något om Kikki Danielsson.
Det kom nästan lika mycket vatten i minuten som det kommer tweets med internskämt från den unga medieeliten i sthlm per minut.
Det var ungefär lika lätt att manövrera genom de enorma vattenpölarna som det är att surfa runt på Familjeliv utan att börja förespråka tvångssterilisering på grund av folks olidliga dumhet.
Ja, ni fattar. Precis SÅ regnigt var det!
I alla fall så var jag ute och promenerade med en fellow mamma och så öppnade sig himlen. Och vi blev blöta. Typ så här blöt blev jag:
Eller vi kan formulera det såhär:
Jag drabbades av lika mycket regn som det finns svett i Pär Ströms armhålor när någon börjar granska hans "vetenskapliga källor".
Det kom ungefär lika många regndroppar som det finns människor med ett IQ under 70 på Flashback.
Antalet torra fläckar på mina kläder var ungefär lika många som antalet intressanta uttalanden från en centerpartist. Ever.
Om regndropparna hade varit lika många som antalet gånger någon skrivit ett trött skämt om Pernilla Wahlgrens generella uselhet så... eh... jag tror att antalet regndroppar var exakt så många när jag tänker efter.
Jag blev så blöt att det enda som är blötare är en servett som använts till att torka bort dreglet från mungipan på en Aftonbladet-reporter som precis insett att hen har fått ännu en chans att skriva något om Kikki Danielsson.
Det kom nästan lika mycket vatten i minuten som det kommer tweets med internskämt från den unga medieeliten i sthlm per minut.
Det var ungefär lika lätt att manövrera genom de enorma vattenpölarna som det är att surfa runt på Familjeliv utan att börja förespråka tvångssterilisering på grund av folks olidliga dumhet.
Ja, ni fattar. Precis SÅ regnigt var det!
söndag 21 augusti 2011
Vad är det för FEL på frisörer egentligen?
Inne hos Katta Kvack läste jag om hur hon inte fått sin lugg klippt som hon ville sist hon var hos frisören och det väckte tydligen massa traumatiska minnen hos mig. För ärligt talat, att gå till frisören är ju vidrigt. VIDRIGT.
Saker frisörer gör som gör att jag har lust att gå därifrån utan att betala, (vilket jag självklart aldrig gör):
1. Vägrar färga håret till den nyans man vill ha.
Om jag säger att jag vill ha platinablont ska du som frisör inte säga "näe, det tycker inte jag" och sedan slänga i några slingor så att håret blir något jävla fisljummet grårandigt. Säger jag blont, rosa, svart eller vad som helst så är det så det är. Du kan säga att det kanske inte passar, att det kanske inte blir jättebra med min hårkvalitet men om jag envisas så är det ditt jobb att se till att fixa det. Punkt slut.
2. Tar egna initiativ med håret.
"Ja, jag vet att du inte ville klippa etapper - men jag tycker att det skulle vara bra för ditt hår", och så klipper de till! Varför? Jag har sån jävla lust att Ricki Lake-skrika "oh no you didn't bitch!" och storma ut därifrån, men istället biter jag ihop och ler lite surt. Gör som jag säger, inget annat. Om jag nu inte har bett frisören att "ta egna initiativ", men det gör jag aldrig eftersom de ALLTID KLIPPER ETAPPER. Mongon.
3. Skäller på mig för att håret är slitet.
Öh ja. Det är slitet. Det är MITT hår. Det är inte ditt problem, någonstans, att mitt hår är slitet. Det är hår. Det är inte en gullig liten hundvalp som jag torterar genom att dra ut hårstrå efter hårstrå samtidigt som jag sjunger Pernilla Wahlgrens samlade hits. Faktiskt inte. Det är HÅR. Det växer ut. Och framför allt: det är mitt!
4. Kritiserar mitt frisyrval.
Ja, uppenbarligen vill jag ha lugg ner till ögonen eller en skarp bob eller lockigt hår, precis som att jag vill ha blont/svart/rosa hår. Jag är en vuxen människa, jag vet vad jag vill ha. Och om jag nu faktiskt inte skulle passa i det så är det 1) mitt problem 2) inte ditt problem och 3) ingen fara eftersom det växer ut igen.
Jag fattar inte varför frisörer får för sig att det är deras jobb att få sina kunder att känna sig som små maskar som borde be om ursäkt för att de ens har mage att ha egna idéer om sitt hår? Jag betalar rätt dyrt för att gå till frisören, då tänker jag inte sitta där och bli ifrågasatt, bannad och överkörd. Jag går dit för att få mitt hår som jag vill ha det. Inget annat.
Nästa frisör som jävlas med mig kommer få en sån himla fet utskällning.
Eller näe, det skulle jag aldrig våga. Men kanske att jag har med det här blogginlägget utskrivet och lämnar kvar där. That'll show them!!
Saker frisörer gör som gör att jag har lust att gå därifrån utan att betala, (vilket jag självklart aldrig gör):
1. Vägrar färga håret till den nyans man vill ha.
Om jag säger att jag vill ha platinablont ska du som frisör inte säga "näe, det tycker inte jag" och sedan slänga i några slingor så att håret blir något jävla fisljummet grårandigt. Säger jag blont, rosa, svart eller vad som helst så är det så det är. Du kan säga att det kanske inte passar, att det kanske inte blir jättebra med min hårkvalitet men om jag envisas så är det ditt jobb att se till att fixa det. Punkt slut.
2. Tar egna initiativ med håret.
"Ja, jag vet att du inte ville klippa etapper - men jag tycker att det skulle vara bra för ditt hår", och så klipper de till! Varför? Jag har sån jävla lust att Ricki Lake-skrika "oh no you didn't bitch!" och storma ut därifrån, men istället biter jag ihop och ler lite surt. Gör som jag säger, inget annat. Om jag nu inte har bett frisören att "ta egna initiativ", men det gör jag aldrig eftersom de ALLTID KLIPPER ETAPPER. Mongon.
3. Skäller på mig för att håret är slitet.
Öh ja. Det är slitet. Det är MITT hår. Det är inte ditt problem, någonstans, att mitt hår är slitet. Det är hår. Det är inte en gullig liten hundvalp som jag torterar genom att dra ut hårstrå efter hårstrå samtidigt som jag sjunger Pernilla Wahlgrens samlade hits. Faktiskt inte. Det är HÅR. Det växer ut. Och framför allt: det är mitt!
4. Kritiserar mitt frisyrval.
Ja, uppenbarligen vill jag ha lugg ner till ögonen eller en skarp bob eller lockigt hår, precis som att jag vill ha blont/svart/rosa hår. Jag är en vuxen människa, jag vet vad jag vill ha. Och om jag nu faktiskt inte skulle passa i det så är det 1) mitt problem 2) inte ditt problem och 3) ingen fara eftersom det växer ut igen.
Jag fattar inte varför frisörer får för sig att det är deras jobb att få sina kunder att känna sig som små maskar som borde be om ursäkt för att de ens har mage att ha egna idéer om sitt hår? Jag betalar rätt dyrt för att gå till frisören, då tänker jag inte sitta där och bli ifrågasatt, bannad och överkörd. Jag går dit för att få mitt hår som jag vill ha det. Inget annat.
Nästa frisör som jävlas med mig kommer få en sån himla fet utskällning.
Eller näe, det skulle jag aldrig våga. Men kanske att jag har med det här blogginlägget utskrivet och lämnar kvar där. That'll show them!!
lördag 20 augusti 2011
Kul
Efter att jag ridit tog jag ett långt och varmt bubbelbad. Trots det har jag nu ont överallt och känner mig redan stel och anar en mycket elak träningsvärk i lederna.
Jag ser med andra ord SJUKT MYCKET fram emot att vakna imorgon och känna efter.
Not.
Jag ser med andra ord SJUKT MYCKET fram emot att vakna imorgon och känna efter.
Not.
Så kan man också börja en lördag.
Ni vet hur man verkligen uppskattar livet efter att ha varit rätt rejält rädd ett tag? Well, carpe diem är mitt motto idag efter att ha provridit en häst som jag nog inte var helt kompatibel med.
Så fort min rumpa nuddade sadeln flög han iväg i serie krumsprång och dundrade på. Tack och lov var vi i ett ridhus, för samma sak upprepade sig när jag skulle galoppera. Bock och skutt och jag är rätt så jävla tacksam för att jag lyckades sitta kvar. Det var "lite" rodeo, det enda som saknades var snygga kläder, en cowboyhatt och så ett leende på mina läppar.
Så att eh... ikväll tänkte jag äta smördegsknyten med brie och kyckling, utan att bry mig om kalorierna. För har man stirrat döden i vitögat* bryr man sig inte om såna petitesser.
*(Okej, jag kanske överdriver lite hur rädd jag var. Det var mest småläskigt, men ändå.)
Så fort min rumpa nuddade sadeln flög han iväg i serie krumsprång och dundrade på. Tack och lov var vi i ett ridhus, för samma sak upprepade sig när jag skulle galoppera. Bock och skutt och jag är rätt så jävla tacksam för att jag lyckades sitta kvar. Det var "lite" rodeo, det enda som saknades var snygga kläder, en cowboyhatt och så ett leende på mina läppar.
Så att eh... ikväll tänkte jag äta smördegsknyten med brie och kyckling, utan att bry mig om kalorierna. För har man stirrat döden i vitögat* bryr man sig inte om såna petitesser.
*(Okej, jag kanske överdriver lite hur rädd jag var. Det var mest småläskigt, men ändå.)
fredag 19 augusti 2011
Byxproblematik
Hej Bullen!
Jag har ett problem. Varje höst börjar jag känna att jag vill köpa ett par byxor. Varför känner jag så? Hur kommer det sig?
Jag och byxor går ju nämligen inte ihop. Jag har extremt korta ben och ser smått efterbliven ut i byxor. Lite som en förvuxen, tjock dvärg. Eller bara som att min mamma åt neurosedyn under graviditeten (too soon?) eller nåt sånt. Det ser helt enkelt inte okej ut.
Varför får hösten mig att längta efter chinos nedstoppade i stövlar? Varför inbillar jag mig att jag skulle passa i byxor helt plötsligt?
Hjälp mig Bullen, för jag vet inte vad jag ska ta mig till! Snart köper jag kanske ett par byxor och den synen vill ingen bli utsatt för.
(Som vanligt är det inte tjejen i bloggen som har skrivit brevet.)
Jag har ett problem. Varje höst börjar jag känna att jag vill köpa ett par byxor. Varför känner jag så? Hur kommer det sig?
Jag och byxor går ju nämligen inte ihop. Jag har extremt korta ben och ser smått efterbliven ut i byxor. Lite som en förvuxen, tjock dvärg. Eller bara som att min mamma åt neurosedyn under graviditeten (too soon?) eller nåt sånt. Det ser helt enkelt inte okej ut.
Varför får hösten mig att längta efter chinos nedstoppade i stövlar? Varför inbillar jag mig att jag skulle passa i byxor helt plötsligt?
Hjälp mig Bullen, för jag vet inte vad jag ska ta mig till! Snart köper jag kanske ett par byxor och den synen vill ingen bli utsatt för.
(Som vanligt är det inte tjejen i bloggen som har skrivit brevet.)
Jahapp, det var det.
Så var det rätt så fastslaget då. Fyraårskontroll och remiss till ögondoktor och jag kan inte längre blunda för att Emmy kommer behöva glasögon. Så jag tänker sura och vara ledsen och arg för det idag. Jag tänker tillåta mig att vältra mig i hur jävla synd det är om henne.
Jag skiter faktiskt i ifall era ungar älskar sina glasögon - Emmy är skitpepp på sina och det var jag också när jag var fyra år. Det var innan jag insåg vilket jävla handikapp det är. Nu vet jag, och därför sörjer jag för hennes skull.
Jag vet hur det är att inte kunna våga spela fotboll fullt ut eftersom bollen kan träffa glasögonen. Jag vet hur det är att inte vilja röra på sig tills man blir svettig eftersom det blir så halkigt under glasögonen då. Jag vet hur det är att få imma på glasögonen, tappa bort dem, vara rädd för att ha sönder dem, repa dem, alltid alltid ha något i vägen. Dagen jag fick linser föddes jag på nytt, ungefär så mycket hatar jag glasögon.
Och nej, Emmy kanske inte kommer känna så. Hon kanske kommer vara lika glad för sina glasögon om ett år som hon är den dag hon får dem. Hon kanske älskar att se världen genom två rundlar istället för med hela synfältet. Hon kanske kommer tycka att det är det snyggaste som finns. Kanske.
Jag är ändå ledsen. Jag är ledsen för att mitt vackra, perfekta, underbara, gulliga, rara barn nu kommer ha något i vägen när jag tittar på henne. Det handlar inte om att vara söt, utan om att det nu kommer finnas något emellan mitt barn som jag är van att se henne och mig. Varje förälder tycker om varenda liten fräken på sina barn och nu kommer det finnas ett par glasögon som tar stör när jag ska insupa allt det som är Emmys ansikte.
Så jag är skitledsen. Inte för själva glasögonens skull egentligen, det är ju jättebra att hon kommer kunna se bättre. Jag är ledsen för att hon behöver dem. För att hennes liv kommer begränsas, för det gör det, av glasögonen. Det är jag ledsen för.
Men Emmy är glad. Så jag pratar om hur kul det ska bli att välja ut ett par glasögon. Och jag skrattar med henne och funderar på vilken färg hon vill ha. Allt mitt uppdämda hat mot glasögon som orsakats av min tid med glasögon, det håller jag för mig själv. Tja, och er bloggläsare då.
Jag skiter faktiskt i ifall era ungar älskar sina glasögon - Emmy är skitpepp på sina och det var jag också när jag var fyra år. Det var innan jag insåg vilket jävla handikapp det är. Nu vet jag, och därför sörjer jag för hennes skull.
Jag vet hur det är att inte kunna våga spela fotboll fullt ut eftersom bollen kan träffa glasögonen. Jag vet hur det är att inte vilja röra på sig tills man blir svettig eftersom det blir så halkigt under glasögonen då. Jag vet hur det är att få imma på glasögonen, tappa bort dem, vara rädd för att ha sönder dem, repa dem, alltid alltid ha något i vägen. Dagen jag fick linser föddes jag på nytt, ungefär så mycket hatar jag glasögon.
Och nej, Emmy kanske inte kommer känna så. Hon kanske kommer vara lika glad för sina glasögon om ett år som hon är den dag hon får dem. Hon kanske älskar att se världen genom två rundlar istället för med hela synfältet. Hon kanske kommer tycka att det är det snyggaste som finns. Kanske.
Jag är ändå ledsen. Jag är ledsen för att mitt vackra, perfekta, underbara, gulliga, rara barn nu kommer ha något i vägen när jag tittar på henne. Det handlar inte om att vara söt, utan om att det nu kommer finnas något emellan mitt barn som jag är van att se henne och mig. Varje förälder tycker om varenda liten fräken på sina barn och nu kommer det finnas ett par glasögon som tar stör när jag ska insupa allt det som är Emmys ansikte.
Så jag är skitledsen. Inte för själva glasögonens skull egentligen, det är ju jättebra att hon kommer kunna se bättre. Jag är ledsen för att hon behöver dem. För att hennes liv kommer begränsas, för det gör det, av glasögonen. Det är jag ledsen för.
Men Emmy är glad. Så jag pratar om hur kul det ska bli att välja ut ett par glasögon. Och jag skrattar med henne och funderar på vilken färg hon vill ha. Allt mitt uppdämda hat mot glasögon som orsakats av min tid med glasögon, det håller jag för mig själv. Tja, och er bloggläsare då.
torsdag 18 augusti 2011
Dagens fråga.
Det här med att träna bowling, hur fungerar det egentligen? Det bästa man kan få är väl strike, no? Hur lång tid kan det egentligen ta att träna upp sig så att man får strike varje gång? Jag menar, om jag som total amatör som bowlar en gång vart femte år lyckas få strike 2-3 gånger per bowlingtillfälle - borde inte de som faktiskt tränar och tävlar få strike varje gång?
Och när (jo, när, för det kan ju inte vara så svårt att träna upp sig) alla får strike hela tiden - hur vinner man då? Den som har snyggast segergest? Den som har pimpat klotet bäst? Den med snyggast rumpa?
Jag fattar inte. Men bowling måste ju vara en lätt sport att utöva. Bara "jag är bäst i Sverige", och så behöver man inte nämna att alla andra som tränat något år eller två också är bäst i Sverige. Eftersom alla får strike hela tiden.
Och när (jo, när, för det kan ju inte vara så svårt att träna upp sig) alla får strike hela tiden - hur vinner man då? Den som har snyggast segergest? Den som har pimpat klotet bäst? Den med snyggast rumpa?
Jag fattar inte. Men bowling måste ju vara en lätt sport att utöva. Bara "jag är bäst i Sverige", och så behöver man inte nämna att alla andra som tränat något år eller två också är bäst i Sverige. Eftersom alla får strike hela tiden.
Om att alltid vara en representant för sin grupp.
Det här med att tillhöra en missgynnad grupp i samhället innebär så mycket mer än att ständigt få stå tillbaka. Det innebär också att alltid vara en representant för din grupp, oavsett om du vill det eller ej.
Om en vit man från medelklassen misslyckas så är han en individ. Det finns ingen som säger att "näe, vi struntar i det här med manliga vd:ar, det har ju inte gått så bra på senare tid". Istället ser man det som en olycklig anställning och går vidare. Med fler vita män. Som kvinna, eller som svart, invandrare, ung, gammal etc så måste du alltid bevisa dig vara bättre än andra. Misstag är inte tillåtna, särskilt inte stora sådana, för då ryker inte bara du, utan även förtroendet för gruppen du så ofrivilligt får representera.
Du är nämligen inte bara en partiledare som förlorat ett val, utan en kvinnlig partiledare. Du är inte en president som leder ett land i ekonomisk kris, utan en svart president. Du är inte en ung man som är ny krönikör utan en ung invandrarman. Du är inte bara vd, utan kvinnlig vd. Och så vidare. Varje steg bevakas och när, om, du gör ett felsteg så bekräftar du de fördomar som gör att du är ensam på din post. "Jaha, det var väl det vi visste. Nu har vi provat det här med en kvinna/svart/invandrare/ung/gammal och det gick ju inte så jättebra. Bäst vi återgår till vita män, som vi är vana vid."
Det tänker jag på ibland, när man klagar på att kvinnor tycker för lite i dagens samhälle. Att vi låter män komma till tals mycket mer. Att unga kvinnor som faktiskt hörs och syns borde ha mer åsikter. Då tänker jag på det, att så himla kul kan det inte vara att ofrivilligt bli galjonsfigur för "unga kvinnor" eller vilken grupp man nu tillhör.
Lösningen är självklart inte att tycka mindre. Snarare tvärtom: lösningen är att fler från "minoritetsgrupper" (kvinnor är ju i majoritet i världen, men ni fattar) vågar uttrycka sina personliga åsikter. Vågar vara sig själva. Vågar ta jobb. Vågar visa att de inte är ett kollektivs representant, utan en helt egen individ. Det är lösningen.
Men jag förstår om man tvekar.
Om en vit man från medelklassen misslyckas så är han en individ. Det finns ingen som säger att "näe, vi struntar i det här med manliga vd:ar, det har ju inte gått så bra på senare tid". Istället ser man det som en olycklig anställning och går vidare. Med fler vita män. Som kvinna, eller som svart, invandrare, ung, gammal etc så måste du alltid bevisa dig vara bättre än andra. Misstag är inte tillåtna, särskilt inte stora sådana, för då ryker inte bara du, utan även förtroendet för gruppen du så ofrivilligt får representera.
Du är nämligen inte bara en partiledare som förlorat ett val, utan en kvinnlig partiledare. Du är inte en president som leder ett land i ekonomisk kris, utan en svart president. Du är inte en ung man som är ny krönikör utan en ung invandrarman. Du är inte bara vd, utan kvinnlig vd. Och så vidare. Varje steg bevakas och när, om, du gör ett felsteg så bekräftar du de fördomar som gör att du är ensam på din post. "Jaha, det var väl det vi visste. Nu har vi provat det här med en kvinna/svart/invandrare/ung/gammal och det gick ju inte så jättebra. Bäst vi återgår till vita män, som vi är vana vid."
Det tänker jag på ibland, när man klagar på att kvinnor tycker för lite i dagens samhälle. Att vi låter män komma till tals mycket mer. Att unga kvinnor som faktiskt hörs och syns borde ha mer åsikter. Då tänker jag på det, att så himla kul kan det inte vara att ofrivilligt bli galjonsfigur för "unga kvinnor" eller vilken grupp man nu tillhör.
Lösningen är självklart inte att tycka mindre. Snarare tvärtom: lösningen är att fler från "minoritetsgrupper" (kvinnor är ju i majoritet i världen, men ni fattar) vågar uttrycka sina personliga åsikter. Vågar vara sig själva. Vågar ta jobb. Vågar visa att de inte är ett kollektivs representant, utan en helt egen individ. Det är lösningen.
Men jag förstår om man tvekar.
Saker ni (kanske) inte visste om mig.
1. Jag har en tramp stamp i svanken. Den matchade mitt sönderblekta hår bra.
2. Jag har kunnat cykla på enhjuling. I min ungdom.
3. När jag var liten ville jag vara Madicken. Det vill nu Emmy vara. Historien upprepar sig själv med andra ord.
4. Jag är rädd för marsvin.
5. Jag tycker att blå ögonskugga är bland det finaste som finns.
2. Jag har kunnat cykla på enhjuling. I min ungdom.
3. När jag var liten ville jag vara Madicken. Det vill nu Emmy vara. Historien upprepar sig själv med andra ord.
4. Jag är rädd för marsvin.
5. Jag tycker att blå ögonskugga är bland det finaste som finns.
onsdag 17 augusti 2011
På väg till grillfest på skolan
Tror ni att det blir dålig stämning ifall jag drar fram den här och bara "nu hurrar vi för att ungarnas sommarlov ÄNTLIGEN tagit slut"?
Det blir det va?
Det blir det va?
Hur fan tänkte ni här, Lindex?
Modeller svälter sig själva. Kändisar blir anorektiker i sin strävan att nå size zero. Barn bantar allt längre ner i åldrarna. "Det här är något vi vill uppmuntra" säger Lindex och retuscherar i deras senaste reklam sina barnmodeller till kroppar som Kate Moss skulle döda för.
Det är inget fel med att vara naturligt smal, eller ens mager. Alla ser vi olika ut och det ena är inte bättre än det andra. Det som är fel är att reklam riktad till barn visar upp ett extremt smalt ideal, när vi samtidigt vet om att det finns stora problem med ätstörningar som drabbar allt yngre barn. Så oavsett om modellerna är naturligt magra, eller om Lindex har retuscherat dem är det en märklig bild att visa upp för ett klädföretag som vill sälja kläder till unga och barn.
Vad fan är tanken här Lindex?
Det är inget fel med att vara naturligt smal, eller ens mager. Alla ser vi olika ut och det ena är inte bättre än det andra. Det som är fel är att reklam riktad till barn visar upp ett extremt smalt ideal, när vi samtidigt vet om att det finns stora problem med ätstörningar som drabbar allt yngre barn. Så oavsett om modellerna är naturligt magra, eller om Lindex har retuscherat dem är det en märklig bild att visa upp för ett klädföretag som vill sälja kläder till unga och barn.
Vad fan är tanken här Lindex?
tisdag 16 augusti 2011
Hjälp!
Varför finns det inte hemkörning av cola och choklad för?
Jag dör ju av huvudvärk!
Ps. Det där är alltså min huvudvärksmin. Jag försöker inte vara synsk.
Ps 2. Ja, jag har huvudvärk för att jag inte druckit cola på ett tag. Frågor på det?
Jag dör ju av huvudvärk!
Ps. Det där är alltså min huvudvärksmin. Jag försöker inte vara synsk.
Ps 2. Ja, jag har huvudvärk för att jag inte druckit cola på ett tag. Frågor på det?
Jag ser en ljusnande tid framför mig.
Idag har varit en sån där dag då saker faller på plats. Eller kanske mer; då möjligheter presenterar sig. Jag vet inte ifall det blir något av någonting än, men har jag tur så har jag idag både fixat bra kontorsplats, medryttarhäst samt liten uppdragsgivare.
Eller alltså, jag vet inte. Uppdragsgivaren kanske är enorm; stl 48 i skor och så många x framför sitt large att det börjar likna den oändliga historien. Det kan jag ju inte veta. Jag menar mer att det inte precis rör sig om stora pengar. Det gör det väl dock sällan i den här branschen.
Är det förresten vettigt att nästan vara mest pepp på medryttarhästen?
Eller alltså, jag vet inte. Uppdragsgivaren kanske är enorm; stl 48 i skor och så många x framför sitt large att det börjar likna den oändliga historien. Det kan jag ju inte veta. Jag menar mer att det inte precis rör sig om stora pengar. Det gör det väl dock sällan i den här branschen.
Är det förresten vettigt att nästan vara mest pepp på medryttarhästen?
måndag 15 augusti 2011
Bevis för att ateism is the shit.
Jag har nästan helt slutat äta sötsaker. Går långpromenader, cyklar, spelar fotboll med ungarna. Äter mindre portioner. Anstränger mig.
Min man äter glass varje kväll.
Hade det funnits en Gud hade det ju inte varit så att jag är den som går upp i vikt.
Min man äter glass varje kväll.
Hade det funnits en Gud hade det ju inte varit så att jag är den som går upp i vikt.
Slemmigt, men mättande!
Va? Ska jag få mat? Morötter? Sweet!
Men vad ska jag äta med då? Händerna eller?! Ha ha.
Sådärja! Nu börjar det likna något!
Nu då? In i munnen? Du skojar!
Inte? Okejrå!
Slemmigt... men mättande!
Jo, alla kan dela.
Gud vad trött jag är på allt jävla tjafs om att det kommer bli SÅ HEMSKT för folk ifall en tredelad föräldraledighet skulle införas.
Alla, nästan alla, kan dela. De försvinnande få procent (promille?) som inte kan dela kan säkert ansöka om dispens eller gå till soc. De flesta som säger sig inte kunna vill helt enkelt inte. Så enkelt är det.
Det var bara det jag hade att säga.
Alla, nästan alla, kan dela. De försvinnande få procent (promille?) som inte kan dela kan säkert ansöka om dispens eller gå till soc. De flesta som säger sig inte kunna vill helt enkelt inte. Så enkelt är det.
Det var bara det jag hade att säga.
söndag 14 augusti 2011
Brukar ni också googla varje person ni träffar?
Här är en sak jag inte fattar: hur hittar folk som jag bara är ytligt bekant med hit? Inte de jag känner på riktigt, de lär ju inte ha undgått att jag bloggar*, dessutom kan alla mina facebookvänner hitta hit därifrån.
Det är de andra jag menar. Ni vet, typ förskolepersonal. Granntanter. Barn till förskolepersonal (!). Flickvänner till gamla bekanta från gymnasiet. Mostrars hundars kattvakter. HUR HITTAR NI HIT? (Förväntar mig kanske inget svar här, men ändå.)
Jag har ju inte köpt någon "I'm blogging this"-tröja än. Jag brukar inte heller skylta med min blogg när jag träffar folk ety jag inte vill att de ska känna till den. Ändå möts jag av det ständiga "jag läste på din blogg att..." och jag fattar inte.
Googlar folk alla de möter? Jag menar, jag är ju inte Kissie. Jag har en skitliten blogg om man ser till det stora hela. Det är inte rimligt att folk ska anta att jag har en blogg. Om de sedan har antagit det så är det ju rätt lätt att hitta den dock, bara att googla and here we are.
Men hur kommer folk på idén att ens leta? Det är det jag undrar.
Det, samt varför jag alltid är sugen på chips när jag köpt godis och på godis när jag köpt chips. Men det är en annan historia.
*(Däremot är det väldigt få av mina vänner som faktiskt läser min blogg. De är en försvinnande liten del av alla som läser här. Jag vet inte om jag ska ta det som en förolämpning eller inte.)
Det är de andra jag menar. Ni vet, typ förskolepersonal. Granntanter. Barn till förskolepersonal (!). Flickvänner till gamla bekanta från gymnasiet. Mostrars hundars kattvakter. HUR HITTAR NI HIT? (Förväntar mig kanske inget svar här, men ändå.)
Jag har ju inte köpt någon "I'm blogging this"-tröja än. Jag brukar inte heller skylta med min blogg när jag träffar folk ety jag inte vill att de ska känna till den. Ändå möts jag av det ständiga "jag läste på din blogg att..." och jag fattar inte.
Googlar folk alla de möter? Jag menar, jag är ju inte Kissie. Jag har en skitliten blogg om man ser till det stora hela. Det är inte rimligt att folk ska anta att jag har en blogg. Om de sedan har antagit det så är det ju rätt lätt att hitta den dock, bara att googla and here we are.
Men hur kommer folk på idén att ens leta? Det är det jag undrar.
Det, samt varför jag alltid är sugen på chips när jag köpt godis och på godis när jag köpt chips. Men det är en annan historia.
*(Däremot är det väldigt få av mina vänner som faktiskt läser min blogg. De är en försvinnande liten del av alla som läser här. Jag vet inte om jag ska ta det som en förolämpning eller inte.)
Skitdag. Skitångest. Skitkropp.
Nädå, det är inte så jäkla nattsvart som det låter, men ändå. Mensvärken från hell, ungefär samma ställe som ungarna verkar ha varit på träningsläger på. Och så all höststress på det. Höststress? Har ni inte hört talas om det?
Det är ju såhär precis innan hösten drar igång som jag tänker att jag ska bli en Ny Människa. Jag ska namna alla ungarnas kläder, jag ska ordna med vinterkläder i augusti och de ska vara varma. Jag ska ordna och sortera förråd, jag ska skaffa nya och praktiska kläder till barnen och nya och snygga kläder till mig själv. Jag ska bli smalare, mer ordningssam, seriösare, effektivare, bättre.
Och så vill jag vara välsminkad och rolig och omtyckt och tålmodig och lyckad ovanpå det. Samt våga ha rött läppstift.
Men så börjar jag leta och tänka och planera och dukar liksom nästan under redan i planeringsfasen. Det är så DYRT med riktigt bra vinterkläder och nytt smink och stora whiteboards med scheman för hela familjen. Det är så SVÅRT att bli en helt ny människa bara för att hösten börjar gulna.
Men jag vill ju. Jag vill också ha en perfekt make up och aldrig lämna ungarna på förskolan utan perfekta regnkläder. Jag vill cykla in till stan och sälja in massor av jobb och bli framgångsrik.
Sen blir jag deppig när jag läser igenom det här och inser att alla mina drömmar handlar om att bli en bättre husmoder typ. Så jäkla sorgligt.
Jag behöver bli roligare och coolare. Lite svårt att kombinera med superordning på ungarnas extrakläder dock. Det känns som att det blir antingen eller. Eller, för att vara ärlig, varken eller.
Det är ju såhär precis innan hösten drar igång som jag tänker att jag ska bli en Ny Människa. Jag ska namna alla ungarnas kläder, jag ska ordna med vinterkläder i augusti och de ska vara varma. Jag ska ordna och sortera förråd, jag ska skaffa nya och praktiska kläder till barnen och nya och snygga kläder till mig själv. Jag ska bli smalare, mer ordningssam, seriösare, effektivare, bättre.
Och så vill jag vara välsminkad och rolig och omtyckt och tålmodig och lyckad ovanpå det. Samt våga ha rött läppstift.
Men så börjar jag leta och tänka och planera och dukar liksom nästan under redan i planeringsfasen. Det är så DYRT med riktigt bra vinterkläder och nytt smink och stora whiteboards med scheman för hela familjen. Det är så SVÅRT att bli en helt ny människa bara för att hösten börjar gulna.
Men jag vill ju. Jag vill också ha en perfekt make up och aldrig lämna ungarna på förskolan utan perfekta regnkläder. Jag vill cykla in till stan och sälja in massor av jobb och bli framgångsrik.
Sen blir jag deppig när jag läser igenom det här och inser att alla mina drömmar handlar om att bli en bättre husmoder typ. Så jäkla sorgligt.
Jag behöver bli roligare och coolare. Lite svårt att kombinera med superordning på ungarnas extrakläder dock. Det känns som att det blir antingen eller. Eller, för att vara ärlig, varken eller.
Gå över ån efter vatten.
Är det bara jag som känner att den här kursen från Medborgarskolan är lite kontraproduktiv?
Andra kurser man kan läsa: "att göra en pudel", 3 ggr, 600 kr.
Helt vettigt.
Andra kurser man kan läsa: "att göra en pudel", 3 ggr, 600 kr.
Helt vettigt.
lördag 13 augusti 2011
Livstecken
Alltså, jag har inte gått och dött eller något. Det är bara det att vi har firat min mormors födelsedag den här helgen, och jag och min syster har lagt ner en orimlig mängd tid på att göra den här tårtan:
Man kan ju tycka att det var tur att jag inte sa upp mig för att bli konditor. Det kan man tycka.
Man kan ju tycka att det var tur att jag inte sa upp mig för att bli konditor. Det kan man tycka.
torsdag 11 augusti 2011
Oh yes she did!
Idag ringde jag och sa upp mig. Det har tagit lite tid eftersom jag 1) är glömsk 2) är tankspridd och 3) har samlat mod. Men nu så!
Så att eh... hej det osäkra och fattiga livet som egenföretagare! Det ska bli kul att lära känna dig. Du kan ju jobba på att vara lite mindre och osäker, så kan jag jobba på att inte lämna dig. Du vet, det är inte jag - det är du. Så se till att vara en duktig liten stumpa och behandla mig väl så ska vi nog trivas bra tillsammans.
Okej?
Så att eh... hej det osäkra och fattiga livet som egenföretagare! Det ska bli kul att lära känna dig. Du kan ju jobba på att vara lite mindre och osäker, så kan jag jobba på att inte lämna dig. Du vet, det är inte jag - det är du. Så se till att vara en duktig liten stumpa och behandla mig väl så ska vi nog trivas bra tillsammans.
Okej?
Ett konstaterande.
Ibland kan jag känna att det är tur att den här bloggen inte har som syfte att framställa mig som en Bra Människa.
onsdag 10 augusti 2011
Om vi skulle ta och rannsaka oss lite då.
När jag gick i skolan så störde jag mig alltid på de som pluggade. Ni vet, de som inte fick mvg i alla ämnen genom att skolka och bara läsa på i sista stund, utan istället satt varje rast med sina böcker och kämpade med sina betyg. Jag störde mig på dem eftersom jag tyckte att lärarna inte kunde se att dessa mäniskor inte var intelligenta, egentligen. De smörade, fjäskade - och pluggade. Jag tänkte på något sätt att ett högt betyg som man kämpat sig till inte var lika på riktigt som ett högt betyg som man slappat sig till.
Jag vet, det låter ju helt sinnessjukt. Det har ju jag också insett någonstans på vägen. Men tror ni inte att jag lik förbannat faller i samma fälla nu som vuxen? När jag ser "viktiga människor" uppskatta och uppmuntra personer som i min mening kanske inte är genier, superkloka eller vanvettigt bra utan bara rätt mediokra men med en jävla kämpaglöd och driv och initiativ, ja då stör jag mig. Det skaver och kliar och irriterar. Ser de inte att han egentligen inte kan skriva? Ser de inte att hon tycker att hon är bra fast hon knappt kan något, egentligen? Märker de inte att dessa människor kämpar, det kommer inte lätt till dem? Synar de inte bluffen?
Men det är ju ingen bluff. Det är ju så det ska vara. Det är bara i sagor och i filmer tänkta för kvinnor med väninnor och stora glassbyttor som drömjobb/drömpartnern/drömchansen bara dimper ner. De allra flesta får jobba och slita och kämpa, och oftast är det de som är vana vid att göra det som ids. Det är dessa människor som ligger på, tjatar, tar för sig, anstränger sig - ser till att lyckas.
Vi andra, vi som aldrig sa hora behövde anstränga oss, vi sitter bredvid. På tjocka rumpor fyllda med talang och intelligens eller bara choklad, med sura blickar och skav lite överallt. Där blir vi kvar.
Och det är ju faktiskt så det ska vara också. (Erkände hon bittert).
(Hej Ellen! What's up med att i två rubriker i rad använda ett "oss"-tilltal? Tja, ingen ny trend eller så. Bara samma gamla vanliga oförmåga att sätta vettiga rubriker.)
Jag vet, det låter ju helt sinnessjukt. Det har ju jag också insett någonstans på vägen. Men tror ni inte att jag lik förbannat faller i samma fälla nu som vuxen? När jag ser "viktiga människor" uppskatta och uppmuntra personer som i min mening kanske inte är genier, superkloka eller vanvettigt bra utan bara rätt mediokra men med en jävla kämpaglöd och driv och initiativ, ja då stör jag mig. Det skaver och kliar och irriterar. Ser de inte att han egentligen inte kan skriva? Ser de inte att hon tycker att hon är bra fast hon knappt kan något, egentligen? Märker de inte att dessa människor kämpar, det kommer inte lätt till dem? Synar de inte bluffen?
Men det är ju ingen bluff. Det är ju så det ska vara. Det är bara i sagor och i filmer tänkta för kvinnor med väninnor och stora glassbyttor som drömjobb/drömpartnern/drömchansen bara dimper ner. De allra flesta får jobba och slita och kämpa, och oftast är det de som är vana vid att göra det som ids. Det är dessa människor som ligger på, tjatar, tar för sig, anstränger sig - ser till att lyckas.
Vi andra, vi som aldrig
Och det är ju faktiskt så det ska vara också. (Erkände hon bittert).
(Hej Ellen! What's up med att i två rubriker i rad använda ett "oss"-tilltal? Tja, ingen ny trend eller så. Bara samma gamla vanliga oförmåga att sätta vettiga rubriker.)
Låt oss inte ljuga.
Idag har jag varit på stan med Noa. Vi åt prinsesstårta, köpte pennskrin och letade ryggsäck. Han passade också på att köpa matlåda och vattenflaska till alla kommande utflykter, och jag lyckades mycket skickligt manipulera honom till att köpa en som jag tyckte dög.
Ja men låt oss vara ärliga. Så gör ju, i princip, alla föräldrar. Vissa klantigt, vissa tydligt, vissa manipulerar inte utan beordrar. Lägger oss i gör vi de flesta i alla fall.
I det här fallet ville Noa köpa rosa låda + flaska med disneyprinsessorna Belle och Askungen på och någonstans där går min gräns. Inte för att han är kille, utan för att det var så sjukt fult. Om jag ska rannsaka mig själv så hade jag varit ännu mer emot det om det varit Emmy som plockat upp det.
Så jag började. "Jaha, är det den du vill ha? Du får välja helt själv, det vet du. Är du helt säker på att det är den du vill ha? Helt säker? För du får jättegärna köpa den, men du kan inte ångra dig sen. Om det är det här du vill köpa så får du det - men är du verkligen säker? Du ångrar dig inte sen?"
Usch, jag skäms. Det värsta är ju att det låter så himla mycket som att de faktiskt får bestämma själva när vi föräldrar kör igång såhär. Vi säger det ju själva, eller hur? "Du får bestämma själv" sa jag, men visste ju att han kanske skulle ändra sig om jag lade till "är du säker?".
För tänk dig själv: du ska på fest och har tagit på dig något du känner dig fin i. Så kommer din partner/kompis in i rummet och säger "Jaha, ska du ha på dig det där? Är du säker på det? Det är ju jättefint om du vill ha det, så länge du verkligen är säker. Är du det?"
I alla fall jag hade hoppat in i garderoben och bytt om, ögonaböj! Men sen gör vi, gör jag, precis lika mot våra barn. För att bara påverka dem lite, ytterst lite såklart, i "rätt riktning".
Jag har lite dåligt samvete. Å andra sidan fick han välja en apful ryggsäck med blixten mcqueen på sen, det lättar samvetsbördan lite. Förvisso främst för att den var billig och den enda i vettig storlek, men det behöver vi ju inte berätta för samvetet, eller hur?
/Mvh, kass morsa
Ja men låt oss vara ärliga. Så gör ju, i princip, alla föräldrar. Vissa klantigt, vissa tydligt, vissa manipulerar inte utan beordrar. Lägger oss i gör vi de flesta i alla fall.
I det här fallet ville Noa köpa rosa låda + flaska med disneyprinsessorna Belle och Askungen på och någonstans där går min gräns. Inte för att han är kille, utan för att det var så sjukt fult. Om jag ska rannsaka mig själv så hade jag varit ännu mer emot det om det varit Emmy som plockat upp det.
Så jag började. "Jaha, är det den du vill ha? Du får välja helt själv, det vet du. Är du helt säker på att det är den du vill ha? Helt säker? För du får jättegärna köpa den, men du kan inte ångra dig sen. Om det är det här du vill köpa så får du det - men är du verkligen säker? Du ångrar dig inte sen?"
Usch, jag skäms. Det värsta är ju att det låter så himla mycket som att de faktiskt får bestämma själva när vi föräldrar kör igång såhär. Vi säger det ju själva, eller hur? "Du får bestämma själv" sa jag, men visste ju att han kanske skulle ändra sig om jag lade till "är du säker?".
För tänk dig själv: du ska på fest och har tagit på dig något du känner dig fin i. Så kommer din partner/kompis in i rummet och säger "Jaha, ska du ha på dig det där? Är du säker på det? Det är ju jättefint om du vill ha det, så länge du verkligen är säker. Är du det?"
I alla fall jag hade hoppat in i garderoben och bytt om, ögonaböj! Men sen gör vi, gör jag, precis lika mot våra barn. För att bara påverka dem lite, ytterst lite såklart, i "rätt riktning".
Jag har lite dåligt samvete. Å andra sidan fick han välja en apful ryggsäck med blixten mcqueen på sen, det lättar samvetsbördan lite. Förvisso främst för att den var billig och den enda i vettig storlek, men det behöver vi ju inte berätta för samvetet, eller hur?
/Mvh, kass morsa
Tidsbrist
Jag hinner inte blogga idag verkar det som. Den här plus hennes syskon tar rätt mycket tid.
Och, ehrm, så tar ju wordfeudandet sitt också.
Och, ehrm, så tar ju wordfeudandet sitt också.
tisdag 9 augusti 2011
Här ligger jag i mörkret
Och nattar Majken. Samt spelar wordfeud. Spela med mig! Jag heter ellenhag där, samma som på twitter ifall ni vill följa mig där.
Och det vill ni ju!
Hallå SMHI/klart.se/yr.no
Vad hände med regnet? DET SKULLE JU REGNA IDAG!
Jag såg framför mig en hemmadag då vi skulle titta på film, kanske poppa lite popcorn, lyssna på regnet som strilade - kanske till och med tända en brasa. Så vaknar jag och tittar ut och vad fan? Sol!
Jag orkar inte. Jag orkar inte hitta på något med ungarna, ty jag har en sexåring som är som en sexåring är (hint: lilla tonåren), jag har en fyraåring som är som en fyraåring är (hint: lite av hell on earth om allt inte går hennes väg) och jag har en bebis som har ett sovratio på 1:25. Det vill säga, för varje 25 minuters nattning sover hon 1 minut. Och däremellan vägrar hon äta och så gnäller hon.
Så nej, jag orkar inte. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Och jag tänkte lite sådär att om ungarna ändå sitter och myser framför en film så kan ju jag passa på att sova de få minuter Majken går med på att sova.
Men nej. För nu är det sol. Och även om jag kan låtsas att det är dåligt väder och sätta på en film lik förbannat så kommer ungarna inte gå på det. För de vill leka med kompisar när det är fint väder ute. Och det skulle ju gå bra om det inte vore så att ALLA KOMPISAR HAR SLUT PÅ SOMMARLOV! Det är bara de stackars ungar som råkar ha ett bebissyskon som får gå hemma dessa sista dagar och nej, det är inte kul. Och ja, jag är uppenbarligen jävligt grinig idag.
Fuck you SMHI.
Jag såg framför mig en hemmadag då vi skulle titta på film, kanske poppa lite popcorn, lyssna på regnet som strilade - kanske till och med tända en brasa. Så vaknar jag och tittar ut och vad fan? Sol!
Jag orkar inte. Jag orkar inte hitta på något med ungarna, ty jag har en sexåring som är som en sexåring är (hint: lilla tonåren), jag har en fyraåring som är som en fyraåring är (hint: lite av hell on earth om allt inte går hennes väg) och jag har en bebis som har ett sovratio på 1:25. Det vill säga, för varje 25 minuters nattning sover hon 1 minut. Och däremellan vägrar hon äta och så gnäller hon.
Så nej, jag orkar inte. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Och jag tänkte lite sådär att om ungarna ändå sitter och myser framför en film så kan ju jag passa på att sova de få minuter Majken går med på att sova.
Men nej. För nu är det sol. Och även om jag kan låtsas att det är dåligt väder och sätta på en film lik förbannat så kommer ungarna inte gå på det. För de vill leka med kompisar när det är fint väder ute. Och det skulle ju gå bra om det inte vore så att ALLA KOMPISAR HAR SLUT PÅ SOMMARLOV! Det är bara de stackars ungar som råkar ha ett bebissyskon som får gå hemma dessa sista dagar och nej, det är inte kul. Och ja, jag är uppenbarligen jävligt grinig idag.
Fuck you SMHI.
måndag 8 augusti 2011
Black hawk down
Ungarna kom in och sa att det låg en död fågel utanför.
Jag gick ut och förväntade mig en gråsparv typ. Fatta chocken!
Den hade flugit in i vårt fönster. Stupid ass fågel!
Jag gick ut och förväntade mig en gråsparv typ. Fatta chocken!
Den hade flugit in i vårt fönster. Stupid ass fågel!
Om man inte ser så många problem blir livet lite enklare.
En sak som jag är stolt över som förälder: min förmåga att faktiskt inte låta livet avstanna bara för att vi fått barn. Inte skapa rutiner som kräver att vi stannar hemma varje kväll. Inte se problem med att söva barnen borta om vi är på middag (och då har vi ändå haft ett av de absolut mest svårsövda barn jag känner till). Inte tänka att "det får vänta till sen" och skjuta allt kul framåt i tiden.
Hade jag inte haft den egenskapen hade vi inte packat in ungar + bebis i bilen och dragit till Frankrike i somras. Hade jag inte haft den egenskapen hade vi inte ens haft barn, eftersom våra ekonomiska förutsättningar inte precis var bra när vi fick Noa. Men jag sa, vi sa, skit samma - det är klart att det går bra! Och så såg vi till att fixa det. För det är ju det saken handlar om. Att se till att fixa det.
Därför blir jag så störd på föräldrar som skyller på sina barn. Ni måste vara hemma klockan sju varje kväll? Jaha, men var då ärliga och erkänn att det är ert val. Inget annat.
Överhuvudtaget tror jag att de som ser det som en enormt stor och svår omställning att få barn gör det för att de krånglar till allt för sig.
Sluta med det!
Hade jag inte haft den egenskapen hade vi inte packat in ungar + bebis i bilen och dragit till Frankrike i somras. Hade jag inte haft den egenskapen hade vi inte ens haft barn, eftersom våra ekonomiska förutsättningar inte precis var bra när vi fick Noa. Men jag sa, vi sa, skit samma - det är klart att det går bra! Och så såg vi till att fixa det. För det är ju det saken handlar om. Att se till att fixa det.
Därför blir jag så störd på föräldrar som skyller på sina barn. Ni måste vara hemma klockan sju varje kväll? Jaha, men var då ärliga och erkänn att det är ert val. Inget annat.
Överhuvudtaget tror jag att de som ser det som en enormt stor och svår omställning att få barn gör det för att de krånglar till allt för sig.
Sluta med det!
söndag 7 augusti 2011
Och så lite till om håret.
Mitt hår älskar balsammetoden. Det är lättborstat, inte lika torrt, mjukt, härligt.
MEN.
Om jag ska stå ut med det här musbruna håret måste jag få göra saker med det. Kladda i hårspray. Ha i lite volympulver. Fixa och dona. Och då fungerar det inte att tvätta med enbart balsam.
Så nu får det nog bli schampo ett tag igen. I alla fall tills jag vant mig vid att vara såhär tråkig.
MEN.
Om jag ska stå ut med det här musbruna håret måste jag få göra saker med det. Kladda i hårspray. Ha i lite volympulver. Fixa och dona. Och då fungerar det inte att tvätta med enbart balsam.
Så nu får det nog bli schampo ett tag igen. I alla fall tills jag vant mig vid att vara såhär tråkig.
Det regnar här i Örebro idag...
... men jag vet inte om vi har det så dåligt att ni säkert har det bättre än jag. Vi spelar spel. Sov länge. Läser böcker. Värmer rester. Spelar mer spel.
Och ikväll ska jag till sist avsluta det oändliga äventyret som är Harry Potter (ja, jag blir lite poetisk här) och se sista filmen. Gud vad jag kommer gråta.
Men nu lite mer spel. Herrarna i huset har begärt Monopol. Jag brukar alltid med flit förlora så att jag får lämna spelet, men berätta det inte för någon.
Och ikväll ska jag till sist avsluta det oändliga äventyret som är Harry Potter (ja, jag blir lite poetisk här) och se sista filmen. Gud vad jag kommer gråta.
Men nu lite mer spel. Herrarna i huset har begärt Monopol. Jag brukar alltid med flit förlora så att jag får lämna spelet, men berätta det inte för någon.
lördag 6 augusti 2011
Nya Zidane!
Who knew? Mina barn är världens fotbollsgenier. Gud vad de kommerfå ligga när de blir stora. Och bli rika. (undrar vad det säger om mig att pengar km tvåa...) vår pension är räddad, vilket känns sjukt skönt då jag inte börjat pensionsspara än.
För det här med att de spöade mig i fotboll kan ju inte ha något att göra med att jag är tjock, otränad och kass på alla bollsporter. Självklart inte.
För det här med att de spöade mig i fotboll kan ju inte ha något att göra med att jag är tjock, otränad och kass på alla bollsporter. Självklart inte.
Fläckfri. Not.
Vi lånade ju svärmors kamera när vi åkte till Frankrike, eftersom vår egen hade gått sönder. I den kameran fanns det en funktion som hette "Beauty shot" och som skulle göra objektet särdeles vackert. Jag kunde ju självklart inte låta bli att prova, men nu när jag tittar på bilden blir jag ärligt talat lite konfunderad.
Tydligen innebär "Beauty shot" att lägga på samma filter som alla fjortisar gör med sina bilder. Sudda ut huden så att det ser jämnt och vackert ut. Tydligen är det inte vackert med födelsemärken. Tydligen skulle jag vara mycket snyggare om alla mina leverfläckar och prickar försvann. För alla såna är bortsuddade. Bara på högerarmens underarm, närmast i bild, har jag 32 födelsemärken/leverfläckar i varierande storlekar. På bilden? Inga.
Jag har aldrig sett det som ett problem faktiskt. Märkligt nog har jag aldrig haft komplex över att min kropp är täckt med tusentals små prickar. Faktiskt inte. Jag vet inte, det kanske beror på att jag har haft så mycket annat att noja och komplexa över, eller så beror det på att jag faktiskt inte bryr mig.
Dock har jag opererat bort några. Ett som satt mitt på näsan och som blev inflammerat, och ett som satt på armen och började klia och blöda, samt ett i pannan som också växt. Alla var ofarliga och nu har jag istället två ärr som vittnar om massakern. Jag är visserligen nöjd med att bli av med dem, men bry mig mer än så? Nej.
Kanske borde jag ha brytt mig? Tidningar retuscherar bort minsta lilla prick på sina modeller, i någon film hörde jag citatet "I'm not entirely perfect, I have a mole on my left leg", och tydligen tycker en billig digitalkamera att jag skulle vara mycket snyggare med helt slät hy.
Jag vet inte. Jag hade varit nöjdare om kameran hade redigerat bort mitt taskiga smink från kvällen innan, mitt smutsiga hår eller mina gula tänder. Födelsemärkena, leverfläckarna och prickarna kunde jag bry mig mindre om.
fredag 5 augusti 2011
Börjar skolan snart?
Noa går och räknar dagarna tills han börjar skolan. Jag med. Alltså, alla de som tycker att ungarna ska få vara hemma i 10 veckor och bara slappa lär ju ha komatosa barn. Mina ungar vill inte slappa. De vill leka!
När Noa vrålar "JAG TÄNKER FLYTTA HEMIFRÅN" och jag svarar med "BRA IDÉ!!!" så vet man att ledigheten har varat lite för länge...
När Noa vrålar "JAG TÄNKER FLYTTA HEMIFRÅN" och jag svarar med "BRA IDÉ!!!" så vet man att ledigheten har varat lite för länge...
Sommarens sista dag.
Åh jag vet. Det här är elakt mot de som fortfarande har semester, eller till och med precis påbörjat sin. Men ändå, jag kan inte låta bli.
Idag var nämligen sommarens sista dag. I alla fall för mig. Jag har de senaste åren känt på mig sånt. Det kan vara att jag sitter på stranden och inser att det är sista gången där, att jag är trött på det eller bara känner på mig att de soliga dagarna är över. Eller så kan det vara en solig dag på en uteservering, då jag istället för att njuta av glassen börjar fundera på vinterkläder till barnen.
För det är ju mer sinnesstämningen än vädret som markerar sommarens slut. När man går ifrån att fundera över snygga badkläder till att planera höstens inköp, från att längta till grillkvällar med vänner till att se fram emot filmkvällar i mörkret. Från att maniskt hoppas på sol till att sucka lite när det är för varmt.
Idag är en sån dag. Vi var och badade i morse och jag kände att jag har gjort det nog för den här sommaren. Det är inte kul längre. Det är varmt i vattnet och alla förutsättningar finns, men jag har tröttnat. Ikväll ska jag gå ut med en kompis och dricka vin och drinkar och ha en sån där sommarkväll som jag nästan aldrig hinner få till, fast jag vill. Sedan imorgon är sommaren över för min del.
Det kommer komma somriga dagar igen, så klart. Herregud, vi är bara inne i första veckan i augusti. Men när jag väl har kommit dit, till att börja planera ungarnas aktiviteter och kläder, då finns det ingen återvändo. Från och med idag kommer de varma dagarna kännas som brittsommar, som en ovanligt varm höst, som en tillbakablick till den egentliga sommaren.
Nu är jag klar med sommaren. Jag har inte hunnit en bråkdel av det jag tänkte att jag skulle göra, men det är väl precis som det ska. Sommaren är kort, indeed. Och nu så är den slut.
Idag var nämligen sommarens sista dag. I alla fall för mig. Jag har de senaste åren känt på mig sånt. Det kan vara att jag sitter på stranden och inser att det är sista gången där, att jag är trött på det eller bara känner på mig att de soliga dagarna är över. Eller så kan det vara en solig dag på en uteservering, då jag istället för att njuta av glassen börjar fundera på vinterkläder till barnen.
För det är ju mer sinnesstämningen än vädret som markerar sommarens slut. När man går ifrån att fundera över snygga badkläder till att planera höstens inköp, från att längta till grillkvällar med vänner till att se fram emot filmkvällar i mörkret. Från att maniskt hoppas på sol till att sucka lite när det är för varmt.
Idag är en sån dag. Vi var och badade i morse och jag kände att jag har gjort det nog för den här sommaren. Det är inte kul längre. Det är varmt i vattnet och alla förutsättningar finns, men jag har tröttnat. Ikväll ska jag gå ut med en kompis och dricka vin och drinkar och ha en sån där sommarkväll som jag nästan aldrig hinner få till, fast jag vill. Sedan imorgon är sommaren över för min del.
Det kommer komma somriga dagar igen, så klart. Herregud, vi är bara inne i första veckan i augusti. Men när jag väl har kommit dit, till att börja planera ungarnas aktiviteter och kläder, då finns det ingen återvändo. Från och med idag kommer de varma dagarna kännas som brittsommar, som en ovanligt varm höst, som en tillbakablick till den egentliga sommaren.
Nu är jag klar med sommaren. Jag har inte hunnit en bråkdel av det jag tänkte att jag skulle göra, men det är väl precis som det ska. Sommaren är kort, indeed. Och nu så är den slut.
torsdag 4 augusti 2011
Jag sparade den!
Och tur var väl det, eftersom båda barnen sov i vår säng pga mardrömmar i natt. Och Majken tyckte att det var morgon kl fem.
Ah. Cola zero, my precious.
Ah. Cola zero, my precious.
onsdag 3 augusti 2011
Inte för att jag är beroende eller nåt.
Jag har druckit en liten burk cola idag. Nu står det en iskall i kylen och väntar på mig.
Frågan är om jag ska dricka den idag, när jag har ont i huvudet och vet att det har varit en jättejobbig dag. Eller...
Ska jag dricka den imorgon? Jag vet ännu inget om morgondagen. Det kan bli en bra dag. Det kan bli en helvetisk dag. Med tanke på att ungarna är inne på sin typ åttonde sommarlovsvecka lutar det åt det senare.
Spara eller dricka? Den står där och lockar mig med sitt metalliska skal och sitt ljuva, bruna innehåll. Men klarar jag mig imorgon om jag dricker den nu? Gud, ett livsavgörande beslut om något.
(Och nu kanske ni förstår varför jag bara dricker vin när vi har besök/jag vill bli full?)
Frågan är om jag ska dricka den idag, när jag har ont i huvudet och vet att det har varit en jättejobbig dag. Eller...
Ska jag dricka den imorgon? Jag vet ännu inget om morgondagen. Det kan bli en bra dag. Det kan bli en helvetisk dag. Med tanke på att ungarna är inne på sin typ åttonde sommarlovsvecka lutar det åt det senare.
Spara eller dricka? Den står där och lockar mig med sitt metalliska skal och sitt ljuva, bruna innehåll. Men klarar jag mig imorgon om jag dricker den nu? Gud, ett livsavgörande beslut om något.
(Och nu kanske ni förstår varför jag bara dricker vin när vi har besök/jag vill bli full?)
Bättre än förut.
Nina undrade ifall fransmännen skötte sig hemma hos oss. Och ja, det gjorde de. Till och med så pass att de lagade en dörr som inte gått att stänga helt förut. Vi tackade och tog emot när vi upptäckte det, så klart.
Det är lite speciellt att byta bostad. I två veckor har några andra sovit i våra sängar, badat i vårt badkar, lagat mat på vår spis, myst i våra soffor, hängt på vårt trädäck. Jag trodde, eller befarade, att det skulle kännas lite märkligt när vi kom hem.
Kanske var det för att vi var trötta, eller så är vi bara inte såna som bryr oss, men när vi väl dunsade i säng i lördags kväll var det inte alls några tankar på att främmande människor hade sovit där bara några dagar tidigare. Att lakanen var tvättade och bytta gjorde väl sitt till...
Vi är definitivt inte såna som i deckare direkt noterar att någon har varit hemma hos dem, även om inget saknas. Här har vi lånat ut vårt hem till fem okända fransoser i två veckor och kommer hem och allt är som vanligt. Men vad katten, bättre det.
Att byta bostad är ett ypperligt sätt att semestra på. Våga prova!
Det är lite speciellt att byta bostad. I två veckor har några andra sovit i våra sängar, badat i vårt badkar, lagat mat på vår spis, myst i våra soffor, hängt på vårt trädäck. Jag trodde, eller befarade, att det skulle kännas lite märkligt när vi kom hem.
Kanske var det för att vi var trötta, eller så är vi bara inte såna som bryr oss, men när vi väl dunsade i säng i lördags kväll var det inte alls några tankar på att främmande människor hade sovit där bara några dagar tidigare. Att lakanen var tvättade och bytta gjorde väl sitt till...
Vi är definitivt inte såna som i deckare direkt noterar att någon har varit hemma hos dem, även om inget saknas. Här har vi lånat ut vårt hem till fem okända fransoser i två veckor och kommer hem och allt är som vanligt. Men vad katten, bättre det.
Att byta bostad är ett ypperligt sätt att semestra på. Våga prova!
The secret of... absurditeter.
Jag har länge stört mig på religionen "The secret" och "law of attraction" och "the power" och allt som ingår däri. Jag kallar det religion eftersom det innebär en tro på en högre kraft, en slags allvetande makt av något slag. Om ni vill veta mer om detta humbug så är det bara att googla; det har blivit ett stort fenomen. Men i grund och botten går det ut på något så enkelt som att ens tankar styr ens liv. Och då inte på det gamla vanliga sättet att man kan påverka sitt liv, nej rent bokstavligen: det du tänker formar ditt liv. Tänker du negativt så blir ditt liv sämre. Tänker du positivt så blir ditt liv bättre. Det kanske inte låter så jättemärkligt, men vi pratar alltså inte om någon slags Mia Törnblom-självkänsla nu (även om det är illa nog) utan med inslag av magi och högre krafter.
Om du tänker att du ska få pengar, bra jobb, vacker make - så får du det. Om du däremot tänker negativa tankar drabbas du av negativa saker. Ty universum ger positivt till den som sänder ut positiva signaler. Ja, det är ju lite mer än så, det finns böcker och filmer och allt möjligt, men i grund och botten så är det ungefär så man kan formulera det.
Galet? Ja visst. Framförallt eftersom det ju säger att om du får cancer har du med största sannolikhet orsakat det själv. Om du har turen att vinna på lotto så är det självklart du som har sett till det genom att tänka positivt. För otroligt rolig läsning rekommenderar jag The Secrets officiella hemsida, där kan man bland annat hitta historier från människor som har upptäckt denna "hemlighet", börjat använda sig av detta och vips har de fått ett bättre liv. Någon fick ett jobb som hon var kvalificerad för! Tänka sig bara. En annan köpte massor av lotter och vann två gånger. Inga stora summor, men hon vann! När hon köpte lotter! Ren magi!
En annan skilde sig, skrev en bok om kärlek och sedan råkade hon bli kär i en man med exakt samma namn som huvudpersonen i hennes bok. En himla slump kan man ju tycka. Eller rent krasst konstatera att enda anledningen till att hon ens noterade denna man från början var för att han råkade ha samma namn som hennes karaktär. Men nej. Hon skrev honom till liv. Det ni! På grund av att hon skrev om honom, manifesterade han sig. Bara sådär!
Anledningen till att jag är extra bitter och elak kring det här just idag? Tja, det beror lite på det här synsättet att man får skylla sig själv om man har ett taskigt liv. Din man lämnar dig? Du har nog tänkt fel. Jobbigt på jobbet? Du tänker inte tillräckligt positivt! Ditt barn blir mobbad? Fixa till dina tankar bara. Und so weiter.
Något av det vidrigaste jag sett i relation till allt det här dök upp på Familjeliv häromdagen. Nu är det förvisso Familjeliv; stället för allmänt efterblivna, men ändå. Vad fan?!
Disclaimer dårå: jag har inget emot att skriva vad man är tacksam för, att sätta upp mål, att leva efter målbilder eller att se livet positivt. Absolut inte. Men när man börjar prata om att pengar kommer till den som utstrålar rikedom, eftersom pengar har "känslor", då är det något allvarligt jävla fel.
Om du tänker att du ska få pengar, bra jobb, vacker make - så får du det. Om du däremot tänker negativa tankar drabbas du av negativa saker. Ty universum ger positivt till den som sänder ut positiva signaler. Ja, det är ju lite mer än så, det finns böcker och filmer och allt möjligt, men i grund och botten så är det ungefär så man kan formulera det.
Galet? Ja visst. Framförallt eftersom det ju säger att om du får cancer har du med största sannolikhet orsakat det själv. Om du har turen att vinna på lotto så är det självklart du som har sett till det genom att tänka positivt. För otroligt rolig läsning rekommenderar jag The Secrets officiella hemsida, där kan man bland annat hitta historier från människor som har upptäckt denna "hemlighet", börjat använda sig av detta och vips har de fått ett bättre liv. Någon fick ett jobb som hon var kvalificerad för! Tänka sig bara. En annan köpte massor av lotter och vann två gånger. Inga stora summor, men hon vann! När hon köpte lotter! Ren magi!
En annan skilde sig, skrev en bok om kärlek och sedan råkade hon bli kär i en man med exakt samma namn som huvudpersonen i hennes bok. En himla slump kan man ju tycka. Eller rent krasst konstatera att enda anledningen till att hon ens noterade denna man från början var för att han råkade ha samma namn som hennes karaktär. Men nej. Hon skrev honom till liv. Det ni! På grund av att hon skrev om honom, manifesterade han sig. Bara sådär!
Anledningen till att jag är extra bitter och elak kring det här just idag? Tja, det beror lite på det här synsättet att man får skylla sig själv om man har ett taskigt liv. Din man lämnar dig? Du har nog tänkt fel. Jobbigt på jobbet? Du tänker inte tillräckligt positivt! Ditt barn blir mobbad? Fixa till dina tankar bara. Und so weiter.
Något av det vidrigaste jag sett i relation till allt det här dök upp på Familjeliv häromdagen. Nu är det förvisso Familjeliv; stället för allmänt efterblivna, men ändå. Vad fan?!
Disclaimer dårå: jag har inget emot att skriva vad man är tacksam för, att sätta upp mål, att leva efter målbilder eller att se livet positivt. Absolut inte. Men när man börjar prata om att pengar kommer till den som utstrålar rikedom, eftersom pengar har "känslor", då är det något allvarligt jävla fel.
tisdag 2 augusti 2011
måndag 1 augusti 2011
Frankrike, älskade land.
Först kan det väl konstateras: jag är frankofil i allra högsta grad. Jag älskar landet, språket, maten, fotbollen... Frankrike är för mig allt vad Tyskland inte är, om man säger så. Därför är det inte konstigt att de här veckorna har varit underbara. De har varit som att leva i en fransk film, dock med extremt knackig franska. Men ändock.
Vi bilade ju ner och körde upp ungarna klockan fyra på morgonen:
Vi bodde i det här huset:
I en liten by som heter Crach och som ligger i södra Bretagne, vid Morbihangolfen. I byn fanns det en kyrka, en slaktare samt två (!) bagerier. Det närmsta låg kanske 100 meter från vårt hus och dit gick vi varje morgon och köpte baguetter och croissants. Vi gick också dit nästan varje eftermiddag för att botanisera bland (saftiga och goda!) macarons, för bara en femma styck ungefär.
Vår lilla by Crach låg precis bredvid kuststaden Trinité-sur-Mer, där segelfantaster samlades.
Besökte vi pittoreska städer i omgivningarna. Vannes, Auray, Quiberon. Fantastiskt!
Poserade vi (erhm... jag) turistigt och fånigt vid diverse tillfällen.
Mumsade vi enorma macarons.
Besökte vi slott.
Åt vi ännu mer musslor.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Fråga så svarar jag!
Det gick jättebra att bila, både ner och hem. Barnen klarade ungefär 2 timmar i sträck, sedan pausade vi. De fick i princip obegränsade mängder chips under bilresan. Postafen inhandlades i Skåne, sedan var det inte ett enda ord om illamående mer. De sov ibland i bilen (främst Majken), men mest tittade de på film. Inte Majken då.
Hade vi ingen sol alls? Jodå. "I Bretagne är det vackert väder... flera gånger om dagen!". Vi hade sol och moln och sol och moln och lite om varannat. Vi hade dagar med strålande sol också, men dessa dagar lyckades jag glömma kameran hemma och då tog vi istället kort med min mammas kamera och den har ju hon. Det är också därför det är så få bilder på mig här. Egentligen gick jag omkring och var skitsnygg och cool hela tiden, men synd att ni inte får se det...
Bäst av allt var nog att få se en sexåring attackera en portion Moules Frites med aptit, glädje och en sjuk snits på att få ut musslorna. Sämst var väl Tyskland, men det räknar jag bara som transportsträcka och inte själva resan.
Eller nej, sämst var att vi inte hade vår systemkamera. Den gick ju sönder innan resan och vi fick klara oss med en superbillig enkel vanlig kamera som vi lånat av svärmor. Bättre än ingenting, javisst, men det gnager i mig när jag tänker på vilka vackra bilder vi hade kunnat ta med vår riktiga kamera.
Nåja. En resa är till för att upplevas, inte för att fotograferas. (Om man nu inte råkar vara fotograf, men det är jag ju inte.)
Nu är det skönt att vara hemma igen. Om så bara för att kunna ta vatten direkt ur kranen till Majkens ersättning.
Vi bilade ju ner och körde upp ungarna klockan fyra på morgonen:
Vi bodde i det här huset:
I en liten by som heter Crach och som ligger i södra Bretagne, vid Morbihangolfen. I byn fanns det en kyrka, en slaktare samt två (!) bagerier. Det närmsta låg kanske 100 meter från vårt hus och dit gick vi varje morgon och köpte baguetter och croissants. Vi gick också dit nästan varje eftermiddag för att botanisera bland (saftiga och goda!) macarons, för bara en femma styck ungefär.
Vår lilla by Crach låg precis bredvid kuststaden Trinité-sur-Mer, där segelfantaster samlades.
Hit åkte vi första kvällen och åt musslor. Så klart. Moules Frites, världens godaste!
Om man fortsätter förbi Trinité kommer man till Carnac. En stad främst känd för sina stenar, men också otroligt vackra stränder.
Apropå stränder älskar jag Bretagne för dess mångsidighet. Ebb och flod. Moln och sol. Vi var på stranden inte bara för att bada, utan för att se, fota, uppleva. Och så självklart plocka snäckor. Stränderna är finkorniga eller grovkorniga, med mer eller mindre vågor. Vattnet kan vara kallt eller varmt beroende på vilken sida man är på eller hur vinden blåser. Stränderna är dock nästan alltid fyllda av mängder av snäckskal, stenar, musslor och ostron. Gissa om barnen älskade det?
Majken var självklart med på alla stränder. Vid sol låg hon i sitt (ack så sandiga) soltält och lekte. Stackarn hade sand överallt de sista dagarna...
Men vi gjorde ju så klart annat också, vi tillbringade inte hela semestern på diverse stränder. Bland annat så:
Besökte vi pittoreska städer i omgivningarna. Vannes, Auray, Quiberon. Fantastiskt!
Poserade vi (erhm... jag) turistigt och fånigt vid diverse tillfällen.
Åt vi mer musslor.
Satt vi på en fantastisk uteservering och drack vin i solnedgången.
Mumsade vi enorma macarons.
Besökte vi slott.
Åt vi ännu mer musslor.
Och så åt vi till sist den allra sista macaronen på den allra sista dagen. Något som självklart förärades både ett kort och en töntig min.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Fråga så svarar jag!
Det gick jättebra att bila, både ner och hem. Barnen klarade ungefär 2 timmar i sträck, sedan pausade vi. De fick i princip obegränsade mängder chips under bilresan. Postafen inhandlades i Skåne, sedan var det inte ett enda ord om illamående mer. De sov ibland i bilen (främst Majken), men mest tittade de på film. Inte Majken då.
Hade vi ingen sol alls? Jodå. "I Bretagne är det vackert väder... flera gånger om dagen!". Vi hade sol och moln och sol och moln och lite om varannat. Vi hade dagar med strålande sol också, men dessa dagar lyckades jag glömma kameran hemma och då tog vi istället kort med min mammas kamera och den har ju hon. Det är också därför det är så få bilder på mig här. Egentligen gick jag omkring och var skitsnygg och cool hela tiden, men synd att ni inte får se det...
Bäst av allt var nog att få se en sexåring attackera en portion Moules Frites med aptit, glädje och en sjuk snits på att få ut musslorna. Sämst var väl Tyskland, men det räknar jag bara som transportsträcka och inte själva resan.
Eller nej, sämst var att vi inte hade vår systemkamera. Den gick ju sönder innan resan och vi fick klara oss med en superbillig enkel vanlig kamera som vi lånat av svärmor. Bättre än ingenting, javisst, men det gnager i mig när jag tänker på vilka vackra bilder vi hade kunnat ta med vår riktiga kamera.
Nåja. En resa är till för att upplevas, inte för att fotograferas. (Om man nu inte råkar vara fotograf, men det är jag ju inte.)
Nu är det skönt att vara hemma igen. Om så bara för att kunna ta vatten direkt ur kranen till Majkens ersättning.